Om jag ringer till 118 800 och ställer en fråga, sedan ställer dom en motfråga för att klargöra någonting, måste inte dom då ringa upp mig och betala för det samtalet?
Troligtvis blir deras svar nej, men visst är det liiite orättvist?
Etikett: fråga
Hur svårt kan det vara?
Vi såg på mästarnas mästare, igår, ett ganska intressant och underhållande program, där man får lära känna våra idrottsstjärnor på ett naturligt sätt. En av tävlingsgrenarna var speciellt rolig att se på. Den där då alla stod på rad och inväntade en färgad lampa.
Röd kunde betyda att dom skulle stå still, grön att stiga ett steg framåt, gul att lägga sig ner, blå att ta ett steg bakåt…typ. Man fattar ju att det var svårt, för att fixa det och inte dras med av vad alla andra gjorde så krävs koncentration och att stänga av vad som händer på sidan om.
Tänk vad roligt det kunde bli om dom införde detta på dragracingtävlingarna. Röd lampa, stå still, grön lampa, åk iväg, gul lampa, gör en burnout, blå lampa, släng in backen. Hahahaha, nae, det kanske inte var en sån smart idé.
Har ni någon gång provat på att skicka en mening med flera frågor i, till en myndighet, företag eller liknande? Och har ni i så fall fått svar på alla era frågor? Inte jag, jag retar mig nåt fruktansvärt på att det ska vara så svårt att svara på ALLA frågor man ställer.
Började i förrgår med att skicka två frågor, ställda i samma mening, till facket/a-kassan. Jag fick svar på den första frågan. Det måste ju vara jättesvårt och tidskrävande att svara på den andra frågan och om dom inte har ett svar, kan dom väl för sjutton, tala om det då.
Sedan är Jennifer intresserad av att kanske börja med breakdance, då schemat dom hade innehöll en massa bokstäver, dålig beskrivning osv. så mailade jag dit istället, med frågan finns det en nybörjarkurs, och i så fall, när, var, och hur mycket kostar den? Svaret blev det finns en kurs och den kostar 840:-. Och det skulle då vara svaret på mina frågor??? Skickade ett till mail och lade till en fråga med vilken beteckning kursen hade, då man skulle skriva det i anmälan. Fick svar på vart den skulle vara men inte beteckning eller när den skulle börja. *Arrghhh*
Dom senaste jobben jag har haft har inneburit att sitta och svara på olika mail, jag har alltid minimerat sidan med deras frågor och betat av dom eftersom. Ska det vara så svårt att göra på det viset? Det sparar ju tid och energi att lägga på annat än att sitta och skicka mail till samma person flera gånger. Att man kan missa ibland, kan man väl förstå, alla är mänsklig men nog känns det som om dom har lite engagemang när dom inte kan svara på frågor man ställer. Ja, man kan säkert ringa dit men jag brukar välja att maila, dels får man ju då sina svar, svart på vitt och kommer man inte ihåg så är det bara att gå in och kolla igen sedan tänker åtminstone jag, att dom kanske har mer tid med att maila än att svara i telefon då dom kanske har fullt upp med kunder eller dylikt. Men jag måste väl ha fel i det fallet.
Idag ska jag jobba hos Annika, hon har nu äntligen fått komma hem, visserligen inte i toppskick och med en massa hjälpmedel, men hemma är alltid hemma. Sen ska jag fila på en lapp som jag ska sätta upp på sophusen om en ”mitt i veckan fika” som jag hade tänkt dra igång här i lokalen, till att börja med, en gång i månaden, sen får vi se om det finns intresse av något sådant och att man kan lämna över bakning och kaffekokning på andra så vi delar på ansvaret. Om man inte testar så får man aldrig veta heller, kan väl vara trevligt att ha ett ställe att träffas på under vintern, och få ta sig en fika. Ni få ha en bra onsdag!
Bortkollrad
Jag la in en kommentar igår, på Lisbeths blogg, som handlade om olika härskartekniker, jag skrev att jag körde med en teknik som jag kan kalla kollrabort teknik. Vilken innebär att man avleder den som kommit på en bra sak, med något bättre, utan att personen i fråga lägger märke till det.
Nu pratar jag mest om yngsta dottern som ibland har vilda fantasier och önskar göra både det ena och det andra. Är det inte att åka till Hawaii så är det att skaffa en sköldpadda, en hamster, ett marsvin och 5 hundar, och det ska dessutom gå alldeles utmärkt även fast hon redan har två katter. Dom kan hon ju stänga in någon annanstans…typ.
När hon var mindre och väldigt mycket, rymningsbenägen, hon tyckte om att tvärsticka iväg för att se om någon skulle jaga henne, så kunde man (när man var less på all jakt) avleda henne genom att tjoa till och ropa högt -nämen Jennifer, kolla här, vad är det här för något? Sedan stod man där och såg helt vilsen ut och som att man behövde hennes vetskap. Det fungerade för det mesta.
När hon skulle hämtas hem från förskolan så ville hon ju aldrig gå hem med en gång men då körde man med en annan variant på kollrabort, då sa man att ok, vi kan stanna 10 minuter men sen ska vi hem. Vi hade aldrig några problem då jag började köra med det. Jag hade nog nämligen läst att vi föräldrar är experter på att ställa frågor till våra barn, då vi egentligen inte menar det som en fråga utan som ett kommando.
Jag hör det överallt idag också, från andra föräldrar. -Du Viktor! Ska vi gå hem nu? Om grabben inte vill hem så säger han ju givetvis nej, och det är då inte det svaret föräldern vill höra utan dom hugger direkt med, joho, det ska vi visst, nu ska vi hem. Sedan blir det gråt och tandagnisslan men hem ska dom obevekligen. Och vad lär sig då dom barnen? Jo, att när dom blir tillfrågade om saker så är deras svar ingenting värt, för hur gärna dom än vill vara kvar ute så blir det inte så, och hur än dom kämpar med att få vara vaken 10 minuter till på kvällen så kommer inte det att hända, varför ställa en fråga då svaret ändå inte kommer att räknas? Är det så svårt att ge barnen dom där 5-10 minuterna extra, så dom får känna att deras ord också är värt något? Så kanske båda parterna kan gå hem med ett leende på läpparna, och utan tjafsande. Livet blir lite lättare, jag lovar!
Nu pratar jag mest om yngsta dottern som ibland har vilda fantasier och önskar göra både det ena och det andra. Är det inte att åka till Hawaii så är det att skaffa en sköldpadda, en hamster, ett marsvin och 5 hundar, och det ska dessutom gå alldeles utmärkt även fast hon redan har två katter. Dom kan hon ju stänga in någon annanstans…typ.
När hon var mindre och väldigt mycket, rymningsbenägen, hon tyckte om att tvärsticka iväg för att se om någon skulle jaga henne, så kunde man (när man var less på all jakt) avleda henne genom att tjoa till och ropa högt -nämen Jennifer, kolla här, vad är det här för något? Sedan stod man där och såg helt vilsen ut och som att man behövde hennes vetskap. Det fungerade för det mesta.
När hon skulle hämtas hem från förskolan så ville hon ju aldrig gå hem med en gång men då körde man med en annan variant på kollrabort, då sa man att ok, vi kan stanna 10 minuter men sen ska vi hem. Vi hade aldrig några problem då jag började köra med det. Jag hade nog nämligen läst att vi föräldrar är experter på att ställa frågor till våra barn, då vi egentligen inte menar det som en fråga utan som ett kommando.
Jag hör det överallt idag också, från andra föräldrar. -Du Viktor! Ska vi gå hem nu? Om grabben inte vill hem så säger han ju givetvis nej, och det är då inte det svaret föräldern vill höra utan dom hugger direkt med, joho, det ska vi visst, nu ska vi hem. Sedan blir det gråt och tandagnisslan men hem ska dom obevekligen. Och vad lär sig då dom barnen? Jo, att när dom blir tillfrågade om saker så är deras svar ingenting värt, för hur gärna dom än vill vara kvar ute så blir det inte så, och hur än dom kämpar med att få vara vaken 10 minuter till på kvällen så kommer inte det att hända, varför ställa en fråga då svaret ändå inte kommer att räknas? Är det så svårt att ge barnen dom där 5-10 minuterna extra, så dom får känna att deras ord också är värt något? Så kanske båda parterna kan gå hem med ett leende på läpparna, och utan tjafsande. Livet blir lite lättare, jag lovar!
Ha det gott!
Senaste kommentarerna