Förutseende

Jag läste någons blogg där det stod berättat om när deras dotter varit inblandad i en olycka och hur dåligt man själv mår när något sådant händer och hur man förebrår sig själv, vad man hade kunnat göra för att undvika situationen osv.

Då kom jag ju att tänka på den dagen för snart 20 år sedan då Theresé, äldsta dottern, skulle få gå för allra första gången, ensam, till dagmamman. Vi bodde på mariehem på den tiden och dagmamman bodde i höghuset brevid vårat, så man kunde se hennes fönster och även ingången till huset.

Jag släppte iväg henne och ställde mig i fönstret för att kolla in då hon försvann in i trappuppgången, det gick smärtfritt. Själv fortsatte jag att göra mig iordning för att ta bussen till jobbet. En halvtimme senare, då jag står beredd att öppna dörren för att åka iväg så ringer telefonen, det var dagmamman som undrade vart Theresé var någonstans. Jag tror att mitt hjärta stannade, första reaktionen var att hon lurades. Vaddå, hon är ju hos dig, säger jag. Nä svarar hon, hon har inte kommit hit.

Jag formligen kastar mig utför trapporna och springer till höghuset och på den korta biten hinner jag tänka dom mest grymmaste sakerna, om fula gubbar och kidnappare osv. När jag har några meter kvar till ingången så öppnas dörren och ut kommer Theresé och storgrinar. Det kan ni ju tänka er vilka tankar man fick då, vad hon blivit utsatt för och sånt där. Men lyckligtvis så var det inte så fruktansvärt som man inbillat sig.

Dom höll på att måla i trapphuset och dagen innan fick dom inte gå i trapporna utan var tvungen att åka hiss, den här dagen hade dom ändrat schemat så hissen var avstängd och trapporna skulle användas. Men Theresé kunde ju inte läsa. Hon hade stått där, tålmodigt, i en halvtimme och tryckt på en hiss som aldrig kom. Snacka om att man fick dåligt samvete.Och sedan tänkte man ju på vad som hade hänt om jag hade hunnit åka iväg, vart hade hon då tagit vägen.

Efter det så började vi drilla henne om vart och vad hon skulle ta sig till i vissa situationer, så har vi även gjort med Jennifer. Typ, vad gör du om vi inte kommer hem och inte svarar i mobilen. ja då går jag till Birgitta, jaha om Birgitta inte är hemma vad gör du då? Mm, då ringer jag till mormor, jamen om mormor inte svarar då, och så där fortsätter vi och idag är jag ganska säker på att hon vet att det alltid finns möjligheter och utvägar.

Det gick hyfsat bra att dra ut tänderna på Jennifer igår, men vi skulle få vänta till efter sommaren med att ta dom 2 sista, annars kan det bli High Chaparall sa tandläkaren, vad han menade med det, ska jag ha osagt. Då Jennifer la sig igår så hade hon lagt upp tänderna på skrivbordet, varför då, sa jag. Ja tandfen ska ju komma, svarade hon. Nämen du skulle ju få Tamagochin svarade jag. Jamen det är ju inte av tandfen, svarade hon, det lilla snillet. Ha en bra torsdag!

En kommentar

  1. Helena

    vilken ångest. Såna där saker har man ju varit med om. Det är märkligt hur man som småbarnsmamma ALLTID hinner tänka det värsta!

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.