Etikett: andfamilj

En blind fågel

Av , , Bli först att kommentera 5

 

Åke körde på en blind fågel, förra veckan, för visst måste den ha varit blind, då den missade en stor jädrans lastbil? Den trodde sig vara oövervinnlig eller kanske den körde ett chicken race och förlorade då den flaxade rätt in i backspegeln. Nu kanske den hade turen att överleva i alla fall, för backspegeln fjädrar (ha, fick man till det där då) så det blev inte alldeles tvärnit för stackaren.
Nu tyckte inte Åke att det är så roligt att köra på djur…men vem tycker det, och vad ska man göra. Man kan ju inte köra av vägen själv och när det gäller just fåglar så poppar dom ju upp precis där dom känner för det.
Jag vet det…av egen erfarenhet. Det var x antal år sedan, på den tiden vi körde runt i en AMC Hornet. Vi var uppe i stugan och jag skulle väl in till Malå för att handla. Det är en sjuttio väg och lite gropig och kurvig. Eftersom jag nu anser mig att det är bättre att lägga pengarna på något roligare än böter, så brukar jag hålla hastighetsbestämmelserna, så även denna gång.
Men som alltid, så är det andra som tycks ha råd att betala om dom nu skulle råka på farbror polisen. Det är ju inte så troligt att stöta på dom däruppe, men man ska aldrig säga aldrig.
Nå, nu närmade jag mig Malå och givetvis får jag en bil som lägger sig i baken på mig och har väl tänkt köra om så fort tillfälle ges. Jag kommer ut genom en kurva och lite längre fram har man då en sjö på höger sida och en plaskdamm på den vänstra, man kör över en liten bro där.
Just denna dag och denna sekund då jag kommer där, så är mamma and på väg över bron, tvärsöver alltså, med sina sex-sju små andungar. Vad gör man, jag vet att jag hann slänga ett öga i backspegeln, sedan tvärnitade jag så däcken tjöt och höll ut allt jag kunde, och jag lyckades runda andfamiljen, ser återigen i backspegeln då jag passerat, att den bakomvarande bilen hunnit stanna, lite på sniskan och mamma and med sina ungar fortsätter helt oförtrutet att gå vidare, dom vände inte ens på skallen eller stannade mitt på vägen…ha, knepiga fåglar det där.
Men en sån gång, förstår man vikten av att hålla avståndet till framförvarande bil, jag kunde ju ha fått den i skuffen om inte den föraren hade varit vaken.
Nu mina vänner, är det dags att anmäla sig till Piteå dragracing, om ni inte gjort det ännu. Det är få anmälda men jag vet att tävlingen kommer att bli av ändå. Dom ska börja preppa banan idag och det kostar pengar så oavsett antal anmälda så kommer det att köras. Ja inte jag då, men Nicco ska ju göra det. Jag har suttit här och försökt anmäla henne men det går ju inte, ett fält som är obligatoriskt att fylla i är licensnummer, men ett sånt har hon ju inte än så det blir tvärnit där. Jaja, jag ska ringa till bilsportförbundet idag och höra om dom kan ge mig en siffra.
Nu återstår bara att önska er en bra och förhoppningsvis givande dag!

Råttjakt

Av , , 4 kommentarer 4

Våran gamla stuga uppe i Malå är rätt så gles i virket, jag skulle vilja säga att dom som byggde den inte hade så stor erfarenhet men då ljuger jag. En av dom var byggnadsingenjör, och det kan man verkligen inte tro. Eller så var det på det viset att när dom väsentliga delarna sattes dit, så sov han eller var ute på en rökpaus.

Reglarna håller inte ett visst avstånd och mycket av panelen var fastspikad i tomma luften. Ena sidan på huset har vad man kallar fjällpanel, då brädorna är liggande. På vår stuga är dom verkligen liggande, till och med, snudd på hängande, och det är klart, där kan det komma in både det ena och det andra djuret.
 
Vi använder oss fortfarande av den stugan men vi sover aldrig i den och har inte gjort det på flera år, Niccolina har aldrig fått göra det så det är över 12 år i alla fall. Men köksdelen funkar ju och altanen är det som är värt mest på den stugan, där vi sitter med morgonkoppen och blickar ut över sjön, härligt. Här hade vi besök av en andfamilj, vilket inte är så ovanligt, men numer brukar jag inte mata dom, det blir så jädrans mycket skit på gräsmattan och sedan så klarar dom ju sig faktiskt ändå, utan bröd, vilket inte är deras naturliga föda. Dom kan komma klapprandes ändå och bara ligga vid sjökanten och vila sig.
 
Nå, våra katter har ju också upptäckt att det tassar i väggarna ibland. Det är när det kommit in en mus på villovägar eller råttor, jag vet inte vilket. Man ser hela deras kroppshållning blir annorlunda, dom går på helspänn och likadan blir vi.
 
Jag tror att det var andra sommaren vi hade katterna, alltså för fyra år sedan, som dom lyckades knipa en mus. Vilken cirkus det var och framförallt, vilket liv det blev.  Vi var lika spända som katterna och Niccolina blev helt klart lite orolig, hon fattade ju inte vad som skulle hända och först var hon uppspelt som vi, vi följde med spänning allt som hände och såg hur katterna for från ena hörnet till det andra sedan hyssjade vi ner oss själva när musen var på väg. Och *TJOPP* så hade dom nypit den. När dom gjorde det så ställde vi oss upp och skrek, egentligen vet jag inte varför, vi var glada att dom lyckats med uppdraget men stackars Niccolina tyckte inte det var lika roligt.
 
Hon blev alldeles förstörd och fattade inte varför vi tjoade och levde om, jag tror att hon uppfattade att vi blev upprörda och rädda, och sedan skulle jag då försöka få henne att förstå att vi var glada och att katterna gjorde rätt som nöp musen. Man vill inte ha möss och råttor där man ska vara. Nä, det var inte en rolig upplevelse för hennes del och snart kommer vi inte att behöva vara i den stugan mer, så hon slipper se krigen mellan katterna och mössen.
 
Men jag tänkte då på det här med att man skriker, det är ju likadant när man ser på roliga klipp och någon blir skrämd. Ofta är det inte själva händelsen som gör att dom blir rädda, utan det är när människorna runt omkring skriker till, då blir det som en kedjereaktion och helt plötsligt skriker allihop. Inte konstigt att dom blir rädda, det skulle ju jag med, bli.
 
Idag ska jag skjutsa morsan och deras katt, Tracy, till veterinären. Tracy är inne på sitt artonde år (tror jag att det är) och ska få en liten hälsoundersökning för att se hur allt står till. Hon var lite smådålig i förra veckan och med den åldern kan det ju vara vad som helst. Vi hoppas att hon inte har några större fel och kanske bara behöver något tillskott i maten. Vi får se vad han säger.
 
Ni får ha en bra dag, det har i alla fall jag planer på att ha. Och om det nu inte blåser som själve den så kanske man kan sitta ute en stund efter lunchen. Igår satt jag ute i fyrtio minuter men blåsten förstörde alltihop. En mygga hade tappat sina vingar om dom hade levt nu, så är det.
Maria Lundmark Hällsten