Här publiceras texten till min debattartikel i VK med länkarna samt extra inbjudan till ett webbinarium om byskolor!

Runt om i Sverige pågår just nu en omfattande nedläggning av mindre skolenheter. Det är närmast en trend som är tämligen unik för Sverige. Anledningen är att de inte anses ekonomiskt hållbara – fast argumenten brukar vara att de inte uppfyller kvalitetskraven. Under 2020 avvecklades de sista två byskolorna i Vilhelmina kommun och även andra byskolor i Västerbottens län stod inför hot om nedläggning eller verksamhetsförändring men än så länge satsar politiker i de flesta länskommuner på sina byskolor.

Västerbottens museum och Folkrörelsearkivet har gjort en film om arbetsstugorna i Västerbotten. Jag uppmanar alla politiker och tjänstepersoner som har eller får skolfrågor på sitt bord att se den. Se även extramaterialet med den gripande berättelsen om barnen som rymde hem för att slippa åka till arbetsstugan. Filmerna visar tydligt hur viktigt det är att ha kvar en skola så länge det finns barn. Barn ska inte – i skolpliktens och utbildningsindustrins namn – skeppas från öar i skärgården till fastlandet, inte heller från fjällbyar och byar till tätorter eller i storstaden i besvärliga och tidsutdragna resrutter. Idag finns visserligen bättre transportmedel men tiden som går åt att resa går onekligen ut över tiden med familjen och fritidsaktiviteter samt även oftast över tiden för lek och vila.

Arbetsstugor kom till under nödåren 1902–1903 för att möjliggöra fullvärdig skolgång för ett stort antal barn som bodde i väglöst land, avlägsen glesbygd och barn från mindre ekonomiskt starka omständigheter. På arbetsstugan erbjöds internat med fri kost, logi och även kläder och de inrättades på frivillig väg med insamlade medel. Sammanlagt inrättades 27 arbetsstugor i Norrbotten och Västerbotten och de kom att verka i 52 år fram till 1954. Först ut var Norrbotten, Daniel Nilsson Ranta skrev 2008 sin avhandling Nödhjälp på villovägar om arbetsstugorna i Norrbotten. I Västerbottens läns socknar Vilhelmina, Sorsele och Stensele socknar fanns år 1907 över 600 skolpliktiga barn som saknade skolundervisning. Verksamheten inleddes, med insamlade medel, i Vilhelmina under 1909 och efterföljdes åren därpå med arbetsstugor på ytterligare orter i länet.

I storstäderna fanns redan dessa inrättningar för icke-bemedlades barn. Arbetsstugorna i norr var uttryckligen inte till för nomadiserande samers barn. De blev efter 1913 hänvisade till den så kallade nomadskolan. Nomadskolan som var en särskild skolform för de nomadiserande samernas barn med internat under skolterminerna. Oftast på långt avstånd från föräldrarna. Samers erfarenheter av denna skolform har nyligen tagit formen av en bok När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka. Även den boken ett måste för skolpolitiker idag.

Vad som ofta glöms i sammanhanget är att många skogssamer – som inte ansågs vara nomadiserande – samt bofasta jordbrukande eller jakt- och fiskesamer som kanske inte ens ansågs vara samer, de gick i vanlig folkskola och många bodde också på arbetsstuga. Båda dessa inslag, nomadskolan och arbetsstugorna, var en del av den både assimilerande och segregerande politik som närmast måste betraktas som norm under tidigt 1900-tal. Arbetsstugorna omformades från välgörenhetsbaserad verksamhet till kommunala skolhem efter 1954 och nomadskolan utvecklades under 1960-talet till Sameskolan.

Filmerna om arbetsstugorna är ett gripande vittnesbörd om hur det var för små barn att bli lämnade av sina föräldrar för en hel termin ibland upp till nästa sommarlov. Om hur de var utlämnade till ”vintermammans” kynne. De flesta föreståndarinnor var rättvisa men stränga och även snälla men i min egen by kunde den nu bortgångne byahistorikern Arne Ringlöf berätta (i sitt häfte om arbetsstugan i Dikanäs) om en närmast sjuklig elakhet hos en av föreståndarinnorna på arbetsstugan i byn. Gerda Helena Lindskog har intervjuat 26 personer med erfarenhet av arbetsstugorna i Lappland och Torndalen och sammanställt i en bok.

Åter till nutiden: Söndagen den 21 mars håller Byskoleupproret ett webbinarium om byskolor. Torsdagen den 25 mars håller Rädda Värmdös ö-skolor ett liknande webbinarium om skärgårdsskolor. Missa inte dessa tillfällen att ta del av mindre skolenheters betydelse både ur individens, omgivningens och utbildningskvalitetens synvinkel!

Och slutligen en uppmaning till politiker på alla nivåer:

Sätt er djupare in i de mindre skolenheternas betydelse för individen, omgivningen och utbildningskvaliteten genom att till exempel läsa Gerd Petterssons eller Karl Jan Solstads forskning!

Låt arbetsstugornas och de påtvingade skolhemmens/-internatens tid vara förbi!

Åsa Össbo

förälder och boende

i Gäjka/Dikanäs

Vualtjeren tjïelte/Vilhelmina kommun

Skulle kunnat skriva något i stil med ’Sömnlös i Seattle’ men istället blev det ’Diskriminerad i Dikanäs’.

Region Västerbotten proklamerar god och nära vård på sin hemsida och såhär beskrivs den:

”Sjukvårdssystemet i Sverige är på väg att förändras i grunden. Syftet med omställningen till en god och nära vård är att stärka och tydliggöra patientens ställning, främja integritet, självbestämmande och delaktighet.

Målet är att skapa kostnadseffektiv, lättillgänglig, samordnad och nära vård på lika villkor för hela befolkningen. Fokus ska flyttas från sjukdom och behandling till hälsofrämjande och förebyggande insatser nära invånarna.”

Det låter bra, men vad är det de missar här? När målet är att ”skapa kostnadseffektiv, lättillgänglig, samordnad och nära vård på lika villkor för hela befolkningen” då måste nog logistiken också betänkas. I Dikanäs har vi visserligen fortfarande kvar vår DSK – tack och lov! Men. Ofta blir vi när vi söker vård remitterade vidare och tandläkaren ligger på annan ort.

Vad får jag idag när jag ska åka till Lycksele för röntgen eller behandling? För mig som bor i Dikanäs är det 18 mil enkel väg. De senaste åren har jag inte fått något alls för den resan som omfattar 33 mil och åtminstone 4 timmars körning. En hel arbetsdag går åt för detta. Ingen ersättning för förlorat arbetstid. I reseersättning får jag för de 7 milen som kvarstår under 200 kr i egenavgift. Dvs 130 kr. Förra gången jag var till Lycksele fick jag just 130 kr som om de inte trodde jag skulle hem också. Remarkabelt. Se regelverket för sjukresor.

Egenavgiften för en enkelresa är alltså 200 kr, det betyder att du (oklart om de räknar med 18,5 kr/milen) får inget för en resa på 10,5 – vilket är det exakta avståndet mellan Dikanäs och Vilhelmina. Först vid 11 mil får du 3:50 kr. Däremot när du har erlagt 2400 kr i egenavgift under 12 månader (det blir 6 stycken tandläkarbesök i Vilhelmina) då slipper du egenavgiften på dina resterande resor under den perioden. Remarkabelt igen och INTE jämlik vård var än du bor i länet – det visar sig att om du bor just 10,5 mil från din vårdinstans är du som mest diskriminerad av detta system. FÖRSLAG: när det gäller barnvård bör ingen egenavgift utgå. Tänk för h*****e på att föräldern måste ta ledigt från jobbet!!! Och kanske en stegvis eller individanpassad egenavgift beroende på om du bor just på detta avstånd.

Betänk sedan om jag som förälder måste åka med ett tandläkaroroligt barn säg fem gånger Dikanäs och Vilhelmina t o r – under vintern (vilket jag menar är jobbigare än under vår/sommar/höst. Det är 21 mil och tar åtminstone 4 timmar (varav tre timmar är körning). Här måste jag ta ledigt från jobbet (förlora 50% av inkomsten om jag tar ut VAB) och får givetvis inget för dessa resor. Detta är oacceptabelt. Tänk också på miljökostnaden då det är åtminstone 20 barn uppe i fjälldalen som har samma behov (och så har vi en fjälldal till). För kollektivtrafik blir det ju inte tal då den enda möjlighet vi har är att åka ner kl. 6.40 från Dikanäs, ta ett tandläkarbesök vid ankomsten 8.30 för att sedan gå och dra till 11.20 och vara hemma 13.00 (6 h 20 min!), alternativt åka ner kl. 14.00, försöka hinna med tandläkarbesök från 15.40 och hinna till bussen 16.35 (vilket torde vara omöjligt) och vara hemma 18.05. Då skulle jag (enligt regelverket) få 227 kr för varje enkelresa (inte för att det hände mig den gång jag faktiskt valde det alternativet) men troligen skulle jag då bli än mer ansträngd plus att barnet måste missa skolan. Visst verkar det vara cirkus?

FÖRSLAG: Dikanäs hade tidigare (way back) ett rum i hyreshuset för tandläkarmottagning. Idag kommer ibland en tandhygienist till Sagagården. Varför kan inte Regionen ordna en tandläkarbuss/mobil mottagning som likt mammografibussen kan stanna till vid olika tidpunkter på olika orter/nodbyar dit alla vi som är i behov av tandläkeri kan komma? Tänk vilken besparing på samhällsekonomi, miljömässigt och – med tanke på våra vägar – fysisk påfrestning.

Det vore att utveckla vården till god, nära och jämlik för HELA regionen. Så – regionpolitiker – ta och gör något med dessa förslag och visa att ni menar något med raderna ovan om ”kostnadseffektiv, lättillgänglig, samordnad och nära vård på lika villkor för hela befolkningen”.

Annars är det är nog dags att en riktig glesbygdsbo blir invald i regionfullmäktige för de som sitter där nu verkar då mest bo i närheten till en ”god, nära och jämlik vård”. Det gör inte jag och många fler med mig.