Skillnad på farmor och mormor?

Idag har jag varit hos min dotter och hennes 3 underbara barn, 13, 12 och 10 år gamla. Livskamraten och jag har rensat på tomten efter hennes husrenovering, fikat i det nybyggda uterummet och bara njutit av att ett gammalt "ruckel" kan bli så fint. Att  få sitta tillsammans med "småttingarna", fika och prata är underbart roligt. Humor har de och de börjar bli så stora att de förstår sig på mormors, kanske lite egna, humor.

Efter fikat dök en kompis mamma upp som berättade att äldsta dottern var på väg hem och att dottern är gravid. Så fantastiskt roligt! -Är det första barnbarnet, frågade jag som rutinerad mor-/farmor till 4 stycken. -Nej, jag är farmor redan, men nu blir jag mormor och det är ju lite speciellt. 

Är det så, är det skillnad på att bli mormor eller farmor? Att man älskar barnen oavsett vem som är mamma eller pappa till detsamma är givet, men finns det något före förlossningen som gör det extra underbart när det är dottern som ska bli mor? Känner man sig mera involverad, mer "med" i själva graviditeten när det är den egna dottern som bär barnet?

Jag vet inte faktiskt för min dotter gick genom sina graviditeter tämligen obemärkt och delade inte alls med sig av vare sig bekymmer eller glädjeämnen. "Sonahustruns" graviditet kom överraskande och oväntat för oss alla, men hon såg kärnfrisk ut och liknade mest en harmonisk madonna under graviditeteten så inte där heller blev jag involverad i hennes tankar.

Suck, ja vad vet jag. Det enda som är säkert är att alla barnen är lika ljuvliga, var och en på sitt sätt, och att det är ett nöje att få spendera tid med dem. Jag tänker på min egen mormor som tog på sig la’gårdsrocken, "hilkan" och pannlampan för att gå ut och mjölka korna, oföränderlig, stabil, kärv. På kvällen släppte hon ut håret som alltid var uppsatt i knut och kammade det grå håret innan hon fäste upp det för natten och jag bara ÄLSKADE att titta på. Vad kommer mina äldsta barnbarn att ha för minnen av mig? "Mormor ska åka till Bryssel", "nej, mormor kan inte komma, jag ska på möte"……..

Det jag vet att de har med sig från mig är ett speciellt ljud – hmmhmm, som de påstår att jag gör när någon gör något dumt. Kan man minnas ett sådant ljud med kärlek och vemod tro?