Skorpan

Vi hade en gång en katt som hette skorpan. På den tiden bodde vi på mariehem. Vi tycktes ha räddat den stackaren undan ett öde lika med döden, då hennes husfolk inte längre kunde ha henne kvar och dom skulle ta bort henne. Då erbjöd vi oss att prova på att ta henne till oss. Mycket dumt, men så blev det.

Hon var 2 år då vi tog henne, hon var inte bara en utekatt utan hade dessutom haft sällskap av en "gamm" katt där hon bott tidigare. Nu blev det ett nytt liv. Inget utomhus liv och inget katt sällskap.

Men hon hade sina stunder, som t.ex. då hon apporterade sin lilla kattleksak, hon gjorde det aldrig med något annat än just den där gula, fula saken som hon nästan bitit sönder. Hon lade den nedanför våra fötter och ville att vi skulle slänga iväg den sen sprang hon och hämtade den åt oss. Precis som hundarna gör.

En kväll satt Åke på golvet och stuvade runt i verktygslådan som var i städskåpet och jag satt vid köksbordet. Då hörs helt plötsligt ett strilande ljud. Jag böjer mig framåt och tittar på Åke, jag tror ju att det är han som låter och han vrider sig ett halvt varv och tittar bakom städskåpsdörren, där ser vi mellan en springa i toalettdörren, skorpan, ståendes och balanserar på toa sitsen och pinkar i toaletten. Det såg verkligen lustigt ut och därmed fick också Åke svaret på varför han ibland tyckte att det luktade piss i toan. Det hade ju varit utomordentligt bra om hon lärt sig att spola också.

Tyvärr blev hon med tiden helt omöjlig att ha, hon pissade i blommorna och i Theresé leksakslådor och det räckte inte heller med att pinka på blommorna hon skulle också gräva ur blomjorden. Så hon fick sin sista sommar i frihet uppe i stugan och innan vi återvände hem så tog vi bort henne. Synd på en fin katt men vad gör man? Eller rättare sagt, då visste vi inte vad man skulle ha gjort, idag vet jag att vi aldrig skulle ha tagit en katt som var van vid sina domäner och flyttat den till ett helt nytt ställe, med helt andra vanor. Ha en solig och bra måndag!