Etikett: ställning

Täcka tak

Av , , 4 kommentarer 11

I  helgen så fylldes huset av barn, barnbarn, måg och mågens kompisar så Livskamraten och jag tog vår tillflykt till SpanskaVillan. Där ägnade vi oss åt att sätta upp taket på bastun / sovstugan.

Inte världens höjdare att jobba med Livskamraten på objekt på hög höjd. Han som har ägnat sitt yrkesverksamma liv på hög höjd, har en viss nonchalans mot höjder. Han har gärna typ Foppa-skor, alltså utan bakkappa, han stagar upp ställningar på det mest obekymrade, ostadiga sätt (sett ur mitt perspektiv) och stegen kan gärna balansera med ett ben hängande fritt i luften. För att inte tala om att han har en oerhörd förmåga att lägga från sig saker överallt och sedan få ägna tid åt att leta reda på dem.

Min uppgift som hantlangare blir då att i sann Lean-anda (man är väl Lean Koordinator) hålla reda på hans grejor, bära saker, hålla i eller emot något, agera motvikt mot det saknade stödet för stegen, skruva, flytta mig, släppa taget, försöka lägga in en paus när L:s ansiktsfärg börjar gå mot mörkrött och hans vokabulär ändras till det sämre, fixa kaffe, hämta öl och, inte minst, oroa mig.

"Arga Snickar’n" skulle ha mycket att säga om han fick se oss samarbeta. Men resultatet brukar bli bra och den enda olyckshändelsen vi hade var förstås när jag glömde bort att stegen hängde delvis fritt i luften. Jag steg kaxigt av på den sida som hängde fritt varpå jag gjorde 3 saltomortaler och en dubbelvurpa nerför sluttningen. Så kan det gå!

Det blev bra när det var färdigt!

Irriterad och sur

Av , , 4 kommentarer 11

Får man säga att man är irriterad och sur så här på lördagmorgonen? Det är i alla fall  jag just nu. Jag önskar att jag var 30 år yngre, hade svällande tatuerade överarmar och inga sviter efter hjärnblödningen!

Varför nu detta? Jo, den förbaskade ställningen. Den är tung, tung, tung och jag är till alldeles för dålig hjälp när den ska tas ned och sättas upp. "Tack" vare mig har nu Livskamraten en bristning i en ryggmuskel, jag orkade inte hålla emot när den längsta stången började svaja. Han som redan har ont i sin kropp och ändå kämpar på. Jag blir så arg på mig själv.

Inte är jag till någon hjälp när det gäller att räkna ut hur vi ska sätta upp ställningen heller. "Ska vi ta den där först", säger Livskamraten. "Javisst", säger jag utan att ha en aning om vad som är bäst, jag kan inte räkna ut hur saker förhåller sig till varandra, det är ett handikapp som inte verkar ge med sig. Dum, dum, dum känner man sig, jag borde nog ha en "dumstrut" på huvudet.

Längtar dessutom efter lite mer sol, inte bara dessa små glimtar utan en riktig solig dag, hela dagen. Burr, så sur jag är. Vad ska jag göra för att komma ur denna sinnesstämning?
Som ett första steg, stänga av datorn, klä på mig och sedan gå ut, då brukar det mesta ge med sig. Jag hör att Livskamraten börjat med ställningen på den sista väggen. Han "behövde" inte min hjälp sade han, och det förstår jag… Nej, ut med mig bara och hjälp till med det lilla jag kan, det är nog bäst. Sedan är det i alla fall jag som ska stå där högst upp och kämpa på, måla under taksprång är inte det roligaste kan jag tala om. Men det är sista väggen så det är bara att kämpa på. Får man låna en ställning så ska den utnyttjas till max.
 

Så skönt det var att skriva av sig, lite terapifunktion faktiskt.

8 meter ställning

Av , , 5 kommentarer 7

Nu står 8 meter ställning färdig för att jag ska kunna måla norrgaveln. Fy sjutton, säger jag. Att ställningen är så hög beror naturligtvis på källaren. Den lägger till 2 meter till det befintliga huset. Vad tänkte han på, den gode Knutte när han byggde huset så. 

Det är den enda "miss" jag sett med huset så långt. Visst är det bra med källaren. Det är ju den som gjort det möjligt att skaffa tanken med de miljövänliga komposteringsmaskarna, bara att sätta in tanken i ett redan utgrävt utrymme. Men, men att måla stående på 8 m hög ställning…. Jag har suttit och iakttagit småfåglarna i tallen utanför huset. Hur gör de egentligen, hänger upp och ner i en pytte, pytte gren, knappast något för mig.

Ekorren då, den nyfikna lilla rackaren. Han sitter och knaprar på en kotte och iakttar arbetet med att sätta upp ställningen. Se bara hur han kastar sig från gren till gren – kan det vara ett sätt för mig tro?

Nej, för mig gäller att packa en korg med piassavakvast för att kunna borsta rent under takfoten, en hink med vatten och målartvätt för att kunna tvätta plåttaket över norrfönstret, något att täcka över det lilla plåttaket med medan jag målar väggen, svart akrylatfärg, en pensel och en roller samt naturligtvis 10 liters burken med färg för den putsade väggen. Så gäller det att se till att man kissat, druckit ordentligt med vatten och sedan att ta sig upp på ställningen. När jag väl tagit mig upp så tänker jag inte gå ner förrän allt är färdigt. Är detta ett sätt för en äldre dam som fyller 57 på onsdag att tillbringa sin semester på? Borde inte jag sitta i den sköna solstolen, glittrande som en julgran av alla mina guldsmycken, vifta med mina rosamålade tånaglar och läsa en trädgårdstidning? Jag bara frågar…

Månne det blir lite mardrömmar i natt? Ska jag våga ta mig ett glas vin? Nej, håll mig stadig, läs en ruggig deckare så glömmar jag vad som ska ske i morgon.

Men, när allt är klart så hoppas jag att solen skiner så jag kan tillbringa eftermiddagen på flotten. Då blir det bad och soldyrkan för hela slanten.

Som en katt på hett plåttak

Av , , 2 kommentarer 9

Idag har jag målat gaveln på SpanskaVillan. En ställning sattes upp, stolpar på 6 meter, nästan 5 timmar tog det att montera upp allt. Till slut var allt säkrat och klart och det var bara för mig att klättra upp och måla. Då hände något;

…höjdrädslan slog till! Det har jag aldrig varit med om tidigare. Som plåtslagardotter har jag varit med och jobbat både på fodersilosen nere i hamnen och andra höga ställen och aldrig, säger aldrig har jag känt någon rädsla.

Men i dag, med denna utmärkta ställning, så kändes det jättejobbigt att klättra upp och börja måla och skrapa sovrumsfönstret. Livskamraten, som definitivt inte är höjdrädd, klättrade upp tillsammans med mig och jag bad honom att måla högst upp i nocken för jag ville inte / vågade inte sträcka på mig för att nå ända upp.

Naturligtvis ställde han upp men ack, ack, någon målare är han inte. Färgen stänkte vilt omkring så till slut tackade jag honom för hjälpen och bad honom sluta. Nästan 3 timmar var jag däruppe och kämpade. Meningen var att jag skulle göra i ordning fönstret också så att det blev grundmålat, men jag orkade faktiskt inte. Det räckte med att måla högst upp, jag får ta fönstret i morgon. Lite chockad är jag faktiskt över min reaktion, jag som varit helt oberörd av höga höjder tidigare.

Nu är hela framsidan med husväggar och murar målade och det ser så fint ut. Jag tänkte så smått på Knutte, byggaren, och funderade på om han skulle vara nöjd med sin spanska villa efter vad vi gjort. Han blev ju väldigt inspirerad av den spanska stilen efter sina besök i Spanien. Då mindes jag när jag som 15-åring fick åka till Marbella och hur förtjust jag blev i den spanska byggnadsstilen. När jag kom hem så målade jag källarens murade väggar kritvita och alla dörrar blev klarblå. I tvättstugan målades de synliga rören knallgula och stolen som mamma hade i tvättstugan fick  sig också en omgång med knalliga färger. Tänk vad snälla de var, mina föräldrar som lät mig härja på som jag gjordel.Så jag har full förståelse för hur Knutte kände sig när han beslöt bygga denna annorlunda stuga.