Debatten om ”rabatten”

Av , , Bli först att kommentera 23

Utifrån ett huvudstadscentrerat, svenskt perspektiv har exploateringen av Norrland och Sápmi klätts i olika kostymer alltsedan ”bergverksprivilegier”, ”lappmarksfriheter” och än tidigare ”laxfiskeprivilegier”. Sedan slutet av 1800-talet har avvittring, gruvetablering och vattenkraft hört till de begrepp som många inlands- och fjällbor associerar med statlig konfiskation och utsugning av Norrland, fastän det har förklätts med namn som ”modernisering” och ”utveckling”.

Det senaste exemplet visar reaktionen på en statlig utredning som föreslår en kraftig ökning av elskatten för Norrland, SOU 2015:87 http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2015/10/sou-201587/  Utredningen har funnit att den skatt som varit lägre för en del norrländska områden sedan 1981 inte är förenlig med EU-regler. Dessutom skulle detta innebära 700 miljoner kr extra inkomster till staten. Mycket snart annonserade regeringen att ”rabatten” på elskatten inte kommer att tas bort. Regeringen går emot sin utredare och söker vägar att kringgå EU-regler. http://www.svt.se/nyheter/ekonomi/regeringen-trotsar-eu-om-elskatt-i-norr

”Rabatten” – ännu en omskrivning av verkligheten eller åtgärd för att dämpa protester och styra undan rättmätigare politik. 1981 infördes reducerad elskatt på grundval av att Norrland hade högre uppvärmningspriser. Det baserades på en uppfattning om att många värmde upp sina hus med el men också ett större behov av belysning under den mörkare delen av året. Idag, då energi- och miljöpolitiken strävar mot ett annat håll, att reducera el och energianvändningen – vad ska vi norrlänningar med en rabatt till? För en nyanserad syn kring frågan som ändå uppvisar brister i rättviseaspekterna ur ett vidare, historiskt perspektiv se Kjell Anderssons blogg på Svebios bioenergiblogg: https://www.svebio.se/english/node/6757

Debatten om rabatten och dess vara eller inte vara måste ses mot bakgrund av andra strider. Några år efter elskattreduktionens införande stoppades ett förslag, SOU 1989:55, om återbäring av vattenkraftens värden till lokalsamhällena i en större omfattning än de så kallade bygdeavgiftsmedlen. Därefter har ett långt och träget arbete inom och mellan partier följt för att få igenom ett förslag eller åtminstone en utredning om naturresursåterbäring till lokalsamhällena. Föreningar och organisationer över partigränserna som Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner och Hela Sverige ska Leva arbetar också med denna fråga.

Mot bakgrund av en levande debatt, Centerpartiet beslutade om detta på sin stämma 30/9 och Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är också tämligen samlade i frågan. Inom moderaterna och socialdemokraterna har enskilda ledamöter med geografisk förankring i de drabbade områdena, också motionerat i frågan. Men gång efter annan stött på motstånd högre upp i partiorganisationerna.

Inte konstigt att regeringen lovat att behålla ”rabatten” som i likhet med bygdemedlen (som var hotade efter 2014 års förslag till nya vattenlagsregler) utgör spottstyvrar i förhållande till vad en återbäring enlig en norsk modell kan ge. Men det handlar här inte bara om pengar. Utan det handlar om rättviseperspektivet, om dessa värdens ursprung och de pågående effekterna av dess utvinning. Och det handlar om att ge kraftkommunerna och dess omnejder och regioner (som givetvis också dras ned i malströmmen av avveckling efter anläggningstiden) upprättelse. Kommuner som under ett halvt sekel diskursivt konstruerats av huvudstäder och andra tillväxtregioner, som bidragstagande inom ramen för det kommunala skatteutjämningssystemet. Med ett återbäringssystem skulle dessa kraftkommuner bli självständiga aktörer på en elmarknad, de skulle tillförsäkras andel av den fastighetsskatt som var ett av kommunernas motivering till att dammarna och kraftverken en gång byggdes, innan skattesystemet förändrades och teknikutvecklingen tog sådana språng att alla löften om intäkter och sysselsättning allteftersom svek. Ingen behövde längre ha daglig tillsyn vid varje verk.

Skattesystemet förändrades i ett första led 1955 med den kommunala garantiskattens borttagande och sedan 1988 då den sista garantibeskattningen för industrienheter slopades. Då hade redan en process inletts för att göra fastighetsskatten statlig för att finansiera EU-medlemskapet, se Hans Månssons rapport, 2015 s 16, http://www.ief.se/wp-content/uploads/2015/10/%C3%85terf%C3%B6ring-till-bygden.pdf  

Det är mot bakgrund av de % vi i norr kan få på elskatten vi köper (enligt utredningen 700 miljoner) istället för de 6 miljarder i fastighetsskatt från vattenkraftanläggningar som vi bör se denna regeringens ”förläning”. Pengar som kunde fördelas dels mellan kraftproducerande, utbyggnadsdrabbade och närliggande kommuner och regioner, dels in i skatteutjämningssystemet. Att få behålla ”rabatten” – i en tid då vi uppmanas att spara el och energi, blir ett hån och ett slag i ansiktet på de glesbygdskommuner som inte fått ”rabatten”.

De koloniala ringarna på vattnet sprider sig från huvudstad till bottenviksregionerna. Tillväxtområden skrapar smulorna ur EU-kakan genom att utnyttja hela regionen och i synnerhet inlandets och fjällbygdernas Sparsely Populated Areas-värden eftersom dessa städer (Umeå) själva har täthet så det förslår. Rinner inte värdena söderut, så rinner de till kusten. Kvar står de självbestämmande kraftkommunerna med oerhörda underskott, med växande åldrande befolkning och utflyttande ungdomar och arbetsföra. Skaffa en utbildning och dra (till oss), verkar vara budskapet från kusten och Sverige. Då slipper du en nettomedelinkomst mindre per år som din höga kommunalskatt innebär.

I elskattutredningen står att läsa att Riksdagen under våren 2015 antog riktlinjer för skattepolitiken som kan sammanfattas: ”Skattepolitiken ska vid sidan om att säkra goda och stabila skatteintäkter även skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt och hög sysselsättning, ett rättvist fördelat välstånd samt bidra till ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle.”

För att leva upp till dessa ansatser är det dags att rekonstruera skattesystemet med sikte på kompensation för gångna decenniers exploatering och avveckling, för framtida lika villkor för landets kommuner och regioner. Det är också på allvar dags för en utredning om lokal återbäring av värden från naturresursexploateringar.

Bli först att kommentera