Nu håller det på dra ihop sig till öppningen av swap meet i klubblokalen på spårvägen. Åke kom precis upp, han har kört iväg ett lass och nu skulle han hämta en mc eller moped ram som stått nere i vår källare. Men nu råkade det vara en smart person som låst fast en spark i ramen…den smartingen heter Maria. Så det blev en liten nyckelsökning, men jag hittade den. Det hör ju inte till vanligheterna, att jag hittar igen saker.
Vad mycket skräp man har hemma egentligen, men man drar sig för att kasta, ge eller sälja dom, bara för att dom påminner om sånt som varit eller att man fått sakerna av en speciell person. Vi håller så smått på att rensa i Niccolinas rum och hon har saker, kan jag lova. Nu har hon gått med på att slänga iväg mycket, ja jag kommer inte att kasta bort det utan ge grejerna vidare till andra barn som kan ha nytta och glädje av dom. Men helst av allt, skulle jag vilja tömma hennes lådor direkt ner i sopsäckar så man slapp se eländet. Då visste man aldrig heller vad som åkte i soporna och rimligtvis borde man inte heller må dåligt över att man slängt iväg något, då man ändå inte visste vad det var för i lådorna.
Själv hade man inte så många saker då man var liten. Men man uppskattade nog hellre grejerna man fick. Min farfar hade snickrat ihop ett dockskåp som han tapetserat och gjort fint, ja, i mina ögon var det fint, men dom barn som fick nya Lundby dockskåp, var nog inte speciellt avundsjuka på mitt skåp. Men tiderna har ändrats och så även priser och löner., samt vad som roar barnen.
Min morfar snickrade ihop en pinne med propeller, pinnen hade hack i sig och drog man då en annan pinne på dom hacken så snurrade propellern. En sån hade min mamma och hennes syskon att leka med, i början på 50-talet. Det var leksaker det. Vet också att hon berättat om när det var jul. Då hade min mormor kokat knäck, men formar hade dom inte att hälla knäcksmeten i, däremot var det ju snö och kallt ute. Smeten hälldes ut i snön och den stelnade i olika former då den nådde den kalla snön. Litegrann som när man stöper nyårskronor. Ni vet, man smälter tenn och häller i vatten. Det gjorde vi då jag var barn, en av gångerna blev lite mindre lyckosam, min farmor skulle hjälpa mig att hälla ut tennet i vattnet med den följden att det skvätte över kanten och brände fast i min fot. Precis som när dom brännmärker djur, så fräste det samt rök en hel del om foten. Jaja, det gick bra i alla fall, lite smärta får man tåla 🙂
Näpp, nu önskar jag er alla en fin dag.
Senaste kommentarerna