Kategori: Okategoriserade

Förrädarens guld

Av , , 6 kommentarer 22

 

Vad vet lagstiftarna (våra folkvalda i riksdagen) idag om glesbygden, glesbygderna? Hur många riksdagsledamöter är bosatta i glesbygd, har bott, vuxit upp där eller har någon form av kännedom om förhållandena i glesbygderna samt ställer denna sin erfarenhet och kunskap till förfogande och i glesbygdens tjänst under sin tid i riksdagen?

Jag har i ett antal statliga utredningar (SOU) som jag haft anledning att läsa de senaste åren (bl.a. Vattenverksamhetsutredningen x 3; Ny regional indelning; Mer likvärdig skola) funnit att utredarna och själva utredningen saknar glesbygdskännedom. Landsbygdsutredningen som kom 2017 ledde till en proposition med förslag om 75 punkter för landsbygden som alla partier var överens om. Av dessa har ironiskt nog endast tre punkter blivit helt genomförda enligt Hela Sverige ska leva. En av punkterna var att varje SOU och lagförslag ska redovisa konsekvenser för landsbygden – vilket innebär att utredare och lagstiftare MÅSTE ha någon form av åtminstone landsbygdskännedom – landsbygd och glesbygd är väl snart sagt samma sak.

Min fundering är emellertid vad är det som gör (och över tid har gjort) att glesbygdens förhållanden är så frånvarande i rikspolitiken? Nog för att de som bor i glesbygd är en minoritet idag men vi lever ännu med människor i beslutsfattande ställning som har sett landsbygden bli glesbygd och glesbygden avfolkas. De som är födda i slutet av 1940- och början av 1950-talet i Sverige levde sina uppväxtår i ett land som fortfarande var präglat av att en stor andel bodde ”på landet.” I de norra delarna av landet är nog även tidiga 1960-talister att räkna till dem. 40- och 50-talisterna var även en generation som valde att lämna landsbygden (givetvis även generationerna efter dem) och en del valde att flytta tillbaka: ibland med sina familjer under arbetsaktiva år men många, kanske fler, som pensionärer. Men varför, om nu en stor del av dem flyttat från landsbygden, lät dem inte sin erfarenhet och kunskap om lands- och glesbygdsförhållandena få betydelse, de som hade makt att göra det? Jag kommer fram till tre möjliga svar på min (något ej så väl, på här redovisade fakta, underbyggda) frågeställning:

1. De som flyttade från lands- och glesbygden hade helt enkelt inte kompetens nog att ta sig in i maktens korridorer på grund av att de segregerats eller diskriminerats genom uppväxt i glesbygd (falskt: glesbygden blev glest eller åtminstone glesare på grund av utbildningsflykt och dessa högutbildade headhuntades och fick fast anställning på annan ort).

2. De har lämnat sin erfarenhet och kunskap därhän för att jämka in sig i den urbana normen som råder i maktens korridorer – de har helt enkelt förlorat kunskapen.

3. De vet om sin erfarenhet men följer partilinjen för att kunna avancera politiskt. En del har använt uttrycket ”Judas-pengar”. Jag tar ut steget till skönlitteraturen och ser (ännu) en analogi från ungdomskvadrologin Mortal Engines (av Philip Reeve) som träffande i detta avseende – ”Förrädarens guld” (eng: Predators Gold): mot en handfull penningar eller annat ”byte” (exv avancemang eller närvaro i organisationen) anger du positionen för ett samhälle du råkat stöta på eller kommer från i den fiktiva världen av vandrande städer. Rovdjursstaden söker snabbt upp det mindre samhället och äter helt sonika upp det i sin eviga jakt på energi och bränsle till sina gigantiska motorer och ”prey” (byte). Förrädaren går fri, avancerar eller får njuta av sitt guld på ett eller annat sätt om lyckan står hen bi, givetvis på avstånd från det offrade samhället.

Sverige(s beslutsfattare) har, i avsaknad på naturresursåterbäring (eller lokalt självbestämmande över naturresurser) och det ej transparenta systemet för kostnadsutjämning, förrått sin landsbygd och glesbygd länge nog. Förrädarens guld lyfter personer som Irene Svenonius på en våg av hybris med uttalanden om att Stockholm inte längre ska bidra till utjämningssystemet, Förrädarens guld svämmar ur mungiporna när Ibrahim Baylan påstår att LKAB inte har något samhällsansvar, och när Maud Olofsson sluter avtal som slår samman danska och svenska postverket och Vattenfalls köp av Nuon. Givetvis finns det många, många fler att rada upp, från alla partier. Det mest påtagliga är väl tiden, decennierna av utarmning bland annat genom avreglering som marknadsutsatt infrastruktur och offentlig service, vilket i de flesta fall försämrat och fördyrat samt lett till centraliseringspolitik på snart sagt alla områden.

Om vi är överens om att det är dags för förändring så kan tiden inte vara annat än inne för den nu. Ett steg eller försök till diskussion kan vara en förtroendemannaberedning på rikspolitisk nivå. Hur väl kan dagens partiväsende och parlamentariska system egentligen representera olika delar av och grupper i detta avlånga land?

 

 

6 kommentarer

Allting hänger samman (i samhällsekonomin)

Av , , 3 kommentarer 26

I regnets spår känns det som om sommaren börjar gå mot sitt slut, åtminstone i fjällen. Trots att det är mitt i sommaren känns det att vi går snart mot höst och tiden då skolorna öppnar sina portar för ett nytt läsår. Ja, inte alla skolor. Inte de byskolor som väldigt hastigt och mindre lustigt fick stänga ned sina verksamheter i Vilhelmina kommun. Och även på andra håll i landet. Nedläggning av byskolor är en trend i Sverige (se karta work in progress), på tvärs mot vad som sker i övriga delar av Europa där det verkar vara småskalighet som eftersträvas.

En fråga som malt i mitt huvud sedan i maj då en ”utredning” författad av en utbildningsstrateg på Region Västerbotten som föreslog en avveckling av en av landets få fjällskolor – Dikanäs skola – är: ska en regionstrateg verkligen föreslå avveckling av by- och fjällskolor? Är det så en Region – som har ansvar för ”utveckling” – ska arbeta? Mot bakgrund av att det nära nog samtidigt var dags för olika instanser att lämna in remissyttrande om den regionala utvecklingsstrategin (RUS) för Västerbottens LÄN.

Lyckligtvis hade Lycksele kommuns politiker så pass mycket omdöme att de stod emot de förslag på förändrad skolstruktur (=nedläggning av byskolorna) som samme strateg lade fram tidigare under våren. De ansåg att byskolorna var avgörande för en levande landsbygd och lokal utveckling.

Men återigen – är det så en Region ska arbeta? Med stuprörsekonomi och centralisering framför holistiskt samhällsekonomiskt utvecklingsstrategiskt arbete?

Vad betyder en byskola?

I Kramfors kommun bildade Docksta skolan efter hot om nedläggning en friskola. Nu efter några år byggs skolan ut på grund av elevtillströmningen.

Vad kan en fjällskola betyda?

Det uttalades vid senaste fullmäktige av Vilhelminas nuvarande utbildningsnämndsordförande att ”det flyttar inte in några barnfamiljer till Dikanäs bara för att det finns en skola där”. Vi måste, som en lärare på skolan påpekade, vända på fråga: ”Vilka skulle flyttat till Dikanäs om det inte fanns en skola?” Och vilka skulle kunna bo kvar? När de fått barn? Om det inte finns en skola? Vid ett möte i Dikanäs angående bland annat skolan framkom många olika perspektiv, däribland det faktum att flera av de som nu är föräldrar har erfarenheter av att behöva bo på annan ort för grundskoleplikten, något de kommer att se till inte händer deras egna barn. Om en vidare beredning av skolans framtid görs måste deras berättelser och erfarenheter givetvis vägas in.

En fjällskola är en skola som ligger på ett avstånd även från inlandet. Samiskt språk, samhälle och kultur är en självklarhet och ett mycket tungt vägande skäl för att samtliga fjällskolor ska finnas kvar – det är Sveriges ansvar mot urfolket, det ska finnas möjlighet att bo i året runt-området för fjällrenskötseln i lika hög grad som i vinterområdet, samt i området för skogsrenskötseln. Fjällskolan och fjällförskolan har dessutom en hög kompetens när det gäller samisk språkundervisning. Det finns knappast skolor som motsvarar det i Vilhelmina, utan snarare på norsk sida.

Hur ska utvecklingsarbete kunna bedrivas i kommunen och regionen om ett av dess mest expansiva områden får försämrad grundläggande samhällsservice? Så till den grad att alla de företagare som har barn måste flytta. Det är mycket märkligt att Regionens personal kan föreslå något liknande i en utredning som i övrigt fallerar på många fler punkter med en rad faktafel samt brist på perspektiv nödvändiga för dess (stuprörs)fokus på utbildning(sekonomi) men i synnerhet – likvärdig utbildning.

Men åter till utvecklingsperspektivet (eftersom barnrättsperspektivet inte fått hamna i fokus i någon utredning än). Ska Regionen och kommunen skicka upp säsongarbetare till fjälldalarna för turistsäsongen? Vilka ska ta hand om de gamla på äldreboendet? Eller ska de gamla tvingas ner till tätorten? Frågetecknen är många.

Nu stundar ett tillfälle för kommunerna att lämna sina synpunkter på utredningen likvärdig skola. Många i fjällen hoppas att de även ser vår tillvaros framtid som en del av kommunens.

Allting hänger samman.

3 kommentarer

Remiss om likvärdig skola

Av , , Bli först att kommentera 19

Nu är det dags för utbildningsdepartementet att sända SOU:n En mer likvärdig skola ut på remiss. Det är en offentlig utredning som haft uppdraget att ”analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola. Syftet är att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”. Förslagen som utredaren presenterar kan du läsa om här. Jag har efter en snabb granskning funnit att geografiska perspektiv och i synnerhet kännedom om glesbygdskommuners förutsättningar i stort sett saknas trots alla de över 700 sidor som betänkandet omfattar.

Därför är det nu väldigt bra att betänkandet sänds ut på remiss – men VARFÖR finns inte en enda av Västerbottens kommuner i extrem glesbygd (Lycksele anses i detta sammanhang inte tillhöra den kategorin) med bland de instanser som bjuds in att lämna ett remissvar? Vill inte regeringskansliet ha deras synpunkter eller är de som otroligt inkompetenta att de inte förstår värdet i synpunkter från åtminstone en glesbygdskommun i varje län som har en friskola (exv. Vilhelmina som till på köpet har två fjälldalgångar) eller sameskola (Storuman)? Tror de på att ”Regionerna” ska ta detta på allvar som remissinstanser? Har regionerna ansvaret för grundskoleutbildning?

Däremot har ”Region Västerbotten” en strategi att föreslå nedläggningar av snart sagt varje byskola och även vissa fjällskolor.

På tal om regioner så är inte Region Norrbotten med bland instanserna och inte ens Jokkmokk som har friskola i Vuollerim och sameskola. Även om det är sameskolstyrelsen som har hand om sameskolorna vore det väl ändå intressant med kommunernas perspektiv på olika skolformer inom deras område? I synnerhet som det funnits intressen att få till sameskolor i andra delar av landet.

Men det som är avgörande i denna fråga är att hela utredningen ”En mer likvärdig skola” vittnar om en urban norm där skolsegregation endast tros kunna existera i ett skav mellan friskolor och kommunala skolor där begreppet ”närhet till hemmet” blivit ett sätt att kunna motverka segregering i urbana miljöer, medan den skolsegregation som delvis har pågått under en tid men som nu, i den kommunalekonomiska krisens spår hotar att brisera, går de urbana beslutsfattarna helt obemärkt förbi: nämligen att kommuner i detta land har mycket olika förutsättningar att tillhandahålla en likvärdig skola beroende på geografiska och bosättningsstrukturella aspekter. Men för att motverka den formen av segregation – som riskerar att tvinga barn till orimligt långa arbetsdagar på grund av längre resväg till skolan som en följd av by- och fjällskolnedläggningar – föreslås inget i denna utredning!

Vi kan alltså sluta oss till att:

”DE” vet inte ens att ”VI” existerar.

Det är därför det är så viktigt att kommunerna i extrem glesbygd gör sina remissvar till denna utredning!

 

Bli först att kommentera

Stad äter land

Av , , 1 kommentar 21

 

It’s a ’town-eat-town world’ in the age of Municipal Darwinism.

But, maybe, finally, the Ruralities will strike back.

Why not start right here, writing back……

 

Till tonerna av ”Vi är landsbygd” – Stoppa nedläggningen av landsbygdsskolorna

och till människorna som ställer upp och viker ner, kavlar upp skjortärmarna varje dag

i det kommunala darwinistiska utjämningsträsket

där till exempel VIlHELminA under många år blivit underkompenserad

hamrar nu, i stulet stål, en röst från Stockholm sitt budskap:

VI har fått nog av att bidra till utjämningssystemet”, säger den.

Vänta nu, dra i handbromsen – om den hundratjugoåringen håller

där djupt ner under femtonhundrameter

däri Gironvárri Kierunavaara

Fäll ner dammluckan på flera tusen ställen bort åt hösten till

Skruva av turbinerna

Låt dem och timmerstockarna rulla bort nånstans

och inte generera,

transformatorstationerna transformera:

Elen, energin

Vore det inte vettigt om det gick att bo (kvar) där elen produceras?

eller att elen produceras där den konsumeras?

Där det produceras mest el – längs Luleälven, högst upp i Stuor Julevädno,

vid regleringsmagasinet Suorvvájávrre/Akkajaures vandrande, strandlösa stränder

i Vájsáluokta :

Där är det rätt tufft att bo – och har de som bor där el?

Vattenkraftsel?

Nej, de har själva fått investera i solpaneler och innan var det dieselaggregat

//Isn’t it ironic? //

 

Mer el måste (tydligen) produceras (trots att STHLM vill dra sig ur utjämningssystemet)

På samma plats eller åtminstone i närheten av där elen KONSUMERAS

inte den koloniala logik som styr energisystemet nu

Och går det inte att göra

då måste verklig gottgörelse beredas dem

som fått offra

och fortfarande offrar för mycket

för någon annans – Svenonius’

för några andras – Stockholms

KONSUMTION

 

Dra handbromsen i Váhtjer Váhčir Jiellevárre Jiellevárri

Malmen,

Kraften,

Veden

från skogen över hela norra glesbygden

sänk ”volymen” – ja, pausa

eller till och med stoppa

bergsprängaren

1 kommentar

Värt att minnas gällande EU

Av , , Bli först att kommentera 21

I folkomröstningen 2003 om anslutning till den monetära unionen EMU, röstade riket NEJ till 55,9%
Tittar vi noggrannare på länen röstade Västerbottens län 72,3 % NEJ och Vilhelmina kommun var mest negativ till EMU i länet med sina 84,5%, medan Umeå föga förvånande var mest ”positiv” i länet med 65,5 % NEJ.

När det gäller EU-medlemskapet röstade riket NEJ till 46,8 % och Västerbottens län röstade NEJ till 62,77%, bara Jämtland och Norrbotten var mer mot. ”Hela” 10 av Sveriges 21 län röstade JA, varav 3 län låg på nivån 51 % JA och 49% NEJ. Alltså – fler antal län röstade NEJ till EU. Även i EU-valet var Vilhelmina kommun mest negativ till EU i Västerbottens län med 78,1 % NEJ, och även här var Umeå mest positiv med 53,8 % NEJ. Allra mest negativ mot EU var Strömsunds kommun med 81,8 % och Jokkmokks kommun med 80,1%.

Vilken kommun var då mest positiv till EU-medlemskapet? Jo, Danderyds kommun med 80,5 % JA-röster. Vi kan då konstatera att Danderyds JA inte kommer upp i samma nivå som Strömsunds NEJ, procentuellt. Men vad hjälper att en kommun har självstyre då landet verkar styras av rösterna från en bostadsrättsförening i Stockholms innerstad eller ett villaområde i Danderyd? Vill vi verkligen ha det så i det avlånga land vi lever i?

Varför röstade Jokkmokk, Strömsund och Vilhelmina som de gjorde? Kan det ha att göra med en lång tradition av att staten och allehanda privata och statliga bolag tjänat på lokala naturresurser? Frågan går givetvis vidare till hur legitimt EU kan upplevas bland de kommuner som röstade NEJ: hur röstade dessa kommuner i EU-valet 2019? En måttstock är att titta på valdeltagandet för att undersöka engagemanget att rösta, valdeltagandet för de tre kommunerna låg på 46,17–46,6% vilket var långt under rikssnittet på 55,27% och fjärran från Danderyds deltagande på 73,57%. Klart Danderyd röstar i den klubb som de ville vara medlemmar i.

Orättvist? Den frågan har de flesta partier nu lämnat LÅNGT bakom sig tillsammans med resten av den geografiska orättvisan som ju kommer att raderas ut då flyttlassen slutligen går från sista fångstgropen. Idag är det främst regionen som ska genomföra EU-politiken vilket synts i den regionala avvecklings…ursäkta, utvecklingsstrategin.

Vi vet också vad EU:s jordbrukspolitik kommer innebär för Sveriges livsmedelsproduktion en sänkning från 50 till ca 35%. Det är inte vad vi behöver. Om EU-politik och regionpolitik ska vara relevant och legitim för människor i alla delar av landet måste något göras som ger tydliga positiva verkningar för alla. Att EU är viktigt för miljösamarbetet framhävs inte sällan, men vi som följt med i debatten kring omprövningen av vattenkraften ser att just när det gäller EU:s vattendirektiv är Sverige beredd att använda alla undantag som står till buds för att fortsätta dämma och inte miljöanpassa älvar och magasin. Jokkmokk och Vilhelmina torde bli än mer EU-kritiska då Luleälv och Ångemanälven är de stora förlorarna i det spelet. Att finnas till som möjlig bidragsgivare till allehanda EU-projekt som kräver ansökningskompetens och viss egen insats har en tendens att slå hårdast mot de som har störst behov.

Bli först att kommentera

”Trams”, ”bluff” och andra brottstycken från ett fullmäktige i obalans

Av , , 3 kommentarer 22

 

Det har varit kommunfullmäktige i Vilhelmina. Sedan snart 10 år har det för mig inneburit mediabevakning i efterhand. Sedan ungefär 4 år har jag tagit del av debriefing eller informationsspridning i sociala medier – VK-bloggen är en sådan. Som före detta politiker vet jag att ett av minoritetens eller oppositionens bästa verktyg för opinion är sociala medier. Så var det under min tid inom såväl minoritet och majoritet.

Efter måndagens fullmäktige som jag tog del av under en arbetspaus samt i efterhand undrar jag över vissa majoritetsledamöters agerande. På sin VK-blogg efterfrågar Maria Kristoffersson förslag från medborgare (som rimligtvis inte kan vara lika insatta i kommunekonomin som politikerna exempelvis oppositionspolitikerna). Mer kan en väl önska från någon som har arvode – eller ska allmänheten nu både komma med förslagen och betala för politiken? Är det inflytande eller exploatering? Inte nog med det: samtidigt som hon efterfrågar förslag från allmänheten slår hon bort oppositionens förslag som ”bluff” utan att vilja förstå vad oppositionen är ute efter: en insikt om att påtala den obalans som råder idag utifrån konkreta exempel såsom årsredovisningen. En vädjan till samverkan för att gemensamt skriva till regeringen.

Kan den, som påstår att PDI lägger fram en bluffbudget, säga att de vet vad som ingår i exempelvis Utbildningsnämnden (UN)s budget/ram? Ändå lyfter S + C i sin årsplan in modulerna på Volgsjö samt en annan ”prioriterings”-post inom den tekniska ramen – vilka andra ca 2,2 MKR försvinner då? Kan Maria Kristoffersson redogöra för det – apropå bluff och att lura medborgarna?

Kan Kristoffersson, eller majoriteten, vidare klargöra vad som gör att vissa poster ligger inom den tekniska ramen medan andra – smörgåsbordet av ”prioriteringar” vilket var det enda som var kostnadsberäknat (på vilka grunder?) – inte ska ingå i ramen? Kan de inte det – är de då trovärdiga? Apropå att UN:s ordförande ”kunde hålla med Åsa…” om prislappsmodellen. Snarare är den tillämpning av prislappsmodellen som Vilhelmina kommun genom sin majoritet anställer, att likna vid en bluff. Ett luftslott utan reella kostnadsberäkningar.

Apropå att Kommunstyrelsens ordförande (KSO) helt rätt framförde att det behövs en plan över 5 till 7 år, kan Kristoffersson vidare redogöra för vad som händer när prioriteringssumman för små förskoleenheter halveras 2023 och närmast försvinner 2024? Vad händer då – ska förskolorna i byarna försvinna då? Är det att ta ansvar? Vidare: är det att ta ansvar att se KS ramar öka medan UN:s ram minskar över tid?

En socialdemokrat påpekade hur viktigt det är för inflyttningen ”hur vi beskriver och förmedlar bilden av oss själva” i sociala medier, att ”det finns mycket bra att lyfta fram också…” – ja, det är klart att det finns mycket bra, men de flesta har inte alltid mage att påtala hur bra allt är eller ens skriva i sociala medier ifall det inte är något som engagerar eller uppfattas orätt. Men nästa socialdemokrat tillika Utbildningsnämnden ordförande går upp sedan upp i talarstolen och deklamerar – på ”bästa sändningstid” (5:43:30 in i sändningen) – kungsorden: ”Det flyttar inte in några barnfamiljer i Dikanäs” (..”bara för att det finns en skola där”…). Är detta önsketänkandet om att förmedla en ”positiv” bild (läs förljugen) om Vilhelmina (för Dikanäs tillhör ju fortfarande Vilhelmina kommun) från majoriteten? Vad är det om inte ett hån? Mot alla oss som faktiskt flyttat (tillbaka och) till Dikanäs? Vi kan konstatera att för snart två år sedan flyttade en barnfamilj in som hade två barn, nu tre. För två år sedan flyttade ännu en familj in som har ett barn. För tre år sedan etablerade sig en barnfamilj med idag två barn. För två år sedan flyttade jag själv tillbaka med ett barn efter ett år i Umeå – och det skulle jag INTE ha gjort om det inte funnits en skola kvar. Går vi lägre tillbaka kan vi konstatera att de flesta barnfamiljerna har flyttat in/tillbaka, en del har bott kvar, en del har givetvis flyttat det går inte att sticka under stol med, unga människor har etablerat sig, ”gift in” sig eller så har ungdomar bott kvar – sedan decennier – på grund av att det finns en skola!

Det går inte att jämföra med Dalasjö som ligger 1,5 mil från tätorten på en väg som tar enligt Eniros vägbeskrivning 15 minuter. Latikberg återstår ju att utreda konsekvenserna av, vilket Olga Makarycheva mycket riktigt påpekade behovet av i sin interpellation.

– Det är arbeten som ger inflyttning, fortsätter UN:s ordförande. Ja, just det – om det inte finns en skola kan för det första inte de lärare som bor här arbeta här, de företagare och forskare som skapar sina egna jobb kan definitivt inte bo kvar eller flytta in om det inte finns en skola. Jag vet inte om UN:s ordförande är kvar på de stora exploateringarnas tid med Stekenjokk-gruvan så hon missar alla dessa mindre företag som håller hela dalgången och en stor del av kommunen vid liv. De – vi alla, hotas, med sådana uttalanden, av kvävningsdöden. Apropå ”att förmedla en positiv bild”. På ”bästa sändningstid”. Men vi boende, är fortfarande här!

Apropå hån, ”trams” är väl knappast något att fördjupa sig kring då uttalaren inte ens kunde redogöra för vad som händer med gymnasiet om UN får den ram som den nu får. Det är lika enkelt att stå att propagera för pengar som inte finns i ens eget budgetförslag/synpunkt, som att propagera mot pengar som inte finns i någon annans förslag.

”På bästa sändningstid” efterfrågar KSO adressater och skrivelser till ”staten”; har KSO missat att PDI uttryckligen, i remissvar och yrkanden, talat om Regeringen. Har KSO missat att i kommunstyrelsen (KS) där KSO är ordförande fanns just ett sådant tillfälle att rycka ut ett yrkande om att skriva till Regeringen om ett extra stöd till skolor i glesbygd. Ska det vara så svårt att förstå? Eller ska det serveras en skrivelse som KSO ska skicka till regeringen? Är det fritidspolitikerna som ska göra det (borde väl snarare vara tjänstepersonerna med vissa ledord)? Visst KSO kan få en skrivelse av mig, men nog slår väl ett gemensamt KS beslut högre – eller har jag fattat beslutsvägarna i det här landet helt fel? Ska vi förlita oss på att KSO har en ”suveränt bra situation” att göra sådana här saker? Den ledarstilen kan jag önska att KSO ändrar på. Det går inte att göra om politik till personliga angrepp och bikta att ”jag har verkligen tagit till mig…” eller menade hon ”jag har verkligen tagit åt mig” (dvs tagit illa vid mig av) ”att ni vill att vi ska göra skrivelser” och sedan utkräva en skrivelse eller adressat i talarstolen på ”bästa sändningstid” – jo, såvida de inte ska ta flera timmar av tiden till att läsa upp och komma överens om en skrivelse där och då på fullmäktige?

Tråkigt är givetvis dessa inomgruppsliga (om nu kommunens beslutsfattare ska ses som en grupp) trätor som bara stjäl kraft istället för att politiker kan enas om en gemensam problembild, där var PDI:s företrädare föredömliga i att bevara lugnet.

Väldigt lite uppmärksamhet riktades mot den modell som nu anammats. Jag brukar inte alltid gilla vad Linda Westerlind på VF skriver, men här har hon helt rätt om prislappsmodellen:

För tydlighetens skull är det läge att lägga in en brasklapp. Det finns en risk att man är ute på djupt vatten när man börjar tala om olika grupper i samhället utifrån vad de ”kostar”. Jag hade själv inte valt uttrycket ”prislappsmodellen”, men det är inte ordvalet jag vill diskutera kring, utan vad den innebär

och vidare:

Ska man vara riktigt cynisk är det i huvudsak kanske inte kommuner och regioner och landsting som skulle behöva göra en prislappskoll på vad verksamheterna egentligen kostar, utan staten. För hur man än vrider och vänder på det är det uppenbart att en klar majoritet av kommunerna har det jäkligt kämpigt. Det är inte i huvudsak för man felbudgeterat, utan för att kostnaderna ökat – men inte inkomsterna. Lösningen: att få lite mer gjort med lite mindre pengar än året innan.

Alltså, en lämpligare användning av modellen vore att se över alla verksamheter och ge varje enhet inom nämnderna så pass mycket som den ska få enligt modellen, inte kapa ut hela enheter såsom fjällskolorna och annan lagpliktig verksamhet utan att analysera konsekvenserna av sådant kapande, medan GIVETVIS ÅTERIGEN frivillig verksamhet på KS inte ens behöver prioriteras. Det är inte acceptabelt.

Här kommer mitt råd (från en lekman): om det nu är 70 tjänster som ska ”bort” gentemot jämförbara kommuner (om det nu finns några), då borde man sätta sig ner med personalenheten och gå igenom alla tjänster – och ta där det går eller där behörighet saknas eller ej är motsvarande – INTE rensa bort en hel verksamhet exv. en skola där besparingen kostar mer än vad den smakar. Men – då ska vi också vara medvetna om att den som blir avskedad kanske måste flytta och då har kommunen inte heller ”sparat” i så stor utsträckning. Lägger Vilhelmina kommun ner skolor i fjälldalarna kan de knappast räkna hem bidrag för geografin, annat än skolskjutsen och kanske arbetsstugorna som måste till.

Från nu ska jag också förmedla en positiv men verklighetsförankrad bild!

WE ARE STILL HERE – Glad midsommar!

3 kommentarer

Demokratin och Allmänhetens frågestund

Av , , 2 kommentarer 19

Inför Vilhelmina kommunfullmäktige imorgon har fullmäktiges presidium tagit fram förslag till ny arbetsordning för Vilhelmina kommunfullmäktige där allmänhetens frågestund föreslås kunna tas bort om särskilda skäl föreligger. Detsamma ska gälla den allmänpolitiska debatten.

Demokratin i Vilhelmina har redan fått sig en törn då C och S bildade en ny majoritet som intog samtliga poster i presidierna i samtliga nämnder. Nu har ett C+S KFM presidium lagt fram ett förslag till ny arbetsordning där de vill beskära möjligheten för allmänheten och för oppositionen att föra fram frågor och debatt kring frågor som nog med stor sannolikhet kommer att röra maktfullkomligheten i kommunen.

Så här ser punkten ut, notera att det är tre personer som ordförande och vice ordförandena som utför kvävningen av det demokratiska samtalet, alltså inte ens en kvalificerad majoritet:

 

Det FULA i den här kråksången är att arbetsordningen ligger före allmänhetens frågestund i den för dagen gällande ärendelistan, vilket betyder att de från och med den 15 juni kan tysta ner detta samtal inför kommunens högsta beslutande organ. Är detta demokrati?

2 kommentarer

Tvångsförflyttningspolitik i nya kläder

Av , , 2 kommentarer 22

VK:s krönikör vill påstå att det finns många sidor på avvecklingsmyntet i fråga om Dikanäs skola, ”frågan är inte svartvit”, påstår krönikören och har pratat med diverse ”luttrade” förvaltningspersoner. Allt för att försvara sin tidigare hyllning till en ”modig” utredare som ”vågar” föreslå avveckling av byskolor (i Lycksele) – som om det skulle vara att gå mot den byskolnedläggningsström som forsar fram genom det här landet. En ström som går i motsatt riktning i andra länder.

Jag menar att frågan ÄR svartvit. Det är en barnrättsfråga. Mitt råd till Bergner (och diverse andra utredare) är: flytta till Kittelfjäll, sätt dina barn på skolskjuts som kommer ta 3 timmar av deras/er tid varje dag och sedan fundera på om den där utbildningen F-6 blev så ”kvalitativ” i slutändan.

Dessutom, i Dikanäs finns det högre/samma andel behöriga lärare än på tätorten. I de fall behörighet behöver säkras går det att göra med hjälp av fjärrundervisning som utredaren/avvecklaren INTE ens nämner i sin ”utredning”. Frågan handlar från Vilhelmina kommunförvaltning enbart om ekonomi – de centraliserar för att lägga alla resurser på tätorten. Bång kan ställa sin fråga om ”hur liten en skola kan bli”, titta på Risbäck och Ammarnäs.

Istället för att lägga en massa tid och resurser på undermåliga utredningar eller tvinga bybor att (utan arvode) göra de undersökningar som uppfattas som behövliga borde politiken och förvaltningen – både på kommunal och på regional nivå – faktiskt göra något konstruktivt gentemot högre ort. När får vi se skrivelserna? Själv har jag redan gjort många.

För det här handlar om barnens rätt till likvärdig utbildning i rimlig närhet till hemmet. Det (rimlig närhet) har skollagen underlåtit att sätta en definition på för att beslutsfattarna på riksnivå trott att de lokala beslutsfattarna har den bästa omsorgen och vetskapen om sina invånare, det återstår nu att se! Annars är detta ren och skär tvångsförflyttningspolitik i nya kläder.

2 kommentarer

Regional avvecklingsstrategi?

Av , , 1 kommentar 19

 

Yttrande över Remiss ”Västerbotten – där tillit skapar utvecklingskraft. Regional utvecklingsstrategi för Västerbotten 2020–2030”

Denna skrivelse tar utgångspunkt i Regionen såsom en möjliggörare för en likvärdig skola och lika tillgång till utbildning (Skollagen 1 kap 8 §) för alla barn och unga, i hela regionen. En utvecklingsstrategi måste givetvis ha siktet inställt mot dem som är framtiden: barnen.

Under de senaste åren har nedläggningar och förtätningar av glesbygdsskolor skett i Västerbottens län. I skrivande stund har en utredning lagts fram för beslutsfattare i Vilhelmina kommun där förslaget innebär att lägga ner en av de fem fjällskolorna som Regionen har inom sitt område. Förslaget pekar även mot att överväga ännu en fjällskolas nedläggning. Utredningen är framtagen av Regionens utbildningsstrateg som nyligen tog fram en liknande utredning för Lycksele kommun. Regionen är alltså en aktiv part i utredningar som föreslår att avveckla skolor i extrem glesbygd. Den senaste utredningen är så pass undermålig att den inte ens nämner distans- eller fjärrundervisning som alternativ, en möjlighet som ger helt nya förutsättningar för små enheter att skapa större grupper och att säkra lärarbehörighet inom vissa ämnen. Istället föreslås att barn från 6 år ska behöva åka upp till 3 timmar per dag och högstadieelever får så lång resväg att de tvingas bo på annan ort under skolveckan.

Nedläggningsförslaget går på tvärs mot vad som skrivs fram i den föreliggande Regionala utvecklingsstrategin – om att ”digitalisering skapar effektivitet, tillgänglighet och attraktivitet”. Snarare slopas dessa möjligheter för att kunna med kortsiktiga ekonomiska kalkyler avveckla grundläggande kommunal service vilket får till följden att året-runt boende omöjliggörs för barnfamiljer i områden som annars benämns som utvecklingsområden för bland annat turism. Är det så en Region ska arbeta – och för vem arbetar då Regionen? Ska inte en utbildningsstrateg hellre föreslå olika sätt att arbeta mot högre nivåer (Riket, EU) för att trygga en likvärdig skola även geografiskt? Vad är det våra skattemedel ska gå till i Regionen? undrar vi som bebor dessa fjälldalar. Är för att utreda vår avveckling, när utvecklingen sprudlar omkring oss?

Hur tomt ska rubriken ”Västerbotten utbildar och inkluderar för tillväxt” eka i våra fjälldalar när kommunpolitikerna har tömt dem, genom att lägga ner fjällskolor som omöjliggör för barnfamiljer kan bo kvar – och flytta in? Vilka är det Regionen ”inkluderar” när de inte ens skriver ut etnicitet jämte de övriga diskrimineringsgrunderna (sid 8)? Och var sker tillväxten? Kommunerna behöver regionalt stöd för att utveckla och decentralisera – inte avveckla och centralisera. Detta är synnerligen viktigt i den tid vi lever, när miljöproblemens konsekvenser och corona-pandemin artikulerar behovet av lokal livsmedelsförsörjning vilket givetvis förutsätter en levande lands- och glesbygd. Glesbygdsskolans roll är avgörande för allt detta och på så vis borde den vara av särskilt regionalt intresse och inte behandlas i regionalt framtagna utredningar och strategier såsom en belastning och kostnad.

Är ”tillväxt” för alla regioner och kommuner egentligen möjlig, eller implicerar det egentligen att en växer på andras bekostnad? Från ett glesbygdsperspektiv och från ett urfolksperspektiv kan de senaste hundra åren (i Västerbottens län) vittna om just en sådan process: urbanisering, assimilering och avveckling av landsbygden samtidigt som ett ökat exploateringstryck läggs på glest befolkade områden. Snarare behövs balans och fördelning. Ska strategin verka för hela ”territoriet” och för alla, måste avsevärda insatser göras och resurser måste utlokaliseras eftersom inlands- och fjällkommunerna fortsatt tappar sin befolkning. Regionen som organisation ska ha personal på plats i varje kommun i regionen samt ett delkontor på annan ort i regionen, något som påtalades av flera kommuner under remissperioden för regionbildandet.

Avslutningsvis, framför att regelmässigt föreslå avveckling av mindre skolenheter på blott kortsiktiga ekonomiska grunder, borde det vara av högsta prioritet för Regionen att trygga förutsättningarna för en likvärdig skola inom hela ”territoriet” där också barnens/elevens rätt till rimlig arbetsdag säkras. Då arbetar Regionen för hållbar utveckling för framtiden i hela det område som är Västerbottens län.

 

1 kommentar

Landskommun i åminne

Av , , Bli först att kommentera 16

Ibland, när argumenten duggar tätt kring att vi som vill behålla byskolor ställer tätorten mot byarna, tänker jag så här: Låt oss gå tillbaka till 1874 då Vilhelmina landskommun bildades som en följd av kommunförordningen 1862.

Med kommunalförordningarna år 1862 lades grunden för dagens kommunsverige. Innan dess var socknen det lokala förvaltningsorganet. Landstingen kom också till genom denna förordning och i förlängningen var det början till det demokratiska genombrottet eftersom ständerna upplöstes några år senare med tvåkammarriksdagen 1865/66 och det kommunala självstyret etablerades.

Kommunen var uppdelad i dels en borgerlig kommun och en kyrklig, den kyrkliga hade hand om skolfrågor ända in på 1900-talet.

De borgerliga kommunerna var av tre slag: landskommuner, städer och köpingar (även kallade municipalsamhällen som blir en egen term på 1900-talet).

Reformen kom sent till Norrlands inland först 1874 och allra sist var Västerbottens inlandskommuner 1875.

Den första uppsättningen av kommunsveriges 2 453 kommuner bestod av 88 städer, 7 köpingar och hela 2 358 landskommuner. Det vittnar givetvis om att den stora majoriteten av befolkningen fortfarande bodde landsbygden.

1943 års Kommunindelningskommitté kom fram till att antalet landskommuner radikalt måste minskas eftersom 500 av landets kommuner hade färre än 500 invånare.

Med kommunreformen 1952 försvann de då 2 281 landsbygdskommunerna varav merparten var baserade på de gamla socknarna och ersattes av 816 storkommuner. De då 133 städernas antal behölls intakt medan några köpingar tillkom, bland annat Åsele köping 1959. I övrigt ska varken Norrbottens eller Västerbottens kommuner ha påverkats av reformen 1952. Däremot får nästa reformvända en genomgripande förändring som kommer smygande: Tärna landskommun som bröts ur Stensele landskommun 1903 men återgick med Stensele landskommun till att bilda Storuman kommun 1971, Åsele, Fredrika och Dorotea blir Åsele kommun 1974 men 1980 blir Dorotea åter en egen enhet. Norsjö-Malå delades också 1980.

För Vilhelminas del bildades landskommunen 1874 och municipalsamhället inrättades 1917 som 1947 bröts ur landskommunen och blev Vilhelmina köpingskommun. Vilhelmina landskommun gick sedan upp i Vilhelmina köping 1965 och nuvarande Vilhelmina kommun bildades 1971. Befolkningsmängden var mycket högre i landskommunen än köpingen 1960, varför det egentligen borde varit köpingen som (dessutom av yngre datum) skulle uppgått i landskommunen. Men det är givetvis ett resultat av urbanisering och en del av centraliseringen som följde. Det vore onekligen intressant att ta del av diskussionerna i de respektive kommundelarna inför sammanslagningen eftersom landskommunen hade de stora naturresurserna inom sin jurisdiktion. Här av följer att 80 % av bygdemedlen från vattenkraften ska gå till landsbygden och 20 % till tätorten. En princip som kommunen, vilket jag tidigare visat, inte alltid efterlever.

 

     källa: SCB

 

Vad vi kan se är en kraftig förändring i befolkningstalen från landskommunen till köpingen. Vilhelmina landskommun innan sammanslagningen hade en befolkningstäthet som var högre än vad kommunen har idag. År 2019 hade tätorten 3 445 invånare, det är ca 51,6 % av befolkningen i kommunen, resterande ca 3 220 invånare bor utanför.

Dikanäs skola är nu hotad av nedläggning igen och politiken anser att det måste beredas vidare huruvida besparingar kan göras på andra sätt eller om skolan ska slås ihop med Slussfors som ligger i Storumans kommun. Redan i januari gjorde de flesta vårdnadshavare det klart för politikerna att det blir svårt att bo kvar om högstadiet lägger ner och någon inflyttning blir det ju knappast tal om. Jag hoppas verkligen att politiker och tjänstemän räknar på ”besparingen” de gör om, låt säga, 10–20 vuxna med sina, låt säga, 20 barn skulle flytta från kommunen. Men om vi liks måste byta skola så varför inte byta kommun – vi ansöker om att Dikanäs upptagningsområde ingår i Storumans kommun istället, det är ju faktiskt närmare dit. Ett tredje alternativ är att bryta ur den gamla landskommunen ur kommunen och ordna med egna skolor utanför tätorten. Kanske det enklaste emellertid är att starta en friskola. Vi får väl se vad de folkvalda fattar för slags beslut.

Bli först att kommentera