Miljö och matsäkerhet i ett land där kapitalet styr

Av , , Bli först att kommentera 13

Ännu en skänk vi har fått genom EU-medlemskapet är azofärgämnen som endast tilläts i begränsad omfattning i livsmedel innan Sveriges EU-inträde; ämnena misstänks ha ”negativ effekt på barns beteende och koncentration”. Tillsammans med den fria rörligheten på varor som förhindrar Sverige att lägga restriktioner på t.ex. utländskt kött, vilket skulle gynna den inhemska (mindre antibiotika-stinna och djurvänligare) produktionen, samhällsekonomi OCH miljön i mindre transporter och öppna landskap. I global jämförelse ska den svenska nötköttproduktionen ligga 60% lägre i klimatutsläpp. I EU ligger Sveriges nötköttproduktion 25% lägre. Det talas ofta om att Sverige måste vara med i EU för miljösamarbetets skull, men vad har egentligen hänt med vår matsäkerhet sedan Sverige gick med i EU? Och vilken miljö pratar EU-förespråkarna om? Det goda med EUs vattendirektiv kunde ha hjälpt våra utbyggda älvar och vattendrag att bli drägligare miljöer för flora och fauna, förfelas istället när det underställs elproduktionens kapitalstyrande hand. Någon måste övertyga mig om att det annat än kapitalet som är huvudaktör och mening i EU. Jag återvänder till ett anförande jag höll under allmänpolitisk debatt i Vilhelmina KFM under min tid som fritidspolitiker:

Intresset för, och insikten om vikten av självhushållning ökar idag, kanske är det i takt med att Sveriges självhushållning på livsmedel nedmonterats inom ramen för EU-medlemskapet. Jag vill i det följande hänvisa till en av mina partikollegor Kenneth Jacobson som nyligen besökte en internationell konferens för odling i arktiskt klimat som hölls i Rovaniemi. I början av 1900-talet hade Sverige 270 000 jordbruk, av dem var 120 000 att betrakta som ”små” familjejordbruk. 1945 började det rasa, och strukturrationaliseringen under 50- och 60-talen slog ut de flesta små jordbruk. I dag har vi endast 16 000 jordbruk kvar, det är inte längre många familjejordbruk, flertalet drivs som jordbruksföretag med minst en heltidsanställd.

Tittar vi på våra grannländer har Finland skrivit in i sin grundlag att de ska ha 80 % självhushållning; i Norge – där endast 8 % av arealen kan betraktas som jordbruksmark – har de ändå 70 % självhushållning. Vad har de båda länderna gemensamt? Upplevelsen av krig inom sina gränser.

Sverige däremot sägs idag ha 50 % självhushållning men det är tveksamt, med EU-politiken och jordbruksstöden är planen att denna siffra ska sjunka till 35 % omkring 2030. Och ingen odling med EU:s jordbruksstöd norr om Mälardalen.

Det finns mycket att göra för att tillvarata de forna jordbruksmarker vi har inom kommunen. För att säkra någon form av självhushållning av livsmedel. I Yukon, Kanada, där en gång Klondikes guldrush utspelades har med hjälp av stöd från kanadensiska regeringen ett samarbete startas mellan de traditionella ägarna av landet, Tr’ondëk Hwëch’in Nation och Yukons forskningscentrum samt Yukon College (gymnasiet). De har skapat en arbets- och lärandefarm där de ägnar sig åt odling i arktiskt klimat samt småskalig djurhållning. Det är både ett pedagogiskt och socialt projekt som har fått stöd sedan 2014. I Yukon är nämligen självförsörjningsnivån ännu lägre än i våra regioner – och grundtemat är därför självhushållning genom urfolkspedagogik ”learning from the land” och att skapa matsäkerhet – food security. Uppgiften är att kunna leverera råvaror som är lokalt producerade, för nyttigare mat för lokalsamhällena – jag är övertygad om att sådana här samarbeten går och bör göras även i Sveriges arktiska delar, som ett innovationsprojekt kopplat till välmående, både gällande att få äta nyttigt men också att få eller bevara kunskapen om självhushållning i våra växtlighetszoner.

Bli först att kommentera

Att inte höja skatten är ett godkännande av statens centralistiska politik

Av , , Bli först att kommentera 20

Vilhelmina kommun är en av de många kommuner som tyngs av ekonomiska bakslag till följd av en minskande befolkning och nu senast har den utökade verksamhet följande statens migrationspolitik och uteblivna intäkter därifrån gett sitt avtryck. Svälla, krympa, svälla, krympa – så ser statens dirigering ut av de kommuner som nu inte har getts adekvat avvecklingsstöd efter den insats som gjordes under flyktingtoppen för något år sedan. Men vi behöver inte stirra oss blinda på den senaste tiden, utan hellre se de långa perspektiven: Det har varit likartat i hundra år för vissa delar av Norrland – ”framtidslandet”.

Det var ett par riktigt bra inlägg under den allmänpolitiska debatten vid måndagens fullmäktige: Inez Abrahamzon (F!) levererade exempel på exempel om hur de glesare kommunerna förfördelas och är underställda en statligt centraliserande politik, bara bidragsfusket i Stockholmsregionen kring reseavdraget skulle finansiera landsbygdsutredningens satsningar för 23 kommuner fyra gånger om! Lennart Fjellman (KD) satte centraliseringen i ett längre tidsperspektiv och hur vi än vrider oss står vi troligen med liknande besparingskrav om 5 år. Vi bör rikta vår ilska mot annan ort. Alla partier bör se sig om i sina högre nivåer, alla glesare kommuner bör gå ihop och kräva mer från staten. Rickard Norberg (KD) satte ljuset på statens miljardöverskott – varför går det inte att ge mer till Sveriges Kommuner och regioner? Margareta Löfgren (V) visade på ett decennium av skattesänkningar från både höger och från S-regeringar, som istället kunde ha satsats på vår gemensamma välfärd.

Med andra ord en rad kloka inlägg i debatten. Men också lika mycket floskel-regn. Att visa sig duktig (eller som argumenterades: ”att ta ansvar” – som om det bara kan göras på ett (s)ätt) genom att krympa ned verksamheten (som så gärna verkar kallas ”kostymen” – verkar hellre vara korsetten) kommer aldrig åt det verkliga, strukturella problemet – den centralistiska idé som genomsyrat den svenska politiken sedan decennier. Det är när vi vägrar att spara sönder oss och istället höjer skatten som vi visar att det får vara nog. Annars blir det ju kontraproduktivt: ja men titta – ni klarar ju er. Och självuppfyllande: vi stänger byskolor, barnfamiljer flyttar inte hit och de som finns flyttar ut. Färre att ta hand om, färre och färre och så… Jag är glad att åtminstone någon (Inez) yrkade på skattehöjning, för att inte höja skatten är ett godkännande av statens centralistiska politik.

Bli först att kommentera