Etikett: clematis

Titta bara

Av , , 6 kommentarer 13

Gick en runda i trädgården igår, kollade överallt mycket noga. Betraktade anemonerna, scillorna, pingstliljorna, vitsipporna, knopparna på rosenbuskarna, de spirande tulpanerna, julrosen som har börjat skifta i rosa, ganska härligt va? Vilken livskraft!

Jag har en del drömmar om trädgården, drömmar som inte är så lätta att förverkliga här uppe i norr. Det är drömmen om rosor, rosor och åter rosor, slingrande överdådiga clematis i olika färger och lavendeln som doftar där jag strosar omkring i min trädgård, iklädd stråhatt och långklänning.

I verkligheten så är det gummistövlar och oömma jeans som gäller, men det kan man blunda för.

I mina tankar så växer rosen Venusta Pendula och honungsrosen metervis upp i körsbärsträdet, deras vackra milda blommor avlöser den överdådiga körsbärsblomningen. Mitt i alltihop växer en clematis som blommar tidigt, samtidigt med körsbärsträdet, överdådigt, magiskt.

Kan man tänka sig, de två rosor jag har planterat mot körsbärsträdet ser ut att ha överlevt vintern och idag såg jag något:

Titta, det är clematisen som har börjat skjuta gröna skott mitt ibland rosorna! Kan jag få uppleva åtminstone lite grand av min dröm. Kanske inte så överdådigt som jag skulle vilja, men ett överdåd enligt norrländska mått. Hoppas, hoppas, hoppas!

Apropå ingenting

Av , , Bli först att kommentera 5

Helt plötsligt kom jag att tänka på alla de intervjuer med kungligheterna som vi kunnat se på TV den sista tiden. Jag såg någon liten snutt om när Tom Alandh förnärmade "alla" genom att konsekvent dua kungen och vilket ramaskri det blev den gången. Sedan såg jag en snutt där den blivande prinsen hänvisade till sin fästmö med ordet kronprinsessan.

Men så hemskt tänkte jag, kallar han henne för hennes titel, burr. Men sedan fick jag förklaringen, och den köpte jag rakt av, och den kan jag acceptera. Man säger titeln för att markera att det inte är personen i sig man talar till utan till personen som är sitt ämbete. Det kan jag förstå. Personen Victoria har egentligen ingen skyldighet att ställa upp på intervjuer kors och tvärs, men kronprinsessan Victoria har den skyldigheten.

Jaha, så har jag lämnat ut den tanken. Ta den för vad den är. Långt viktigare är att jag mitt ibland klätterrosen i mitt körsbärsträd hittade en clematis som börjat blomma. Den måste jag ha planterat i fjol och har säkert lagt undan namnlappen på något ställe som jag nu inte kommer ihåg. Så är det! Jag vet alltså inte vad det är, den är ganska blek i färgen tyvärr, men jag kanske kan komplettera den med någon annan clematis med lite mer färg.

Trevlig i alla fall. Hoppas att den tar sig och blir en riktig långklättrare.

 

 

Förverkliga en fantasi

Av , , 2 kommentarer 6

Jag har fått en bild som fastnat i mitt huvud:

http://www.alltomtradgard.se/artiklar/2009/porlande-vatten-med-fontan/index.xml
Så vill jag ha det mot gaveln på SpanskaVillan. Men jag vill mura upp två
stora fyrkantiga krukor med exempelvis clematis på vardera sidan
om lejonet. Under lejonet vill jag ha en murad bänk där jag kan ställa
min vattenkanna och fylla den för att vattna mina växter.
Vore inte det läckert?

Nu gäller det att vara rar mot Livskamraten så kanske jag
kan förverkliga min fantasi med hjälp av honom.

Har jag rätt att skriva en blogg överhuvudtaget?

Av , , 6 kommentarer 7

I morse blev jag väckt en hel timme för tidigt. Livskamraten hade tittat fel på klockan och naturligtvis måste han väcka mig. Men man måste förlåta honom, först rusade han upp och fixade fika och gjorde upp eld och först därefter, väckte han mig. Den extra tiden använde jag inte till något nyttigt och värdefullt, nej minsann. Jag satte mig och läste lite slött bland alla bloggar som finns här på VK.

Av en ren slump så hamnade jag på bloggar skrivna av ledsna tonåringar. Tonåringar som delar med sig av sina känslor, sina innersta värdefulla tankar, sina egna ledsna jag.

Så banalt mitt eget skrivande kändes helt plötsligt. Är detta verkligen något  jag ska göra? Jag skriver ju inte om verkligt viktiga, tankeväckande frågor och känslor, utan jag skriver ju bara för mitt eget nöjes skull. Men sedan tänkte jag som så att en del läser ju ändå det jag skriver, då kan det väl inte vara helt fel.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ledsna tonåringarna får stöd så att de orkar vidare, att de hittar sina egna smultronställen i livet. Hur vanligt är det inte att vi äldre talar om den "lyckliga" ungdomstiden, men så lycklig var den nog inte alltid. Framför allt så var alla inte lika lyckliga och det ska vi nog komma ihåg. 

Idag har jag grävt upp en ny stickling av min älskade ros Terese Bugnét, denna underbara kanadensiska ros. Sticklingen står nu i en vattenhink över natten och i morgon ska den planteras i en stor kruka, tillsammans med en clematis, för vidare frakt till SpanskaVillan. Där ska den pryda gavelväggen är min tanke. I går kom jag också på idén att lägga runda stenar längs hela gavelsidan. För att göra det lätt för mig tänker jag säga åt dem som tänker komma och hälsa på att "ta inte med någon blomma utan ta hellre ett par runda stenar" (finns att köpa säckvis också). Nu hoppas jag på vackert väder så man kan börja rensa lite ute på gården. Sol och värme, det är vad jag behöver! 

I eftermiddag var jag på demensutbildning. Att tappa sig själv genom demens är ett grymt öde som jag verkligen hoppas slippa. En av föreläsarna från Demensföreningen i Umeå berättade om svårigheterna med att få gehör från Kommun/Landsting när det gäller att utforma lokalerna på ett för dementa rätt sätt. Det kan jag bara beklaga. Vilka kan vara bättre på att komma med råd och tips än de som verkligen arbetar med de sjuka i vardagen? Själv har jag aldrig tänkt på att exempelvis lyfta fram ljusbrytare, eller toaletter för den delen, med hjälp av starka tydliga färger. Man lär så länge man lever!