Sådär ja, man kan lugnt säga att senaste inlägget blev en succé. För er som missade det kan jag verkligen rekommendera att gå tillbaka och ta del av det. Eller ja, det beror väl på vad ni vill läsa om. Om ni vill veta mer om mig och vad jag sysslar med, ja då ska ni verkligen gå tillbaka och läsa. Om ni mest bryr er om det innehåll om vilket jag skriver – det vill säga om olika saker som har med idrott av olika slag att göra – då kan ni vänta till nästa vecka. Detta rekommenderar jag starkt.

Hur som helst. Idag kommer jag, precis som i förra inlägget, att tala om passagesystem. Eller, det kommer bli mindre om passagesystem rent specifikt och mer om de olika implementeringar jag utfört. Jag arbetar alltså med detta. Varje dag går jag till jobbet och ser till att diverse företag och organisationer får ta del av vårt företags lösningar.

Såhär har min senaste tid på jobbet med passagesystem sett ut:

Techbolaget

Det är alltid roligt att jobba med stora företag. Något som är ännu roligare är att arbeta med stora och växande företag. Sådant var det technbolag jag har arbetat med den senaste tiden. Vi hjälpte dem att installera ett nytt passagesystem för alla i personalen. Tidigare system hade krånglat och de kände att de ville ha det bästa. Klokt nog så vände de sig till oss och vårt passagesystem. Det är nämligen marknadsledande.

Campingen utanför stan

För företaget är det förstås mest lönsamt att arbeta med stora kunder. Det är där som de stora pengarna kommer in och det är däri vi bildar oss ett varumärke inom passagesystem. Jag kan dock inte sticka under stolen med att jag faktiskt uppskattar dessa mindre jobb oerhört mycket. Det vore väl tjänstefel att säga att jag älskar dem mer, men så är det nästan. Det är så himla familjärt att ge passagesystem till en camping. De som driver campingen är alltid så himla trevliga och man känner sig väldigt uppskattad. Ju större företaget i fråga är, desto mindre blir förstås denna personliga kontakt.

Affärshuset

Faktum är att jag nyligen arbetade med mitt hittills största jobb inom passagesystem. Det var ett affärshus innehållande mängder av olika butiker. Massor av personal skulle ha tillgång till systemet. I vissa fall till mer generella utrymmen i vilka många olika personer kunde vistas. I andra fall mer privata sådana för varje respektive företag. Utöver detta skulle förstås vaktbolag och liknande ha tillgång till faciliteterna.

Har ni några frågor eller funderingar om passagesystem? Hör gärna av er så återkommer jag med svar nästa vecka!

Det är lustigt hur en familj kan vara så sammansvetsad och delad på samma gång. Ni undrar förstås vad jag menar med detta och jag är inte sämre än att jag kommer förklara. Såhär är det:

Jag och mina syskon äger ett lantställe ihop. Det ligger ett par timmar från Stockholm, där vi alla bor, och det är ett himla härligt ställe. Tyvärr är det lite litet, särskilt med tanke på hur mycket ”byggsaker” (som jag kallar det) som ska få plats där. Så är det nämligen. Jag är det enda av fyra syskon som inte är så intresserad av byggande. Det gör mig till det svarta fåret. Mina tre bröder är det annorlunda med. Den som bygger mest och äger mest saker är bäst – svårare än så är det inte. Det mynnade ut i att vi blev tvungna att uppföra byggbodar i anknytning till lantstället. Detta gjordes förra sommaren. Folk som kom på besök trodde att byggbodarna var något annat.

”Åh vad mysiga små stugor. Som i en saga. Sover man där inne?” frågade dem. Jag satt som vanligt i min baden-baden med en kall drink och nickade mot byggbodarna. ”Ja men gå dit och kika så ska du få se”. Jag håller med samtliga som uttalat sig om saken. Bodarna såg himla förbannat trevliga ut på utsidan. Inuti var det värre, och detta tack vare mina bröder. Det var verkligen byggbodar. Där inne fanns sågar, slipmaskiner, högtryckstvättar, ännu fler sågar och en jävla massa annat. ”Oj då” var nästan alltid reaktionen från de som kom tillbaka från byggbodarna. Jag nickade till svar.

Hade jag någon byggbod? Nej, jag hade ju inte det. Eller ja, jag hade en bod men ingen av de andra byggbodarna liknade min. Jag hade, med flit, placerat min betydligt längre ner mot vattnet. Det var ett företag som hjälpte oss att uppföra våra byggbodar och då bad jag att få ha det så. Lantstället skulle för mig vara en plats för vila och avkoppling. Ursäkta språket men då kan jag väl för fan inte sitta hela somrarna och lyssna på brödernas härjande. Det gick ju bara inte.

Är det någon av er, kära läsare, som har någon erfarenhet av byggbodar eller bodar överlag? Jag har börjat tänka på att detta är en ganska smart idé för att få mer plats, snabbt och enkelt. Kanske är jag bara sen på bollen gällande byggbodar?

Ett vinnande koncept är synd att bryta. Nu när jag väl kommit igång med mina berättelser om online dating vill jag bara fortsätta. I mitt senaste inlägg lovade jag att återkomma redan dagen efter. Här är jag nu, redan samma kväll igen. Online dating är nytt och spännande för mig. Därför är det ett ämne jag gärna vill dela med mig av till er, kära läsare. Till er som känner att ni inte vill ta del av mina historier om online dating säger jag: Förlåt. Jag kommer sannolikt att syssla med detta ett tag. Ni får läsa gamla inlägg eller vänta tålmodigt på att jag tagit mig ur detta nyfunna träsk.

Så, var var vi? Jag hade berättat om de två personer med vilka jag inledde min ”karriär” inom online dating. Efter att ha avhandlat två helt OK dejter tänkte jag nu gå vidare och berätta om ett par som verkligen var bra.

Ingenjören

Minns ni filmen Sällskapsresan? Jag såg den många gånger under min barndom och vet att en kvinna i filmen varnar för civilingenjörer. Poängen är att man inte ska dejta en sådan alltså. Av någon anledning har dessa ord blivit en slags verklighet för mig. Inte för att jag själv har någon erfarenhet utan för att de helt enkelt säger så i en av mina favoritfilmer. Tji fick jag när jag nu börjat med online dating. Då var det just en sådan jag träffade. Det fick mig att rygga tillbaka något när jag såg profilen där yrket tydligt framgick. Online dating hade precis blivit ett nytt kapitel i mitt liv – och det första jag stöter på är en ingenjör. Jag gav däremot personen en chans och det visade sig vara ett bra beslut. Det var väldigt trevligt och mysigt. Vi sågs flera gånger och gick långa promenader, skrattade över några drinkar och – ja, hade det allmänt bra helt enkelt.

Fotbollsspelaren

Nästa kapitel i min bok om online dating byter verkligen ämne. Detta eftersom personen jag träffade arbetade med att spela fotboll. Har ni hört något så… ovanligt? Mitt intresse för sport är väldigt lågt och jag kände inte ens till att man kunde ha det som yrke. Eller ja, jag förstår väl att de bästa spelarna i världen gör det men i Sverige. Det kom som en mindre chock. Trevligt var det dock och ytterligare poäng gick till online dating som koncept.

Var jag hooked på online dating redan där? Ja, det kan man förmodligen säga. Jag gillade det.

Vi hörs snart igen!

Det sägs att omväxling förnöjer. Mitt liv är ett levande bevis på att detta, i alla fall delvis, stämmer. Idag kommer jag berätta om en tid då jag arbetade något som minst sagt var utanför min comfort zone. Jag arbetade nämligen med dödsbon i Skövde och Skara under en period i mitt liv. Anledning? Det ska ni bli varse!

Jag kommer från början från området. Direkt efter gymnasiet flyttade jag till Oslo men sedan återgick jag till svensk mark. Flytten gick omedelbart till Stockholm och där bodde jag 10 år innan jag började röra mig igen. Nästa stopp blev tillbaka till rötterna. En arbetsmöjlighet för just dödsbo i Skara och Skövde öppnade sig. Det kanske inte låter som ett jobb som skulle falla mig i smaken. Som de flesta av er vet så är jag ju utbildad jurist, och var verksam under lång tid innan flytten ”hem” gick. Dödsbo i Skövde och Skara blev det eftersom det passade då. Min mamma hade nämligen blivit sjuk, och jag fick lov att ta hand om både henne och om min lillasyster. Jag tog första bästa jobb jag hittade. Det var faktiskt en gammal kompis firma som jag signade för. Han hjälpte mig och det var fint.

Det blev ungefär ett år (10 månader) inom Dödsbo i Skövde och Skara. Det kändes fint. Jag var inte särskilt stark och inte särskilt bra logistiskt – men jag blev bättre och bättre! Att städa ur och agera flytthjälp vid dödsbo var verkligen något jag trivdes med. Låt mig vara tydlig: Själv kontexten är förstås inte uppmuntrande alls. Jag kände däremot att jag fick göra något meningsfullt dagligen. Det är få förunnat, eller hur?

Jag tyckte väldigt mycket om kollegorna som jag arbetade med. I det team jag hamnade i var de allra flesta betydligt äldre än vad jag var. De hade arbetat med dödsbo i Skövde och Skara under en lång tid. Ja, det var förstås inte allt de gjorde men delvis. Firman hade i alla fall blivit väldigt uppskattad när det kom till Dödsbo i Skara och Skövde. I takt med att åren gick blev det allt vanligare för folk att vända sig till just dem.

Har ni gjort några liknande ”livspauser”? Det vill säga att något inträffar som gör att ni behöver flytta och/eller ta ett nytt, helt annorlunda, arbete? Kanske är det till och med någon som arbetat med dödsbo i Skövde och Skara.

Detta håller jag som osannolikt.

Min pappa jobbade på konsultbolag i Stockholm i många år. Faktum är att han jobbade längst, i alla fall om man frågar honom. Javisst, min pappa hävdar att han är den person i Stockholm som har arbetat längst på konsultbolag. Han menar att han jobbade på konsultbolag i Stockholm innan termen ens var trendig. Det är väldigt oklart om termen har blivit trendig, men enligt honom är det så. Det är lite som uttrycket Britpop, som inte användes särskilt mycket när musiken väl var som störst. En jämförelse som lämnar mycket att önska – Britpop och konsultbolag i Stockholm – men jag gjorde i alla fall ett försök.

Så, pappa gick nyss i pension. Till slut skulle han bli fri efter alla dessa år på konsultbolag i Stockholm. Det kanske låter som att jag raljerar över hans karriär och det vill jag verkligen inte göra. Han har gjort ett fantastiskt jobb och på många sätt förnyat branschen. Det är i alla fall vad många av hans kollegor från konsultbolaget i Stockholm sa på hans avtackning.

Det är lustigt det där. Att få träffa alla dessa personer som han alltid talat om, från konsultbolaget i Stockholm. Jag har alltid hört om Anette, Roger, Per och Anders, men aldrig fått ett ansikte på dem. Det var faktiskt roligt att få träffa dem till slut. De sa förstås detsamma om mig. Pappa har verkligen hållit isär arbete och privatliv. Jag vet inte varför. Han har aldrig riktigt utvecklat det där, men så var det i alla fall.

Avtackningen var en fin tillställning. En lugn, precis som man kan vänta sig. Det var familj och vänner. Det var kollegorna från konsultbolaget inne i Stockholm. Det var en väldig massa folk, i all lugn och ro. Intressanta samtal om ditten och datten. Framförallt så var pappa glad – väldigt glad. Det är sällan jag har sett honom så till ro med tillvaron som den dagen.

Jag undrar hur det ska gå. Hur ska en så driven person kunna klara sig utan sitt jobb. Efter hela arbetslivet på konsultbolag i Stockholm. Hur sjutton skulle det gå? Jag tänkte detta samtidigt som det knackade på min dörr. Jag öppnade och på trappan stod pappa med kläder jag aldrig förut sett honom bära. Han bar en märklig väska på ryggen och det tog mig ett par sekunder att märka vad det var.

”Ska du med och spela golf?”, sa pappa bakom den vita kepsen.

Detta skulle tydligen bli hans nya intresse nu när tiden på konsultbolag i Stockholm var slut. Spännande!

OK, the day had come when it was time for us to move. I will be honest; It wasn’t something we had looked forward to. Not at all, to be honest. It was something that we needed to do though. There were now four of us in the family. Another mouth to feed and another person who wanted their own room soon. It was time, simple as that.

We needed somewhere to put all of our stuff while we were waiting to find our perfect house. We sold the apartment and then moved home to my parents for a few months. I didn’t like it, and then we shouldn’t talk about my wife. Anyways, we needed storage. Storage that could take all of our stuff. The interesting thing is that we didn’t expect it to be such a big problem. Now that we’ve done it, now that we have our storage, it’s almost ridiculous. What were we thinking?

So, the storage we choose was enough to carry all of our stuff from our old apartment. As we were moving in to a house about 3 times bigger than that, it wouldn’t be a problem when the day come. But before that, we were very grateful for our storage. Not to mention how grateful my parents were. You guys should have seen my mom’s face when I asked her if we could move to their house for a while. It was a rollercoaster of emotions, ending with me asking if we could use their basement as a storage.

“Wonderful! Absolutely wonderful” she said and hugged me. Then I told her about the storage situation. If looked a bit like when Gandalf gets mad at Bilbo in the first Lord of The Rings movie. Although everything around her didn’t turn dark. Storage at my parents was out of the question. It just wouldn’t happen so we did best just forgetting it.

We asked another friend of ours named Google. Google suggested some storage places. Since we never looked for this before, it was pretty surprising to us how big of a market this was. There were several different storage places. Now, we just had to find the best one. Harder than you would expect. All companies praised their storages of course. Anything else would have been surprising. We finally found one that we really liked.

Now, all of our stuff is at the storage and we look forward to moving into the house in 1,5 months.

Vad kan man egentligen säga om svensk elmarknad? Vad kan man egentligen säga om någon marknad? Det skulle en rimlig motfråga kunna vara. Det finns väl egentligen ingen marknad som inte är intressant att prata om. I alla fall inte om ni frågar mig. En elmarknad är ju sådan, den går upp och ner och den säger en hel del om samtiden. Återigen: i alla fall om ni frågar mig.

Jag har arbetat med elmarknad i många år, och därför mottager jag ofta frågor om densamma. Det började med att jag extrajobbade efter gymnasiet. Ett bolag vars lokaler låg ganska nära där jag bodde sökte personal. Jag hoppade in och trivdes ganska omgående med att arbeta med elmarknad. Det var verkligen något som föll mig i fatet. Så blev det, och jag blev kvar ganska länge. Redan efter tre månader av extrajobb erbjöds jag fast tjänst. Jag stod och vägde lite. Tänkte att jag kanske skulle studera men bestämde mig för att vänta med det. Jag tog jobbet. Elmarknad blev mitt område och jag jobbade både i kundtjänsten och som assistent till VD. En spridd roll, minst sagt. En roll som fick mig att komma nära elmarknaden. Det kändes bra. Det kändes som att jag gjorde något meningsfullt. 

Efter fyra år på samma bolag var det dags att röra sig vidare, i alla fall delvis. Jag började studera marknadsföring på en skola i samma stad. Fördelen med detta var att jag kunde jobba kvar på vissa kvällar, helger och på somrar. Det var bra för min studentkassa. Så, elmarknad var fortfarande min marknad när jag började med marknadsföring. Utbildningen var tre år och jag återsåg mina gamla kollegor minst en gång i veckan. Det kändes bra och tryggt.

Så småningom var min utbildning klar. Jag kom ut som nykläckt marknadsförare och fick omedelbart inbjudan att börja arbeta på marknadsavdelningen på samma bolag. Skulle det bli elmarknad som var mitt område även inom detta nya fält? Svaret blev ja. Jag stannade kvar. Nu har det gått 6 år sedan dess. Då har jag hunnit vara med i uppstarten av marknadsavdelningen. Jag har varit med i expansionen och nu, under de senaste två åren, blivit marknadschef. Summa summarum: Jag har stenkoll på min elmarknad. Faktum är att jag undrar om någon i vårt avlånga land kan elmarknad bättre än jag själv.

Må hända låter det kaxigt men lite skinn på näsan får man väl ha, eller hur?

Vad krävs egentligen för att hitta rätt konsultuppdrag? Denna fråga är en av de vanligaste jag har fått. Det är i alla fall den vanligaste frågan jag fått under de senaste veckorna. Anledning: jag berättade nyligen att mitt yrke är just att hitta konsultuppdrag till folk. Det ni!

Jag är alltså konsultförmedlare. Jag hittar konsultuppdrag och jag är, om jag får säga det själv, väldigt bra på det. Det finns ett stort antal människor i huvudstaden som just i detta nu har ett jobb – mycket tack vare mig. Om någon undrar hur jag har blivit så bra på att hitta konsultuppdrag så kan jag säga detta: jag har jobbat med att hitta konsultuppdrag väldigt, väldigt länge. Faktum är att man kan fundera över om någon har arbetat med det längre än jag.

Det var under 90-talet som jag gav mig in i branschen. Innan detta hade jag harvat runt på diverse HR-uppdrag i olika organisationer. Det var OK, men jag ville verkligen hjälpa människor. Jag ville inte bara ratta organisationen när folk väl var inne. Det var någon jag kände som pratade om det där nya sättet att anställa folk. Att man kunde hitta konsultuppdrag, temporära ofta, och arbeta med ett tag. På den tiden var väldigt mycket projektanställningar. Företag startade konsultuppdrag för att hitta folk med rätt kompetenser under en begränsad tid. Till en början var det ganska oattraktivt för många. Detta eftersom det inte fanns så många konsultuppdrag att hitta. Varför skulle man ta ett temporärt uppdrag istället för en fastanställning då?

Tiderna har förändrats många gånger och ganska så ordentligt. Idag hittar allt fler människor, i olika branscher, rätt konsultuppdrag. Vi förmedlare finns i mitten för att assistera, för att se till att få rätt person på rätt plats. Där har vi det. Det är egentligen precis det som jag arbetar med. Om man tillåter sig att zooma ut en aning från vardagsarbetet så gör jag det. Varje gång jag hittar en person som passar för ett visst konsultuppdrag ser jag till att hjulen snurrar. Det finns kompetenser överallt. Det finns dessutom organisationer som söker all möjlig expertis. Man måste bara se till att dessa två komponenter möts.

Tack för mig.

Jag flyttade till huvudstadsregionen för fem år sedan nu. För varje år som gått så har jag flyttat allt närmare stadens centrum. Närmare och närmare till dess att jag nu nått innanför tullarna. Nu bor jag här och det känns fint. Jag trivs bra och känner på mig att jag kommer att bo här hela livet.

Nåväl, det var inte min trivsel i stan som jag skulle skriva om. Det var det faktum att jag öppnades för en helt ny värld i Stockholm när jag började arbeta som konsultmäklare. Det låter kanske överdrivet men det är faktiskt helt sant. Jag började på mitt jobb som konsultmäklare i Stockholm efter att ha haft några tråkiga år av plugg. Jag säger tråkiga eftersom de inte alls ledde till den gemenskap som jag hade hoppats på när jag började. Det var en ganska grå klass. Det var ingen större aktivitet på skolan. Det kändes som att mina studier var studier för personer som inte riktigt var ute efter studielivet.

Allt löser sig till slut. Så blev det när jag började som konsultmäklare i Stockholm. 3 år av HR-studier hade betalat av sig. Jag kände att jag kom in bra i min roll. Jag gillade att befinna mig både i Stockholm och min roll som konsultmäklare. Dessutom blev jag väldigt nöjd med mitt team direkt. Det kändes som att jag hade att göra med personer som hade ungefär samma intressen. Det fanns en hunger på arbetslivet som jag tror gynnade precis alla inblandade. Både kollegor, chefer, konsulter och kunder tycktes nöjda med situationen.

När jag började som konsultmäklare i Stockholm fick jag en gemenskap. Inte bara i jobbsammanhang utan även när arbetsdagen var slut. Vi blev ett litet gäng som ofta gick på AW. Det behövde inte vara något märkvärdigt. Vi kanske spelade biljard, lite arkadspel, lite dart eller bara en öl och lite snack. Det var inget märkvärdigt men det var fina tider. Fyra konsultmäklare som var runt i Stockholm och lärde känna varandra, en öl i taget.

Nu har det gått nästan 2 år sedan jag först tog mig an rollen som konsultmäklare i Stockholm. När jag ser tillbaka på tiden inser jag att jag nog aldrig har trivts så bra. Kanske var det nyttigt för mig att ha några tråkiga år på universitetet innan ”gryningen” kom. Konsultmäklare i Stockholm är just nu det roligaste jag vet att ägna mig åt professionellt. Det är sannerligen ett bra utgångsläge för att trivas på jobbet!

Ingen är bättre på markarbeten i hela Huddinge än min pappa. Detta är sant. Det är i alla fall sant om man frågar personen det gäller. Påståendet har hävdats sedan jag var liten. Faktum är att jag inte kan komma ihåg när jag hörde det först. Min pappa hävdar alltså att han är bäst i Huddinge på markarbeten. Kanske att detta är ett av mina första minnen. Är det tragiskt eller gulligt eller mittemellan? Jag frågar er för jag saknar svar.

Nåväl, pappa kom med påståendet om Huddinges bästa på markarbeten för några dagar sedan igen. Nu är han lite till åren så det känns som att folk börjar förlåta honom. Inte för att han nödvändigtvis behöver förlåtelse på allvar. Det är bara lite frustrerande att höra upprepningar, kan jag känna. Jag menar, det är inte direkt så att jag hävdar att jag är den bästa revisorn i Södertälje. Det är inte så att mina bröder påstår sig vara de hetaste snickarna i Handen trots att det nog är så. Det är däremot självklart för min pappa att hävda sin rätt. Hävda sin rätt som den bäste i Huddinge på markarbeten. Är det inte märkligt?

Jo, det är märkligt. Särskilt underligt blir det förstås eftersom det nu är över 25 år sedan min pappa slutade inom markarbeten i Huddinge. Varför envisas han att tala om det så mycket? Har han mindervärdeskomplex? Finns det andra inom markarbete i Huddinge som hävdar att de övertagit tronen? När vi diskuterade möjliga anledningar var det sistnämnda det som min brors fru fastnade för. ”Ja men det är väl klart att det är så? Han har hört att någon, kanske på hans gamla företag inom markarbeten i Huddinge, hävdar något han inte gillar”. För er som tycker att detta är en smula märkligt att diskutera i familjen kan jag säga detta: Ni vet inte hälften av det.

Nåväl, varför detta ämne – min pappas f.d. jobb och påståenden om markarbeten i Huddinge – kom upp just idag var för att han för några dagar sedan fick ett samtal. Samtalet kom från personen som numera är chef för företaget i Huddinge på vilket han arbetade med markarbeten. Den här killen var lärling när pappa styrde skutan för alla dessa år sedan. Killen hade blivit en vuxen man och tagit över. Han ringde nu för att be pappa komma och prata inför den nya gruppen anställda. Han ville att han skulle tala om hur man blev bäst på markarbeten i hela Huddinge.

Uttrycket vatten på sin kvarn har aldrig någonsin, i mänsklighetens historia, varit mer passande. Men kul för farsan!