I maj gjorde jag ett uppehåll i mitt bloggande. Inte ett ord har jag skrivit sedan dess, ingen ny blogg har jag startat, allt har legat nere.

Varför? Helt enkelt för att en närstående drabbats av sjukdom och världen började gunga runtom mig. Hur skulle jag kunna skriva om livets vardagligheter när allt jag önskade var att ett mirakel skulle ske?

Historien bakom sjukdomen är lång, men det är inte min historia så därför berättar jag den inte heller. Med hjälp av effektiv sjukvård och individens egen personlighet och kraft, så är miraklet på gång….tack och lov!

Jag brukar skoja ibland och säga att "min" kirurg gjorde en specialkoppling mellan mitt hjärta och tårkanalen så att det ibland är ett fritt flöde av tårar som jag inte kan stoppa. Sanningen är förstås att efter hjärnoperationer så är man lite extra emotionell. För min del är det inte depressioner eller överdriven glädje utan just detta tårflöde som ibland kan vara lite störande. Så mycket kan jag säga att det har varit ett konstant tårflöde denna vårvinter och sommar.

En morgon grät jag från det jag steg upp på morgonen, grät under morgonfikat, grät när jag satte mig i bilen, räknade kallt med att tårflödet skulle vara avslutat innan jag kom till arbetsplatsen, men icke. Tårarna rann så jag fick svänga in till Företagshälsovården och gråta färdigt innan jag kunde ta mig till kontoret. Så kan det vara ibland.

Nåja, nu börjar det kännas bättre i alla fall och nu har lusten att skriva återkommit. Vill gärna visa en del av vad vi åstadkommit på SpanskaVillan också, lite kul och kanske lite fåniga grejor.