Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: medmänsklighet

Sprängningar, påtryckningar och skrämsel

Av , , 8 kommentarer 13


Jag har länge tvivlat på att en majoritet av sprängningarna (många så helt mål- och meningslösa) är ”gängrelaterade” i vanlig bemärkelse. Skjutningarna är däremot en del av kriget mellan knarklevererande ligor. Där ser man en mening ur de samvetslösas perspektiv.

Ibland kan man ana syften när sprängdåd drabbar restauranger och näringsverksamheter i gråzon, men varför skulle klangäng och allmänkriminella blåsa av slumpvisa sprängladdningar, ofta vid tomma fastigheter och kontorshus? Inget att vinna, men risk att upptäckas, åka fast och hindras i liv och kriminell karriär.

Var finns nyttan? Vilka tjänar på gagnlösa explosioner?
GW Persson och andra börjar nu tala om att många sannolikt görs av nationalistiska våldsinriktad grupper som vill piska upp motsättningar, hat, rädsla och en opinion någorlunda i deras riktning. De kan i sin tur vara stödda av krafter som inte smutsar ner egna händer, men vill trycka landet i en önskad riktning. Bilbränder i utsatta områden har förmodligen i huvudsak orsakats av unga arga nysvenskar, kanske AFA-liknande grupper ibland, men har ibland även avslöjats som försäkringsbedrägerier. Unga invandrare uppger också att det hänt att man erbjudits pengar av utländska journalister för att bränna bilar. Man kanske kan tjäna en hacka på att cykla ut med lite byggdynamit också.

I några länder göds bilden av Sverige som ett kriminellt, brinnande kaos. Den bilden är helt enkelt inte sann, inte i storstäderna heller. Det ökande antalet galenskaper och våldsdåd till trots. Ryssland och Kina tycks toppa svartmålningen. Det är sorgligt att de får så mycket aningslös hjälp inifrån vårt eget land. Ingen politisk makt och karriär kan vara värd att man hjälper till med denna nedbrytande verksamhet. Att man skrämmer människor med de ”snednationalistiska” hemsidornas skruvade, enögda bild av ett undergångsland där morden flerdubblas, automatsalvorna viner över gatorna och sprängningarna liknar dem i Afghanistan. Det är ju inte sant.

Vi har verkligen seriösa problem med utanförskap, utsatta områden och knarkbruk som gör några kriminella stormrika och extremt våldsbenägna, de flesta bara våldsbenägna och utnyttjade. Vi har människor som vuxit upp mitt i våld vi aldrig sett maken till, vant sig vid detta och som tappat respekten för liv. (Och så oerhört många fler som ser likadana ut, men som flytt för att undkomma vansinnet) Vi har problem med ett rättsväsende som ofta upplevs för tandlöst och på sina håll skolor som inte fungerat för sin målgrupp vilket medverkat till att unga, ofta invandrade, valt fel väg. Vi behöver fler synliga poliser med nya strategier. Vi behöver skarpare konsekvenser för dem som väljer kriminaliteten, tidiga insatser i utsatta områden och måste bevisa för så många fler att den kriminella vägen är den ultimata loservägen. Vi behöver få samköra register i rimlig omfattning för att stoppa dem som idag t.ex. har flera identiteter (inte bara vissa försvarsministrar) och kan plocka pengar man inte ska ha av sina medmänniskor. Det gäller även pursvenska gängkriminella knarkleverantörer som HA och andra som i överväldigande omfattning har visat sig ha orättmätiga bidrag som basinkomst som ger dem tid att vidareutveckla kriminaliteten. Vi kan inte ta emot och fylla på de utsatta, trångbodda områdena med människor i den omfattning vi gjort de senaste åren. Samhället måste inte minst i högre grad utbilda människor till jobb som finns och bli bättre på att styra i den riktningen. Vi behöver varje hederligt arbetande människa, oavsett ursprung. Så tror jag det är.

Och ändå. Bilden som många alt-right-sidor på nätet ensidigt trummar fram stämmer inte. Sanningar, halvsanningar och lögner processas till en enkelriktad, giftig och fördummande cocktail med en tes – allt ont i samhället är den stora invandringens fel och nu krävs enkla, resoluta lösningar och ett annat sorts ledarskap. En nationalistisk ”skränhöger” med skrämselagenda och oklara mål förtjänar inte stöd från någon. Definitivt inte från en konservativ som vill bevara det som fungerar, lyssna, samla och agera konstruktivt istället för att driva isär. Som vill ersätta eller förbättra det som inte gör det och inte vill se snabba, oöverlagda ”revolutioner” med lösningar alltför enkla för att fungera.

Sammanfattningsvis, det finns de som vill skrämma oss i sin riktning och vill vi ska bli ”nyttiga idioter” (Kolla Wikipedia). Jag tror sprängningarna till stor del kan vara en del av deras projekt. Något jag inte på något vis vill underlätta. Jag är tacksam för mitt Sverige, ett av världens bästa länder som jag vill vara med och ta hand om, skydda och förbättra så gott det bara går.

När mörkret kom till byn

Av , , 4 kommentarer 10


Det är mer än sorgligt att höra hur ett av partierna som uppstått på extremnationella kanten agerar i en av Umeås kranskommuner.

Man delar ut ”återvändarpropaganda” till människor med annan hudfärg, invandrade och adopterade. I både samhälle och byar delar man ut material i utvalda postlådor som uppmanar människor att återvända därifrån de kom, för Sveriges skull. För att göra Sverige ”ljusare”.

Undrar hur många barn som ikväll går och lägger sig med ont i magen på grund av detta.
Man önskar nästan utdelarna vad de förtjänar.

Det gäller morgondagen

Av , , Bli först att kommentera 4

Politiker och partier kan träffa mer eller mindre rätt i enskilda frågor utan att man för den skull kan stödja dem. De måste ha omdöme och kompass för att man ska kunna ge dem makt över morgondagens osedda frågor.

Politikens försvarssvek

Av , , Bli först att kommentera 8

Det här programmet fyllde mig med både vrede och skam. 


Visst kan man förstå tankarna och förhoppningarna som funnits till vänster och höger om att kunna minska försvarets försäkringspremie, men ändå. De var inte realistiska och när utvecklingen vände ville vi inte se. Nedrustningsivern landade i ett stort misstag. Premien blev dessutom ändå väldigt hög när man ser till det lilla, om än fläckvis vassa, skydd vi får för miljarderna. 


Jag hoppas verkligen vi slipper återuppleva Per-Albins och Chamberlains allvarliga och uppenbara missgrepp fullt ut. I Sverige lät vi bli att kalla in några årskullar värnpliktiga -”peralbinspojkarna” – några år innan andra världskriget. Det skulle ju aldrig mer bli krig. I England såg ledande politiker visioner om ”fred i vår tid”, på tröskeln till samma krig. 


Det finns tyvärr fullgod anledning för väldigt många politiker att skämmas och be svenska folket och våra grannar om ursäkt för att vi gjort Sverige, Norden och Europa till en osäkrare plats för oss och dem som kommer efter. I en vansklig framtid skulle det kunna bli bland det dåraktigaste och dyraste vi gjort. 


Att bli intagen och använd av främmande makt är en våldtäkt i tusen dimensioner för den nation som drabbas. Inte sällan kostar en ockupation väldigt många gånger fler liv än pacifisterna tror sig spara på att låta bli att uppehålla en adekvat försvarströskel. Och det liv överlevande och ofängslade lämnas att leva liknar ofta inte på något sätt det man varit van. Skillnaden blir nog större ju högre fallhöjden är. Knappast blir den mindre om det dessutom saknas matproduktion för halva folket, i fredstida ekonomi.


Gud bevare oss. Han har gjort det förr när vi klantat till det grovt.



Proportioner?

Av , , 4 kommentarer 7

Det är otroligt vilka gräsligheter ”djurrättsaktivisterna” det står om i den här artikeln begått mot medmänniskor.

Det är tydligt att ordet ”aktivist” allt oftare står för någon som förstör saken för dem man säger sig strida för.

Inte underligt man inte vet

Av , , 2 kommentarer 7

Igår länkade jag till en artikel om Raoul Wallenberg av Olle Wästberg. Idag hittade jag en som Claes Arvidsson i SvD skrivit med anledning av det Wallenbergår som nu avslutas – "Ett Wallenbergår väl värt att minnas"

Det är inte så underligt att våra unga inte känner till denne märkessvensk som räddade tiotusentals liv och därför förlorade sitt. I Arvidssons artikel står det att läsa:

"En läromedelsundersökning som har gjorts visar att Wallenberg bara nämns i åtta av de 23 läroböcker för gymnasiet som har granskats. Bara i två är han viktigare än ett par meningar och endast en ger en mer utförlig redovisning av hans gärning. I högstadiet är han omnämnd i en av nio böcker."

Oj så uselt.Det här handlar inte bara om den svensk som förmodligen uppmärksammats allra mest internationellt i år, det andlar om något mer än honom och Sverige. Som det står i artikelns nästa stycke:

"Men att Wallenberg får ta plats handlar inte bara om att hedra minnet av en svensk hjälte, utan också – och det har också varit ett underliggande tema för minnesåret – att verka för tolerans och mot främlingsfientlighet och antisemitism. I Sverige. I världen. På så sätt tillhör Raoul Wallenberg också framtiden."

Det står mer i den koncentrerade arikeln. Klicka på länken på tredje raden och läs.

 

Glömd och uppmärksammad

Av , , 8 kommentarer 8


Det är en väldig lyx att få en dag eller två då man i hyfsad lugn och ro kan göra det ogjorda. Rensa datorer och temporärt rädda bilder och dokument till separata hårddiskar till exempel.

Det är också lyx att få tid läsa de där artiklarna man annars i bästa fall skummar. Helst på prasslande papper vid bordet, i soffan eller sängen.

Idag föll ögonen bland annat på "Decembertankar" i dagens VK, en krönika skriven av Olle Wästberg

Den handlar om årets internationellt mest uppmärksammade svensk. Den andre i världen som blivit hedersmedborgare i USA. Om mannen som räddade så många till så högt personligt pris och som sveks så grundligt av några av sitt lands dåvarande och närmast efterkommande ledare.

Jag påmindes härom dagen om vilket hot Sovjet var också mot Sverige. Vilken påverkan man hade genom delar av vänstersociteten, mediers talande och tigande och hur allt detta tillsammans ofta framkallade krypande. Ibland av sådana som Palme, fast det får man inte säga. Absolut i fråga om ockupationen av Estland, Lettland och Litauen och inte minst när det gäller årets minnessvensk, Raoul Wallenberg.

Hans år 2012 inleddes i Ungern där var tredje röstar på ett parti som vill registrera alla judar. Det ena oerhört skrämmande och det andra lite löftesrikt. Trettiotalsvibbarna påminner om att historiens lektioner måste hållas i minne, repeteras och schemaläggas för nya generationers livselever.

Jag är nämligen ganska övertygad om att för få unga vet något om en av de svenskar det finns störst anledning att vara stolt över.

På Castor efter skoldagen

Av , , 2 kommentarer 9


I afton när det tystnat i skolan blev det ett lite längre samtal med några av lärarna. Vi hann fundera och förbereda en del saker i lugn och ro. Eventuellt kläcktes en god idé som jag hoppas kan uppfyllas. Inte dumt alls i så fall.

Under samtalet dök det upp ett minne. En lärare skulle ta emot en ny etta och sa ungefär så här vid ett möte med föräldrarna:

”-Om ni lovar att inte tro på allt era barn kommer att säga om mig så lovar jag att inte tro på allt de kommer att säga om er.” Hon var en kloking. Det hon sa kan ha bäring även på äldre elever.

Så vitt jag minns ville man själv ibland urskulda att man hade fokus på helt andra saker än skolan, eller t.o.m. hade betett sig helt oursäktligt förfärligt. Det hände tyvärr. Jag har ett minne av en ogärning mot en lärare som jag inte var direkt delaktig i, men jag skäms fruktansvärt för att jag inte avbröt den grymma mobbing som bedrevs. Jag ser hennes uppgivna tårar och hjälplösa armar och händer när jag vill, fast jag inte vill.

Nåväl, ville man blanda bort korten kunde det ske t.ex. genom att klanka ner på lärare, andra eller annat i verksamheten. Jag tror det var sällan jag lyckades i de där försöken. Men, får man ett felaktigt eller missriktat stöd en sådan gång så är det konstigt om inte måluppfyllelsen påverkas. Att få, eller tycka sig få, stöd för dåligt beteende eller att inte göra det man ska blir lätt som att gå genom skolan med handbromsen hårt åtdragen.

Med det inte sagt att lärare aldrig gör fel eller att man inte ska ta sina barn i försvar. Men gör det klokt och lyhört för båda sidor i en eventuell konflikt och så att motivationen att ta vara på skoltiden och undervisningen inte skadas.

Och som sagt, det kan vara bra att tänka tillbaka på hur man ibland agerade själv och vad man sa hemma.

Vem förvånas?

Av , , 4 kommentarer 4


Än en gång.

Vem kan förvånas över mobbningen bland unga när man ser hur vuxna ibland kan agera och behandla varandra?

4 kommentarer
Etiketter: ,

Otrevliga arbetskamrater

Av , , Bli först att kommentera 2

"Otrevliga arbetskamrater kan bli din död". Rubriken på översta artikeln i detta nu på dn.se är onekligen drastisk.

Forskare vid Tel Avivs universitet har under 20 år följt 820 personer som arbetat i snitt 8,8 timmar om dagen. De som enligt undersökningen hade dåligt socialt stöd på arbetsplatsen löpte 2,4 gånger större risk att dö under 20-årsperioden jämfört med de andra.

Man kan tänka sig andra saker som spelar in i siffrorna, men visst är arbetsplatsens atmosför, trivsel och generositet viktig. Tydligen också för hälsan och livslängden.

Det var en av mina goda arbetskamrater som just idag sa att "vi är varandras arbetsmiljö". Sant och viktigt att tänka på.