…
I mina absoluta hemtrakter möttes jag häromdagen av en trevlig syn.

Det var just innan de här sköna, rätt varma och soliga dagarna och det regnade. Mitt i det blöta kom en liten flicka cyklande. Jag brukar vinka till henne, som jag vinkade till hennes mamma under förra årtusendet, men väntade med att vinka tills hon stod stilla. Hennes energiska och tindrande ögon lyste av stolthet och glädje över att finnas till i största allmänhet, över cykeln och cyklandet och över den nya sadeln som hon visade mig. Mitt i regnet.

Jag är inte precis teknikfientlig, men hoppas att många små flickor och pojkar fortsätter att komma ut, i sol och gråväder. När man hör att varannan treåring är ute på nätet varje vecka hoppas man att den utvecklingen inte ska resultera i tomma gårdar och gator, sparsamt använda och felslitna kroppar.

Skolan blir alltmer datoriserad, den utvecklingen kommer att fortsätta, och det blir på sina håll så lugnt på rasterna för att eleverna är på nätet. Via dator eller sin mobil. När man kommer hem blir det flera krumma timmar med datorn för många, även om många också tränar.

Det vill till att det blir tillräckligt av rörelse och ”uteliv”. Litegrann kan ordnas på skolan, mest måste det bli på fritiden. Annars är jag rädd att hälsokurvorna framöver inte blir så positiva.

Nu hör jag ljud av barnlek där ute och blir glad.