Jag är osynlig, till och från

Ibland känns det som om man är osynlig, på riktigt. Ta bara i fredags, då jag skulle hämta den där lilla special beställningen på bolaget. Killen jag får tag i, står med en kund, och då han är klar med henne så talar jag om mitt ärende. Han upprepar mitt efternamn, ja säger jag, Lundmark eller det kan stå på Hällsten, och så piper han iväg.

Jag väntar, väntar och väntar och börjar fundera…har han gått på fikarast, välte en kartong med tunga flaskor över honom, blev han tvärt sjuk…vad ska jag göra?

Börjar se mig omkring om jag ska be nån gå och kolla vad han håller på med, men så dyker han upp, efter 10-15 minuter, från ett helt annat håll. Han kommer emot mig och börjar fråga om jag vill ha hjälp, så ser han plötsligt igenkännande ut och tappar ansiktet helt.

Han hade glömt bort vad han skulle göra. Han ber tusen gånger om ursäkt, han fattar inte själv hur han hade kunnat glömma bort vad han skulle göra, och när han kommer tillbaka med flaskan öppnar han en ny kassa så jag ska slippa köa, ja han skämdes verkligen, kanske han trodde att jag skulle flippa över, men jag kunde inte annat än skratta, jag förstår ju hur skämmigt det måste ha känts.

Nå, så går vi framåt 1 dag, nämligen till igår. Jag blev bjuden på middag hos Malin som är kundansvarig på assistansbolaget där jag är anställd. Med på middagen var en som jag också jobbat under, för 5 år sedan, mycket trevligt att träffas, det var längesedan och vi hade mycket att prata om.

Efter supergod middag, lite drickbart och sånt där, fick vi tag i en kille som skjutsade ner oss till Sjöbris. Vi kollade bara runt lite, hejade på Nicco som var där med Georgo och några kompisar, sen gick vi upp till Harrys. och där blev jag osynlig…igen.

Står i baren för att köpa en öl men killen bakom disken lallar runt och tar andra före mig. Jag surnar till och då han sedan frågar vad killen bredvid mig, vill ha, han som nyss kommit dit, så ryter jag till och säger att nu är det väl ändå min tur att få beställa, och då får jag det, men jag undrar vad det beror på?

Är jag för kort i rocken? Måste jag börja ha platåskor på mig, eller utmärka mig på annat sätt? Detta är absolut inte första gången.

Och mja, tjurig som jag kan vara så kan det ockås innebära att jag skiter i att gå till just Harrys nästa gång, utan jag väljer nåt annat place. Otur för dom, för jag gissar att mina pengar är lika mycket värda som nån annans, eller?

Jaja, vi gick vidare till Bishop och satt med nåt gäng som Malin kände och när dom sedan skulle till Max för nattamat, då åkte jag hem…trött men nöjd över en trevlig kväll.

Och nu sitter jag här och är glad att det är en ledig dag, hade inte fixat att jobba, kan jag ju säga, å andra sidan hade jag aldrig gått ut heller, om jag skulle haft ett pass, så… 😀

Ha en fin söndag, allihop