Äntligen börjar förkylningen släppa. Två veckor har det tagit med snuva, täthet i bröstet, hosta som chockar mina arbetskamrater och påverkan på stämbanden. Inte ett dugg kul.

Ingenting har jag orkat göra dessa veckor. Jobba och sedan vila och sova mycket. Ibland tycker jag det är lite otäckt att jag kan sova så mycket. Ett par timmar på eftermiddagen och ändå sover jag hela natten. Kanske jag fick en släng av lätt narkolepsi av vaccinet från svininfluensan?

Nej, sådant ska man inte skoja om. Jag tänker på de barn som drabbats och känner bara en stor sorg. Fick de 50.000,- i ersättning? Det kommer man inte långt med.

Det är en märklig sjukdom, narkolepsi. Jag såg ett intressant TV-program om det för några år sedan. Man kunde inte låta bli att skratta ibland, exempelvis när narkolepsiföreningen hade årsmöte och de fick rotera ordförande- och sekreterarjobbet runt bordet för ingen var ju vaken hela mötet. Det verkade lustigt, men jag kan förstå att det är ett märkligt handikapp. Jag har suttit som sekreterare vid otaliga möten under mitt arbetsliv och nog kände man ibland lust att somna…

Inget speciellt har jag att blogga om idag, annat än att det känns som att livet är på väg tillbaka till det normala.