För hundratio år sedan köpte apotekare Jon H:son Hedin Västerbottens första bil. Han gav 5000 kronor för den, i dagens pengavärde motsvarar det 1,5 miljoner. Nu sitter jag och funderar på vem som kommer att köpa Västerbottens första människoliknande robot.

För tänk om vi skulle styra vardagslivet i Umeå med hjälp av robotar? Istället för att gå själv till jobbet eller skolan på morgon så skickar vi våra robotar.

Tanken slår mig sedan jag i helgen stapplade ut från Filmstaden efter ett actionmöte med Bruce Willis. Bruce Willis-filmen Surrogates utspelas i någon amerikansk framtidsstad men filmens handling är på ett ungefär överflyttbart till ett framtida Umeå. Ett Umeå långt bortom 2014, en framtidsstad som jag inte vet så mycket om men som jag efter filmen vill försöka greppa.

Vi har ju som mål att bli 150 000 i den här staden, ja, gärna 200 000. Blir det en stad som då blir fylld av 200 000 robotar? Det låter ju orimligt och är väl det också, men vem kunde för hundratio år sedan tro att vi skulle ha mer än 33 000 fordon som passerade E4-rondellen uppe vid Sandbacka varje dag? Där fanns det ju bara skog och några slåtterängar på den tiden. Så förändringar sker.

Jag har ju sett hur vi redan nu använder robotar. Om någon placerar ut en väska med en bomb i på Rådhustorget så rings polisens bombgrupp in från Stockholm. Jag ser framför mig hur den kommer med en liten fyrhjulig robotvagn som sakta kryssar sig fram mot väskan för att oskadliggöra den innan hela Apberget sprängs bort.

Då är det bra att ha en robot för vi vill ju inte att polisens bombexperter ska sprängas i luften om något går snett. Så polisen skickar iväg sin robot för att klara sitt arbete. Och så gör vi ju redan på många arbetsplatser. Vi har robotar och robotarmar som svetsar, som skrotar sten från gruvtaket, som lyfter timmerstockarna i skogen.

Än så länge ser vi dessa robotar som stela maskiner som enbart utför inprogrammerade rörelsemönster utan att uttrycka några känslor.

Men tänk om vi tar ytterligare ett steg här i Umeå? Det är just den frågan som Bruce Willis-filmen ställer, även om den tar ett amerikanskt exempel. Tänk om vi i framtiden skulle äga var sin robot som vi kan skicka iväg, inte bara på de farliga uppdragen utan på allt vad vi gör under dagen.

Själv skulle du sitta kvar hemma i din fåtölj och via monitorer och fjärrkontroller styra din robot. Robotens ögon är kameror som du ser omgivningen med. Robotens öron är mikrofoner som gör att du kan höra. Doftsensorer i robotens näsa gör att du kan känna lukten av dess omgivnnig. I robotens mun sitter högtalare som gör att andra kan höra vad du säger. Robotens yttre skal är en kopia av din egen hud som med inbyggda  sensor kan känna kyla, värme, beröring. Med fjärrkontrollen rör du robotens huvud, armar och ben så att du kan gå på bussen vid Vasaplan, sätta dig på en bänk i Rådhusparken eller ströva omkring i Umedalens skulpturpark.

Du ser allt, du hör allt, men du sitter hemma i fåtöljen och upplever Umeå genom din utsända robot.

Spejsat? Jo, men Bruce Willis-filmen nere på Filmstaden menar att det här kan bli en framtid. Delar av den kan vi redan se nu, inte bara i robot-bombvagnen. När du skickar ett mejl avslutar du kanske med en smiley : ) för att visa att du är glada. Skriver du ; ) så flirtar du lite och avslutar du med : ( så låter du mejlet visa att du är sur.

Tänk dig nu att du utvecklar mejlet, ditt digitala meddelande, till att få huvud, armar och ben. Och så skickar du iväg det ut på stan för att hålla kontakt med andra. Idag är du kanske lite besviken över att mejlet är så trubbigt när det ska visa känslor. Så tänk om du hade en egen robot som kunde stå där utanför MVG-gallerian och vinka till andra som går förbi. Fast det är ju inte roboten som vinkar. Det är ju du som sitter hemma i fåtöljen med robotens fjärrkontroll som genom att lyfta robotens arm upp och ner visar för andra att du vinkar till dem. För så är det ju med mejlet också. Det är ju inte mejlet som flirtar. Det är ju du som flirtar genom en smiley i mejlet.

Skrämmande tanke? Ja, Bruce Willis-filmen pekar på några knepigheter som gör att det kan gå snett. Filmen pekar bland annat på hur svårt det är att ha en varm mänsklig relation om vi inte får bygga den på fysiska möten.

Jag har inga lösningar så här på en måndag, det här är ju en situation som kommer långt fram i tiden. Men Bruce Willis får mig att fundera bortom Umeå2014.