Etikett: ilska

Ligga i charken?!

Av , , 2 kommentarer 12
The Untouchables, 1987

The Untouchables, 1987

När jag fyllde 40 år höll jag ett tal. Det talet riktade jag till mina föräldrar. Jag inledde med att jag skulle kunna ta tillfället i akt och tacka för att dom alltid finns och att jag älskar dem… Men se den sentimentala vägen hade jag ingen lust att gå den dagen. I stället konstaterade jag i mitt tal att mina päron skulle tacka MIG!

För utan mig, hur lugnt och tråkigt skulle inte deras liv vara då? Det är ju jag som rör om i grytan i vår familj, det är jag som står för underhållningen åt alla håll och kanter. Utan mig skulle dom aldrig fått Apple-Tv och aldrig hålla sig a’jour med alla nya termer. Utan mig skulle dom gå runt i en rosa illusion att alla män och kvinnor är finfina och trevliga och att det är hur enkelt som helst att hitta en partner.

Nej tacka vet jag verkligheten!

Har man en gång fått hjärtat nerknövlat i en obarmhärtig köttkvarn och kommit ut på andra sidan som en blödande massa då blir man lite… Hur skall jag formulera mig… Skeptisk?! Mindre naiv är ett annat sätt att utrycka det hela.

Min vän går just igenom den där processen och har just skrapat upp sig från marken. Jag har själv varit där så jag vet precis hur jävla ont och bisarr det kan vara. Känslorna som en gång var kärlek blir till sorg, ilska, skam och det är bara att rida ut dem en efter en tills intet finns kvar. För med tiden känner man inte dom där häftiga affekterna åt något håll. Vi läker om vi vårdar oss själva.

Alla kan laga och limma ihop sina brustna hjärtan och jag tror på att ta den tiden innan man kastar sig hals över huvud till en ny famn. Bagage -Sure, men var klar tack!

Igår låg min kompis i min soffa när vi matade dom sista avsnitten av Homeland. Under tiden satt jag på golvet och petade med ett nytt pussel. När serien var slut betraktade hon mig där jag satt på golvet.

Hon sa: ”-Du oåtkomlig Anna!”

Ja, så kanske det är! Oåtkomlig… Vilket fantastiskt ord.

Mitt hjärta är inte längre ett 2.000 bitars pussel som måste läggas. Jag har lagt mitt pusselhjärta och jag är lycklig över motivet som växt fram. Det är Jag!

Jag har således inget hjärta som behöver läkas men å andra sidan vet jag inte om jag i nuläget har lust att slänga ut det i charken igen! Kanske kan vi alla behöva stå stilla en stund och bara vara lyckliga med oss själva?! Vara en aning oåtkomlig, en smula onåbar eller oberörd av alla stormande känslor som involveras i en relation?!

Om jag ändrar uppfattning har jag ju den stora glädjen att få gå på lokal i helgen och dra upp medelåldern…

//a

 

 

VRÅL+skratt= ERROR!

Av , , Bli först att kommentera 7

 Det finns ju rädsla och så finns det irrationell rädsla. Jag fascineras oerhört över hur vi människor ibland reagerar. Jag kan gärna navelskåda om det leder någon vart! 

Härom kvällen spelade jag och sonen hockeyspel. Det där gamla klassiska spelet som man omöjligt har någon vettig plats för i hemmet. Gigantiskt och med pinnar som man skall dra och snurra. När vi spelar det där spelet.. då är det match!

Vi satt inne på kiddos rum och det gick hett till när pucken flög runt. Så står plötsligt sonens pappa i dörren till rummet. Jag skriker så där hejdlöst så att kiddo tittar helt förfärat på mig… Å så började jag garva. Det blir liksom så sjukt komiskt över det hela.

Jag såg ju att det var han. Tror jag blev mera rädd över att inte på något sätt ha hört honom 1) ta sig in 2) gå upp för trappan 3) hunnit ställa sig och titta på oss! Att vråla var som att släppa ut all adrenalin som redan sprutade på grund av spelet. Men det blev ett riktigt tjut… ett girly tjut och det fick mig att skratta ännu mera… 

Rädsla triggar flykt eller kamp… Där var det då inte frågan om varken eller utan ett högoktavigt Waaaaaaiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Hade då inte varit vidare konstruktivt om det verkligen varit någon stolle som stod där!!!

En vanlig reaktion när man blir rädd (och inte irrationellt rädd som i mitt fall) är att man blir ARG! Det är ju så att om vi blir fråntagen möjligheten att fly ska vi kunna bli arga för att försvara oss….

Så blir man rädd kan man fly eller fäkta -Jag skrek…högt och pipigt!

Blir man rädd och inte kan fly kan vi bli arga -Jag började garva

Snacka om ERROR på alla nivåer!

//a

On the Edge!

Av , , 4 kommentarer 7

Det har varit mycket debatt om NÄTHAT denna vecka. Män som hotar kvinnor i skydd av anonymitet. Uppdrag Granskning har genererat många inlägg på detta tema även här på VK’s bloggportal.

Har sett att det diskuteras om alla kommentarer publiceras eller ej. Censurerar man kritik, påhopp, osaklighet, ilska och vrede?! Har full respekt för dom som väljer att sålla agnarna från vetet och hålla en viss "nivå" på dialoger som kan uppstå via kommentarsfunktionen. Jag har publicerat allt utom en som innehöll en länk som ej fungerade (vilket den som lämnat länken själv påtalade i annan kommentar!).

Med tanke på mitt eget inlägg om våld inom hockeyn var jag mer eller mindre redo på att fly stan, jagad med pinnar av provocerade människor. Det var ju tydligen smått dramatisk tanke -MEN den gick genom mitt huvud. Jag fick många otroligt bra kommentarer. Sakliga och som tog upp perspektiv som jag själv utelämnat. 

MEN…. 

……här kommer MIN gräns!!!!!!!!!!

Min blogg är ingen kontaktannons.

Dom kommentarer som jag fått som "stört" mig har absolut inte varit hatiska utan det är dom kommentarer som inkommit som är anonyma och flirtiga! Det är inte bara udda utan även ytterst bisarr! 

Kommentarena är publicerade. Inte för att jag känner mig smickrad -utan ENBART för att dom inkommit. Å det retar mig banne mig att jag skall ens skall måsta skriva detta!!

//a

 

Dum och Dummare…

Av , , 2 kommentarer 9

 Det är i andras sällskap vi blir medveten om oss själva. Samtal och dialoger är utvecklande. Så finns det dom där dialogerna som får en att undra om man i överhuvudtaget klättrat ner från träden ännu.

Ibland, när jag står i köket efter middagen, kan diskmaskinen slamra, vattenkokaren är igång samtidigt står jag och diskar ur en kastrull och köksfläkten snurrar ännu. Så hör jag sonen ropa något från sitt rum. Ty där inne står han med huvudet ner i stora legolådan och rotar och rotar i jakten på magnetpilar. Lego skramlar så där ihåligt och plastigt vasst. Han hittar inte sina pilar utan behöver hjälp. Då börjar en sådan där fruktansvärt ointelligent konversation.

”-Mummel vrål mummel” ropar sonen. Jag inte hör ett smack i allt brus

”- Va? säger jag

”-Mummel vrål VRÅL” skriker han

”-Men vad säger du?! skriker jag

”- VRÅL VRÅL VRÅL” vrålar han

”-Va?! Men jag hör inte vad du säger” VRÅLAR jag

Då ser jag mig själv utifrån och jag börjar oftast flina åt detta spektakel. Likvärdigt ointelligenta samtal händer när jag står i duschen och något ”AKUT” händer. Sonen pratar, jag svarar ”VA”, han skriker, jag skriker och han vrålar och jag vrålar och ingen hör någonting.

Det slog mig att dessa dialoger är lika idiotiska, komiska och poänglösa som att diskutera med en människa i affekt. Jag vill aldrig diskutera en sak om jag är förbannad eller ledsen MEN problemet är ju att man inte alltid har den där kontrollen att hantera det konstruktivt när man spårar ur.

Igår ploppade en sådan där innerlig lavahet ilska upp, den som fick stå som måltavla var sonens pappa. När ilska vänds mot andra blir vi fientliga –Check! Det är vanligt att det går ut över oskyldiga –Check! Uttryck som detta kan ta är vredesutbrott (check!), överdrivet kritisk inställning (check!), debatter blir slagfält (check!) för att nämna några. Sonens pappa fick således ett osande, rykande hett sms som innehöll både en och fem svordomar, påhopp och osanningar…

Jag var så FÖRBANNAD! Affekter är smittsamma så möter man någon som är förbannad tänder man lätt till själv. Det är JUST då man hamnar i Dum och Dummare dialoger som bara är destruktiv pajkastning som heter duga!

Jag fick ett sms till svar efter en stund. Det stod bara att han förstod att jag hade en jobbig dag och KRAM. Då insåg jag hur jag agerat. Jag fick igår veta att jag skall opereras nästa vecka. Jag var alltså i grund och botten RÄDD, orolig, trött och frustrerad. Jag vände detta till ilska (som ger känslan av kraft och energi) och lackade ur.

Jag var i det fallet precis som sonen som står och rotar bland en miljard legobitar och börjar skrika. Istället för att besvara vrålen med ett ”Men VAD säger du?” besvarade sonens pappa mitt skrik med att slå av vattenkranen, stänga av fläkten och LYSSNA vad jag egentligen sa. Igår behövde jag verkligen bli hörd och inte bemött! 

När jag drog iväg mitt elaka sms var jag så arg så tårarna sprutade. Sedan med facit på hand kan jag bara konstatera att jag är blott en männsika med hela registret av känslor och affekter. Kan man knäcka dess koder kan man flina gott åt sig själv i sina egna Dum och Dummare ögonblick!

//a