Då var jag tillbaka igen. De som tänkte att jag skulle skriva om något annat än det jag lät berätta sist kommer bli besviken. Eftersom jag inte riktigt hann klart så tänkte jag ägna ännu ett inlägg att berätta om mässingsskyltar. Eller ja, berätta om mitt jobb inom mässingsskyltar är väl snarare det jag kommer att göra.

Om det är några som missade förra inlägget kommer en snabb genomgång här:

Jag berättade att jag fick jobb inom mässingsskyltar i Stockholm när jag hade gått arbetslös en tid. Det var i grevens tid för jag kände verkligen att jag var på väg nedåt. Finare tider väntade då jag äntligen hittade en anledning att flytta från min hemstad. Mässingsskyltar var min biljett ut och det var inte något jag hade räknat med. Jag fick jobbet efter att ha sprungit in i en gammal klasskompis. Han frågade vad jag gjorde. Jag svarade naket att jag inte gjorde något särskilt och han erbjöd mig att komma till huvudstaden och haka på honom. Mässingsskyltar, garanterade han mig, var framtiden. Det visade sig att han hade rätt. Det var i alla fall min framtid.

Så, jag flyttade upp och visste absolut ingenting. Jag skaffade ett boende efter att ha bott på hostel i en vecka. Så spontant blev det. Det enda jag visste var att jag skulle jobba med mässingsskyltar. Det, och att jag skulle infinna mig på arbetet kl 08:30 dagen efter då flyttlasset gått. Mycket spännande.

Jag klev in på kontoret och fick omedelbart en bra känsla. Chefen kom fram till mig och presenterade sig och hon hade ett bra handslag. Jag gillade henne omedelbart. Jag presenterades för hela teamet som alla såg ut att vara runt 25, precis som jag var då. Mässingsskyltar hängde på väggarna. De var fina och deskriptiva. Olika storlekar och utföranden. Jag hade aldrig tänkt på mässingsskyltar tidigare. Nu gjorde jag det intensivt. Det var alltså denna produkt jag skulle komma att arbeta med, tänkte jag. Jag visste förstås inte hur länge jag skulle jobba med mässingsskyltar men jag utgick ifrån att det nog kunde bli några månader i alla fall.

Det blev lite längre än så. Mässingsskyltar blev min profession under så lång tid som 6 år. Efter ett par år fick jag en chefsposition och den behöll jag sedan till det var dags att röra sig vidare. Det var fina tider. Fina år. Mässingsskyltarna sitter nu runt om i hela Sverige och de har, åtminstone till viss del, mig att tacka för det!

När jag bodde i Stockholm hade jag ingen trädgård, så jag behövde inte fundera på det där med hur det funkar med trädgårdsskötsel i Stockholm. Är det verkligen samma sak som överallt annars? Eller är det någott speciellt med kombinationen trädgårdsskötsel och Stockholm. Det skulle kunna vara så att atmosfären är annorlunda, med smog och ligister och så, och därför är trädgården här extra krävande. Att trädgårdsskötsel i Stockholm kräver att du kan sanera klotter och filtrera luft. Lugn och tystnad får växterna helt enkelt bara glömma, om man inte ska bygga ett ljudisolerat växthus åt dem. Brukar växthus vara ljudisolerade? Det låter suspekt, till och med med tanke på trädgårdsskötsel i Stockholm.

Om inte atmosfären gör att just Stockholms trädgårdsskötsel är annorlunda så kanske det är människorna. Inte de tidigare nämnda ligisterna utan de som har trädgårdarna. Huvudstadens invånare har ju onekligen ett visst rykte i resten av landet, men hittills har jag inte hört det sägas att det påverkar deras trädgårdar. Men låt oss säga att det är så, och att skötsel av trädgårdar i Stockholm, specifikt, därför har helt andra förutsättningar. Beror det då på att växter växer sämre, eller bättre, beroende på om du själv är stressad, glad, vänlig, ovänlig eller så? Det låter kanske långsökt, men det finns säkert forskning på det. Eller har trädgårdsinnehavare i storstaden en orealistisk syn på hur trädgården ska vara? Det skulle onekligen kunna ge upphov till unika utmaningar om till exempel designen orsakar extra svårigheter med just de stockholmska trädgårdarnas skötsel.

Kanske finns det nån annan faktor jag helt missat som gör att Stockholms trädgårdsskötsel borde ha ett eget kapitel av trädgårdskunskap och apropå forskning kanske det är ett område att satsa på. Professor i stockholmsk trädgårdsskötsel skulle inte vara så tokigt. Eller så är det kanske helt enkelt så att det inte är annorlunda, utan det är som med alla andra trädgårdar och det är bara fördomsfullt och fånigt att tro att just Stockholm och trädgårdsskötsel skulle vara speciellt.

Denna fråga fick jag från min mamma för ett tag sedan. Oerhört märkligt. Eller märkligt är kanske inte rätt ord men eftersom jag inte får lov att sudda så får det stå kvar. Jag menar snarare att det var oväntat. Det är nog ett bättre ord. Varför ville min mamma veta vilka av Stockholms danskurser som var bäst? Och vad menar man med att en danskurs i Stockholm är bäst? Det är en fråga jag inte kommer djupdyka mer i under detta inlägg. Däremot kommer jag svara på vilken av alla danskurser i Stockholm som jag tycker är bäst.

Det var så jag mötte frågan. Eller ja, först ställde jag förstås motfrågor. ”Hur sjutton kommer det sig att du letar danskurser i Stockholm?” frågade jag och förvånades över det förvånade ansiktsuttrycket. Vad var det fråga om? Detta var exakt vad mamma sa till mig: ”Varför skulle inte jag kunna leta efter danskurser i Stockholm? Jag har väl dansat längre än vad du har gjort”. Där hade hon visserligen en poäng. Mamma var gammal dansare. Av de två orden tyckte jag dock att hon framförallt var gammal. Hon skulle ju kunna bryta alla ben i kroppen om hon gav sig ut på dansgolvet på samma sätt som på 90-talet. Letade hon kanske danskurser i Stockholm för att hon kommit in i en 50-årskris? Det vore inte alltför förvånande.

Efter att ha konfronterats av mammas konfrontation som svar på min konfrontation gav jag svar. ”Vilka danskurser i Stockholm är egentligen bäst?” tänkte jag och samlade mina tankar innan jag svarade. Jag lät berätta om de ställen där jag går och kör mina, ganska krångliga, danskurser i Stockholm. Hon frågade om jag kunde visa video och/eller spela musiken vi dansar till. Jag gjorde båda. Mamma ryggade tillbaka och tittade på mig. Jag förstod inte vad problemet var. Det klipp jag visade var från en av de absolut bästa danskurserna i Stockholm.

”Försöker du ta livet av mig, eller vad är det som händer? Skulle jag kunna gå på den där kursen. Dansa sådär? Det skulle ju ta kål på mig. Jag menar andra typer av danskurser i Stockholm för bövelen” sa hon lite argt.

När mamma spelar för bövelen-kortet vet man att det är allvar. Det var dags för mig att leta upp några kurser i line dance och lindy hop som hon kunde ta.

Lilla, lilla mamma.

Jag har aldrig haft att göra med döden riktigt. Det var min katt, när jag var liten. Det var tragiskt nog. Jag minns att jag grät hela helgen, kanske i ett par veckor till och med. Ja, i alla fall till och från. Det var hemskt och jag minns att jag tänkte att jag aldrig ville uppleva det igen. Mamma försäkrade mig om att det skulle ske och att jag skulle vara beredd på sorg. Att stålsätta mig. För ett halvår sedan gick mamma bort och döden kom på besök igen.

Eftersom jag inte haft mycket erfarenhet har jag aldrig haft att göra med en död persons bohag förut. Nu blev det jag som fick ta fullt ansvar för mammas dödsbo i Stockholm. Det kändes sjukt att ens tänka på. Min mammas dödsbo i Stockholm. Hennes saker som jag skulle ta hand om och se till att de hamnade i rätta händer. Eftersom jag är det enda syskonet och mamma och pappa är skilda så blev det så – dödsbot i Stockholm tillföll mig att ta hand om.

Ja, hur skulle jag egentligen göra? Vad gör man när man inte vet någonting om någonting, som för mig med dödsbo i Stockholm? Jo, man googlar ju förstås. Man sätter sig med telefonen och söker svar på annat håll. Som tur var så hade Google mycket att säga om dödsbo i Stockholm. Jag lärde mig en hel del. Framförallt så lärde jag mig en sak, en överhängande sak; Nämligen att man faktiskt kan få hjälp med dödsbo av proffsfirmor i Stockholm. Jag hittade en firma som jag tyckte mycket om. De garanterade att de hjälpte till med allt vad hanteringen av dödsbo i Stockholm innebar.

Jag tog naturligtvis kontakt och blev oerhört bra bemött direkt. Personligen kände jag att jag kunde hålla distans mellan min vardag och min sorg. Jag var ledsen och det rycktes förstås upp när jag skulle ta hand om mammas dödsbo i Stockholm. Det var däremot väldigt uppskattat att få det bemötande jag fick. Jag kände empati för de andra människorna som tog kontakt med dem. De vars sorg var mer påtaglig, och som påverkade dem mer än vad den påverkade mig. Kontakten med bolaget var fortsatt fin genom hela samarbetet. Jag fick lov att berätta vad jag behövde hjälp med. De skräddarsydde min lösning utefter önskemål och behov – precis som det ska vara.

Först gillade jag inte caviar överhuvudtaget. Sedan ändrades något. Det var för ett par år sedan när vi skulle fira nyår som allt vände. Det var då jag vågade testa igen. För första gången på 20 års tid var det dags för mig att pröva igen. Min första upplevelse, som barn, hade tydligen varit en lögn. Den caviar jag hade smakat på, och som alltså var min första, var dålig. Detta hade ingen förtydligat för mig. Jag hade gått omkring ett helt liv och inbillat mig att all caviar smakade som den. Så var inte fallet och det skulle jag bli varse under nyårsfirandet. Herregud vad allt skulle ändras då.

Det var jag och mina vänner som hade planerat firande det året. Det skulle bli caviar till förrätt och så var det med den saken. Även om jag basade över den så bestämdes detta av mina vänner. Det fanns ingen kompromissyta. De var trötta på mitt klagande om caviar, och det med all rätt. ”Sluta nu. Caviar är skitgott” sa de övertygande och jag var köpt som en liten vindflöjel.

Jag testade och det ska erkännas att jag var en aning nervös. Känslan jag bar med mig från första gången var så stark. Den försvann då jag tog första tuggan. Herregud vad gott det var. Det var som något som stigit ner från himlen och landat i min gom. Vilken succé. Vilken oerhörd succé.

Ja, sedan dess – dagen då caviaren segrade – har inget varit sig likt. Det har varit fint att lära känna den och vår vänskap kommer närmare för varje dag som går. Det har nästan gått över styr. Eller ja, det tycker redan mina nära och kära att det har gjort. Till och med kompisarna som fick mig att börja äta caviar på nyåret för några år sedan.

”Varför måste du gå in för allting så satans 100-procentigt?” frågade de när de såg mig äta caviar till frukost en vanlig veckodag. Jag tuggade ur så mycket jag kunde av romen och sa sedan med caviar i halva munnen: ”Vad menar ni egentligen?”. Jag insåg ironin i hela scenen så jag började skratta och det hamnade mat över hela tallriken.

Var det något fel med att äta caviar till frukost eller? Om det är fel så vill jag verkligen inte ha rätt, det kan jag säga er. Är det någon annan som känner samma som jag över denna fantastiska råvara?

OK, nu har resultatet från senaste den marknadsanalysen kommit in. Vi är oerhört exalterade, jag och mitt team. Vi har begrundat siffrorna, blivit förvånade, fått vatten på våra kvarnar och – ja, allt det där som gör arbete med marknadsanalys så roligt. Så roligt om du frågar en nörd som jag i alla fall. Jag tänker att jag öser ur mig resultatet rakt upp och ner, så får vi se hur det slutar. Jag kommer att berätta om de, enligt mig, mest intressanta upptäckterna med marknadsanalysen.

Vi såg en uppgång i viljan att investera i bostäder. Detta är verkligen inte förvånande, tvärtom. Det som är iögonfallande är att intresset tyckts stiga trots att pandemin lugnat sig. Eller snarare: att rädslan för pandemin lagt sig. Marknadsanalysen visade alltså detta. När vi såg resultatet hade vi ett samtal om saken som varade någon timme. Spännande var vad det var. Därför älskar jag att arbeta med just denna marknadsanalys. Vi kollade med några av våra vänner med mer insyn i saken. De tyckte också att det fanns anledning att lyfta på ögonbrynen. Om än inte lika högt som vi tyckte.

Nästa resultat av vår marknadsanalys sade oss att viljan att dricka alkohol har stigit. Inte för att det finns någon trend som pekar på motsatsen. Det brukar dock vara ganska konstant. I Sverige, i marknadsanalyser som utförs här, brukar det vanligtvis vara en jämn nivå. Ungefär samma mängd människor avstår alkoholen. Ett lika stort antal väljer alkohol. Nu visade det sig att den senare gruppen blivit fler i vår marknadsanalys. Visst är det väl lite intressant? Det behöver man inte vara nörd på marknadsanalyser för att tycka, tror jag.

Det tredje och sista resultatet som jag kommer att delge från just denna marknadsanalys handlar om julen. Det passar väl bra nu när det gått ett par månader sedan vi firade den? Den säger att det finns en stagnerande inställning till högtiden bland svenskar. Kanske gjorde den andra julen i pandemitider att man kände mindre julglädje. Jag behöver egentligen inte titta på resultatet av vår marknadsanalys för att se exempel på det. Jag kan bara titta på mig själv. Julen brukar vara min absoluta högtid. Det är det fortfarande men jag känner mig inte alls lika exalterad nu för tiden. Jag hoppas verkligen att trenden vänder detta året. Inte bara för min egen del utan för befolkningens.

Vad vill ni veta mer om vår marknadsanalys? Hör av er i kommentarsfältet!

För några veckor sedan fick jag åka till Stockholm och sköta om ett dödsbo. Tro mig, det var inte något jag trodde att jag skulle ställas inför. Det hela var oerhört märkligt och idag ska jag berätta om det. Ni som väntar på att få recepten jag utlovade sist, ni får vänta lite till. Jag kommer idag att helt ägna texten åt dödsboet i Stockholm, och allt som hörde historien till. Fortsätt läsa på egen risk.

Kul att du är kvar. Nu kör vi.

Så, vi är en stor släkt men inte överdrivet gigantisk, om man säger så. De flesta bor antingen utomlands eller så långt söderut i landet man kan komma. Jag däremot bor strax utanför huvudstaden. Jag trodde att jag var ensam i Stockholm fram till dess att jag tilldelades uppgiften om dödsbo. Det var min mammas faster som avlidit. En kvinna som jag inte ens visste fanns, och som nu inte finns mer – uppenbarligen. Dödsbot i Stockholm var hennes. I egenskap av anhörig, om än på relativt långt avstånd, ombads jag hjälpa till. I vanliga fall hade jag nog tackat nej till att sköta ett dödsbo i Stockholm. Det var inte ofta jag var inne i stan. Jag kände inte heller människan. Som sagt: Jag visste inte ens att jag hade en släkting i Stockholm förrän förfrågan om dödsbo kom till mig.

Som av en händelse var jag arbetsbefriad under just de veckorna som följde beskedet om dödsbo i Stockholm. Som av en händelse trillade förfrågan in just när jag var uttråkad. Jag tänkte: Detta kan nog vara en ganska intressant uppgift. Knappast rolig men intressant. Jag hade aldrig ställts inför ett dödsbo förut, varken i Stockholm eller någon annanstans.

Så fick det bli. Jag ringde min mamma för att berätta vilket duktigt barn jag var. ”Detta dödsbo i Stockholm ska vi nog få rätsida på. Jo då!” hörde jag mig själv säga. Som om jag visste någonting om det. Om det inte framkommit än var så alltså inte fallet. Jag visste knappt hur dödsbo stavades och jag hade inte ens rest in till Stockholm för att ta reda på mer. Det skulle dock göras. Jag, kanske den lataste människan i region Stockholm, skulle sköta ett dödsbo inne i stan. Hur sjutton skulle det gå?

Vill ni veta mer? Lämna gärna en kommentar så återkommer jag nästa vecka mer mer info!

Till Stockholm flyttade jag och med fasadrenovering skulle jag arbeta. Kanske skulle man göra så någon gång? Bara skriva ett helt inlägg med helt skruvade syntaxer. Det vore något, va! Hur som helst. Här är jag nu för att åter göra återblick i mitt liv. Jag har, som ni kan förstå, landat i perioden då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Det var en fin period och därför en jag gärna ser tillbaka på. Jag börjar med att berätta hur det gick till när jag fick jobbet.

Jag hade åkt till Australien direkt efter gymnasiet. Eller jag hade nog snarare flytt dit. Jag var sanslöst trött på min gamla hemstad. Trött på människorna där och på att bo hos föräldrarna och att aldrig någonsin känna mig till freds med vad jag gjorde. Det skulle bli annorlunda nu, och förbli annorlunda, till efter ett år då jag åter stod vid stationen i Flen. Det var ju själva fan. 

Nej, något var tvunget att hända. Då visste jag inte att det som skulle hända var fasadrenovering i Stockholm. Vid den här tiden hade jag ingen som helst erfarenhet, förutom vid päronplockning i Australien då. Det kom man inte långt på. Jag visste inte vad fasadrenovering var och jag kunde räkna gångerna jag varit i Stockholm på en hand. Ändå skulle jag envisas med att åka till Stockholm och arbetad med fasadrenovering. Typiskt mig. Typiskt, typiskt mig – tänkte jag.

Så, jag skulle berätta om hur jag fick jobbet i Stockholm med just fasadrenovering. Det var en himla slump. Kanske den värsta slump jag någonsin varit med om. Jag sprang nämligen på en gammal kompis på ett studentfirande i staden. Det var mina föräldrar som skulle dit och jag hängde på. Kompisen hade flyttat till Stockholm och börjat arbeta med fasadrenovering. Det var nämligen hans svärfar som drev ett företag där. Som tur var för mig så sökte företaget ny personal över sommaren. Man skulle genomgå 2 veckors utbildning inom fasadrenovering i Stockholm för att vara kvalificerad nog att vara medhjälpare. ”Sign me up” sa jag. Vid det laget gjorde jag vad fan som helst bara jag kom ifrån Flen. Fasadrenovering i Stockholm nästa.

Jag trodde att det skulle bli tre månader men det blev tre år. Om detta ska jag berätta nästa gång vi hörs!

Jag nämnde för ett tag sedan att jag arbetade som jurist. Tro det eller ej, men detta är något jag hållit utanför bloggen. Inte nog med det: Jag har också lyckats undvika att ens avslöja att detta är mitt vardagliga yrke. Tydligen kom det som en chock för många. Detta grundar jag i alla de frågor som jag fått in under tiden. Det är ganska makalöst, när jag tänker efter. Så makalöst att jag nu tänker berätta lite mer om mitt jobb. Hoppas det är till belåtenhet!

Först och främst ska sägas att jag arbetar mest med arbetsrätt. Vad innebär det att jobba med sådana frågor, undrar säkert några av er. Arbetsrätten handlar om de villkor som alla anställda i Sverige har enligt lag. En tillämpning av lagarna, helt enkelt. Som jurist som arbetar med frågor om arbetsrätt ser man till att dessa lagar följs.

Jag arbetar med arbetsrätt för både arbetsgivare och arbetstagare. Detta är något jag särskilt gillar i mitt jobb. Jag gillar att jag finns med på båda håll, så att säga. Jag är expert på frågor om arbetsrätt och därför bör alla kunna ta del av min kunskap. Detta känns som en självklarhet, åtminstone för mig.

Jag fick någon fråga om vad den största skillnaden är att arbeta med privatpersoner respektive företag. Min plan var därför att ge ett så utförligt svar jag kan om saken.

Privatperson

Det råder inga tvivel om att arbetstagare i landet stundtals far illa. Ofta beror det på missförstånd om arbetsrätten. Ibland handlar det om arbetsgivare som medvetet försöker kringgå lagarna och reglerna. I detta fall är det oerhört tillfredsställande att rycka in som jurist. Att se till att hjälpa personer som hamnat i trångmål med de ärenden de behöver assistans i. Det är en mycket fin sida med att arbeta med arbetsrätt.

Företag

Många företag, och företagsledare, har svårt att veta vad som gäller kring arbetsrätt. Jag anlitas därför ofta för att räta ut frågetecken gällande saken. Det har uppstått någon form av kommunikationsmiss och/eller kontrovers mellan företaget och en anställd (eller tidigare anställd). Vad som gäller enligt arbetsrätten är oklart för båda parter och därför kommer jag och min firma in.

När jag tänker efter så är det inte jättestor skillnad mellan de olika scenarierna inom arbetsrätt. Rätt ska vara rätt, det är min inställning. Om jag kan bidra till att det blir så, ja då är jag nöjd oavsett vem som beställer uppdraget.

Låter det rimligt?

Mobilskal är en bra uppfinning, tycker säkert du och de flesta. Många har själv mobilskal på sina telefoner, men även om de inte har det kan de förmodligen se hur mobilskal kan vara användbara för andra. Det är ett ganska enkelt koncept trots allt, du har en dyr ägodel och du vill skydda den lite eller mycket. Det är väl snarare konstigt att vi inte har motsvarande produkter för fler av våra prylar. 

Oavsett det så finns det ju några situationer där mobilskalet kanske snarare är aningen i vägen än det gör nytta. Det beror eventuellt till viss del på vilket mobilskal vi pratar om. Men gemensamt för de jag provat är att de gör mobilen större, vilket är hyfsat självklart. Ett mobilskal som gör telefonen mindre vore sannerligen revolutionerande och säkerligen vore det en teknologi som kan appliceras på allt möjligt. Hur som helst, en mobil med skal är större, så har man små händer och små fickor är det med all sannolikhet en nackdel. Brukar man klubba ner folk med mobilskalet är det väl en fördel, så det är klart man som vanligt kan se saken på olika sätt.

Ett mobilskal ändrar ofta formen på mobilen, oftast väldigt omärkbart, men du får kanske något rundare eller kantigare hörn, proportionerna blir annorlunda. Det är sällan ett problem men när det väl är det så blir det förstås jobbigt. Du kanske har en plats du brukar lägga mobilen som plötsligt inte alls funkar för att mobilskalet är fel. Eller så kanske du har en bokstavskombination som gör att du är väldigt specifik med hur din mobil får vara. 

Sist men inte minst så har du skräpet. Vilket skräp undrar du kanske då. Jo skräpet som samlas i kanten på ditt mobilskal om det inte är absolut heltäckande, och du har kanske andra anledningar till att inte ha ett heltäckande mobilskal. Så då har du skräp istället. Det är damm och partiklar av olika slag eller större saker som hundhår och höstrån. I bästa fall tycker du det är meditativt att sitta och pilla bort detta, annars kan det vara ett riktigt irritationsmoment. 

Om man bortser från allt detta så är mobilskalet fortfarande ett fantastiskt påfund. Vissa av oss har ju inte nerverna för att veta att telefonen vilken sekund som helst kan få för sig att kasta sig i golv och gå sönder, som den har en tendens att göra utan mobilskalet.