Nu har det hänt!

Vi har fått tag på en 3a i Umeå, med uteplats. Inte inom det område jag ville men nu vet vi i alla fall att vi kan komma härifrån före snön. Det känns så bra. Nu blir det till att åka på affärer och provligga sängar. Den vi har här är nog bra, Livskamraten fick ju bygga den på plats, men nu ska det bli kontinentalsäng. Jag ska välja och vraka. Helst skulle vi vilja lämna det mesta kvar här och bara skaffa det vi verkligen vill ha i lägenheten, men vi får se hur det blir med det. Ytterligare en visning av huset ska det bli men sedan hoppas jag det räcker.

Nu känner jag spänningen i att flytta. Det blir något att planera och se fram emot. Tänk att bo i lägenhet igen. Det har vi inte gjort sedan 1979 och då hade vi en lägenhet på 128 kvm mitt i Umeå. Med köksingång och jungfrukammare. Till Livskamratens stora besvikelse skaffade vi ingen jungfru utan det blev istället dotterns rum. Högt i tak och med rum i fil, ack ja, det var tider det. Men nu är det en alldeles vanlig lägenhet byggd på 70-talet. Jag känner motivationen för att fortsätta mina turer till återvinningen har ökat. Jag var där igår och lämnade in gamla lerkrukor och kakel och klinkers plus en hel del som kan säljas. Den njutning man (jag) upplever när jag åker därifrån med tom bil, den är obeskrivlig. Är jag lite pervers?