En ständig diskusson är ju detta med behovet av fler bostäder, samt att det som byggs är för dyrt.

Ibland låter det som att det inte byggs några bostäder alls, men så är det inte. Under 2019 färdigställdes det 1016 nya bostäder i Umeå.

Uppdelat på:
822 Hyreslägenheter
108 Bostadsrätter
86 småhus

Av dessa 1016 nya bostäder stod AB Bostaden vårt kommunala bostadsbolag för drygt 200 och Bostadens andel av hyresrättsbeståndet utgör knappt hälften av alla hyreslägenheter i Umeå kommun.

Det är fantastiskt för Umeå att intresset för att bygga här är så stort och att så många väljer att investera i bostäder här. Tyder på att det finns en tro på att Umeå kommer att fortsätta vara en attraktiv kommun som man tror många kommer vilja bosätta sig i.

Jag tror vi skulle behöva ha ett ännu högre bostadsbyggande i Umeå, det är enda sättet att få loss billigare lägenheter i systemet. Det vore bra om det producerades ännu fler radhus och villor, då det är de boendeformerna som ger upphov till de längsta flyttkedjorna och där det kanske i andra änden kommer lös en äldre billig lägenhet för de som vill flytta hemifrån. 

I dagens VK kan man läsa kommentarer från de flesta av länets kommunalråd om hur de ser på förslaget om skuldavskrivningar kopplat till samgåenden mellan kommuner som kommer från Kommunutredningen. Jag skrev på bloggen om detta för en tid sedan efter en artikel i Dagens Samhälle. Finns mer att läsa på VK.

Jag blir väldigt glad när jag ser att man unisont säger nej mot detta kortsiktiga förslag som ju endast är utformat för att ”köpa” kommunerna.

Min gode vän Roland Sjögren Kommunalråd i Lycksele summerar denna del av förslaget på ett kärnfullt sätt!

Jag hoppas verkligen att utredningen kommer med förslag som på riktigt möjliggör för kommuner att klara välfärdsutmaningarna i framtiden, men jag är rädd att det inte kommer komma mycket matnyttigt ut ur den, det är i alla fall så jag tolkar det faktum att detta förslag läckt ut.

Kommunsammanslagningar behöver inte vara fel, det finns på många håll i landet vinster att göra med att slå ihop kommuner. Men det är inte i Norrlands inland som man löser problemen med sammanslagningar.

För att klara kommunernas utmaningar framöver och då kanske främst kommunerna med mycket yta men liten befolkning krävs det andra åtgärder. (Befolkningstätheten är kanske viktigare än det absoluta befolkningstalet för att kommunen skall klara sitt uppdrag)

• Kommunernas skattebaser måste breddas, att försöka klara sig på skatten från en åldrande och krympande befolkning är inte möjligt. Kommunerna måste få andra och breddade skattebaser.
• Kostnadsutjämningssystemet och övriga delar av skatteutjämningssystemet behöver bli än mer pricksäkert så det är de kommuner med störst behov som får mer. Här uppstår ju en paradox när riksdagen gör som nu och räknar upp de generella statsbidragen, de faller ju ut i form av kr/invånare. Så som det verkar nu så får alla kommuner ungefär 350 kr/invånare mer under 2020.
  Vilket ger Bjurholm 875 000, medans vi i Umeå får drygt 45 miljoner, säger inte att pengarna inte är välkomna även i Umeås budget, men man kan undra var de riktigt behövs mest?
• Regering och Riksdag måste sluta fatta beslut som ökar kommunernas kostnader utan att skicka med pengar. Det är jättebra med regler kring minsta acceptabla nattbemanning på äldreboenden, men det ökar kostnaden för en fattig socialnämnd.
• Det måste bli enklare och än billigare för kommuner att byta tjänster med varandra, idag gör lagstiftning att det inte går, exempelvis får en liten kommun nyttja exempelvis en spanskalärare i grannkommunen då man måste vara anställd i kommunen för att få sätta betyg.

I min lilla serie om kommunens ekonomi så tänkte jag att jag skulle börja med ett litet avsnitt om de kommunala bolagen som ju är en viktig del av kommunen men inte en del av primärkommunen, utan helt enkelt aktiebolag som kommunen äger.

Man kan helt klart fundera på om kommuner skall äga bolag men nu finns dom och jag vågar nog säga att alla kommuner idag äger bolag. Det vanligaste är att man har ett bostadsbolag, men det finns alla sorters bolag. I Umeå är våra bolag organiserade i vårt koncernbolag
Umeå Kommunföretag. (UKF)

Här är merparten av kommunens bolag.

Här kan du läsa lite mer om vad koncernen sysslar med. Och de i koncernen ingående bolagen.

Organisationen fungerar så att Umeå kommun äger 100% av alla aktier i UKF. Sedan äger UKF aktierna i de olika dotterbolagen, exempelvis AB Bostaden, Umeå Energi, Dova DAC mef flera. Jag återkommer med ytterligare bloggar om de olika bolagen.

Men det vi som kommunmedborgare måste tänka på är att bolagen och kommunen har lite olika roller och framförallt helt olika finansiering. Kommunen finansieras i princip helt av skatteintäkter, och budgeten skall generera ett visst överskott, men inte så stort.

Till skillnad från bolagen som skall klara sig på de intäkter de har, men helst inte inte får ta del av skatten vi betalar. Utan de är helt intäktsberoende. UPAB lever på P-avgifter, Bostadens intäkter är hyran och Umeå energi säljer el och fjärrvärme etc.

Grundtanken är ju att bolagen skall kunna bidra till det samlade kommunala uppdraget, men inte vara beroende av skatteintäkter. Bolagen är ju eftersom de är ägda av kommunen politiskt styrda, men styrelsen i bolaget har inte samma möjligheter att agera fritt som exempelvis ledamöterna i en vanlig kommunal nämnd, bolagets syfte och uppdrag regleras i dess bolagsordning och ägardirektiv. Och som ledamot så skall man som det står i aktiebolagslagen ”verka för bolagets bästa”. Så som ledamot i styrelsen för ett kommunalt bolag är man till viss del lite mer bakbunden än vad man är som nämndsledamot.

En mer klassisk organisationsskiss av kommunens bolagskoncern

Men hur är det med våra bolag då? Hur går det?

Då går vi tillbaka (som vanligt till kommunens årsredovisning för 2018) Där även bolagen finns med.

Och tittar man där så ser man att de flesta bolagen gör ett överskott, något som är väldigt viktigt. För om inte bolagen gör ett överskott, så kommer man vara beroende av driftsbidrag från kommunen istället. Och dessutom så kommer man inte ha råd att betala av på sina lån.

För tittar vi på kommunkoncernens samlade låneskuld så ligger merparten hos bolagen.

Hyresfastigheter, Reningsverk, Deponianläggningar och Godsbangårdar är inte billiga saker. Så det är viktigt för UMeå på sikt att våra bolag går med överskott, dessutom så tjänar du och jag som medborgare en liten slant på att bolagen lånar pengar till sina investeringar via kommunens egen internbank. 

Vid dagens kommunfullmäktige så hade jag ställt en interpellation till Miljönämndens ordförande Andreas Sjögren om merkostnader för de som bedriver verksamhet inom Vindelälvsåsens vattenskyddsområde.

Vill du se interpellationsdebatten finns den med i webbsändningen på nätet, ungefär 1,5 timme in i sändningen. Där kan du se hela debatten. Jag tycker det är synd att de som befinner sig inom området inte bara har begränsningar i vad de får göra då detta är ett vattenskyddsområde utan också tvingas betala för att ansöka om de tillstånd som behövs för exempelvis skogsavverkning.

Det tycker jag man skall ändra på, givetvis skall vi skydda vattnet, men är det rätt att de som bor i Hissjö skall betala för att vi som bor i stan skall ha vatten i kranen.

Här nedan kommer interpellationer och svaret, vill du se hela debatten så klicka på länken ovan.

Interpellation: Kostnader för tillstånd inom vattenskyddsområdet; Mattias Larsson (C)

Kostnader för tillstånd inom vattenskyddsområdet

När kommunfullmäktige i januari 2016 beslutade om inrättande av Vindelälvsåsens vattenskyddsområde och tillhörande skyddsföreskrifter yrkade jag på att kommunen skulle:

– Undersöka om det är möjligt att reducera kostnaden för de tillstånds och/eller dispensansökningar som kan bli nödvändiga för de boende inom vattenskyddsområdet. 

– Samt i övrigt uppdra till UMEVA och den kommunala förvaltningen att initiera en dialog med de boende inom området för att hitta förslag på praktiska lösningar för att inte skapa onödigt krångel i vardagen.

Yrkanden som bifölls av kommunfullmäktige. Skälet till dessa yrkanden var att vi (Umeå kommun) inte skulle i onödan göra det dyrare och krångligare för de som bor inom området.

Nu har det visat sig att om man bedriver viss verksamhet inom vattenskyddsområdet exempelvis skogsbruk så måste man ansöka om tillstånd för detta, och då debiteras man en tillsynsavgift. Givetvis måste all tillsyn och alla tillstånd finansieras, och det är i de allra flesta fall så att det är helt rätt och riktigt att det är den som vill göra en åtgärd som ansöker om den och också får betala för detta.

Och givetvis så är ansökningar och tillstånd en naturlig del i skyddsföreskrifterna.

Men i fallet med vattenskyddsområdet så är läget lite speciellt.

De som bor inom området får ju begränsningar i sina möjligheter beroende på att vi som har kommunalt vatten skall skyddas. Dessutom är det många i området som inte har kommunalt vatten själva.

Utifrån det resonemang som fördes i kommunfullmäktige när vattenskyddsområdet antogs och de beslut som blev fallet så frågar jag därför Andreas Sjögren:

1. Hur blev utfallet av de undersökningar som kommunen gjorde för att reducera kostnaderna?

1. Anser du att det är korrekt att dessa ansökningar skall bekostas av de som bor i området då det som föranleder ansökningen är att beslut som tagits för att skydda en vattenförekomst som till absolut största del inte befinner sig inom skyddsområdet.

Andreas Sjögren (S), miljö- och hälsoskyddsnämndens ordförande lämnar följande skriftliga svar

Svar på fråga 1

Utfallet av dessa undersökningar kom fram till att det inte är möjligt att ytterligare reducera kostnader eller underlätta rådgivningen mer än  vad som numera görs och har gjorts.

Hittills har vi vad vi vet inte hört något konkret exempel på att någon fått det krångligare inom vattenskyddsområdet, förutom att det för själva macken pågår ett dispensärende för oljecisternerna (som saknar sekundärskydd och som avses få sekundärskydd men behöver tid för att genomföra den åtgärden – åtgärder är här mycket tydligt motiverade utifrån skyddssynpunkt för vattenresursen och det har heller inte ifrågasatts). I övriga fall finns inte något avslag på tillståndsansökan och de villkor som ställts upp har inte ifrågasatts i något fall vad vi vet. Vi som tillsynsmyndighet kommer alltid att debitera avgift för att täcka våra kostnader. Att reducera kostnaden för de 12 som ansökt om tillstånd 2016-2017 samt övriga tillstånd som inkommit därefter (ca12) anser vi inte vara möjligt med gällande föreskrifter. Tillstånd som ansöks har en taxa på 1004 kr/Tim gånger 3 timmar.

Svar på fråga 2

Jag anser att det är korrekt att ansökan betalas av den som ansöker helt i enlighet med fullmäktigebeslut från 2018 där vi enades om vad detta skäligen skall kosta. Detta gör jag utifrån följande resonemang.

Det som skyddas är vattenförekomsten och det område från vilket tillrinning sker till åsen. Ingen del av tillrinningsområdet ligger utanför skyddsområdet. Vad som betraktas som vattenförekomst kan kanske variera, det är möjligt att bara betrakta åsen som vattenförekomst eller både åsen och hela tillrinningsområdet, men i båda fallen finns de inom skyddsområdet.

Om människor som inte nyttjar vattenförekomsten skulle undantas från de begränsningar som finns i skyddsföreskrifterna blir det mycket konstiga konsekvenser. T ex skulle inte förbipasserande transporter med farligt gods behöva bry sig om att de passerade ett vattenskyddsområde och kunna åka på vilka vägar de ville istället för att ta de vägar som sådana transporter nu ska ta enligt de regler som finns. Entreprenörer som gör jobb inom området skulle heller inte behöva ta några hänsyn. Det är inte bara det vatten som kommer i kommunens vattennät som skyddas. Det är hela vattenresursen, som ju även nyttjas av boende i området för sina privata vattentäkter, som skyddas. Hela vattenförekomsten är en helhet och behöver skyddas som en helhet. Det är för allas som berörs av vattenförekomsten intresse som skyddet finns även om det så klart är mycket viktigt att ha ett skydd för vattenförsörjningen för de som finns på Vakins nät. Det finns i dagsläget ingen ersättning för denna vattenförekomst och därför är det mycket viktigt att det finns skyddsföreskrifter med vissa förbud, restriktioner och prövningsförfaranden.

Då jag tycker det är riktigt kul att skriva om kommunens ekonomi så drar jag detta ärende några gånger till (finns stoff för minst 100 bloggar) Jag har tidigare skrivit en par gånger om detta, och detta i Avsnitt 1, Avsnitt 2 och alla gånger så utgår jag från kommunens bokslut för 2018 som är det nyaste vi har. Förvisso har vissa siffror förändrats under 2019, men inte i sådan omfattning så det egentligen spelar någon roll.

Men för att parafrasera en tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv: Vad ** får vi för pengarna??

Om vi nu är överens om att Umeå kommun (primärkommunen inte bolagen) har en nettokostnad på knappt 7 Miljarder kronor eller uttryckt i siffror: 7000 000 000 Kr så kan man ju fundera på vad gör då kommunen med pengarna?

  Jo den absoluta merparten används faktiskt för verksamheter nära våra medborgare! Det är barn, skolelever, gymnasielever, handikappade och äldre som finns inom de verksamheter som får den absoluta merparten av kommunens ekonomiska resurser.

Alltså den absoluta merparten av kommunens pengar går till löner för lärare, barnskötare, undersköterskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, förskollärare, vaktmästare med flera yrkesgrupper som befinner sig nära våra medborgare och brukare, elever, klienter eller vad vi väljer att kalla dem. Men det är en väldigt liten del av kommunens resurser som försvinner på Stadshuset som man ofta tror. Merparten skickas ut i kommunens (rätt stora) organisation.

Tittar vi på nästa diagram så visar det med all tydlighet vikten av att vi blir fler invånare i Umeå och att vi som bor har arbete är oändligt viktigt. Det man bråkar om nu nationellt är småpengar, mellan 339-350 kronor per person och år. Alltså ungefär en förstärkning på 45-50 miljoner per år. Så det är inte de pengarna som räddar verksamheterna i Umeå kommun!

För det är ju ändå detta det handlar om, vad vill vi använda kommunens resurser till, men hur vi än gör så landar vi nog ändå i ungefär samma läge?

I nästa avsnitt skall jag prata litet om kommunens bolag.

Snubblade över en intressant podd om Posten igår.

Det är Svenska dagbladets ledarredaktion som ger ut den så den är givetvis lite vinklad. Men med i inslaget var Henrik Ischihara som arbetar på PostNord. Du kan höra Podden här. 

Det som sades där som jag tycker var väldigt intressant och som man bör ta med sig inför framtiden är detta:

”Idag går brevbäraren förbi var tredje brevlåda utan att lägga i ett brev och snart varannan.”
Så snabbt minskar alltså mängden fysiska brev.

Samtidigt så blir det trixigt, för det är klart att för mig som privatperson så är det kanske inget problem om jag får vänta ett dygn extra. Men det finns ju vissa försändelser som är väldigt tidsstyrda. Exempelvis en bekant till mig som har ett jordbruk i Kristinehamn som måste skicka in trikinprover, och de måste vara inne på labbet i tid.

Jag tror vi måste hitta en modell där man kan klara av brev (både snabba och långsamma), paket och tidningsutdelning över hela landet.

Sedan hur en sådan modell skall se ut är jag osäker på men eftersom volymerna av brev och papperstidningar minskar hela tiden. Och det är det som tidigare varit lönsamt, samtidigt som paketvolymerna ökar inom ett område där lönsamheten är väldigt pressad.

De så kallade Västerbottensveckorna på Grand Hotel i Stockholm betyder mycket för möjligheterna att skapa tillväxt i länet. Det skapas möjligheter till ett stort antal nationerlla beslutsfattare som skulle vara svåra att locka upp till länet. (Se program)

Idag skall jag själv ner för att representera Umeå kommun i ett seminarium om elektrifiering av Västerbotniabanan, eller som vi är mer vana att kalla den, Tvärbanan Umeå-Hällnäs. ett samarrangemang mellan Föreningen Blåvägen, Företagarna och  Handelskammaren.

Jätteviktigt för att försöka lyfta vikten av infrastrukturinvesteringar i Norra Sverige och vad det betyder för Sveriges tillväxt. Inte minst viktigt att vi arbetar tillsamman i denna typ av frågor, Näringslivet och dess företrädare, Region Västerbotten, och vi i länets kommuner.

Vi kommer ha deltagande från Riksdagens trafikutskott, få lyssna till Stockholms Handelskammare som berättar varför en elektrifierad Tvärbana i Västerbotten är viktigt för Huvudstaden.

Dessutom deltar Magnus Svensson som är VD för SCA Logistics, företaget som fraktar SCA:s produkter. SCA har redan genomfört den största industriinvesteringen i Sveriges historia genom utbyggnaden i Östrand, och nu skall man göra en nästan lika stor investering i Obbola. Så det är bara att vi väljer.
Vill vi att virket skall komma från norra Sverige och bidra till tillväxt här, och transporteras på ett miljövänligt sätt eller skall det komma från andra delar av Europa?
En elektrifiering av Västerbotniabanan är i det sammanhanget en viktig parameter!

Tyvärr ligger rapporten inte uppe på nätet ännu, men jag skall se när den dyker upp.

som utgångspunkt för diskussionerna ligger en alldeles färsk rapport som pekar på vilka nyttor en elektrifiering kan ge och där inte minst hur viktigt det är för hela länets utveckling. Utan elektrifiering så ökar förenklat tillväxten vid kusten, medans inlandet står still.

En elektrifiering skulle dessutom bidra till:

– Möjligheter till bättre och billigare persontågstrafik till Lycksele, inte minst möjliggöra en tidig morgontur till Lycksele.
– Minska CO2 utsläppen från godstrafiken med enorma volymer.
– Koppla ihop företagen i inlandet med övriga järnvägsnätet på ett sömlöst sätt, idag är godstågen mindre på tvärbanan dessutom behöver man byta lok i Hällnäs eller i Vännäs.
– Koppla ihop Inlandsbanan med Stambanan och den blivande Norrbotniabanan.

Så för hela länets utveckling är denna elektrifiering jätteviktig, och det är viktigt att vi är många som jobbar för den!

Och nej det är inte jag som hittat på namnet Västerbotniabanan, men när man sagt det några gånger så fungerar det faktiskt!