Igår var det jobbigt, idag var det riktigt slött

Igår körde jag till Umeå, regn, regn och regn. Uträttade det ärende jag hade att göra, var förbi till sonen, kort besök, alla förkylda. Hann med att titta på en lägenhet som faktiskt var riktigt trevlig. Jag kände att där skulle jag kunna bo, åtminstone ett tag så kan man köpa en lägenhet senare. Åkte vidare tillbaka till Sundsvall. När jag kom till Nordingrå slutade äntligen regnet och väl hemma så var det strålande sol, trevligt men då var det dags att lägga sig. Det var den dagen det.

Idag har vi suttit i loungemöbeln i stort sett hela dagen. Undantaget var en 15 minuter då vi gick ner i källaren och fyllde en genomskinlig sopsäck med skräp som ska slängas i Återvinningen på måndag tillsammans med lite järnskrot.

Vi återvände till loungemöbeln och då dök grannarna upp med en påse nybakade bullar. Trevligt och gott. När de gått hem så serverade Livskamraten ett par rosévin och vi satt kvar och bara njöt. Vi njöt av värmen, av alla vackra dahlior, zinnior, trolldruvan, allt känns så sagolikt. Sedan kom Livskamraten fram med två brev som jag skrivit till honom.

Va!? har han sparat dem alla dessa år! När vi möttes i Stockholm den 9/7–16/7-71 så hade jag tydligen fått hans adress! Jag skrev till honom efter att jag kommit hem och berättade att jag varit på Arbetsförmedlingen och att de hade jobb att erbjuda om jag ville flytta söderut. En mening löd: jag längtar tills jag fyller 18.

Det andra brevet skrev jag när han var borta och jobbade i Oxelösund. Jag minns det för jag tog tåget och sov över hos honom en natt då. I brevet som var skrivet före jag åkte till honom förklarar jag hur mycket jag tycker om honom och hur jobbigt det var att han måste åka iväg och jobba. Jag skrev att mamma hade blivit arg på mig i telefon, arg för att jag grät över att han var borta. ”Man måste respektera en mans arbete” skrev jag att hon sagt.

Så märkligt, och underbart, att se sina känslor på pränt så här 53 år senare. Man känner igen sig men samtidigt känns det så overkligt – var det verkligen så jag kände och tänkte…