Vad vet lagstiftarna (våra folkvalda i riksdagen) idag om glesbygden, glesbygderna? Hur många riksdagsledamöter är bosatta i glesbygd, har bott, vuxit upp där eller har någon form av kännedom om förhållandena i glesbygderna samt ställer denna sin erfarenhet och kunskap till förfogande och i glesbygdens tjänst under sin tid i riksdagen?

Jag har i ett antal statliga utredningar (SOU) som jag haft anledning att läsa de senaste åren (bl.a. Vattenverksamhetsutredningen x 3; Ny regional indelning; Mer likvärdig skola) funnit att utredarna och själva utredningen saknar glesbygdskännedom. Landsbygdsutredningen som kom 2017 ledde till en proposition med förslag om 75 punkter för landsbygden som alla partier var överens om. Av dessa har ironiskt nog endast tre punkter blivit helt genomförda enligt Hela Sverige ska leva. En av punkterna var att varje SOU och lagförslag ska redovisa konsekvenser för landsbygden – vilket innebär att utredare och lagstiftare MÅSTE ha någon form av åtminstone landsbygdskännedom – landsbygd och glesbygd är väl snart sagt samma sak.

Min fundering är emellertid vad är det som gör (och över tid har gjort) att glesbygdens förhållanden är så frånvarande i rikspolitiken? Nog för att de som bor i glesbygd är en minoritet idag men vi lever ännu med människor i beslutsfattande ställning som har sett landsbygden bli glesbygd och glesbygden avfolkas. De som är födda i slutet av 1940- och början av 1950-talet i Sverige levde sina uppväxtår i ett land som fortfarande var präglat av att en stor andel bodde ”på landet.” I de norra delarna av landet är nog även tidiga 1960-talister att räkna till dem. 40- och 50-talisterna var även en generation som valde att lämna landsbygden (givetvis även generationerna efter dem) och en del valde att flytta tillbaka: ibland med sina familjer under arbetsaktiva år men många, kanske fler, som pensionärer. Men varför, om nu en stor del av dem flyttat från landsbygden, lät dem inte sin erfarenhet och kunskap om lands- och glesbygdsförhållandena få betydelse, de som hade makt att göra det? Jag kommer fram till tre möjliga svar på min (något ej så väl, på här redovisade fakta, underbyggda) frågeställning:

1. De som flyttade från lands- och glesbygden hade helt enkelt inte kompetens nog att ta sig in i maktens korridorer på grund av att de segregerats eller diskriminerats genom uppväxt i glesbygd (falskt: glesbygden blev glest eller åtminstone glesare på grund av utbildningsflykt och dessa högutbildade headhuntades och fick fast anställning på annan ort).

2. De har lämnat sin erfarenhet och kunskap därhän för att jämka in sig i den urbana normen som råder i maktens korridorer – de har helt enkelt förlorat kunskapen.

3. De vet om sin erfarenhet men följer partilinjen för att kunna avancera politiskt. En del har använt uttrycket ”Judas-pengar”. Jag tar ut steget till skönlitteraturen och ser (ännu) en analogi från ungdomskvadrologin Mortal Engines (av Philip Reeve) som träffande i detta avseende – ”Förrädarens guld” (eng: Predators Gold): mot en handfull penningar eller annat ”byte” (exv avancemang eller närvaro i organisationen) anger du positionen för ett samhälle du råkat stöta på eller kommer från i den fiktiva världen av vandrande städer. Rovdjursstaden söker snabbt upp det mindre samhället och äter helt sonika upp det i sin eviga jakt på energi och bränsle till sina gigantiska motorer och ”prey” (byte). Förrädaren går fri, avancerar eller får njuta av sitt guld på ett eller annat sätt om lyckan står hen bi, givetvis på avstånd från det offrade samhället.

Sverige(s beslutsfattare) har, i avsaknad på naturresursåterbäring (eller lokalt självbestämmande över naturresurser) och det ej transparenta systemet för kostnadsutjämning, förrått sin landsbygd och glesbygd länge nog. Förrädarens guld lyfter personer som Irene Svenonius på en våg av hybris med uttalanden om att Stockholm inte längre ska bidra till utjämningssystemet, Förrädarens guld svämmar ur mungiporna när Ibrahim Baylan påstår att LKAB inte har något samhällsansvar, och när Maud Olofsson sluter avtal som slår samman danska och svenska postverket och Vattenfalls köp av Nuon. Givetvis finns det många, många fler att rada upp, från alla partier. Det mest påtagliga är väl tiden, decennierna av utarmning bland annat genom avreglering som marknadsutsatt infrastruktur och offentlig service, vilket i de flesta fall försämrat och fördyrat samt lett till centraliseringspolitik på snart sagt alla områden.

Om vi är överens om att det är dags för förändring så kan tiden inte vara annat än inne för den nu. Ett steg eller försök till diskussion kan vara en förtroendemannaberedning på rikspolitisk nivå. Hur väl kan dagens partiväsende och parlamentariska system egentligen representera olika delar av och grupper i detta avlånga land?

I regnets spår känns det som om sommaren börjar gå mot sitt slut, åtminstone i fjällen. Trots att det är mitt i sommaren känns det att vi går snart mot höst och tiden då skolorna öppnar sina portar för ett nytt läsår. Ja, inte alla skolor. Inte de byskolor som väldigt hastigt och mindre lustigt fick stänga ned sina verksamheter i Vilhelmina kommun. Och även på andra håll i landet. Nedläggning av byskolor är en trend i Sverige (se karta work in progress), på tvärs mot vad som sker i övriga delar av Europa där det verkar vara småskalighet som eftersträvas.

En fråga som malt i mitt huvud sedan i maj då en ”utredning” författad av en utbildningsstrateg på Region Västerbotten som föreslog en avveckling av en av landets få fjällskolor – Dikanäs skola – är: ska en regionstrateg verkligen föreslå avveckling av by- och fjällskolor? Är det så en Region – som har ansvar för ”utveckling” – ska arbeta? Mot bakgrund av att det nära nog samtidigt var dags för olika instanser att lämna in remissyttrande om den regionala utvecklingsstrategin (RUS) för Västerbottens LÄN.

Lyckligtvis hade Lycksele kommuns politiker så pass mycket omdöme att de stod emot de förslag på förändrad skolstruktur (=nedläggning av byskolorna) som samme strateg lade fram tidigare under våren. De ansåg att byskolorna var avgörande för en levande landsbygd och lokal utveckling.

Men återigen – är det så en Region ska arbeta? Med stuprörsekonomi och centralisering framför holistiskt samhällsekonomiskt utvecklingsstrategiskt arbete?

Vad betyder en byskola?

I Kramfors kommun bildade Docksta skolan efter hot om nedläggning en friskola. Nu efter några år byggs skolan ut på grund av elevtillströmningen.

Vad kan en fjällskola betyda?

Det uttalades vid senaste fullmäktige av Vilhelminas nuvarande utbildningsnämndsordförande att ”det flyttar inte in några barnfamiljer till Dikanäs bara för att det finns en skola där”. Vi måste, som en lärare på skolan påpekade, vända på fråga: ”Vilka skulle flyttat till Dikanäs om det inte fanns en skola?” Och vilka skulle kunna bo kvar? När de fått barn? Om det inte finns en skola? Vid ett möte i Dikanäs angående bland annat skolan framkom många olika perspektiv, däribland det faktum att flera av de som nu är föräldrar har erfarenheter av att behöva bo på annan ort för grundskoleplikten, något de kommer att se till inte händer deras egna barn. Om en vidare beredning av skolans framtid görs måste deras berättelser och erfarenheter givetvis vägas in.

En fjällskola är en skola som ligger på ett avstånd även från inlandet. Samiskt språk, samhälle och kultur är en självklarhet och ett mycket tungt vägande skäl för att samtliga fjällskolor ska finnas kvar – det är Sveriges ansvar mot urfolket, det ska finnas möjlighet att bo i året runt-området för fjällrenskötseln i lika hög grad som i vinterområdet, samt i området för skogsrenskötseln. Fjällskolan och fjällförskolan har dessutom en hög kompetens när det gäller samisk språkundervisning. Det finns knappast skolor som motsvarar det i Vilhelmina, utan snarare på norsk sida.

Hur ska utvecklingsarbete kunna bedrivas i kommunen och regionen om ett av dess mest expansiva områden får försämrad grundläggande samhällsservice? Så till den grad att alla de företagare som har barn måste flytta. Det är mycket märkligt att Regionens personal kan föreslå något liknande i en utredning som i övrigt fallerar på många fler punkter med en rad faktafel samt brist på perspektiv nödvändiga för dess (stuprörs)fokus på utbildning(sekonomi) men i synnerhet – likvärdig utbildning.

Men åter till utvecklingsperspektivet (eftersom barnrättsperspektivet inte fått hamna i fokus i någon utredning än). Ska Regionen och kommunen skicka upp säsongarbetare till fjälldalarna för turistsäsongen? Vilka ska ta hand om de gamla på äldreboendet? Eller ska de gamla tvingas ner till tätorten? Frågetecknen är många.

Nu stundar ett tillfälle för kommunerna att lämna sina synpunkter på utredningen likvärdig skola. Många i fjällen hoppas att de även ser vår tillvaros framtid som en del av kommunens.

Allting hänger samman.

Nu är det dags för utbildningsdepartementet att sända SOU:n En mer likvärdig skola ut på remiss. Det är en offentlig utredning som haft uppdraget att ”analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola. Syftet är att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”. Förslagen som utredaren presenterar kan du läsa om här. Jag har efter en snabb granskning funnit att geografiska perspektiv och i synnerhet kännedom om glesbygdskommuners förutsättningar i stort sett saknas trots alla de över 700 sidor som betänkandet omfattar.

Därför är det nu väldigt bra att betänkandet sänds ut på remiss – men VARFÖR finns inte en enda av Västerbottens kommuner i extrem glesbygd (Lycksele anses i detta sammanhang inte tillhöra den kategorin) med bland de instanser som bjuds in att lämna ett remissvar? Vill inte regeringskansliet ha deras synpunkter eller är de som otroligt inkompetenta att de inte förstår värdet i synpunkter från åtminstone en glesbygdskommun i varje län som har en friskola (exv. Vilhelmina som till på köpet har två fjälldalgångar) eller sameskola (Storuman)? Tror de på att ”Regionerna” ska ta detta på allvar som remissinstanser? Har regionerna ansvaret för grundskoleutbildning?

Däremot har ”Region Västerbotten” en strategi att föreslå nedläggningar av snart sagt varje byskola och även vissa fjällskolor.

På tal om regioner så är inte Region Norrbotten med bland instanserna och inte ens Jokkmokk som har friskola i Vuollerim och sameskola. Även om det är sameskolstyrelsen som har hand om sameskolorna vore det väl ändå intressant med kommunernas perspektiv på olika skolformer inom deras område? I synnerhet som det funnits intressen att få till sameskolor i andra delar av landet.

Men det som är avgörande i denna fråga är att hela utredningen ”En mer likvärdig skola” vittnar om en urban norm där skolsegregation endast tros kunna existera i ett skav mellan friskolor och kommunala skolor där begreppet ”närhet till hemmet” blivit ett sätt att kunna motverka segregering i urbana miljöer, medan den skolsegregation som delvis har pågått under en tid men som nu, i den kommunalekonomiska krisens spår hotar att brisera, går de urbana beslutsfattarna helt obemärkt förbi: nämligen att kommuner i detta land har mycket olika förutsättningar att tillhandahålla en likvärdig skola beroende på geografiska och bosättningsstrukturella aspekter. Men för att motverka den formen av segregation – som riskerar att tvinga barn till orimligt långa arbetsdagar på grund av längre resväg till skolan som en följd av by- och fjällskolnedläggningar – föreslås inget i denna utredning!

Vi kan alltså sluta oss till att:

”DE” vet inte ens att ”VI” existerar.

Det är därför det är så viktigt att kommunerna i extrem glesbygd gör sina remissvar till denna utredning!

It’s a ’town-eat-town world’ in the age of Municipal Darwinism.

But, maybe, finally, the Ruralities will strike back.

Why not start right here, writing back……

Till tonerna av ”Vi är landsbygd” – Stoppa nedläggningen av landsbygdsskolorna

och till människorna som ställer upp och viker ner, kavlar upp skjortärmarna varje dag

i det kommunala darwinistiska utjämningsträsket

där till exempel VIlHELminA under många år blivit underkompenserad

hamrar nu, i stulet stål, en röst från Stockholm sitt budskap:

”VI har fått nog av att bidra till utjämningssystemet”, säger den.

Vänta nu, dra i handbromsen – om den hundratjugoåringen håller

där djupt ner under femtonhundrameter

däri Gironvárri Kierunavaara

Fäll ner dammluckan på flera tusen ställen bort åt hösten till

Skruva av turbinerna

Låt dem och timmerstockarna rulla bort nånstans

och inte generera,

transformatorstationerna transformera:

Elen, energin

Vore det inte vettigt om det gick att bo (kvar) där elen produceras?

eller att elen produceras där den konsumeras?

Där det produceras mest el – längs Luleälven, högst upp i Stuor Julevädno,

vid regleringsmagasinet Suorvvájávrre/Akkajaures vandrande, strandlösa stränder

i Vájsáluokta :

Där är det rätt tufft att bo – och har de som bor där el?

Vattenkraftsel?

Nej, de har själva fått investera i solpaneler och innan var det dieselaggregat

//Isn’t it ironic? //

Mer el måste (tydligen) produceras (trots att STHLM vill dra sig ur utjämningssystemet)

På samma plats eller åtminstone i närheten av där elen KONSUMERAS

inte den koloniala logik som styr energisystemet nu

Och går det inte att göra

då måste verklig gottgörelse beredas dem

som fått offra

och fortfarande offrar för mycket

för någon annans – Svenonius’

för några andras – Stockholms

KONSUMTION

Dra handbromsen i Váhtjer Váhčir Jiellevárre Jiellevárri

Malmen,

Kraften,

Veden

från skogen över hela norra glesbygden

sänk ”volymen” – ja, pausa

eller till och med stoppa

bergsprängaren