Ordentligt otäckt, under en nanosekund…

Ni vet hur skumt det kan vara då man lagt sig och är precis i skymningslandet, mellan vakenhet och sömn. Man vet inte riktigt om det är sanning eller påhitt, det man hör eller tänker.

Bild lånad här

Jag hamnade där igår kväll, och det var ordentligt otäckt, under en nanosekund. Jag måste ju ha somnat (om jag ska tänka logiskt) men jag trodde inte det, utan jag låg och blundade, och plötsligt är det en hund som skäller, precis mitt i ansiktet på mig, inte Winstone skall, utan ett annat ljusare ljud. Och det är så nära så att det låter som om det kommer från mitt huvud.

Jaja, det gjorde det ju också, eftersom jag vaknade och det fanns då absolut ingen hund i våran säng. Så somnar jag och tror att jag vaknar, men tänker att jag drömmer ändå, för att jag hör en hund som tassar runt i hallen…på parketten.

Jag tänker att det var en lustig natt, först en hund som skäller och nu nån som tassar runt. Anledningen till varför jag inte har en tanke på Winstone just då, är för att han aldrig är uppe och tassar runt, så länge vi ligger i sovrummet.

Men så vaknar jag till på riktigt, sätter mig upp i sängen och försöker lokalisera Winstone. Han är inte i sovrummet…mycket konstigt. Kikar på klockan, den är 3, jag kliver upp och därinne i hallen står han och ser lite skamsen ut. Men vad är det, är min första fråga…jäkligt konstigt att man ens ids fråga, precis som om han skulle svara 😀
Nästa fråga jag hade tänkt ställa, var om han ville gå ut, men jag sa ingenting, för jag kom på att jag förmodligen inte skulle få ett svar. Jag klädde på mig och han var överlycklig då jag tog fram selen, så visst ville han ut, och det var aningens bråttom.

Han är ju verkligen udda då det gäller att säga till, eller hur. Hade det inte varit effektivare om han satt upp sina tassar mot mig i sängen, hur tur hade han inte att jag faktiskt hörde han små trippande därute i hallen. Ojoj, nåja, detta har hänt en endaste gång tidigare i hans liv och nu är han ju 4½ år, lite drygt.
Anledningen till varför han inte säger till, är förmodligen för att vi är så duktiga på att gå ut med honom. 4 gånger/ dag, är det minsta, så han hinner ju aldrig ”visa” att han vill ut.

Hoppas på en fin dag för er alla. Själv ska jag på en liten intervju, det är två tjejer som har nåt projekt via universitetet, dom utbildar sig till dietister, och nu ville dom ha nån lämplig kandidat att ställa frågor till. Och ja, varför inte, kan man vara till någon hjälp så varsågod, tänkte jag 😀