Det är nu till sist slutligen bevisat bortom rimligt tvivel att det beror på vilket parti du kamperar med hur din rättssäkerhet ser ut i fullmäktige. Allt tal om demokrati under 2021 och 2022 faller (ÄNNU EN GÅNG) platt i ljuset av agerandet från Vilhelminas S och C-styre. Trots majoritetens utslätande tal om att ”vi har en god samtalston” (ton ja – men orden då? Ord som ”gökunge” som av flera S-ledamöter trycktes på en oppositionsledamot tills även jag som lyssnade via webben blev illamående, det var också det enda fysiska fullmäktige som hölls under pandemin och alla var ”så glada” att träffa varandra igen – snacka mer om gökboet – filmen, alltså)

Under måndagens fullmäktige beviljades Centerpartiet partistöd TROTS att de inkommit med redovisning för sent och att det bryter mot kommunallagen som sätter en gräns för redovisning av föregående års partistöd till den 30 juni för att nytt stöd ska betalas ut (Kommunallagen, 4 kap §32). Här kunde nu främsta försvararen av kommunallagen (när det passar) mena att det är ju fullmäktige som beslutar.

Däremot var samma person med att se till att partiet Politiskt Alternativ INTE fick sitt partistöd som lämnats in efter utsatt datum i det kommunala regelverket som hade deadline en månad tidigare än i kommunallagen (det var egentligen en av två delar som kom bort vid hanteringen på kommunen, så det var verkligen något som fullmäktige kunde sett lindrigt på). Men däremot bröt det inte mot kommunallagen på så vis att fullmäktige lagligen fick besluta att inte betala ut stödet. Det vet ju jag som överklagade och fick rätt.

Då i juni 2018, var det ingen utom PA:s ledamöter (3) och – faktiskt – en (1) centerpartist (all heder åt henne) som ansåg att fullmäktige hanterade ärendet fel. Och det ansåg också förvaltningsrätten som rev upp beslutet och manade Vilhelmina till att revidera sina regler för partistöd till inlämning den 30 juni. Ska vi ha regler eller inte? Eller ska regler endast gälla för det parti som råkar vara det största partiets tänkta stödparti nästa mandatperiod. De behöver ju ha stödet för sin valkampanj? Slutligen måste ändå heder ges åt Centerpartiet som valde att avstå från att rösta i ärendet, om än mot bakgrund av en tillit till att 10 S-mandat skulle hålla för majoritet. Och nota bene: det här är ingenting som ”medierna” tycker är intressant eller uppmärksammar för att parafrasera en ledamot vars parti nyss anmält att inte ställa upp i kommunvalet i Vilhelmina.

//ps. om jag nu minns fel om KFM-mötet med gökunge-uttalandet så beror det på att den demokrati och insyns-inriktade majoriteten (*ironi*) har beslutat att alla våra webbsända möten som förut fanns lagrade på hemsidan inte ska vara tillgängliga längre för att det kostade ….10 lax om året.  Så nu får de istället stå ut med kvalificerade gissningar…//

Jag förstår att Po Tidholms text ”En hämndlysten befolkning kommer alltid vägra vindkraft” delvis handlar om något annat än det jag vill ta upp här, men den tar avstamp i historien på ett ytligt sätt och vidareför tankar om en svensk enhetsstat som folk förr i tiden slöt upp bakom. Det är en bild som knappast kan sägas vara korrekt. Det var mångfald då och det är mångfald nu, vi får aldrig utgå från något annat. Snarare har möjligheten att agera i frågor tillgängliggjorts mer eller demokratiserats. Men texten får mig att tänka på det här med återbäring för naturresursuttag som lösning på vad som egentligen är för tillfället pantsatta men i det långa loppet oftast förlorade rättigheter.

Tidholm drar i sin korta text protester mot exploateringar över en kam och visst, det är ju inte alltid lätta att få grepp om händelser i det förflutna. Men det var nog knappast så enkelt att ”de flesta slöt upp bakom detta nationella projekt” (vattenkraftutbyggnad exempelvis)  för att få eller inga protester finns dokumenterade  – för vad hade egentligen folk för val på 1920-1950-talet? Och hade de ens tid att protestera, det var trots allt inte så lätt som idag, där protesten existerar ett tangenttryck bort med mittskifte.org och ett omedelbart mejl till ministern, och möjligen en resa till huvudstaden, då du simultant skulle ta hand om livsmedelsanskaffning, barnpassning, snöröjning och djurhållning ofta i väglös bygd. När väl strukturen för protester börjar finnas, då kommer de också. Vi ser det inte minst i analyser om vilka som tidigt motsatte sig olika utvinningsprojekt. De tidigaste var författare, akademiker, folkbildare, rektorer som också var alpinister och naturvärnare men ganska snart också enskilda människor, sameföreningar, samebyar och SSR samt landsbygds- och hembygdsorganisationer. På mitten av 1950-talet reste en delegation samer till konungen med protester kring sjöregleringar bl.a. Kultsjön men även tidigare reglerade sjöar som Storavan och Rebnesjaure. Icke att förglömma bönderna vid sjön Skagen på 1910-talet. Jag följde läraren och landskommunpolitikern Vilhelm Erikssons enträgna argumenterande mot regleringarna i Vilhelmina kommun. Han framhöll bland annat hur det blev för dem som blev kvar, de vars fastigheter inte ansågs behövas inlösas på grund av dämningsskada. De blev ensamma kvar. Men fick inte heller någon ersättning för det som inte går att ersätta: din hembygd och din utflyttade grannar.

Att ”ge tillbaka”/naturresursskatt/återbäring för vindkraften idag har blivit ett haussat argument som bolag kan använda för att fortsätta extrahera (om vi bortser från att vindkraftexpansionen också ska ge en miljöeffekt, är det – icke att förglömma – en med affärsverksamheten följande lobbyverksamhet som under många år fått understöd genom elcertifikat och förändring av andra energikällors lönsamhet genom beskattning).

Om vi synar historien har argumentet om ersättning i någon form nästan alltid varit på tapeten, men vad har egentligen getts tillbaka och till vem? Norrlandskommittén på 1940- och 50-talet etablerade metoden med decentralisering och infrastrukturuppbyggnad som villkor för naturresursuttag – det skapade enligt forskningen inte förutsättningen för ett adaptivt näringsliv. Jag skulle säga att det än mer cementerade den koloniala relationen. Istället bör givetvis alla områden ha den infrastruktur och samhällsservice den behöver, oavsett exploatering. En sådan utredning skulle jag gärna se lanserad. Om vad som fattas, var? Kanske litet omfördelning, möjligen.

Vattenfall och andra bolag talade så småningom om så kallad reell kompensation. De som är platsberoende och har en stark koppling till områden som dem verkar i – kunde de få någon reell kompensation? Om vi tar renskötseln som exempel kunde samebyarna aldrig få några nya marker – vilket skulle vara den enda egentliga reella kompensationen för dem (resulterar i monetär ersättning = pantsatta/förlorade resursrättigheter). Hur många har kvar sina fri-elsavtal/bygdekraftavtal med Vattenfall eller andra bolag idag? Har inte dessa förändrats/moderniserats/minskats till intet? Hur många fasta nödtelefoner, som kom till genom ersättning för utbyggnader, existerar längre i fjällstugorna? Hur har dessa kompensationer moderniserats?
Numera står så när alla partier för återbäringsavgifter från vindkraft som ska byggas. Men hur många står upp för att först och främst ska kompensation ges för allt som tagits genom vattenkraftutbyggnaden? 1 öre per kWh. And then some.

Istället fick vi protestera för att småsmulorna i bygdeavgiftsmedel skulle behållas när en historielös vattenverksamhetsutredning lade fram sina förslag. När det vidare gäller vindkraftutredningen (som nu tydligen inte längre ligger och väntar tills efter valet på att förändra det kommunala vetot och införa vindkraftåterbäring – helt i enlighet med ”vindkraftbranschens” tycke) behöver lagstiftaren utreda på ett sätt som inkluderar alla relevanta berörda. Återigen lämnas renskötseln utanför själva utredningsarbetet och förväntas istället svara på remiss i slutfasen. Rekommendation: läs remissvaren från Renägarförbundet och Sametinget, det visar på hur mycket arbete kommunerna (i Sápmi) måste lägga ner på att uppfylla de krav som kommer att ställas på dem när det gäller vindkraftutredningens förslag. Inkluderingen är som vanligt (sett till hela vattenverksamhetsutredningen om den ”nya vattenlagen”/miljöprövningar som också gick helt i vattenkraftbranschens tycke gällande produktionsbortfall) väldigt dålig. Numera gäller samiska konsultationsordningen så det där ska det inte längre gå att smita. I övrigt anser jag att regioner borde åläggas bli självförsörjande på energi därför behöver storstäderna nu fundera på hur de ska göra i dessa frågor. Ingen lösning i sikte än för Norrland och Sápmi som koloni.