Jag hade först inte tänkt skriva om detta totala haveri. Men.

Malgoviks skola är åter ute till försäljning för en prislapp sju gånger högre än vad det inköptes för.

Jag ställer mig frågan vad de inblandade aktörerna egentligen haft för avsikt.

Dels kommunen eller främst givetvis dess politiska styre bestående av C och S som uppenbarligen enligt köparen inte hade talat om att ”sporthallen var så välanvänd för aktiviteter”.

Köparen verkar också ha varit oförberedd på ”de upprörda känslor som svallade kring den nedlagda skolan”.

Kommunen skulle givetvis skrivit in nyttjanderättsavtal för föreningen och en återköpsklausul. Förutom att de kanske skulle nämnt något om föreningarnas aktiviteter, den förening som byggt (och egentligen är rätta innehavare av) sporthallen. Att det kunde vara bra med goda relationer (om köparen inte själv insett det), låta föreningen ha tillgång. Med mera, med mera.

Men inte. Det är mycket dåligt. Underkänt.

Men detta styre verkar vilja bränna alla broar till Malgoviksbygden. Det är så vi måste tolka detta nu inför valet.

Även om jag kan förvånas över att en kommunbaserad företagare har så lite ”koll” på vad som händer i kommunen är väl det mest upprörande i frågan att när köparen nu säger sig ”inte ha tid att ta tag i den satsningen” på turistverksamhet som var tänkt, och med bakgrund av de erfarenheter och den information som köparen åtminstone nu har fått, så är ändå utgångsläget att sälja det han själv fått köpa från kommunen (dvs alla oss medborgare i kommunen för 300 000 kr) efter endast tre månader för 2 miljoner mer – alltså 7 gånger mer än köpepriset (även om det inte är klart att han får den summan talar det sitt eget språk, mäklarfirma och allt).

Istället skulle kommunen fått köpa tillbaka det för samma penning plus omkostnader, för att göra om och göra rätt mot föreningen, genom att efterskänka sporthallen.

Idag fick jag möjligheten att under 2 minuter framföra erfarenheter från Vilhelmina kommun för statssekreterare Emma Ölmebäck, Utbildningsdepartementet under Byskoleupprorets digitala möte.

Ett bra möte där även erfarenheter från Österfärnebo lyftes fram, de har under flera år levt med beslutet om en tillfällig flytt av glesbygdshögstadiet in till Sandviken.

Mitt bidrag var ungefär så här:

Jag bor i Dikanäs fjällby i Vilhelmina kommun. För två år sedan la kommunens politiska majoritet ner byskolorna i Malgovik och Nästansjö. I samband med det ville de också utreda framtiden för Saxnäs och Dikanäs fjällskolor i kommunen. Det är två skolor med 38 [uppdaterad: 30] respektive 16 elever i årskurserna F-9. De flesta elever i dessa skolor har över 10 mil enkel väg till tätorten om skolan skulle läggas ner, opinionen bland föräldrarna var tydlig: vi flyttar hellre än att bo kvar och låta våra barn åka så långt – och många tänkte också flytta utanför kommunen.

Vilhelmina kommun får ofta höra att de satsar mycket pengar på skolan men det är egentligen det faktum att vi har två fjällskolor med få elever och det är kostsamt i nuvarande system med friskolor och elevpeng.  

Den sorgliga effekten blev att två fantastiska F-6 byskolor i områden som växer befolkningsmässigt blev nedlagda i princip för att fjällskolorna skulle få vara kvar. Många från byskolorna sökte sig istället till friskolan i kommunen.

Fjälldalarna är givetvis också utvecklingsområden. Och fjällskolorna är viktiga ur barnperspektivet, likvärdighetsperspektivet och även urfolksperspektivet – i fjälldalarna finns en stark samisk språk- och kulturkompetens.

Det finns ett fåtal fjällskolor i landet: i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Jag vill be politikerna att undersöka förutsättningen för att dessa skolor ska bli ett statligt ansvar i samarbete med kommunen för att motverka att dessa kommuners tunga ekonomier leder till ytterligare skolnedläggningar och för att säkra en likvärdig skola för alla elever i hela landet!

Sedan fick jag svara på några frågor från statssekreteraren och det framkom att en sådan utredning sker just nu, en utredning som ska se över huvudmannaskapet för skolan och hur likvärdigheten ska säkras. Jag underströk ytterligare att de geografiska (och tidsmässiga) avstånden måste tas i beaktande, vilket inte gjordes i utredningen om likvärdig skola där snarast ett urbant perspektiv var rådande. Statssekreteraren uttalade att de hade sikte på likvärdighet i hela landet.

Nu hoppas vi på det!

Men efter mötet kollade jag upp utredningen och fann att den nyligen ”bytt” direktiv från att ha inriktat sig på ett statligt huvudmanskap till att nu även utreda hur staten ska kontrollera skolan mer utan att ta över.

Hur bra det blir återstår verkligen att se.