Etikett: uppförsbacke

När hjärnan säger ett och ögonen nåt annat

Av , , 2 kommentarer 11

Köpte Icas skalade räkor på burk i fredags. Tyckte det skulle passa med en räkmacka till lunchen

Röjande av små skalbitar bland räkorna denna gång, var inget undantag från alla andra gånger

Och jag undrade i mitt stilla sinne om det inte är fler än jag, som reflekterat över dessa skalbitar/ben som inte bara återfinns i dessa burkar. Utan köper du en räkmacka på kondis, så hittar du skal även där.

Fast köper jag oskalade räkor och skalar dom själv, och om jag då, mot all förmodan skulle missa en skalbit, så vet vi allihop att det skulle man känna, på dajrekten!!

Men serru, det gör man inte på dom goda räkmackorna man köper på kondis, och man känner inte av dom där som ligger i burken heller. VARFÖR?

Jag har i alla år tänkt och trott att man tvärkokat upp dom en sväng till innan skalningen och därför har dom blivit mjuk. Men tänker idag att det kanske beror på lagen dom ligger i 🤔

Sen står det så vackert att dom är handskalade, och jag har svårt att se en bild framför mig där det står en människa och plockar bort allt skräp, räka för räka. Vad tror ni?

Ännu en stilla undran, apropå skalet/skräpet. Varför är det så äckligt att få det i munnen?

Vi må ju bara extremt känslig och hjärnan arbetar utan att vi vet om det. För hur kan det komma sig att det går bra att äta en…kanelbulle med pärlsocker, men jädrar om man får in ett litet korn av kaffesump i munnen.

Eller en liten, itsy bitsy äggskalsbit i omeletten, tvi-tvi-tvi, men samma konsistens på en brödbit och den skulle du inte spotta ut som om det vore gift.

Nä, jag ska sluta fundera så jäkla mycket. Bli lite mer som Björn Natthiko Lindeblad var. Han som levde flera år som skogsmunk. Han blev med tiden en meditationslärare och föreläsare. Jag fick boken av Annelie, och har den nu i öronen på promenader i omgivningarna.

Fotnot: Björn Natthiko Lindeblad, levde med ALS dom sista åren och dog 2022.

Jag förstår absolut varför man gillar boken och man kan lära sig mycket av den. För egen del ger den inte så mycket mer än en påminnelse om hur jag är. Fast jag blev ingen munk för att ta mig dit. Men med det sagt, jag har inte heller lyssnat klart, jag kanske får veta hemligheter som jag inte tänkt på själv. Så jag fortsätter lyssna. Vi blir väl aldrig fullärda, nån av oss.

En stor lärdom för egen del och som jag brukar säga till andra. Istället för att stå kvar på samma ruta och stampa, i förtvivlade försök att få andra att inse vad dom gör för fel…släpp det! Låt dom göra fel då, och du kan gå vidare. Ibland måste man få göra fel för att lära sig något själv. Det är också bra om man själv, får städa upp efter sina fel också. Om andra gör det åt en, så missar man en del av det man lär sig om man får ta hand om det själv.

Han pratar om meditation, att andas rätt, känna sig själv och så vidare. Här tror jag att vi får tolka meditation och hur man ska utföra den, väldigt individuellt. Man behöver inte ligga eller sitta på ett speciellt sätt. Man behöver inte tända rökelser, eller annat, jag tänker att den absoluta huvudsaken är att du gör som du själv tycker känns rätt.

Ta små stunder, gå ifrån, lägg dig på sängen och bara andas, utan att tänka på nåt speciellt. Slappna av…töm skallen. Det gör jag varje dag, under kortare stunder, kan vara medan kaffepannan står på plattan, eller bara för att. Efter några minuter hoppar jag upp som om jag slängt mig ner på en trampolin. Fråga mig inte hur jag egentligen tagit mig dit jag är idag, mycket handlar om sitt egna mind set, tror jag.

Igår gick jag ut på en prommis, tog mig 3 km i slasket och det ojämna väglaget. Kändes lite som den här bilden Elisabeth skickade till mig på messenger

Inte bara det, jag fann något liggandes på en bil. Idag blir det då, gårdagens upphittade

Kände mig inte helt nöjd med det så jag tog bilen och for och tränade. Där gick jag 2km till i konstant motlut. Hade på musik i öronen och tog mig friheten att faktiskt blunda där jag gick. Riktigt najs, och avkopplande, för jag tänkte verkligen inte på nåt speciellt alls. Utan lyssnade bara på jojken jag hade i öronen.

Så, ja, jag tänker att det är upp till var och en, att fundera på vad som är gångbart för en själv. Vi är alla olika och fungerar på olika sätt. Ett vet jag dock med säkerhet, det finns ett sätt för alla, det gäller bara att hitta det.

Kan inte låta bli att avsluta med den här bilden. För här blev man lurad av vad hjärnan sagt åt dig att det är, men du struntade i att läsa vad det egentligen var, hahaa…

Hoppas på en fin dag, för er alla!

Maria Lundmark Hällsten