De besparingar som Åsele kommun gör, på att förändra skolan och ta bort särskilt boende i Fredrika, innebär att skatteinkomsterna flyttar ut till en annan kommun.
Samma problem, som är på de orter som exploateras av gruvnäringen, kommer att drabba Fredrika. Folk pendlar in och arbetar under veckan med vindkraften och åker hem över helgen. Det innebär att både företagets och arbetarnas skatt, hamnar i en annan kommun än Åsele. Finns inte den infrastruktur, som krävs för att folk ska bosätta sig där man arbetar, är det enkelt att pendla. Med tanke på att de arbetstillfällen, som skapas av Vattenfall i Fredrika, är det arbeten som inledningsvis räcker i 25-30 år. Utifrån detta skulle kommunen satsa på att behålla den service som i dag finns i Fredrika och snarare öka den för att folk ska bosätta sig där.

Det är inget fel på skolan i Fredrika eller i Åsele. De klarar sig bra, som separata enheter. Beslutet majoriteten S+V fattat, är ett steg att minska möjligheterna att öka inkomsterna för Åsele kommun. Dessa 25-30 arbetstillfällen, som Vattenfall skapar, motsvarar 900-1000 jobb i Umeå. Vattenfalls etablering, skapas även utrymme för små serviceföretag i Fredrika. Inför en företagsetablering, ser man på samhällsservicen och möjligheten att rekrytera folk. Saknas den, bosätter man sig inte på orten.

Beslutet som majoriteten S+V fattat, vittnar om stor feghet att satsa eller stor okunskap om hur man bygger ett samhälle för utveckling. Varför inte använda sig av befolkningen för att utveckla en kommundel. Det som nu sker är ett slöseri.

  

Vår förste styrman var en storvuxen norrman, med en kropp som en Romersk gladiator skulle varit avundsjuk på. Humöret på denne man var väldigt hett och han var långsint. Det där med tomfaten var inget som gick över på en vecka. På vår resa upp till Europa passerade vi Suezkanalen, som vid den här tiden trafikerades av två konvojer från Medelhavet och en från Röda Havet per dygn.

När vi kom upp till Suez var vi tvungna att ankra upp, för att invänta nästa konvoj. Här kunde det ligga många fartyg och vänta på att passera kanalen. Detta utnyttjades seglande försäljare av sovenirer och annat ”krafs”, som kom ut till fartygen och gjorde affärer. En fullastad tankbåt gick ganska djupt, så det var inte så högt upp till relingen. Det var inget problem för dessa små segelbåtar att kasta upp en dragg, förtöja sin båt och klättra ombord. Man hade en medhjälpare kvar nere på båten som skickade upp varor. Ibland kunde det se ut som en mindre loppmarknad på däck. Vår förste styrman tyckte inte att det var ”läge”, för sådana affärer denna dag.

Innan vi kommit fram till vår ankringsplats, beordrade han ”vatten på däck”, som innebar att vi riggade vattensprutor längs hela fartyget med mycket hårt tryck. När segelbåtarna närmade sig, drog vi på vatten och spolade sönder segel på båtar, som försökte förtöja mot oss. Om någon lyckades komma upp mot relingen, så spolades de över bord. Då hände det som inte fick ske, en båt hade överlistat oss och förtöjt mot poppdäck. En man hade klättrat ombord och kom gående utför lejdaren ned på akterdäck bakom oss. Förste styrman var lika snabb ned från bryggan och uppmanade mannen att lämna fartyget. Mannen protesterade och menade att vi spolat sönder hans segel. Styrman, som var klädd i shorts och linne, tog ett steg närmare främlingen och uppmanade honom att lämna fartyget självmant eller bli kastad över bord. Nu drog mannen kniv, han kände sig nog trängd och skrämd av styrmans storlek och beslutsamhet. Han påtalade än en gång att vi spolat vatten i hans båt och förstört seglet. Jag och flera med mig, upplevde det hela obehagligt, men styrman backade inte. Innan främlingen hann blinka, hade styrman greppat tag i honom och kastat honom över bord. Styrman fick en rispa av kniven på sin hands baksida och mannen, som blev kastad över bord, blev bärgad av sina kamrater.

Efter denna händelse hade vi full bevakning tills vi kom ut i Medelhavet, så att inga främlingar kom ombord. Visst var det dumt av styrman att skapa denna situation helt i onödan. Dessa seglande försäljare hade inget med de stulna tomfaten att göra. De försökte ju bara göra affärer för att försörja sin familj.

 

Efter cirka 20 dygn nådde vi med Margareta Bandar-e Shahpur i Persiska viken. Det ligger i Iran, det som tidigare kallades Persien. Vi den här tiden bestod denna plats av några kajplatser, oljecisterner och grova rör som försvann ut i öknen. På platser som denna, gick vi aldrig iland. Vi lastade på ca.10 timmar och sedan ut på havet igen, därför fortsatte sjövakten under hela tiden vi låg till kaj. Det kom en säkerhetsvakt ombord från land och satte sig på en stol vid landgången. Hans uppgift var att vakta så ingen obehörig kom ombord.
På en båt av Margaretas storlek förbrukades en hel del material och det blev mycket skrot av olika slag. Detta samlade vi och sålde. Pengarna användes till något trevligt för besättningen och det kunde bli en rätt så stor slant ibland. Tomma oljefat var rena ”guldet” då det gällde skrot. I ett utrymme midskepps, som kallades ”Centerkassen” lagrade vi skrotet och vi hade en stor mängd tomfat i lager.

Att gå vakt vid lasting, innebar inget större arbete. Det var ”pumpman” som skötte lastningen och vi på däck var bara där för att bevaka båten och hjälpa till vid behov. Jag gick av min vakt 24.00. Han som skulle lösa av mig satt i mässen och fika så jag gick in för att informera om läget. När vi satt där kom vakten från land in och bad om en kopp te. Han satte sig hos oss och där satt vi och pratade om vad han sett i en tidning han fått av oss.
Den här tiden på dygnet sov de flesta på fartyget, de var bara vi som arbetade som var vaken. Vi hörde hur man körde vinscharna på däck och det gör man när man flyttar slangar på däck. Vi satt i mässen till halvett tiden innan vi gick ut på däck och jag gick till ”kojs”.

När jag följande morgon, vid sjutiden, gick till mässen för att äta möttes jag av en uppretad styrman. Jag fick höra att alla tomfat var borta. Förmodligen hände det, när vi hörde vinscharna gå och vi satt i mässen. Vakten från land hade bytt bevakningsobjekt. Han satt och vaktade oss, medan tomfaten dumpades över bord och försvann i natten.  Ett enklare förhör med landpersonalen genomfördes, men ingen hade sett eller hört något. Att lära för livet, kan vara kostsamt ibland.

 

 

Av Post och Telestyrelsen fick vi höra vilka krav som ställs på teleleverantörer och vilka möjligheter det finns att skapa internet-uppkopplin i områden som i dag saknar detta. Det finns pengar att söka, men vad vi måste göra är att inventera vilka områden som saknar uppkoppling. All information finns på Post och Telestyrelsens hemsida. Möjlighet finns, bara man försöker.

 

Åter hemma i Åsele efter två dagar på Västerbottensveckan i Stockholm. Jag vågar påstå att detta var ett av de bästa möten jag deltagit i. Det ligger i min natur att utvärdera och kräva resultat av olika möten, så även denna gång.
I år var första gången som Region 8 (sammarbete mellan 8 inlandskommuner) hade egna arrangemang på Grand. Vi hade i vårt program fokuserat kring industrilokaler och telekommunikation i glesbyggd.  

Till seminariet kring industrilokaler hade vi inbjudit Anders Lundgren Helia Consulting AB, Torbjörn Halvardsson, VD Företagarna AC, Pontus Gran, Strateg RV, Göran Theolin, stf GD, Tillväxtverket, Riksdagsledamot Helena Lindahl och Isak From, Gunnar Olofsson, VD, Inlandsinnovationen AB, Göran Hägglund, Vattenfall AB och Håkan Ekengren, Statssekreterare Näringsdepartementet. Att få till ett möte med detta sällskap samtidigt, är bara möjligt i Stockholm och att alla kom är en bekräftelse på att Region 8 tas på alvar.
När en kommun bygger en industrilokal med hjälp av statsbidrag, kräver staten att det ska vara marknadshyror. I inlandet finns det inga möjligheter att ta ut dessa hyror och då försvinner möjligheten att utnyttja statsbidrag till att bygga industrilokaler, som är en förutsättning för att en bygd skall utvecklas. På detta måste det till en ändring. Region 8 fick en inbjudan till Näringsdepartementet för att diskutera frågan och komma med synpunkter. Det var ytterligare en bekräftelse på att Region 8 gjort avtryck i maktens korridorer. Vi ser fram emot detta möte med spänning och en arbetsgrupp utsågs för uppdraget.  

Vidare kan jag lugna oroliga medborgare i Åsele, vi åker inte till Bryssel och bodde inte på Grand. Jag återkommer med Telia mötet.

 

 

 

 

 

 

En äldre man har ramlat ned från ett hustak. Han har legat ute i snön i en timme innan han upptäcks och ambulans larmas ca 16.30. Abulansen i Dorotea larmas ut, men får motorhaveri och kan inte fullfölja utryckningen. SOS-alarm larmar ut akutbilen från Åsele, som kör mot Dorotea. När man kört halva vägen, blir man återkallad av en person anställd vid Landstinget i Umeå. Personalen på akutbilen protesterar, men blir beordrade att återvända. En ambulans från Strömsund har larmats.

Då kommer mina frågor. Vem är det på Landstinget, som har den kompetensen, att få bestämma över liv och död?
Är det förbjudet att använda ”sunt bondförnuft” eller finns det inget inom Landstinget?
Assar hade tur, han överlevde, men fick han mindre eller mer skador av sin väntan?
Blir det billigare eller dyrare med hans rehabilitering av sin väntan?
Om Assar inte överlevt, hur skulle personalen på akutbilen då ha mått, över att ha tvingats vägra ge hjälp till en nödställd?
I det här fallet tycks kostnader och mänskligt lidande sakna betydelse, här är det prestige som gäller. Att lägga skulden på akutbilens personal över denna händelse är fel.

 

I kommunstyrelsens förslag till budget 2013 för Åsele kommun, ingick en viktig fråga för kommunmedborgarna, nämligen en flerårig plan för äldreomsorgen.

Jag anser att handläggningen av ärendet är felaktigt. Ärendets karaktär av utvecklingsplan omfattande flera år borde ha tagits upp separat i fullmäktige. Budgetbeslutet omfattar ju enbart 2013.

Planen innebär långtgående konsekvenser för de äldre. Detta har även påpekats från socialnämndens sida, som befarar att de äldre kommer att drabbas och att personalen slits ut.
 För kommundelen Fredrika innebär fullmäktiges beslut, att det särskilda boendet omvandlas till trygghetsboende. Det innebär, att de som behöver särskilt boende, måste flytta till Åsele, 6 mil bort. Det är, mot bakgrund av otaliga forskningsrapporter, oomtvistat att flytt av äldre och kanske speciellt äldre dementa innebär oro och försämrat hälsotillstånd för den enskilde. I detta fall innebär ju även beslutet att anhöriga måste resa 12 mil för att besöka sin anförvant. Mycket mer kan sägas om konsekvenserna av beslutet. Jag vill med dessa rader peka på den utomordentliga vikt, som frågan har och borde ha fått en separat behandling

Vi hade hållit på och åkt is-SM och alla andra tävlingar, som vi hade möjlighet att åka till. Ove var vid den här tidpunkten en av Sveriges vassaste Volvoåkare. Det var Volvo PV som gällde. Klassen vi tävlade i var under ständig förändring. Tidigare hade Volvo dominerat klassen, men nu stod kampen mot Ford Mustang, Cortina Lotus och Jaguar E-typ. Stora motorer och rena racerbilar. De flesta bilarna i klassen var fortfarande Volvo. Den var lätt att trimma, billiga delar och slitstark vilket innebar att det var många, som hade råd att tävla.
Jag har den uppfattningen att både Ove och jag var ganska ”petiga” med att allt skulle vara så bra som möjligt. Genom åren hade vi skaffat oss rutiner för vad vi skulle ha med oss och vem som gjorde vad. Tänk er en PV lastad med fyra tunga is-däck,( det var långnabb vi åkte på 23mm)domkraft,pallbockar, reservdäck, verktygslåda i form av en mindre verkstad och reservdelar av olika slag. Det kunde vara stötdämpare, fjädrar, olja och bensin. Till detta ska läggas personlig utrustning både för supé och tävling + mat.

Nu till en tävling. Vi åkte till Hedemora på SM, när vi kom dit på kvällen, var det 40 grader kallt. Som vanligt hade vi varit förutseende och bokat motorvärmare, när vi bokade hotell. Det var många som blev utan motorvärmare den natten. Klockan sex när vi klev upp, var det lika kallt. Vår bil startade, men det var många bilar, som behövde bogsering. Vi hjälpte till och bogserade igång ett antal bilar, innan vi åkte ut till tävlingsplatsen. Vi försökte alltid att vara bland de fösta ute på banan. Då fick vi bilen besiktad tidigt och kunde anmäla oss till axprovet medan isen var bra. Axprovet avgjorde vilken startposition du fick. Det var viktigt, för hela loppet. När vi gick banan tillsammans med Svante Vorrsjö, sa han” i dag vinner du Ove, det är bara Volvo som går i den här kylan”. Han hade vunnit SM med en Volvo PV och körde nu en av Fords fabriksbilar, en Cortina Lotus. Ove hade som vanligt en bra axtid och fick en bra startposition.
Det var en lång väntan i depån, på att starten i stora klassen skulle gå. För att hålla bilen varm, hade vi pallat upp den på pallbockar och bilen fick gå på hög tomgång med en växel ilagd. Detta för att motor, växellåda och kardan skulle vara” mjuka” inför tävlingen.

Finalen gick i 10 varv. När starten gick, flög mellanaxeln av på Bosse Ljungfelts Ford Mustang. Första bilen som knäcktes av kylan.  Efter några varv låg Ove trea med två Lotusar före sig. Det var Svante Vorrsjö och Erik Berger, två fabriksförare. Ove hängde väl med och det såg ut att bli ett bra resultat, när jag såg hur bilen bara suckade in, när han kom in i kurvorna efter raksträckan. Övriga som jagade, åkte förbi Ove, i nästa kurva kom bilen igen och Ove återtog sin position. Detta pågick de tre sista varven och Ove ramlade tillbaka i resultatet. När han kom in i depån, började vi undersöka vad som hänt. Det var ett enkelt fel, vi hade missat att fylla på bensin. Dagens hårda varmkörning hade gjort att bilen dragit mer bensin än vanligt och trots vår noggrannhet med allt, hade vi glömt att kolla det.
Detta misstag, blev en hemlighet Ove och jag behöll för oss själva i en lång tid. Vi ville inte röja vårt stora misstag.

 

 

Jag har ett stort motorintresse och gick som ung en treårig utbildning till bilmekaniker på verkstadsskolan i Åsele. Att skruva och trimma gamla bilmotorer, var min stora hobby. Motortävlingar som fanns i Norrland på den här tiden var vintertid isbana, på sommaren travbanor och backtävlingar eller på flygfällt.

En god vän till mig, Ove, började tidigt med bilsport och han håller på fortfarande. Jag fick den stora förmånen, att få hjälpa honom att meka. På ett sätt kanske det inte var så lyckat, då två ”tjurskallar” och optimister kom samman, men vi hade många roliga och minnesvärda stunder tillsammans. Vi trodde att inget var omöjligt och att dygnets 24 timmar räckte till allt. Därför fick vi för lite sömn under tävlingssäsongen.
 Vår tävlingsbudget skulle inte ha räckt till träningsbränsle för ”storfräsarna”. När vi åkte till en tävling, körde vi med tävlingsbilen. Det fanns inte en tanke på trailertransport. Hur skulle vi ha tagit oss hem vid ett totalhaveri? Det trodde vi aldrig kunde hända oss.
Vi bokade alltid hotell, där alla andra bodde, som inte alltid var de billigaste. När vi åkte hemifrån, hade vi gjort en rejäl matsäck, som ibland räckte en bra bit på hemresan. Vi har bott på Stadshotell och ätit matsäck på rummet, men vi deltog alltid i kvällssupén där alla ”storfräsarna” var med. Tävlingarna var för det mesta på söndagar och då startade vi resan på lördagsmorgon. Före det hade vi som regel skruvat i bilen alla veckans kvällar, möjligen fått 4-5 timmars sömn fredagsnatt. Så här kunde en tävlingshelg se ut. Avresa från Åsele 6.00, 40-100 mil i bilen, middag med dans till kl 01.00. De var viktigt att vara social och få kontakter. Uppstigning 06.00 och ut på tävlingsplatsen, tävling hela dagen, hemresa vid 16-tiden.

Det var efter en sådan helg, vi var på väg hem efter E-fyran. Jag bytte av Ove vid ratten när vi passerat Uppsala och det snöade kraftigt. Att sova var inget problem för någon av oss. När man släppte ratten så somnade man omedelbart. När jag passerat Söderhamn, var det dags att byta förare. Jag öppnade sidorutan för att väcka Ove. Han tog över ratten och jag somnade. Det snöade fortfarande kraftigt. Efter en stund väckte Ove mig, vi hade inga långa samtal med varandra den här tiden på dygnet, vi bytte bara plats och jag körde vidare. Efter att jag kört en bit, kom vi till en orienteringstavla och på den kunde jag se att Ove endast hade kört 15km när han bytte av mig igen. Jag undrar om han var vaken, när han körde dessa 15 kilometer? Jag tror inte att han försökte lura mig, han tyckte att han kört länge och det var dags för byte.
 Jag stannade på en parkering och där sov vi båda två tills kylan väckte oss.