För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.
Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.
Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.
Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?
Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi 🙂 Men jag undrar vad hon tänkte om mig.
Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.
Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.
Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.
Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.
Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.
När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut 🙂
Önskar er alla en trivsam, solig söndag!
Senaste kommentarerna