Ett förslag till ”ny skolstruktur” för skolorna i Dikanäs och Slussfors presenterades för Utbildningsnämnden den 20 maj. Utredningen har gjorts i samarbete med regionens utbildningsstrateg som föreslog ny skolstruktur i Lycksele (= avveckling av byskolorna).

Utredaren föreslår att Dikanäs skola läggs ner till HT 2021 och eleverna (från F-klass) flyttas till Slussfors (i Storumans kommun) som ligger 35 km från Dikanäs och 60 km från Kittelfjäll. Eleverna i högstadiet föreslås flyttas till Saxnäs eller Vilhelmina tätort, en resa på 120 km eller 155 km för den elev som åker längst. Detta, helt vedervärdiga förslag mot barnens möjligheter till en likvärdig utbildning, sveps in i just utbildningskvalitetens kläde.

Utredningen och förslaget har inte tillkännagivits och det har inte förts några dialoger med vårdnadshavare och elever. Som förälder i Dikanäs utgår jag utgår från att utredningen och förslaget ska kläs in lite mer i samråd och dialoger (hur det nu ska genomföras i corona-tider) för att därefter levereras till politikerna för beslut.

Oavsett vad utbildningsnämnden beslutade eller kommer att besluta i ärendet vill jag redan nu ge kommentarer på utredningen. Elever och föräldrar kan inte få dessa hot om nedläggning flera gånger per termin.

För den som är helt novis i området kan en enkel sökning på eniros vägbeskrivning visa att det tar 51 minuter att åka från Dikanäs till Slussfors, 1 h och 15 min från Kittelfjäll lägg därtill alla stopp som måste göras för av- och påstigning. Troligast blir det 1 h för Dikanäsbarnen och närmare 1,5 h för de från Kittelfjäll. Förslaget gäller alltså 6-åringar, upp till 3 timmars resväg per dag.

Och argumentet är att de ska få en likvärdig skola (för att dem enligt förslaget inte kan få det i Dikanäs). Vi hoppas ju att nuvarande majoritet i Vilhelmina kommun förstår att lägga ner hobbyverksamheten i kommunen före lagpliktig verksamhet. Men istället får de nu argument serverade (iofs beställda) av Regionens utbildningsstrateg: att fjällskolornas elever har ”mer resurser” lagda på sig än tätortens och att det skulle inbegripa en slags orättvisa som gör att fjällbarnen ska plikta med att byta skola, att åka 3 timmar om dagen för att få eventuellt mer behöriga lärare. Fastän utredningen inte på något sätt vill nedvärdera fjällskolornas lärarbehörighet – men vad vill ni då, det är ju det ni påstår!

Om utredningen skulle slå ut de resurser som läggs på elever/ungdomar på tätorten i form av fritidsgård, simhall i närheten, ridhus, ishall, Folkets hus (som kommunen har betalat två gånger genom avskrivningslån) då torde även en icke-raketforskare se att den kostnad per elev som läggs på Dikanäs (och Saxnäs skolor) är små eller åtminstone normala i jämförelse. En helhetssyn går tydligen inte att ha. Ja, regionstrategen är ursäktad (för ett ögonblick) – jag förutsätter att ingen i Regionens stab har ett uns till glesbygdsperspektiv, det vill säga en aning om hur det är att leva i glesbygd – PÅ RIKTIGT. Men jag ifrågasätter allvarligt hur Regionens uppdrag kan vara att, utan ens en hänvändning eller ett förslag att tillfråga staten om ansvar för vissa glesbefolkade områdens skolor, hellre avveckla grundläggande service i områden som så ofta annars är umeåbornas och andras tillflyktsmål vintertid (Kittelfjäll). Regionen visar i handling att de just heter Region Västerbotten – det vill säga att länet Västerbotten inte ingår i deras föreställnings- och omsorgsvärld. Det går inte att bo här utan skola. Fatta.

Få se nu, Utbildningsnämndens ordförande, som sa att de inte skulle gå vidare med en avveckling av högstadiet i Dikanäs: det var bara inför HT20? Men så kommer den verkligt stora tårtan i ansiktet: vi drar till med en total nedläggning istället till HT 21. Det var ju en logisk övergång??? Upp till bevis.

Det framgår också av motiveringarna till förslaget att Slussfors skola ingår i Storumans kommuns långsiktiga plan för skola och utbildning, vilket då Dikanäs skola inte gör???? Stämmer mycket väl in på den dystra utsikt jag spådde då S och C lägger Dikanäs med fler enheter utanför budgeten. Då fick jag ordentligt mothugg från vice KSO – som skrev: ”Sist måste jag säga att du kommer med ett nytt lågvattenmärke i att skrämmas med 6-åringars resväg. Finns ingen som driver en sådan fråga.” Nu blir det upp till bevis vilka nya lågvattenmärken Vilhelminas nya majoritet ska sänka sig till.

Utredningen vittnar om ett försvar för ekonomismen INTE rätten till likvärdig utbildning. Restiden för barnen kommer att ligga på runt 2 till 3 timmar: hur lång restid anser utredaren att ett barn kan ha och fortfarande fara bättre av att gå i en skola med eventuellt fler behöriga lärare än att kunna gå till skolan alternativt åka 2, 5 mil som de redan vant sig vid? Var går gränsen för elever från 6-års ålder att kunna tillgodogöra sig sin utbildning, likvärdigt? Är det ens lagligt enligt skollagen (kap 7 § 17) som säger att en elev i åk F-2 ska ha undervisning högst 6 timmar per dag? Är restiden en del av skoldagen, arbetsdagen? Här har väl Vilhelmina redan ansökt om undantag flera gånger om. Det kanske mest slående med inkompetensen i och den fullkomligt utdaterade karaktären av denna utredning är att INGENSTANS omnämns fjärrundervisningens möjligheter, där behörighet och större grupper kan ordnas på distans med personalnärvaro på plats i ett mindre klassrum. Detta är högst anmärkningsvärt och underminerar givetvis utredningens trovärdighet.

På det här viset skapas den omvända orättvisan där glesbygdsskolan/små enheter är boven:

”Den ekonomiska strukturen, som den ser ut idag, innebär i praktiken att barn och elever utanför tätorten får betydligt större resurs per individ än barn och elever i tätortsskolorna får”.

Just denna mening är använd 1 gång i Dikanäs-utredningen och 2 ggr i Lycksele-utredningen. Det är ett per capita-resonemang som inte är berättigat utifrån den övriga kommunala resurs som de här eleverna/kommunmedborgarna kommer i åtnjutande av. Det handlar inte om att resursen de får är ”större” utan att den insats som skollagen förpliktar kommunen kostar mer på grund av demografi och geografi. På grund av en statlig, regional och kommunal avvecklingspolitik som har pågått under åratal och som man nu gladeligen fortsätter. Kvaliteten torde tvärtom vara högre, vilket gör att delar av kvalitetsargumentet faller. Snarare handlar det om att utredaren vill höja kvaliteten för tätortsskolorna, att det är det som är orsaken till att byskolorna regelmässigt föreslås läggas ned enligt utbildningsstrategens utredningar. Byskolor, och nu även fjällskolor, ska bort för att tätorten behöver få alla resurser som nu avsätts. Att kommunen skapar otrygghet och fördärvar möjligheten att tillgodogöra sig sin utbildning samt förstör familjelivet för ett tjugotal barn (och deras föräldrar) är en deal som återstår att se om de beslutande kan stå ut med. Men i förlängningen är inte min mening att ställa tätortens skolor mot byarnas och fjällens, utan att politikerna måste inse att de inte förbättrar skolan som helhet i kommunen genom att ta bort enheter (som leder till att fler flyttar eller inte kan flytta in) utan istället bör de omfördela pengarna och påtala de utmaningar som kommer med den unika geografiska struktur som vår kommun har.

Vidare gör utredarna egna tolkningar av tillämpningen av barnkonventionen, trots att en statlig beredning håller på att dra upp riktlinjer för det:

”Barnkonventionens skrivningar om barnets bästa och att barn ska tillfrågas i ärenden som rör dem kan inte tolkas som att varje barn, elev eller elevgrupp ska tillfrågas i varje ärende eller situation.”

En sådan tolkning passar enormt bra när små enheter ska läggas ner, precis vad som åstadkoms med byskolorna Malgovik och Nästansjö där enkäternas innehåll inte ens analyserades.

”Det handlar snarare om att det ska finnas en struktur för att ta in barns åsikter och väga in deras helhetssituation”

Hur då, baserat på okunskap? Inte baserat på barnets egna och vårdnadshavares utlåtanden? En struktur som sedan inte används? Utredaren friskriver sig närmast från att ta in barnets synpunkter och frånskriver elever möjligheten att på ett rättvist sätt kunna uttala sig, i sig ett hån mot barnkonventionen:

”Snarare är det tvärtom så att samråd, enkäter eller dialoger med barn kring specifika frågor nogsamt bör övervägas och ifrågasättas utifrån barnens möjligheter att på ett rättvist sätt kunna uttala sig”.

Vad är då barnkonventionens bestämmelser i de avseendena egentligen till för? Och – om ett barns skolas nedläggning är som vilken fråga som helst som utredaren skriver ”varje ärende eller situation” – då vet utredarna inte vad de pratar om och är olämplig som utredare, skolchef eller regionstrateg.

Det finns många uppgifter som kan ifrågasättas men det är mycket tydligt att ekonomismen styr under förevändningen att höja kvaliteten (men på annat ställe än den aktuella skolorten och för de aktuella eleverna):

”En nedläggning av Dikanäs skola skulle otvivelaktigt medföra förbättrade möjligheter för Vilhelmina kommun att uppfylla skollagens krav på behöriga lärare och elevers rättigheter till likvärdig utbildning. Detta i och med den besparing det skulle innebära och de förbättrade möjligheterna att prioritera resurser.”

För vem/vilka då? Inte för ett 20-tal barn i Våajmodalen i alla fall. Har utredarna vägt in eleven, barnet som får sitta i en skolskjuts 3 timmar om dagen, den tid på dagen barnet skulle vara ute i friska luften, röra på sig, inte bli åksjuk i en bil på vägar som Gud, Kommunen, Regionen och Trafikverket glömde för åratal sedan.

Helhetssynen är noll. Förslaget innebär vidare att då eleverna har gått F-6 i Slussfors ska de byta skola och kommun till Saxnäs eller Vilhelmina. Har de äldre syskon måste de skiljas åt i två dalgångar mellan mellan- och högstadiet. Hur opedagogiskt kan detta sociala experiment bli? För vissa kan det till och med bli tal om att inte kunna bo hemma på veckorna (det tar över 2 h enkel väg mellan Gielas och Saxnäs), eller – ska det sättas in helikopter? Ska vi tillbaka till nomadskolans och arbetsstugornas tid? Tror utredaren (och politiker) på allvar att någon barnfamilj kommer att bo kvar?

De flesta föräldrar i dalgången har ofta en anledning att åka till Dikanäs, som arbetsplats, som passerande eller för att handla i affärerna. Men vilken anledning har de att åka till Slussfors? Möjligtvis den som ska busspendla med 31:an. Betalar kommunen soppan då föräldrar ska på föräldramöte, utvecklingssamtal och skolavslutning i Slussfors dit de flesta sällan har anledning att åka? Hur ska fritids lösas, nej just, det behövs ju inte – det blir ju skolskjutsen. Hur påverkas förskolan i Dikanäs av att inga fritidsbarn finns i verksamheten? Nej, just det, då kan ju den läggas ned med. Och så som ett diskursivt grädde på moset, diskursen om att glesbygds- och landsbygdskampen försöker åka snålskjuts på skolan: byarna ska ju inte ”skymma skolan”:

”Det finns en uppenbar risk att avveckling av skolan i Dikanäs uppfattas som mycket negativ av boende på orten och i upptagningsområdet. Skolan som nav i byn är ett resonemang som vuxit sig starkt.”

Vuxit sig starkt? Vakna upp – när skolan är det sista som finns kvar av kommunal service för unga, och ibland för alla, i byn blir en dylik skrivning ett veritabelt slag i ansiktet. Det är inget som har vuxit sig starkt, det är en sanning som kommunal, regional och statlig avvecklingspolitik har skapat och något som vi lever i, varje dag.

Bortom det sista halmstrået tror jag inte ni vill blicka, ni beslutsfattare på alla nivåer, som i er okunskap och centralism ändå verkar drömma om regional och kommunal ”utveckling”. När eller om ni sätter er och beslutar till fördel för detta förslag har ni skapat ett segregerat samhälle som Björn Åstrand inte är i närheten av att kunna beskriva i sin utredning En mer likvärdig skola.

Vilhelmina kommun (tror jag, kommunens roll är mycket nedtonad och oklar) har lanserat sitt så kallade platsvarumärke. ”Det är Med själ och hjärta vi tillsammans skapar och utvecklar vår plats på jorden.” Många människor har varit med och bidragit.

Jag tackade nej till att vara med eftersom jag dels varit kritisk från början mot en kommodifiering (processen då någonting börjar betraktas som en vara) av området. Något jag påtalade under min tid som politiker vid en kommunfullmäktigegrupp och blev ifrågasatt – förvånansvärt nog från vänsterhåll.

Den andra orsaken var att området som Vilhelmina (kommun och socken) utgör är fantastiskt, dess människor och natur – går inte att reducera till en vara, och det förtjänar så mycket mer än vad jag skulle kunna vittna om under 11 återvändarår i Dikanäs. Jag har sett det som finns och det som försvunnit: hur kommunal service avvecklats mer och mer, jag minns till exempel hur vi föräldrar byggde skolans utemiljö för att hålla ner kostnaden åt kommunen, som inte ens vill betala för en parkeringsplats utanför förskolan. Utveckling som sker är på grund av enskilda företagare, privatpersoner och ideella föreningars eldsjälar som just brinner för sin bygd, mer eller mindre trots kommunen. Trots osäkerheten kring om våra barn har en skola kvar här från år till år. Men den som påtalar sådant uppfattas givetvis bara som gnällig och ska vara tyst i marknadsföringssammanhang.

Naturen i Vilhelminaområdet är förstås storslagen och njutbar oavsett politisk ledning och beslut. Nåja, nog finns kommunala beslut som hotar den också.

Dialogprocessen kring platsvarumärket inleddes några veckor innan den stora nedsläckningen började. Just innan det blev tydligt att en ny politisk majoritet såg lösningen på ekonomisk kris att avveckla byskolorna i Malgovik och Nästansjö, samt fördärva stadieindelningen på Volgsjö och Hembergsskolan. Inget platsvarumärke i världen kan täcka upp för avvecklad samhällsservice. Det blir cyniskt. Vi är många som sörjer, även om vi fortsätter att omhulda bygden.

Dessutom, på hemsidan står: ”Här kan du läsa mer om vilka Vilhelmina ska vara allra bäst för.” Ska inte Vilhelmina vara lika bra för alla – och överallt i Vilhelmina? Vill gärna veta hur Vilhelmina jobbar för att ungdomar i fjälldalarna (10–19 år) ska kunna bo kvar? Kom inte dragande igen med det där avloppet i Kittelfjäll.

När alla skolor utanför tätorten är avvecklade finns det säkert många (ungefär hälften av invånarna) som fortfarande kan njuta av det de har (i form av skolor, fritidsgård, badhus, ishall, ridhus, Folkets Hus samt bagarstuga, bollhall, promenadstråk och småbåtshamn byggda med en mix vattenregleringsmedel och kommunala medel och på helgen kan de åka till fjällen), men det blir svårare för barnfamiljerna som bor i och utvecklar byarna och fjälldalarna.

”Det är Med själ och hjärta vi tillsammans skapar och utvecklar vår plats på jorden.”

Nåväl, Vilhelmina kommun – upp till bevis. Det är de kommande månaderna som gäller.

Här kommer mitt bidrag: Visa att Vilhelmina är HELA VilHELminA i handling, inte enbart i skrift på en hemsida.

Den 5 maj presenterade Hela Sverige ska leva en rapport som visade hur illa det är ställt med den lokala återbäringen av värdet från de naturresurser som utvinns från områden, som i samma veva håller på att gå på knäna i den kommunekonomiska kris som pågår.

Nu har Region Norrbotten gått ut med ett pressmeddelande om hur de arbetar med frågan, ”Tiden är här för att tillbaka det som är vårt”. Det är en text där jag kan hålla med om mycket men det är något som skaver uppenbart (det possessiva anspråket bl.a.), och det kan nog formuleras som återkomsten av de bosättarkoloniala anspråken. De återfinns väldigt ofta inom skogs(miss)bruket (och här exkluderar jag de skogsägare som per se inte missbrukar ”sin” skog, om någon nu kan äga skog).

Region Norrbotten talar om Norge, som vi alltid gör i dessa återbäringsfrågor, men det ”goda” i den norska modellen är dess integrering i utjämningssystemet, alla kommuner får en liten del men de drabbade får mest. Från Region Norrbotten formuleras det: ”ett förslag där regionerna, inte kommunerna, tar emot skatteintäkterna och fördelar ut dem. Hela länet ska må bra – även kommunerna utan naturresurser.”

Resonemangen påminner om AC-län, där Regionen med RUS-dokumentet som vapen ska försöka visa på att hela länet ska leva men förväntar sig ändå att alla pengar och regionkontor/personal ska sitta vid kusten/Umeå. Där tog Regionen EU-medel från ”Sparsely Populated Areas” (som de erhållit på grundval av de glest befolkade inlands- och fjällkommunerna) och använde till forskning och projekt som till största del var lokaliserade vid kusten. Det är inte så de bygger ett ”Hela Regionen ska leva” lika lite som ”Hela Sverige ska leva”. Ingen återbäring där heller till de områden som berörs.

Vidare: ”- Annars kan Jokkmokk få massor och Överkalix ingenting. Överkalix har Kalix älv som hade kunnat ge vattenkraft – men den har vi ju beslutat att skydda. Det blir orättvist. Medlen ska vara till för regionens utveckling, säger Nils-Olov Lindfors som varit med om att driva igenom frågan i sitt eget parti, Centerpartiet, nationellt.” Vi vet precis vad regionen utveckling tills nu har handlat om. Centralisering. Och sedan att ”Det är viktigt att man pratar om nyttan för hela nationen Sverige”.

Om ett sådant förslag ska accepteras MÅSTE de ha lokal representation i from av bygderåd från alla håll i regionen, det ska definitivt inte vara utlämnat åt partipolitiska revir i kommunerna heller. Dessutom är det anmärkningsvärt att Sametinget inte omnämns (om de är tillfrågade framgår det i alla fall inte) i frågan återigen är urfolksaspekten reducerad till en näringsfråga att tas upp i samband med konflikt mellan rennäring och etableringar. Det samiska samhällets förlust till följd av vattenkraft och gruvetableringar kan inte smältas ner till att bara handla om pengar och näring. Precis som det inte kan göras för dem som känner en stark koppling till den miljö som faktiskt påverkas av dränkning, torrläggning och malmbrytning. Och vars levnadssätt påverkas eller omöjliggörs därav.

Uttryck som ”staten öste pengar ur vår gruva” visar på ett synsätt som knappast är fruktbart ur ett hållbarhetsperspektiv. Det var inte gruvan som var er, den var de facto statens (till fullo sedan 50-talet), gruvan undergrävde markerna och vilka har koppling till marken – och inte gruvan? Lindfors talar om exempel från Australien och Kanada men nämner inte urfolksavgiften gällande mineralutvinning som finns åtminstone i Finnmark.

Eftersom regionen också tittar framåt: ”Lindfors menar att en reform skulle bana väg för nya etableringar, leda till växande branscher och i slutändan ge en vinst även för staten” och det är här, i konfliktytan mellan nya etableringar renskötseln som renskötseln nämns första gången, och det samiska samhället nämns inte alls – konstigt agerande för en region i Sápmi. Lindfors nämner rennäring och konflikt som om det gick att ”lösa” men inget om de kumulativa effekter som med ytterligare en fjärils vingslag kan kullkasta hela grundvalen för renskötseln, det nyliberala universella synsättet att: ’bara ni får bra ersättning… så fixar sig resten… för det fixar sig ju för oss.’

En försäkrad pott naturresursåterbäring till kraft/gruvkommuner såväl som till dem som inte har, riskerar därför i förlängningen leda till en ökning av kraven på exploatering. Grupper kommer att än mer ställas mot grupper om inte denna fråga ordnas ordentligt från början. Istället borde regionen jobba ihop med Sametinget (det borde vara de som till stor del äger frågan) och Sámiid Riikkasearvi (Svenska Samernas Riksförbund) och formulera kraven på, först och främst återbäring för de naturresursuttag som har varit.

Tiden är länge sedan förbi då jag upphörde att förvånas över bristen på glesbygdskännedom och -perspektiv hos experter och beslutsfattare – tyvärr på alla nivåer. I glesbygden har vi levt med konsekvenserna av centraliseringsideologin alltför länge. Men när den sipprar ner och sätter fälleben på det käraste vi har, barnen, då är det dags för aktion.

Skollagens första kapitel, § 8 stadgar att: ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.” Den inledande grunden synes alltför ofta förbigås, finns månne någon lag som kan undanta skrivningen oberoende av geografisk hemvist? Möjligen anser några att god ekonomisk hushållning, (kap 11 § 1) i kommunallagen står över, men där kan vi återigen fråga om nedläggningar av små skolenheter är särskilt god samhällsekonomisk hushållning.

I mitten av april kom utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning SOU 2020:28. I utredningen ligger fokus på att utjämna villkoren för elever i urbana skolmiljöer där det existerar flera privata såväl som kommunala aktörer. Samtidigt erbjuder den inte särskilt mycket för att likvärdigheten för elevers skolgång och utbildning på grund av boende i glest befolkade områden inte ska slås sönder helt. En geografisk diskriminering framträder (ånyo). Det saknas med andra ord ett glesbygdskapitel i utredningen. Även om det finns en insikt i att ”den kompensation för merkostnader i små, krympande landsbygdskommuner som kostnadsutjämningen ger inte är tillräcklig” (s. 474). Att glesbygdsskolors lärmiljöer i regel är inkluderande, vilket framkommit av Gerd Petterssons forskning, verkar inte heller uppmärksammas och belönas.

Utredaren föreslår att 3 miljarder ur statsbudgeten ges till förskola, grundskola, grundsärskola (s. 645) för ”en kraftfull satsning på skolans likvärdighet”. Men geografiska perspektiv faller bort ur likvärdighetstanken. Utredaren föreslår t.ex. inte att sätta en gräns för begreppet ”rimlig närhet till hemmet” (och därtill knyta en penning för att kommuner ska kunna upprätthålla skola på rimlig närhet till hemmet).

”Utredningen föreslår att det för kommunala skolor fortsatt ska finnas en garanti för elever att bli placerad vid en skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte väljer en annan skola. Utredningen väljer att kalla denna princip för rätten till en skolplacering i rimlig närhet till hemmet för att understryka att rätten handlar om avståndet till skolan, inte en rätt till skolplacering vid den närmaste skolan. Vad som avses med rimlig närhet definieras inte närmare utan får avgöras av faktorer så som bl.a. kommunstruktur, kommunikationsmöjligheter och elevens ålder” (s 21).

Även om det är ”fint” med kommunalt självstyre har de senaste årens kommunekonomiska kris (som varat längst och djupast i glesbygdskommuner) visat att närheten till kommunpolitikerna inte har hjälpt då det gäller nedläggningar av byskolor eller mindre enheter. Det krävs medelåtföljande principer från högre ort. Utan somt kommer det onekligen innebära att byskolor som kommuner inte anser sig har ”råd” med läggs ner, vilket leder till att en likvärdig skola inte uppnås för de elever som får en alltför lång skoldag på grund av resväg. Med längre skoldag följer inte sällan mindre tid för läxor och fritidssysslor, med mindre tid för hälsofrämjande motion och dessutom i många fall även otrygghet och utsatthet.

Det blir väldigt talande när utredaren skriver (s. 220): ”Den faktiska skolvalfriheten påverkas bland annat av fristående skolors etableringsmönster och kommunens storlek och geografi. I vissa delar av landet, t.ex. i glesbygd, är det ofta inte aktuellt med något faktiskt val av skola, helt enkelt för att det inte finns någon alternativ skola i en rimlig närhet.” Nej, och väldigt ofta finns det inte ens en skola i rimlig närhet. Att lämna närhetsprincipen odefinierad är problematiskt. Om nu ”Kommunala huvudmän” enligt förslaget ”ska ange hur skolplaceringsregeln rimlig närhet ska tillämpas i kommunen” borde det ju innebära att en definition måste finnas även för upptagningsområden för kommunala skolor i glesbygd. ”Elever har enligt skollagen rätt till en skolplacering nära hemmet och det är den kommunala huvudmannen som ska garantera denna rättighet. Den exakta innebörden av denna närhetsgaranti är emellertid inte närmare definierad i skollagen.” (s. 330, se kap. 15 §, 10 kap. 30 § samt 11 kap. 29 § skollagen.)

Däremot bedömer utredaren att ”den merkostnad kommunala huvudmän har för att alltid kunna erbjuda plats i en skola nära hemmet och konsekvenserna av att den kommunala skolan bär ansvaret att hantera de stora variationer i elevunderlaget som observeras över tid” är den faktor som ”är av störst kostnadsmässig betydelse”. Vidare konstateras ”att kommunala huvudmän under de senaste två decennierna har haft merkostnader på i genomsnitt drygt 8 procent till följd av sitt större ansvar. Dessa merkostnader ska enligt dagens regelverk inte avräknas då kommunerna fastställer bidrag till enskilda huvudmän” (s 25). Ett förslag från utredaren är således att kommunerna ska få göra ett avdrag för dessa merkostnader – vilket är ett bra förslag (för kommunerna men väntas inte tas emot väl av fristående huvudmän). I det sammanhanget omnämns också lokala ambitioner hos kommuner att bibehålla skolor på landsbygden, vilket kan medföra högre kostnader, som en ”ineffektivitetskostnad” men samtidigt ses det som något positivt och utredaren verkar inte begripa att den merkostnaden behöver åtgärdas i form av kompensation från stat till kommun (då det inte kompenseras tillfredsställande i utjämningssystemet, se s 474, 514): ”Att kostnaderna per elev är högre i glesbygd, kommuner med krympande elevantal och kommuner med högt förväntat löneläge visar också att kompensation [från vem då – kommunen till kommunen?] ges för olika förutsättningar att bedriva verksamhet” (s 26). Riktade förslag för att motverka geografisk segregation, i form av att elever i glesbygd får en försämrad möjlighet till lika villkor gällande utbildning, återfinns inte i utredningen.

Det behöver tillsättas en kompletterande utredning till denna samt till den landsbygdsutredning vars förslag ej har realiserats, för att trygga en likvärdig skola även för elever på landsbygden och i glesbygden. Mot bakgrund av att FN:s barnkonvention blivit svensk lag, är det ett minimikrav!