Två partier i Vilhelmina-politiken har meddelat att de inte längre vill ingå i Förtroendemannaberedningen då de menar att majoriteten genom sitt handlande tagit legitimiteten från den. Jag kan hålla med och ser genast det förväntade hända, en slags skuldbeläggande utan uns av självkritik. Varför skulle någon vilja vara med och peta i ett system de inte tror på? Varför försöka rädda det som räddas kan, när förra majoriteten med ett pennstreck kunde stryka konsensusbeslut ur den förra förtroendemannaberedningen? Dels om vice ordförandes uppgift (att hålla oppositionen informerad) som egentligen inte ströks men som fortfarande tigs ner i handskfacket (där möjligen en manual ligger oläst och gömd). Men främst och tydligast gällde det majoritetens borttagande av arvodet till ersättare som inte tjänstgör, vilket sände flera partier ännu djupare ut i det ideella universum som fritidspolitiker redan befinner sig.

I VK uttalar sig KSO (som också sitter med i beredningen, vilket är olämpligt):

// – Jag tycker det var olyckligt. Det är alltid bra att det finns en enighet i ett större beslut som gäller den politiska organisationen, säger Annika Andersson. //

Just precis – enighet. Regel nummer ett borde vara att: Om det inte finns en enighet i en FÖRÄNDRING (och om de styrande anser att det är viktigt) ja, då kanske förändringen inte ska genomföras. Uttalandet visar ett obehagligt synsätt att a) det är OK att ändra ett system utan att alla är med på det; b) om du sedan sitter med i beredningen så tycker du (eller kommer du att tycka) som vi (i majoriteten). Men så behöver givetvis inte vara fallet. Det handlar alltså om en förändring av den politiska organisationen i kommunen från ”fack”nämnder under fullmäktige till mindre utskott under kommunstyrelsen. En förändring som innebär att ett mindre antal personer får en mycket tyngre ansvarsbörda.

Utöver att det borde råda en konsensus/enighet när det gäller en så pass genomgripande förändring, finns det även goda skäl att i en beredning där alla partier i fullmäktige ska ingå, bör det även lyssnas och tas hänsyn till vad majoriteten av partierna anser vara rätt, inte majoriteten av ledamöter. Det var fler partier som var emot utskottsmodellen än för (endast S, C och M).

Jag är ändå glad att några av oppositionspartierna är kvar i beredningen och försöker påverka så gott det går!

Jag misstänker att demokratin kan bli en valfråga, även om den på sätt och vis alltid är det.

Jag vill att politiken i Vilhelmina inte undanhåller viktiga frågor från att beredas.

Igår skrev jag om min snart 6-åriga motion som fortfarande verkar ligga i handskfacket i någon bil som är inlämnad på skroten.

Idag handlar det om en annan motion som inkom från oppositionen under 2020. Motionen om en rättvisare arvodering mot bakgrund av majoritetens nya styrningsprinciper. Och den torde ju uppfattas som litet provocerande för de som tillhör majoriteten.

Från innehållet:

//Förslagsvis borde ordförandens arvode delas mellan ordförande och vice ordförande då de tillhör samma ”block” samt att den arvodering som nu tillfaller vice ordföranden på lämpligt sätt delas på de gruppledare för de partier som inte ingår i presidier som informerar sina respektive partier om det övergripande politiska arbetet. I nuläget gäller det 6 partier. Det ska alltså inte bli fråga om en ökad kostnad för politiken, utan om en
rättvisare fördelning av de medel som redan används.//

yrkandet avsåg mer specifikt

//Att fullmäktige tillsätter en snabbutredning som ser över en rättvisare fördelning av arvodering som i nuläget avsätts för den politiska
majoriteten.//

Notera: ingen ökad kostnad för politiken! och: en snabbutredning!!

Varför ens skicka en motion att beredas när det inte genomförs? Och varför i hela friden är det den personen, alltså kommunstyrelsens ordförande (KSO), vars arvode som kan komma i fråga som ska upprätta ett yttrande?

Hur rättssäkert (för demokratin) blir det? Och vilket svar!

”Jag [vars arvode som nu ifrågasätts att delas upp och sänkas, min anm.] anser att motionärens yrkande ryms inom det direktivet” det vill säga att förtroendemannaberedningen ska hantera frågan om arvoden (alltså från och med nästa mandatperiod, då kanske – förhoppningsvis – inte samma styrningsprinciper gäller). För svaret se sid 2 via denna länk .

Det efterfrågades ju att en snabbutredning skulle tillsättas! Notera också datumen som arbetsutskottet överlämnar motionen till KSO (!!!) för fortsatt beredning (!?!) i augusti 2020 och svar kommer (från den vars arvode är ifrågasatt) hur många månader efter?

15 månader ruvar KSO på denna fråga. Och vad blir svaret om inte ett rungande GODDAG YXSKAFT.

Den typen av svar hade kunnat plitats ner den dag då förtroendemannaberedningens direktiv beslutades, var det i oktober 2020? Inte nog med att det verkar vara acceptabelt i KSO:s värld att bereda/besvara motionen om arvodena, KSO ingår även i den förtroendemannaberedning som nu ska se över arvodena och hela organisationen av politiken i kommunen.

Den ruvande metoden blir ett effektivt begränsande av oppositionens handlingsutrymme som inte skapar något som helst förtroende.

”Det låter illa” säger kommunfullmäktiges vice ordförande när frågan ställs om motionsbesvarande har att göra med partitillhörighet. En spännande fråga eftersom det var min motion om strategier kring Framtagande av strategi för hantering av pensionskostnader och pensionsfond. Fem, snart sex år har Vilhelmina kommunstyrelse underlåtit att besvara den. Och nu blev det äntligen debatt. Konspiration – det låter illa. Men ärligt, det känns rätt illa att som (om än f.d.) ledamot i ett fullmäktige inte få sin motion besvarad på så lång tid.

Pinsamt är bara förnamnet. Respektlöst är också ett ord att ta med i sammanhanget. Är det så politiken i Vilhelmina ska behandla det demokratiska verktyget motion? Nedtystning och osynliggörande.

Ännu mer pinsamt och en anledning till att debattera är det faktum att när fullmäktiges ordförande läste upp ärendet så uteslöt hon litet lämpligt det faktum att motionen var inlämnad i februari 2016. Varför nämnde ordföranden inte den lilla detaljen? Visst det står i handlingarna för den som läser men ordförande läste inte upp just detaljen. Bara det en anledning att behålla inspelningar av fullmäktige i flera år, vilket var föremål för ett beslut senare under dagen.

Däremot går det bra att uttala inlämningsdatum på de yngre medborgarförslagen i nästföljande ärende.

Ännu mer pinsamt och uppenbart att majoriteten gärna låter vissa frågor falla mellan stolarna blir till fullo bevisat av KSO:s uttalande om att det var ”tre månader sedan som vi gjorde en utredning om inlösen av pensionsavgångar.…så den här motionen ska kunna besvaras inom kort”. Även en annan ledamots uttalande om att motionären är mest medveten om varför svaret har dröjt eftersom lagar har ändrats och så vidare. Att ”politiken” har haft uppe motionen stämmer INTE (inte protokollfört i KS i alla fall), däremot stämmer det att pensionsavgångar har diskuterats men min motion har jag fått nämna själv och försöka passa in den i diskussionerna (och fått kalla handen) när jag var i politiken för INGEN annan har någonsin lyft den utom en ledamot i KFM som tyckte att motionen borde besvaras, det var nog för ett år sedan och efter att jag lämnat fullmäktige.

Men om det redan för flera år sedan var uppenbart att det var svårt att genomföra det som efterfrågades i motionen skulle ju de slutsatserna kunnat fungera som ett motionssvar. Snarare visar det ju på en ovilja att besvara motionen, att det verkar finnas kunskaper i ärendet som kommer fram först när det yrkas något i fullmäktige. För UPPENBARLIGEN diskuterar inte KSau:s presidium vilka beslut som kan fungera som svar på motioner i de fora som ju har ansvar för detta, liknande situation omgärdar ett medborgarförslag om skogen – ett förslag som iofs är av ganska nytt datum. Istället verkar KSO i samvetskvalande kring vem som bär ansvaret snarare vilja lägga det på mig när hon säger att vi satt tillsammans i majoritet 2019. Vad KSO då missar är att jag inte satt i arbetsutskottets presidium och ska väl inte heller vara den som driver igenom svar på min egen motion? Även om jag fick veta att det var på gång något i frågan när jag frågade (2019)!

Det jag kan tycka är mest märkligt är att politiken, mitt under den ekonomiska krisen, inte ville exekvera motioner som ju uppenbart hade till syfte att minska de kommunala utgifterna. Dels motionen om framtagande av en strategi för pensionskostnaderna samt motionerna om sänkta arvoden och rättvisare arvodering.

Min slutsats blir att frågor/motioner som lyfts av, om inte felaktiga partitillhörigheter, så möjligen då av ”fel” personer (läs: ÅÖ), gärna får falla mellan stolarna i nuvarande majoritet, vad ska en annars tro när ett flertal av KSau:s presidieledamöter hade info som kunde ha passat som motionssvar. Att en fråga har ”diskuterats/varit uppe i politiken” löst utan ärendereferens duger inte som argument.

Den nya demokratin i Vilhelmina upphör inte att förvåna. Men snart är det dags för val.

Den nya näringsministern uttalade raskt efter sitt tillträde att ”Det är inte så att vi tar lätt på miljöfrågor, men ja, vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Vad som avsågs var frågan om regeringens beslut om gruvan i Gallók. Hotet mot naturen och samiska rättigheter uppmärksammades av Miljöpartiet, som ju lämnat regeringen.

Hoppas att denne minister inser att han representerar ett parti som omsluter både miljövänner och samer. Inte minst vice ordförande i SSU Västerbotten gav uttryck för detta i tidningen ETC. Jag känner ändå en tillförsikt när jag ser att återväxten i landets största parti S, utgörs av flera kloka personer som har god kännedom om samiska rättigheter och renskötselns behov.

Inte minst har Socialdemokraterna i Vilhelmina tagit ställning mot ny gruva i Stekenjokk med tanke på renskötseln och den ömtåliga miljön.

Stor eloge till dem!

Tyvärr drev dåvarande koalitionen med Centerpartiet i spetsen igenom sitt yttrande som sa varken bu eller bä, fast mest ändå välkommen till Vilhelmina mineral.

Så nej, ”Kålle” – alla socialdemokrater ”älskar” inte gruvor.

Och varför ens säga ”älska” – det hade väl räckt med ”gilla” eller ”tycker det är positivt med…”.

Nåväl, om en socialdemokratisk enpartiregering driver igenom en gruva i Gallók mot bakgrund av Fosen-domen – som bedömts olaglig då vindkraftindustriområdet ödelägger renskötseln för Sør-Fosen sijte och Nord-Fosen siida – spår jag att valrörelsen kan bli ganska tuff för S eftersom en gruva i Gallók ödelägger renskötseln för Jåhkågasska tjiellde med spridningseffekter för de omkringliggande samebyarna.

Forskare har redan uppmärksammat och kommenterat det förhållande som följer den gröna omställningen och den gröna nya given (Green New Deal): att den fördjupar koloniala strukturer gentemot områden och grupper som inte har haft eller ens nu ges inflytande i politikutformningen.

I forskningen kallas det Green Sacrifice Zones, eller om vi försöker en översättning: gröna offerzoner. Begreppet ”sacrifice zones” användes ursprungligen för områden som blivit kontaminerade som en följd av uranutvinning och uranhantering i utvecklandet av kärnvapen under kalla kriget och har numera börjat användas för samhällen som lever i nära anslutning till industrier med kemiska utsläpp, vars områden bokstavligen har offrats för industrins och bolagens vinning. Idag ser forskare (som bl.a. Zografos & Robbins 2020 och Scott & Smith 2017 ) att denna idé – att offra ett särskilt område eller ekologi – har stark bäring på de aktiviteter som sker i dag när det gäller den gröna omställningen: de utvinningar, transporter, installationer, verksamhetslösningar som ska bära fram koldioxidminimeringen i samhället samt efterbehandlingen av det uppkomna materiella avfallet.

Att den gröna energins politiska ekonomi innehåller sina egna offerzoner har länge varit en erfarenhet i Sápmi med över hundra år av storskalig industrialisering av skogsbruk, gruvor och vattenkraft. Och flera sekler av kolonisering. Slagordet ”Framtidslandet” ekar för tredje gången över skog, myr och fjäll, denna gång svept i gröna toner. Men den rättvisa omställningen och hur vi ska nå dit är sällan vare sig på politikernas eller företagsledarnas bord.

Olika politiska inriktningar föreslår olika lösningar, partier till vänster vill att staten tar ett ökat ansvar. Det är bra eftersom kapitalets logik piskar lönsamheten i sin jakt till botten för arbetarna. Det visar sig inte minst i skandalerna kring byggandet av batterifabriken i Skellefteå.

Men om staten ska ta ökat ansvar är ändå mitt råd: lär av historien! Och samtiden. Historiens lärdom har inte visat sig ännu med tanke på vattenverksamhetsutredningen, vindkraftutredning och kritiska mineraler och metaller-utredningen.

Ett slående exempel är den vindkraftutredning som nyligen varit ute på remiss. Eftersom beställaren, det vill säga regeringen, såg frågan om (borttagandet av) kommunal tillstyrkan och eventuellt ersättningar/återbäring till lokalsamhällen som huvudfokus involverades förvånansvärt nog inte samiska företrädare i samtalsprocessen under utredningen. Däremot de vanliga aktörerna. Endast som remissinstans till det färdiga betänkandet fick tre samiska organisationer möjlighet att yttra sig. De som haft möjlighet att svara i tid kritiserade detta förfarande hårt och de lyfte även det faktum att kommunerna i många fall saknar kännedom om inverkan på samiska rättigheter och för renskötseln. Att som förslaget närmast förutsätter: att endast utgå från den kommunala översiktsplanen, innebär en betydande risk för renskötseln, då renskötselns områdesanvändning och dess funktionella samband inte framgår i kommunens planer. Systemet för ekonomisk ersättning kan ytterligare pressa samebyar eftersom det kan leda till att lokalsamhället ändrar inställningen till vindkraft och det uppstår krav vilket riskerar att motsättningar uppstår eller ökar. Det är här bosättarkolonialismen visar sitt ansikte.

Alltså – ett förslag som från vindkraftnäringens och majoritetsbefolkningens synvinkel kan uppfattas som positivt (gällande ersättning åtminstone) visar sig bygga på att en grupp återigen har förpassats till inflytelsemässig skuggsida och deras röster, deras områden och ekologi riskerar nu att offras. Igen.

Historiskt sett har statligt tillsatta Norrlandskommittéer (1910-tal och 1940-tal) uppmuntrat till exploateringar av naturresurser och förespråkat ekonomisk återbäring eller statlig närvaro/utlokalisering som ”betalning” för naturresursuttagen. Är det inte dags för förslag som faktiskt ser till behovet för Sápmi och Norrland? Förslag till stöd för likvärdig samhällsservice och inflytande. Inte på grund av att det ska industrialiseras och utvinnas i området – utan för att det bor människor här.

Omställningen måste få kosta om den ska vara rättvis: Skogen och skogsbruket är ett exempel. Här ska skogen rädda klimatet för sina ”ägares” plånböcker och för arbetarnas (i dagsläget fossildrivna fordon och stor del importerad personal) skull, när skogen är ett väsen, ett ekosystem med ett värde för alla människor och levande varelser. Staten behöver inse att skogsbruket måste närmast avstanna utom möjligen för kontinuitetsbruk av de nuvarande plantagerna. För vi har inte tiden att vänta 50–100 år på att de där två plantorna som tog det snart sista 200-åriga trädets plats ska göra det ”klimatjobb” som skogsindustrin har tvingat på dem. Istället behöver varje arbetstillfälle som anses försvinna på grund av skogen behöver skyddas, vilket är ett måste om vi ska klara koldioxidutsläppen och 1,5 graders-målet till 2030, ersättas med ett statligt finansierat arbete i samhällsservice-branschen. Samtidigt måste återvinningen av träråvara finslipas. Då kan vi (staten) få fram den rätta kostnaden på omställningen. 450 miljoner kostade friköp från skogsbruk av värdefull skog från en allmänning (med en majoritet av utbo-delägare). Nu letar de ny skog som de ska kunna ”skogsbruka”. Är det ironiskt? Är det rättvist? Det krävs nog en historisk studie för att ta reda på. Men det viktiga är ändå att skogen skyddas.

Varje arbetstillfälle i omställningen som lönedumpas måste upp till det som gäller lokalt (alltså i Sverige) så att alla kan ”konkurrera” om jobben. Den svenska omställningen ska inte byggas på gröntvättade blå-bruna koloniala strukturer utan den ska kosta vad den faktiskt kostar. Vi minns vilka som stoppade kollektivavtal i offentlig upphandling, jag tänker på partier som SD vilka idag förpackar sig som det ”nya” arbetarpartiet och verkar locka till sig arbetare på grund av det, sanningen är att de 2016 sänkte lagförslaget om att svenska kollektivavtal ska gälla i offentliga upphandlingar. Fast mer märkligt är det kanske att inte nya försök har gjorts lagstiftningsvägen. I Sverige borde kollektivavtal gälla alla arbetare som vistas på/i detta land. Att få besluta om det är vad som jag menar borde vara territorialrätt. Men den rätten måste ”någon” ha avsagt sig med EU. Medan andra EU-länder tillåts kränka sina minoriteter och alla andra som ultrahögern anser som avvikande. Helt utan åtgärd från EU. Beskatta den fria rörligheten. Ge skatten till länder som behöver bygga upp sina socialförsäkringar mot villkor på genomförande.

Undvik inlåsningseffekter: Kalkyler måste göras så att viss produktion inte springer alltför långt före tillgången av kritiska mineraler och metaller. Dessa material finns i en allt mindre andel av vad som grävs fram vilket innebär att större och större landområden måste tas i anspråk. Finns ens tillgången reellt tillgänglig utan omfattande ekocidbrott och brott mot mänskliga rättigheter? Förutom det ingrepp i naturen som görs så gräver vi därmed formligen bort marken under våra, nåja inte alla (#jatillvindkraftpasodermalm), utan under vissa offrade människors och djurs, fötter. Men snart kommer erosionskanten av gruvhålet också sluka fram till de beslutande.

Meanwhile, in Stockholm propagerar ”Den svenska gruvan” i tunnelbanan om ”vad vore fredagsmyset utan metaller och mineraler?” Och ”vad vore festen?” Koppar, Zink, Järn, Calcium, Neodym dansar omkring på bilderna som Monica Z:s skickliga drillande med atomer i Studsviksvalsen. I samma anda som skogsindustrin via ”Den svenska skogen” (ser ni likheten?) vilka också med hjälp mångfaldssymboliserande modeller ställer frågan: ”Visste du att man kan göra smink av trä?”. Hell no, jag ville bara ha litet fotosyntetiserande områden kvar. Men det är klart, en ska åtminstone vara gröntvättat pudrad när syret tar slut.

Och då kommer uttalanden som ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Det uttalandet får många att gruva sig. För är inte själva ordet gruva just oroande. Även om miljöpartiet till viss del har förespråkat en energipolitik som kräver mer av samiska landområden, dels genom vindkraft som påverkar i sig själv och dels att vindkraften kräver reglerkraft så att energisystemet (eller hellre bolagen) inte kan acceptera att göra nödvändiga miljöanpassningar av vattenkraften, så gör MP ändå ett tydligt ställningstagande då de kräver att urfolksrättigheter måste beaktas. Detta måste tas i beaktande. Men nu är Miljöpartiet ute ur regeringen. Jag gruvar mig för denna regerings beslut om Gallók.

Fem sametingspartier har gjort ett gemensamt uttalande angående grön omställning och exploateringar. De ser risken för en grön kolonialism då ytterligare exploateringar stressas fram med hjälp av ”gröna argument”. Vidare pekar de på att omställningen inte bara kan bygga på ökad produktion, ”behovet av ökad cirkulär ekonomi, minskad resursförbrukning, miljörisker, återvinning och resurshushållning” måste diskuteras mer och även genomföras. Det finns viktiga kunskaper som behöver tas tillvara ”därute”. Det är dags att involvera nu. Börja med att i utredningen för kritiska metaller och mineraler ge samiska företrädare/organisationer samma status som ”experter” som gruvnäringen har genom sin intresseorganisation i kommissionen som ser över rennäringslagen. Och se till att beakta de samiska remissinstansernas svar i vindkraftutredningen.

Annars riskerar Sápmi såväl som Norrland bli offrat på den gröna omställningens altare.