På bokklubbs träffen, utsågs en ny bok att läsa eller lyssna på. Den här gången blev det ”Blir du ledsen om jag dör?” Med Nicolas Lunabba, uppläst av Nicolas Lunabba

Efter första stycket, vill jag ge upp. Jag är ledsen, men jag kommer inte att fixa att lyssna på den här boken. Vill inte vara en som slutar, bara så där, utan har fortsatt lyssna några kapitel till men den kommer inte att fånga mig med nånstans. Det är som att lyssna på en fortgående, never ending dikt. Med ord som har samma betydelse, som matas på i en och samma mening. Givet för att beskriva och understryka, fast jag klarar det inte.

Kan jämföras med om man läser en dikt av till exempel Karin Boye. Här, andra stycket i ”Jag vill möta…”

”Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.”

Men istället skulle hon ha skrivit så här:

Jag vill kasta, slänga, göra mig av med, demolera, kassera, mina vapen, svärd, handgranater, knivar, värjor och sköld.

All den hårda fiendskapen, schismen, aggressionen och osämja

Var min köld.

Vi pratade om en annan bok, ”Hundmanuskripten” av Jon Fosse uppläst av Reine Brynolfsson. Så då valde jag den istället. Nånting må jag ju komma med att jag har lyssnat på. Blev tyvärr ett botten napp, även här. Gick dock in rätt så positivt i lyssnandet. Och jag tänker att det ändå är lite kul att man får höra från hundens perspektiv. Fast det går alldeles för långsamt och i varje mening säger han hundens namn, Webster.

Nu har jag hört det namnet så många gånger att snart kommer jag att börja kalla Winstone för det. Det går inte!!

Ska se om jag hittar nåt annat som jag faller för. Lite svårt att leta dock, då jag inte är med i svängarna överhuvudtaget, då det gäller böcker. Vilka det pratas om, betyg, genre…ja allt sånt där. Nåväl, det löser sig.

Nu sitter vinterdäcken på bilarna. Vinterskor och vinterjacka…check ✅. -2 då jag steg upp, så det är absolut den årstiden då vi kan förväntas oss vit mark, då man stiger upp. Ingen större längtan men det bär dithän, oavsett om man längtar eller inte. Fast just idag, var det då inte vitt på backen.

Man får passa på att ta dom där vägarna och stigarna som blir apjobbiga att gå, då det ligger nån halvmeter snö där, haha. Och sen får man framkalla minnet av känslan, då man äntligen kan gå där efter snösmältning och upptorkning. Nåt att se fram emot.

Ha en fin tisdag, allihop! Och ett ps. Apropå något jag skrivit om i texten, kolla på den här bilden, ser ni det? Ds.