Hela dagen har regnet strömmat ner. Jag hade bestämt mig för att vara ett trevligt sällskap i bilen från Sundsvall och hem, men utanför Ö-vik så gick det inte längre. Man sover så gott i bilen, med vindrutetorkarnas svischande, sövande musik i öronen och regnskvalpet runt däcken….skönt…., men tråkigt för livskamraten förstås.

Tidigare i våra (yngre) liv så brukade vi lösa korsord tillsammans. Nu tänkte jag att vi skulle prova med Sudoku i lördags kväll, men ack, ack, det gick inte. Klockan var knappt 20.30 så meddelade livskamraten att han skulle minsann gå och lägga sig. Så där satt jag ensam, men så kan det bli ibland. Livskamraten har värk och gårdagens tunga lågtryck knäckte honom. Det händer ibland och det har jag fått vänja mig vid. Men det var mysigt att lägga sig tidigt och läsa: Torbjörn Flygts Himmel. Flygt är en ny bekantskap för mig och en mycket trevlig sådan. Regnet dundrade mot plåttaket, livskamraten snusade gott bredvid mig och livet kändes bra. Ibland behöver man inte mer.