Jag ryser…

Ett vårtecken, som vi alla nog vet, och förutom grönskan man ser och blommor som knoppas, är ju motorcyklarna. Jag gillar absolut ljudet, på många av dom, och jag vet hur svårt det förmodligen är, att låta bli att gasa.

Men det absolut värsta jag vet, då det gäller våren och premiärturen dom gör, är ljudet av när dom verkligen ger järnet… jag ryser och av någon anledning väntar jag det värsta. Man hör dånet/mullret då dom drar iväg och sedan väntar jag bara på en stor smäll, och jag hoppas innerligt att jag ska slippa se själva kraschen.

Jag var inte så, tidigare, och jag kan inte heller säga vad det nu beror på, att jag fått dessa tankar, kan ha att göra med då Åke kraschade med Camaron, jag stod ju där, jag hann ju se hur han for iväg, två bilar knäppte han och Camaron är absolut inte, ljudlös… det var hemskt, och jag trodde ju då, att han fått en hjärtinfarkt och dött.

Men alla ni som läser min blogg vet ju idag att så var inte fallet, gasen hade hängt sig så det var bara för Åke att försöka hindra en katastrof, han bromsade det han hade, men vad hjälpte det då första smällen gjorde så att styrningen lade av också.

Nå… där kan vi då ha en anledning…ljudet… och smällen, och farhågorna.

Winstone har då fått testa på att höra ljudet från en burnout, som någon mindre begåvad utövade här på Blomstervägen i förrgår. Jag vet hur kul det kan vara, men att göra en sån sak mitt i ett villaområde, tycker jag inte var så vidare genomtänkt.

Winstone var då inte brydd för fem öre… kanske han ändå är ett dragracing ämne då 🙂 Det är bara traktorer och släpvagnar som är hans största farhågor, och ibland kan det ju, till och med dyka upp en traktor med släp…jösses.

Idag ska han i alla fall följa med Åke i lastbilen, jag jobbar och Nicco kommer hem först imorgon kväll. Hon stortrivs i Budapest, och har ingen hemlängtan överhuvudtaget, men det är ju bra. Önskar er alla en fin torsdag!