Mellan måndag och torsdag har Holmlund uppenbarligen ändrat sig. I måndags skrev jag i min blogg några rader om att det verkar vara många arenor på gång (som ska delfinansieras med olika evenemang) och vad händer i framtiden med Umeå Arena?

I polemik mot min blogg om "Många arenor blir det" skriver Holmlund

"Jag såg idag att Britt-Marie Lövgren funderade över alla arenor som är ute för diskussion. Vi har full kontroll över läget och den planerade om och tillbyggnaden på Gammliavallen måste göras. Pengarna för detta och driften finns i budget."

I torsdagens blogg hade han uppenbarligen ändrat sig:
"Vi har funderingar på en ny evenemangsarena och i en sådan får stora arrangemang hållas och det finns inte ekonomiskt utrymme att bygga för mera. Nuvarande byggnationer på Gammlia och för friidrotten finns i både investeringsbudgeten och i driftbudget och måste köras igång."

Just det där med "full kontroll över läget och den planerade om och tillbyggnaden på Gammliavallen" tycker jag är intressant. Det känns inte alls som full kontroll. Öppna de stängda sammanträdesrummen och ta en diskussion med hela idrotten om fördelarna med en "jättearena" och vilka framtida vinster det kan ge för Umeå.

För mig blev det helt uppenbart i måndags att det inte finns någon som helst gemensam planering för de olika arenorna i Umeå. Därav VK:s huvudrubrik idag ’Politisk helomvänding – innebandyarenan stoppas’. Om jätte-evenemangs-arenan ska komma till kräver det naturligtvis en kraftsamling av befintliga resurser. Samtidigt som innebandyn självklart måste få sin utlovade hall. Men frågan om 3 500 åskådarplatser kvarstår alltså.

Allt detta måste naturligtvis diskuteras mera med alla berörda!

Det saknas en övergripande planering i Umeå. Det är återigen helt uppenbart!

Två dagar i Stockholm och organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Man lär sig mycket, inte minst om hur olika det är att leva och bo i olika kommuner.

På vissa håll är gränserna öppna och tillåtande, där finns många alternativ när det gäller äldreboenden såväl som barnomsorg. Det finns kommuner som i jämförelse med andra har en högre kvalitet, utan att nödvändigtvis satsa mer pengar på området i fråga (vilket senast kan läsas i en rapport om gymnasieskolorna).

Det finns högskattekommuner och det finns lågskattekommuner.

Understundom känns det nu som om jag ska återvända hem till en rätt så sluten enklav i landet Kommunalien. Här behövs frisk luft och sopande kvastar!

Hur gick/går det med Sekabs spekulation med etanol? Kommunfullmäktige sa ju ja till att Umeå Energi ställer upp med en bankgaranti på 10 miljoner kronor.

Det skulle vara intressant att få veta om detta verkligen är den geniala idé för att klara finansieringen av Sekab som kommunfullmäktiges majoritet anförde. Att köpa billig etanol i Brasilien och sedan sälja den dyrare i Europa.

Alla har väl vid det här laget lärt sig att spekulationer också kan leda till stora förluster.

Umeå Kommun går med vinst. Mest pga kommunens delägarskap i fallrättigheterna. Kommunen har helt enkelt en egen sedelpress som förser kommunen med extra pengar.

Om kommunen har så mycket pengar – hur är det då möjligt att åldringar måste gå lägga sig klockan 17.00, för att det saknas personal? Den frågan har jag ställt till det styrande partiet. Det går helt enkelt inte ihop sig. Att kommunen har gott om pengar verkar inte tillfalla kommunens basverksamhet direkt.

Idag och imorgon är jag i Stockholm på SKL-dagarna. Sveriges Kommuner och Landsting samlar politiker som innehar SKL-uppdrag till möten varje månad.

Hur ska vi bo när vi blir gamla? Är frågan som jag ska diskutera större delen av dagen. Med tanke på att Umeås pensionärer och äldre äldre kommer att öka dramatiskt de närmaste året så gäller det att redan nu börja fundera på hur det ska se ut.

Ikväll träffar folkpartigruppen forskningsministern Lars Leijonborg och förhoppningsvis har jag glada besked med mig hem om kommande regeringsbeslut.

Umeå Universitet går som tåget vilket bådar gott för framtiden.

Det var bra att Umeå får ta del av regeringens stöd med anledning av varslen inom fordonsindustrin – allt annat hade också varit orimligt. Men trist, trist, övermåttan trist att vi så snabbt hamnat i en situation med arbetsmarknadsstöd.

Företag som växer och utvecklas av egen kraft är alltid bäst, inte minst för en långsiktig tillväxt.

Jag läste att Handelns Utredningsinstitut skrivit ner den prognostiserade tillväxttakten för handeln från 5 till 4%. Detta skedde redan den 25 september, alltså innan den enorma finansturbulensen och innan de massiva Volvovarslen.

Detta är naturligtvis en kunskap som också påverkar Umeå. I Stockholm kan konstateras att nybyggda butiksgallerior känns ödsliga – butiker finns nog, men kunderna saknas. Tur att Umeå inte satsat på alltför storslagna butiksgallerior! I Nacka, utanför Stockholm, har man satsat på ett parkeringsgarage i omedelbar anslutning till en nybyggd galleria, för att locka fler kunder. Även garaget står tomt.

Jag kan inte dra andra slutsatser än att Det borde vara dags för parkering-under-Rådhusesplanaden-fantasterna att backa lite, sätta sig ner och ta en funderare. Ett uppgrävt centrum som kanske resulterar i ett tomt garage kan inte vara det Umeå behöver mest just nu.

Morgonens diskussion handlade om innebandyarenan på Gammlia. Det är mycket på gång i Umeå. Medan resten av världen håller andan när det gäller investeringslust så är det tvärtom i Umeå. Här finns det uppenbarligen ingen brist på pengar varken när det gäller investeringsmedel eller att betala driftkostnader.

Här diskuteras evenemangsarena, friidrottshall, innebandyhall, ny simhall, flytt av bibliotek mm. Det mesta ska betalas genom olika typer av evenemang. Det är bra att ha en positiv grundinställning men det gäller att hålla huvudet kallt och räkna rätt. Och visst behövs det en ny innebandyhall i Umeå.

Vad ska förresten den redan befintliga Umeå Arena användas till och vem ska betala?

Presentationen av Umeås kulturhuvudstadsansökan har just påbörjats. Det är en liten samling av fullmäktigeledamöter som är närvarande. Imorgon ska kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige att anta ansökan. Kommunfullmäktige blir det i slutet av månaden.

Själva presentationen leds av kulturchefen Fredrik Lindergren.
Visionen om det kulturella förhållningssättet, målet är mänsklig tillväxt känns bekant (som ett liberalt förhållningssätt, att tro på människan och hennes möjligheter att utvecklas om chansen finns och återkommer – livschanser).

Om detta blir den vinnande ansökan? Jag är helt övertygad om att den iallafall kommer att gå vidare till final. Just nu ingår Lund, Uppsala, Gävle och Umeå i tävlingen. Mitt stalltips är att finalen kommer att stå mellan Lund och Umeå.

Den som lever får se!

Finländske Martti Ahtisaari har, mycket välförtjänt, tilldelats Nobels fredspris. Denna nyhet får mycket utrymme i media idag – men givetvis bara en bråkdel av det utrymme den finansiella krisen med rätta får.

Jag slås av parallellerna i fredsarbetet och finansverksamheten: allt bygger på att man litar på varandra. Att världens börser idag sjunker kraftigt, trots insatser från en stor mängd nationalbanker, sägs bero på att bankerna inte litar på varandra vilket resulterar i att man inte lånar ut pengar till varandra vilket resulterar i att krisen fördjupas.

Fredsarbete å sin sida bygger på att få parterna att just lita på varandra. Att lägga egen prestige åt sidan och försöka inlemma i sig själv att motståndaren lika väl kan vara en allierad.

Nog är det märkligt, att i det allra minsta liksom i det allra största krävs samma bas för en välfungerande samexistens, nämligen tillit. Tillit är det som utgör den fasta, friska grunden i alla personliga relationer. Tillit, även om begreppet kanske inte används i de sammanhangen, är det som saknas nu när finanskrisen tycks galoppera.

Var finns finansmarknadens Martti Ahtisaari, som kan hjälpa till att lösa upp knutar och återupprätta tilliten? Världen har inte råd med mera prestige just nu.

Världen må ha blivit mindre, men kanske har världslitteraturen blivit större.

Nja, världen har väl inte direkt krympt, men sedan Nobelpriset instiftades och litteraturpriset delades ut för första gången år 1901 har så oändligt många människor rest i så stora delar av världen, att man faktiskt känner det som om den har blivit mindre.

Världslitteraturen, däremot, tycks ha blivit "större". Under de första 10 åren av litteraturprisets historia kom pristagarna från Frankrike, Tyskland, Norge, Frankrike, Polen, Italien, Storbritannien, Tyskland, Sverige och Tyskland. Världen var tydligen europeisk!

Årets pristagare är förvisso också europé, men idag kan Europa knappast räkna med förtur till litteraturpriset. Ett stort steg framåt, tycker jag, att visa att "stor litteratur" kommer från alla delar av klotet!