Om man fick börja om från början…

Mycket i livet händer av en slump har jag lärt mig med åren. Man tror att man fattar egna beslut, men granskar man vad som egentligen hände så upptäcker man att så inte är fallet.

När jag började mitt arbetsliv så var det egentligen så att jag var less på skolarbetet. Mamma arbetade på ålderdomshem, alltså fick jag dispens (var under 18 år) och började jobba där. Var det mitt beslut eller var det enklaste sättet att få jobb?

Sommaren när jag fyllde 18 så var jag, som ungdomar brukar, ute och roade mig en del. När mitt arbete på "hemmet" gick mot sitt slut så var det Arbetsförmedlingen som gällde. Arbetsförmedlaren sade att det inte fanns några arbeten i Umeå, men om jag ville flytta på mig så fanns det jobb på andra ställen i Sverige. Jag hade då träffat Lennart från Karlstad, Riko från Borås och Raiko i Stockholm. Alltså förklarade jag mig villig att flytta till Karlstad, Borås eller Stockholm. I Stockholm fanns det arbete så det blev flytt dit och min livskamrat hänger fortfarande med. Var det mitt beslut eller var det Arbetsförmedlingens?

Arbetet som sjukvårdsbiträde på S:t Eriks sjukhus var väl sisådär så när jag läste en annons om en ny utbildning för mentalskötare så vips var jag mentalsköterska. I 8 år blev det mitt yrke. Att flytta tillbaka norrut skedde då det blev ett avbrott i relationen med livskamraten. Var det ett beslut jag fattade utifrån egna tankar eller ett beslut grundat på sorg och besvikelse? Att sedan livskamraten bestämde sig för att följa med norrut är en annan sak. 

På slutet av min tid som mentalskötare så skojade jag ibland och sa att "jag vill ha ett rum med lampa utanför dörren och sitta där och vända papper". Detta bara för att jag var trött på att ständigt engagera mig i andra människors olycka. Och ser man på, tack vare att jag under tiden som mentalskötare utbildat mig för att stötta livskamraten i hans yrkesroll som egen företagare, så hade jag plötsligt kompetens för att hamna inom kontorsvärlden. Det öppnade fantastiska möjligheter för mig, att få kontakter inom Europa, att engagera mig i det allra mesta som jag fann var intressant. Inte ofta får man en sådan möjlighet, men var det egentligen mitt beslut? eller var det bara något som hände pga vad jag gjort för att stötta min livskamrat?

Sedan kom de rackarns aneurysmen och kostade mig 4 år av mitt liv. Men det var trots allt en fin tid då jag fick möjlighet att vara med min familj. Underbart, men man kan inte säga att det var mitt val…..

Nu har jag fått en ny yrkesmässig chans, ett mycket utvecklande arbete, men inte något jag planerat för eller skulle ha valt från början. Vore jag ung idag skulle jag läsa mer historia, etnologi eller allra helst; jobba med växter. Tänk att få jobba med händerna i myllan, planera, förbereda och bara njuta av det som kommer upp. Det gör jag visserligen idag också i min egen trädgård, men tänk att bara få ägna sig åt det!

Tänk vilken tur ändå att jag som uppenbarligen inte bestämt över mig själv och min yrkeskarriär, ändå hamnat så trevligt till som jag gjort. Ibland har man bara tur…. Kram till oss alla som bara haft turen att hamna rätt här i livet!  
En bild från mitt pyttelilla "trädgårdsland". Salladen har räckt hela sommaren och dillen växer "kämpahög.