Ska man ge sig på att kommentera Let’s Dance? Javisst, ska man det. Gissa vilka jag ville ha kvar i final? Stenmark och Björkman (vilka härliga, ”naturliga” namn förresten).

Visst förstår jag att juryn anser att Serneholt ska vinna. Hon är överlägset bäst och dansar fantastiskt bra. Men………..

när man nu har gett ”publiken” halva makten så ser ”vi” kanske saken lite annorlunda. I mina ögon har Stenmark och Björkman gjort ett utomordentligt bra arbete med att lyckas lära sig att dansa. Inte trodde man väl att Stenmark skulle bjuda på sig själv på detta sätt och Björkman har en ”dansarkropp” i mina ögon och har lärt sig att använda den. De har alltså gjort ett suveränt arbete och utvecklats från, i det närmaste, 0 till det finalläge de är  i idag.

Serneholt då? Ja, i mina ögon så har hon stått på scen ett antal år. Hon har med största sannolikhet tränat tillsammans med koreografer, inte sällskapsdans, men i att röra sig på scen och ta danssteg. Hon ligger alltså på en helt annan nivå än dessa nybörjare. Hennes utveckling är också bra, men långt ifrån så bra som de två övriga.

Jag ska i alla fall rösta på Stenmark på fredag. Synd bara att Björkman åkte ut.

Jag har blivit biten på allvar av släktforskningen. När jag sätter mig framför datorn så bara flyger timmarna iväg och jag kan bli sittande hela dagen om ingen hejdar mig. Nu gör jag så att jag tar morgonfikat framför datorn, läser tidningarna, mejlen och Facebook och sedan…….. öppnar jag upp ArkivDigital, dödboken och Ancestry i tanken att bara titta på en person och hitta något om denne.

Så hittar jag massor om den personen, hans/hennes fru/make, barn och nästa gång jag tittar på klockan, alternativt när Livskamraten suckar utanför dörren till arbetsrummet, så är det lunchdags! Vad hände med förmiddagen? Morgonpromenaden?

Sensmoral: en riktig tidstjuv är släktforskningen. Så om du inte anser dig ha gott om tid över, börja inte forska…………

MEN, en rolig sak med släktforskning, hux flux så får du kontakt med idag levande släktingar som du aldrig haft en aning om att de finns! Jag har blivit kontaktad av en kvinna i Nevada, i min ålder med liknande intressen. Vår gemensamme anfader Gabriel Jonsson levde på mitten av 1700-talet och jag hjälper nu henne med att hitta saker om hennes andra släktgren från södra Sverige. I gengäld så hjälper hon mig med att hitta information om min morfars bror som emigrerade till Kanada i början på 1900.

Även en amerikansk pastor har hört av sig, Pastor Bill. Min farfars mor var syster till hans anmoder och han har skickat brev och foton från den sidan av släkten. De som åkte till USA har ofta vårdat det de hade med sig från hemlandet. Han är väldigt aktiv på Facebook och det är ganska spännande att följa honom i hans arbete som pastor och se vad som händer i hans familj. En amerikansk öppenhet råder…

Den tredje släktingen som sökt kontakt är sonen till en utomäktenskaplig dotter till en släkting. Honom är jag särskilt glad över att ha fått kontakt med och jag hoppas vi ska kunna träffas framöver. Han bor i Sverige så det är ingen omöjlighet.

Vad blir sensmoralen av detta då? här borde jag komma på några kloka ord, men tyvärr, de lyser med sin frånvaro. Kontentan blir nog i alla fall:

Släktforskning är så, så, så roligt. Man hittar alla möjliga livsöden och man upptäcker att Sverige är så litet, så litet. I släkten kan man hitta alla möjliga kändisar. Den jag hittills blev mest överraskad av att hitta är Evert Taube…..

.

Nu är det riktigt, riktigt länge sedan jag skrev något på bloggen. Av en ren slump gick jag in på sidan och tanken vaknade; ska jag skriva något igen? Vad har hänt sedan sist? Ingenting känns det som, men det är nog inte helt rätt

Jag får fundera på detta och återkomma om jag hittar något att skriva om.