Kategori: Okategoriserade

Draksådd av undermåligt hanterade ärenden och dåliga beslut

Av , , Bli först att kommentera 15

Det är knappast en överraskning att en friskola blir dyrare för kommunen än att behålla skolor i kommunal regi. Hanteringen av avvecklingen av skolorna i Nästansjö och Malgovik samt etablering av en friskola, kallad Nästanvik, är anmärkningsvärd.

En ansökan om friskoleetablering skickades in redan 30 januari, åtskilliga veckor innan fullmäktige 2 mars. Under den tiden borde en utredning om hur mycket en sådan skolform skulle kosta kommunen gjorts, men det gjordes inte. Istället gick KSO Annika Andersson ut i media 13 februari (17 dagar innan KFM) och meddelade att hon ställer sig positiv till etablerandet av en friskola. Hon själv, som privatperson eller som KSO med ansvar för ekonomin? Nåväl, det Andersson gjorde när hon uttalade i SVT att hon välkomnar etablerandet av en friskola, var att hon gav människor hopp. En falsk förhoppning som nu rycks bort.

Hade en utredning tillsatts i tid, som kunnat peka på att en friskola kostar exakt så här mycket, ja, då hade kanske beslutet kunnat sett annat ut i fullmäktige. Åtminstone skulle inte centerpartister kommit undan med ett möjligt/luddigt löfte om friskola i framtiden – som de sedan inte infriar. Och – det är ju mot bakgrund av att majoriteten beslutade att avveckla skolorna som vi hamnat här idag, ett beslut som togs trots oppositionens argument om rätten till skola, barnkonventionen och t.o.m. att besparingen inte var realistisk.

Oavsett skolform gäller fortfarande alla argument som har ställts fram i debatten och i överklaganden: ekonomin kan inte ställas framför de grova fel och underlåtenhet mot lagar (och konventioner) som begåtts i ärendehantering och beslut.

Så mycket viktigare blir det nu att skriva under namnlistor som finns utlagd lite här och var i kommunen, för en folkomröstning om byskolornas existens. Då kanske kommunen slipper den draksådd som nu riskeras på grund av undermåligt hanterade ärenden och dåliga beslut, och möjlighet kan ges att behålla byskolorna i kommunal regi.

Bli först att kommentera

Sveket mot demokratin

Av , , Bli först att kommentera 24

 

I Vilhelmina kommun har Centerpartiet gått ihop med Socialdemokraterna för att mota ut sina forna koalitionspartners KD, PA och F! eftersom de inte kunde komma överens om ett ansvarstagande gemensamt sparbeting (läs: begrunda barnets bästa i alla beslut).

Centern (som innehar ordförandeposter i KS, KFM och MBN samt andre vice ordförandeposter i KS och SN) ingår ett samarbete med S där de entledigar KD:s ordförande i UN och SN och där tillsätter företrädare från S, vidare entledigas F! på andre vice ordförande-posten i KFM. De motar bort PA från sin ordinarieplats i SN med argumentet att PA sitter på en ”centerstol” och därmed innehar den nya majoriteten 7 av 9 stolar i SN.

Den nya majoriteten som enligt KSO inte är en majoritet, och någon opposition finns inte heller, enligt henne. Nähä. Kan man sudda ut andras politiska arbete mer? Utradera. En opposition är några som opponerar sig mot de förslag som kan förutspås vinna en majoritet. I Vilhelmina finns alltså: istället för en majoritet en hoppande opposition, eftersom varken S eller C egentligen vill samverka med någon? Är det så det ska tolkas? Frågan är, om det går att ha en KSO och en Vice KSO som inte ens kan läsa och förstå vad de själva har skrivit (på) för slags dokument som också låg som bilaga till ärendet ”val av presidier”. Undrar just vad som ska kunna hända härnäst, att Vilhelmina kommuns presider drar iväg på cirkusturné till Italien? Ironi. Men en fars verkar det utveckla sig till. Eller varför inte auktion där KSO bjuder ut posten till lägstbjudande, som hon själv sade under fullmäktige ha gjort under två månader, fast ingen ville ha posten. Den annonsen måste ha gått mig förbi på Blocket eller Tradera eller vilka demokratiska kanaler som nu användes. Ett dylikt uttalande är ett hån, faktiskt. Med vilken rätt uttalar KSO det, på sådant sätt? Som om det vore upp till den som ”ville” ha posten? Endast genom att avträda makten/posten: avgå istället och ta ett nyval av alla funktioner/presidier istället, det vore väl det mest följdriktiga. Ett nytt valfullmäktige.

”Vi har ett ovanligt läge överhuvudtaget” säger KSO med tre block. Men vänta, var du inte med i politiken under åren 2010–2014? Då fanns det hela tiden tre block: en Allians, ett S+V-block och ett fristående parti, PA. 2014–2018 kom SD in i fullmäktige, då blev det fyra block som inte ville ha så mycket med varandra att göra.

Vi backar bandet och tittar på mandatfördelningen: C har 8 mandat i KFM. KD har 3, PA har 1, F! har 1 och M har 1, tillsammans gav Koalitionens valsamverkan 14 mandat medan S har 10 och V har 2 vilket gav det forna oppositionsblocket 12 mandat medan SD stod ensamt med 1 mandat. Mot bakgrund av C:s och S:s nya valsamverkan borde nyval ha gjorts till presidierna i sin helhet och kanske även styrelserna i sin helhet, så de kunde demonstrera sin härskarlogik än tydligare, men det gjordes inte, utan bara någon form av tvångsfyllnadsval efter tvångsutmotade olikasinnade.

Vi är ju många som minns hur Magnus Johansson (S) förfasade sig över ”övergrepp på demokratin” och insynen för oppositionen (minus 11 kalla i månaden) då C planerade att ta både KSO och vice KSO posten. Nu gör denna majoritet detsamma. Vi minns också hur företrädare för C (även KD) har blivit behandlade tidigare men det ska tydligen inte läggas någon till last så länge makten bibehålls. Vi minns S agerande 2014 och vi minns S agerande 2010 med hjälp av en dåvarande Fp-ledamot, nuvarande M.

Ack o ve, den politiska fars- eller cirkushistorien i Vilhelmina kommun har långa och förnäma anor. En fläkt av ”Scener ur ett äktenskap”. Eller flera äktenskap.

Nu vill den nya majoriteten välja in nya presidier lite så där till hälften med stöd av en paragraf i KL 6 kap. 21 § 2 st som bygger just på att majoriteten har förändrats: ”Om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att det parti som nämndens ordförande företräder inte längre ingår i den politiska majoriteten, får fullmäktige välja ett nytt presidium [min kursivering].” Men så står man ändå och säger att det inte finns någon majoritet! Vilken verklighet ska gälla – den som passar enskilda politruker?

Och den representativa demokratin: Hur många väljare som röstade på Centerpartiet tänkte sig att ”det nya ledarskapet” (framburet av Koalitionens samverkan) skulle bestå Annika Andersson (C) och Magnus Johansson (S)? Låt mig säga att det är där sveket mot demokratin kommer in – vi vet redan att det i princip är helt omöjligt att förutspå vad din röst kommer att understödja för slags ledarskap (alla var väl inte nöjda med Koalitionen heller – det förnekar jag inte; tror heller inte att de 6 % som röstade på V blev så glada över den ”utdelning” V fick i nämnder och styrelser – ett hån anser jag men avspeglar S agerande även på riksnivå – rädslan för rött när S blir mer beige – alltså det du får när du blandar rött och grönt). Den lilla spillra av opposition som nu utkristalliserats efter budget 2020-beslutet, en enad opposition i PDI samt tre andra partier som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig i denna (återigen för Vilhelminas räkning, med OBB i färskt minne) helt unika politiska terräng, inte ges någon slags insyn genom presidieplats och ordinarie ledamöter (PA för SN samt V, M och SD), då blir det hotet också märkbart genom maktfullkomlighet och i slutändan maktmissbruk.

Det minsta en medborgare kan begära av detta maktmissbruk är att de för kommunens ekonomis bästa drar ner på sina arvoden, något annat vore otillständigt eftersom de alla representerar två partier. Det uttalades att ”vi ska ju alla kunna se varandra i ögonen efter detta fullmäktige” – jag önskar dem lycka till med det. Men vissa borde skämmas mer än andra som inte behöver skämmas alls. Fast jag hade nog hoppats att några partier hade stöttat V och M i arvodesfrågan för ersättare, där det går att göra en skrivning om de partier som inte har ordinarie ledamot i nämnder och styrelser ska ha arvoderade insynsplatser. Det var så tydligt att S offrade sin forna samverkanspart V då de accepterade C:s villkor: inga ersättararvoden. PDI kan åtminstone glädja sig åt sina 8 arvoderade möten per år för ”ordförandegenomgångar”. Det har de rätt till som partier ingående i en valsamverkan enligt arvodesreglementet.

Bli först att kommentera

Ta ställning för barnen

Av , , Bli först att kommentera 19

På måndag den 2 mars är det kommunfullmäktige i Vilhelmina. Det finns ett antal besparingsförslag för skolan som är väl värda att problematisera mot bakgrund av en pågående problematik i Vilhelmina. Men också mot bakgrund av de ”besparingspotentialer” som beräknats och som är oerhört svåra att väga mot varandra vad det ena får för effekt på det andra och i kombination med något annat förslag:

  1. C + S förslag Nedläggning av byskolor Malgovik och Nästansjö HT 2020 och (för att få plats med eleverna) flytta upp åk 6 till Hembergskolan HT 2021 (ett förslag som enligt underlagen s. 26 renderar mindre än att behålla F-6 strukturen, 12 227 649 kr/år vilket i konsekvensbeskrivningen ökas på av tillkommande personalkostnader på Hemberget med 2,5 MKR och blir sålunda en besparing på under 10 MKR. I förslaget ingår vad jag förstår även en organisationsförändring på Volgsjö om nästan 7 MKR som inte kommer att infrias helt eller alls vid en omorganisering till F-5 och 6-9, det är ett förslag som troligen står för sig själv och som kan genomföras med bibehållen F-6 struktur).
  2. KD:s förslag Bibehållande av byskolor (F-6?) och flytta upp Volgsjö skolas åk 6 till Hembergskolan (ej utrett vad jag förstått, men eftersom en avveckling av Malgovik är prissatt till besparing 5 755 682 kr/år och Nästansjö 1 935 467 kr/år kan förslaget ses rendera besparing om ca 4 500 000 kr/år, KD:s hela förslag innehöll även andra besparingar men i likhet med förslag 1 enligt konsekvensbeskrivningen prissätts 6-9 organisationen med 2,5 MKR mindre alltså en total besparing om 2-2,5 MKR, samtidigt kan troligen inte de 7 MKR i organisationsförändring på Volgsjö då heller räknas in helt vilket gör att förslag 1 och 2 inte helt kan räkna med de besparingar de sätter som mål)
  3. PA:s förslag – Bibehållande av byskolor och bibehållen stadiestruktur i byar och på tätorten (ingen monetär besparing på grundskola utom den organisationsförändring som sker på Volgsjö om drygt 7 MKR som även ingår i förslag 1 & 2, men skillnaden är att i detta förslag kan pengarna räknas hem (men bör nog inte uppskattas till mer än 5 MKR pga konsekvenser), troligen kan även den besparing på Hemberget om 3 MKR ske som i de övriga förslagen inte verkar sannolik) PAs förslag ger troligen en långsiktig besparing socialt, för SNs budget och för skolresultaten och, viktigast: för barn och familjer) i övrigt föreslår PA besparingar/intäkter om 24 MKR.

 

Tyvärr har varken förslag 2 eller 3 någon majoritet ens som minoritetsåterremiss, då krävs samfällt agerande av KD, PA, F!, V, M och SD. Därför kastas här….

  1. En brandfackla – ett möjligt möte över partigränserna – F-3 behålls i byarna, F-6 Volgsjö och bibehållen stadiesstruktur på Hembergsskolan. Förslaget är berett (s 27, motsvarar förslag 3 på s. 79) med en besparingspotential på 6 327 400 kr/år. Då kan möjligen till viss del organisationsförändringar på Volgsjö genomföras och på Hemberget vilket som mest kan resultera i ca 16 MKRs besparing.

 

Den som läser beredningsunderlagen – konsekvenserna – blir nog övertygad om dels att det bästa vore att åtminstone behålla förskoleklass och lågstadiet – den tid då du oftast har behov av fritids också – i byarna; dels att om så vore bör byskoleelever som börjar 4:an på tätorten få gå i samma skola ett helt ”stadie” samt att alla elever, tätortsbarn såväl som bybarn, i åk 6 förtjänar att få vistas i en miljö som fysiskt och socialt är anpassad för barn.

Det fjärde förslaget ställer inte tätorten mot byarna utan försvarar barnets rätt att vara barn och få möjlighet till pedagogisk utveckling, vilket inte är fallet för ett barn som vid 6 års ålder (i värsta fall 5 år och 8 månader) skall behöva få sin skolpliktiga arbetsdag förlängd med över en timmes resväg och än mer i väntan.

Den som tror att det är samma sak att åka buss 9 mil för att landa vid en fjällskola i Saxnäs där bussen parkerar i anslutning till skolan har nog inte sett hur små barn blir knuffade i snödrivan vid bussen när de kliver av för att ta sig till Volgsjö skola. Ingen personal möter upp utan de får själva ta sig från Folkets hus till Volgsjö skola utefter vägen.

Det fjärde förslaget behåller skolstrukturen i viss mån även om besparingen är tämligen liten och då är enda alternativet att behålla F-6 i byskolorna helt och F-6 på Volgsjö (förslag 3). Men alternativet i nuläget med den majoritet som finns är ju total avveckling och ödesdiger omorganisation som inte är kvalitetshöjande. Är det vad Vilhelmina behöver mot bakgrund av sjunkande skolresultat och den drogproblematik som på senare tid blivit så uppenbar? Ska vi inte förskona våra barn (oavsett var de bor) från detta? Jag ställer frågan till de beslutande: var anser ni att ert ansvar upphör? Vid siffrorna i budgeten? No way. Ta ställning för barnen!

Bli först att kommentera

Att (s)vara eller inte (s)vara – det är frågan

Av , , 2 kommentarer 15

 

(den här texten handlar inte om socialdemokraterna per se bara för att ett s står inom parentes utan om varande och svarande)

 

Vilhelmina kommun ger svar på frågor om ekonomin på kommunens hemsida. Skolans kostnader får skylta med exemplet för där avviker Vilhelminas kostnader rejält från riket och ”jämförbara landsbygdskommuner – osagt vilka. Givetvis används siffror från 2018 (ett år då skolan/utbildningsnämnden ännu inte hade fått ner alla kostnader som tillkommit under den stora flyktingmottagningens tid) eftersom det ännu inte presenterats några siffror för 2019. Det aningen obehagliga i sammanhanget, som skulle kunna få den mest tillitsfulle att börja nära konspirationsteorier, är att årsredovisningen ska presenteras på KS som hålls dagen efter fullmäktige, det fullmäktige då majoriteten tänker lägga ned två byskolor och bryta stadieindelningen för Volgsjö skola och Hembergsskolan.

Varför? Är det för att det gäller att smida medan järnet är varmt? När nu alla fått information om hur förskräckligt illa det är ställt med kommunens ekonomi kan ju bara ”ansvarslösa” föreslå något annat. Själv skulle jag dra i bromsen (alltså: för länge sedan lagt om KFM till ett datum som dels ligger efter årsredovisningen och dels inte är under sportlovet) för att invänta de siffror som kommer att redovisas den 3 mars. Under 2019 gjorde UN mig veterligen en del stora neddragningar som vi hoppas kunna se verkan av. Men kanske mest för att en del av de besparingsförslag som gäller skolan riskerar att kosta mer än vad de sparar. Det är ur ett samhällsekonomiskt och immateriellt, humanistiskt perspektiv.

Det finns en del svar på kommunens frågesida som väcker fler frågor – jämförelsen gällande gymnasiet – den gäller väl bara kommuner som har gymnasieskolor, annars blir det missvisande. Jag antar nu att IKE (interkommunal ersättning) ses i kommuner utan eget gymnasium som en kommunens kostnad för ”ordnande av gymnasium”. En lösning är ju att elever som söker gymnasieutbildning på annan ort väljer ett privat alternativ, då betalar staten åtminstone inackorderingstillägget. Varför har Vilhelmina så hög kostnad för maten? Alla år jag har läst budget- och strategiplanen har kostverksamheten som ligger under KS och gör nollbudget för de fakturerar social- och utbildningsnämnden (SN och UN) angett att ambitionen är att nå nollresultat. Men det är ju för KS. Det är väldigt svårt att i budgetdokumenten få fatt i de verkliga kostnaderna, de återfinns som skolmåltider för UN och än mer uppsplittrat per enhet inom SN:s område. Det var ganska nyligen som en policy för kostverksamheten antogs med mer lokalt producerad mat vilket givetvis var bra.

Men även det faktum att Vilhelmina kan ses som unik med sina två fjällskolor, och att det faktiskt ingår i skolkostnaden att ämneslärare (såsom slöjd, modersmål och moderna språk, musik mm) ska åka mellan dessa skolor. Det är en kostnad som jag skulle vilja veta omfattningen av (ingår de i grundskolekostnaderna?) – inte för att jag ifrågasätter att det ska finnas lärare eller skolor som triggar dessa kostnader utan för att dessa kostnader måste få finnas och utgör inget argument för att säga: ”se så höga kostnader vi har – som lösning måste vi lägga ner en trygg, välfungerande byskola som har lika kostnader per elev och lägre lärartäthet än på tätorten.”

Även argumentet att alla verksamheter måste spara duger inte, för dessa verksamheter blir ju till största delen kvar. Volgsjö skola läggs inte ner, äldreomsorgen i fjällen läggs inte ner, två avdelningar på en förskola läggs visserligen ned men det finns förskolor kvar på tätorten. Varför redovisas inte vilken kostnadsutveckling som byskolorna haft i jämförelse med den kostnadsutveckling som har skett på tätorten? Inte per elev utan verksamhet, vi förstår ju själva att det kostar en del att ha en skolbyggnad i drift – men i de flesta fall används skolan eller dess (idrotts)lokaler också till annat.

Att omskriva ansvar till att bli lika med byskolnedläggning och centralisering är inte svaret för glest befolkade kommuner – utan snarare: ta inte bort fungerande verksamheter, om kostnaderna är höga, fråga först varför och om det finns en grund, är jämförelserna ens jämförbara (fråga efter alla kostnadsposter så vi vet vad som ingår i jämförelsen)? Annars kommer kostnaderna bara fortsätta vara höga, hur mycket vi än tar bort, och resultatet blir att om ”kostymen” krymps på fel sätt kommer vissa i kläm, och de flyttar helt enkelt, och så är kostymen för stor igen! Och så fortsätter den nedåtgående spiralen.

Utbildningsnämndens verksamhet får nu bära bördan av de flesta besparingar därför att där ses den högsta avvikelsen gentemot ”jämförbara kommuner” och där har kostnaderna ökat mest sedan migrationsvågen. Men om vi backar bandet och tittar på var insatserna hamnade under migrationsvågen och jämför med vilka verksamheter som nu föreslås tas bort, är det verkligen rättvist? Att den svällda verksamheten på tätorten ska betalas genom avveckling av byskolorna (och en stadieklyvning på Hemberget/Volgsjö)?

Det kan ibland vara väldigt klargörande att läsa gamla årsredovisningar. Ur Årsredovisning för 2016  s.58:

 

 

Här undrar jag hur mycket av dessa personalkostnader/resurser som fördelades ut på byskolorna? Möjligen fanns en viss fördelning till Dikanäs som hade nyanlända elever – men de verksamheter som nu står under galgen?  Året därefter låg differensen mot budget än högre 23 MKR med förklaringen

 

 

Här kan skönjas en jämnare ökning av kostnaderna, inte enbart förlagd på tätorten.

Året därpå 2018, summerades ännu ett överdrag gällande personalkostnaderna på UN, nu med motiveringen (s.42):

 

 

Även här blir säkert ökningen av kostnaderna inom UN något jämnare distribuerad mellan tätort och byar, dock anmärkningsvärt att kostnaderna är så höga utan nyanlända. Men samtidigt är det märkligt att inte det framgår var personalkostnaderna triggar. Är det verkligen i byarna?

Slutligen skulle jag gärna se en vitbok över migrationspengarna till Vilhelmina kommun. Så jag slipper undra hur migrationspengar kunde förvägras biblioteket som gjorde ett fantastiskt jobb för de nyanlända, medan pengar från migrationsverksamheten användes för att trygga trygghetsboendet på Volgsjövägen och i slutändan stoppades in i likviditeten. Det finns många obesvarade frågor i ärenden vars ansvariga inte längre är kvar, men som är och förblir ett arv och eftermäle i kommunens situation.

2 kommentarer

Lite mer olika?

Av , , Bli först att kommentera 15

Skattekraften är genomsnittet av alla invånares beskattningsbara förvärvsinkomst, uttryckt i kronor per totalt antal invånare. Av Västerbottens 15 kommuner är det bara Åsele och Bjurholm som har lägre skattekraft än Vilhelmina med sina 178 604 kr. Bland de andra kommunerna med lägst skattekraft i landet 2020 kan vi utläsa att låg skattekraft och låg befolkningstäthet samvarierar med hög skattesats. Däremot behöver lägsta skattekraften inte innebära hög skatt ifall kommunen har en befolkningstäthet på runt 7 invånare per kvadratkilometer.

 

 

Kommuner med lägst skattekraft 2020

  Kommun Län Skattekraft kr/inv
Befolknings-täthet
inv/km2
Skattesats   kommunnivå
 1 Filipstad Värmland 170 569 6,96 21,52
 2 Perstorp Skåne 170 879 47,33 20,81
 3 Östra Göinge Skåne 173 305 34,83 20,99
 4 Dals-Ed Älvsborg 173 710 6,66 23,21
 5 Haparanda Norrbotten 174 260 10,53 22,50
 6 Åsele Västerbotten 174 820 0,66 23,60
 7 Bjurholm Västerbotten 174 858 1,86 23,15
 8 Åstorp Skåne 175 084 173,58 20,29
 9 Ljusnarsberg Örebro 175 829 8,27 21,02
10 Munkfors Värmland 176 684 26,49 22,02
11 Hultsfred Kalmar 177 414 12,72 21,91
12 Gullspång Skaraborg 177 455 16,77 22,49
13 Berg Jämtland 177 782 1,24 22,52
14 Flen Södermanland 178 287 23,08 22,27
15 Markaryd Kronoberg 178 301 19,91 21,31
16 Vilhelmina Västerbotten 178 604 0,83 23,40

källa SCB

 

Snittet i Västerbottens län ligger rejält under rikssnittet på 221 tkr med sina 207 tkr och inte oväntat ligger Stockholms län oförskämda 40 tkr över rikssnittet. Hur kommer det sig att Malå som vi hört haft sådana problem med ekonomin ändå är skattekraftigare än Lycksele (198 vs 196 tkr)? Kan det ha att göra med att de är en aning befolkningsglesare i Malå (1,93 vs 2,22 inv/km2). Men troligast har det att göra med att invånare i Malå har högre lön. Hur ser det då ut med dessa siffror:

 

Några jämförelser rike, län, kommun 2020

  Skattekraft Inv/km2 Skattesats
Sverige 221 097     25,1 32,28
Västerbottens län 207 255       4,9 34,22
Umeå 215 268     55,50 34,15
Lycksele 196 360       2,22 34,40
Malå 198 468       1,93 34,70
Vilhelmina 178 604       0,83 34,75
Stockholms län 261 626   364 30,51
Stockholm 280 768 4532 29,82

källa SCB

Av dessa enorma skillnader i både skattekraft och befolkningstäthet borde framgå att dessa orters kommunala och regionala verksamheter har ytterst olika förutsättningar. Som jämförelse har Sveriges till ytan största kommun Kiruna en befolkningstäthet på 1,11 inv/kvkm och en skattekraft på hela 246 tkr.

Om det nu stämmer vad som framkommit att Vilhelmina kommun blir en förlorare i det nya mer glesbygdssensitiva (”Lite mer lika” SOU 2018:74 som utredningen ironiskt nog hette) kommunala utjämningssystemet, att kommunen istället för nästan 7 MKR endast får drygt 1 MKR, behöver vi börja fundera om vi kan acceptera sådan här skillnader. Minnas bör att Vilhelmina i det gamla systemet som gällde till 2019 ansågs vara kraftigt underkompenserad. Utredningen konstaterade ”att dagens kostnadsutjämning i huvudsak fyller sitt syfte men att mer fokus behöver ges åt socioekonomi och glesbygdens villkor.” Men så verkar alltså utfallet inte bli, eller så har Vilhelmina inte vad som krävs för att kvala in för glesbygdens villkor. Däremot visar Riksrevisionens granskning av det kommunala utjämningssystemet (RiR 2019:29) att kommuner med få invånare, liten andel i tätort och stor yta underkompenseras.

Vad finns det för hopp för en befolkningsgles kommun med låg skattekraft? Vissa delar av landet fortsätter att växa och som ett resultat därav sålunda kan fortsätta att nyanställa medan andra ska öka ”produktiviteten” samtidigt som kvaliteten inte får försämras vilket givetvis medför att effektivisering på mindre anställda måste ske i allt ökande grad. Om detta fortsätter kommer den djupa men nu kanske oåterkalleliga klyftan mellan stad och glesbygd att bestå. Om vi i glesbygdskommunerna sparar in på tjänster, ja då förlorar vi sannolikt ännu en medborgare till den ständiga migrationen ut/bort. Vi måste göra de samhällsekonomiska kalkylerna och inte bara se kortsiktigt.

Som bowlingkäglor slås omkull och faller, dominobrickor, en anställd, en partner, barn – hejdå Vilhelmina. Och så var kommunen genom systemet några miljoner fattigare. Och måste krympa sin verksamhet ännu mer. Det går ju inte att verka i ett sådant nät. Vi viras in som flugor redo att förtäras i centraliseringens väv. Ska glesbygdsborna stå som statister i ett Skansenartat, säsongsturistiskt skådespel, levererandes alla de funktioner som på andra platser, som har åretruntverksamhet, är minsta krav? Men vi kanske kan skära ner, effektivisera och ha säsongsmässiga rättigheter som är flexibelt anpassade efter besöksnäring och utvinningsindustri?

Bli först att kommentera

Den obesvarade motionen

Av , , Bli först att kommentera 16

Kan det finnas anledning att börja titta på den här och besvara den någon gång?

 

Motion till kommunfullmäktige i Vilhelmina kommun

 

Framtagande av strategi för hantering av pensionskostnader och pensionsfond

 

Under flera år har Politiskt Alternativ (PA) uppmärksammat problemet med kraftigt ökande pensionskostnader som i dag ligger i spannet 35-40 miljoner kr per år. När ökningen över åren inneburit 10 mkr eller mer, innebär det lika mycket i minskat utrymme för driftbudgeten, vilket slår på direkt på kärnverksamheterna.

 

Under året som gick aktualiserades behovet av en ny pensionsprognos vilket också utlovades. Likaså debatterades pensionsfondernas användningsmöjligheter, där majoritetsföreträdare tillstod att någon strategi ej fanns. Men prognos och förslag till strategi uteblev.

 

Kommunstyrelsen beslöt (1/12) att rekommendera kommunfullmäktige att nu inlösa pensionrätter för årgångarna 1938-1940 och 1948-1940 för totalt 20 miljoner kr. Sänkningen av årliga kostnader har angetts till i runda tal en (1) miljon kr. Muntliga argument om god avkastning har förekommit men inte satts på pränt.

 

Enligt en sammanställning som ekonomichefen upprättat 2015-11-24 uppgick det då totala inlösenbeloppet till 69,5 miljoner kr. En fullständig inlösen skulle medföra en kostnadsminskning på 5.131.000 kr per år. Pensionsfondens värde per 2015-12-15 var 84,5 miljoner kr. En fullständig inlösen skulle skapa ett välbehövlig utrymme för kommunekonomin, synnerligen då socialnämndens finansiering är otillräcklig.

 

Flera alternativa handlingsvägar finns, t.ex. :

1. Att ingen mer inlösen av årgångar sker, men att återstoden av pensionsfonden bör nyttjas utifrån en långsiktigt strategi som där en ny pensionsprognos utgör grunden.

2. Att fullständig inlösen sker av alla årgångar och att en strategi tas fram för användning av kvarvarande medel om 15 miljoner kr.

 

Motionens förslag:

att handlingsalternativ utreds med största skyndsamhet som grund för ett strategiskt ställningstagande. För att redan under första halvåret 2016 kunna ta beslut som leder till de årliga pensionskostnaderna reduceras i maximal omfattning på mest fördelaktigast sätt. Förslaget innebär också att långsiktiga avkastningsbedömningar tas fram och presenteras på ett överskådligt sätt.

 

_________________________

Åsa Össbo, fullmäktigeledamot för Politiskt Alternativ (PA)

 

Vilhelmina 2016-02-07

 

Bli först att kommentera

Barnets bästa?

Av , , Bli först att kommentera 12

I dag har en majoritet av kommunstyrelsen i Vilhelmina kommun beslutat att lägga ner två byskolor intill höstterminens början. Barnkonventionen har blivit lag den 1 januari 2020. Frågan som jag ställer mig är: Vad betyder Barnkonventionens bestämmelser om barnets bästa för kommunstyrelsemajoritetens ledamöter? Tror de att dem kan med ett enkelt ”vi har tagit in deras enkätsvar (men vi struntar i svaren för vi har inte råd)” räcker?

Eller betyder detta något: ”Nu när barnkonventionen är lag ska all offentlig verksamhet genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Det skapar större möjligheter (och skyldigheter!) för myndigheter, rättsväsende och andra beslutsfattare att omsätta rättigheterna i barnkonventionen i praktiken. Eftersom myndighetsbeslut kan baseras på en enda lag behöver handläggare och beslutsfattare följa barnkonventionen på ett annat sätt än tidigare.” och vidare ”Förutom det lagtekniska arbetet kräver förändringen ett kunskapslyft om barnets rättigheter bland kommuner, regioner och statliga myndigheter.” källa

 

 

Har kommunstyrelsemajoriteten som nu beslutar om nedläggning av två byskolor och en flytt av 6:e-klassare till en högstadieskola till nästa höst ens läst underlagen från verksamheterna som berörs? Barnets bästa.

Godkänner kommunstyrelsemajoriteten den bolagisering som skett när det gäller kommunens ekonomi till ett företags? I de uttalanden och intervjuer som nu florerar bland tidningar och kommunens egen hemsida affischeras förslaget om den hastiga avvecklingen av byaskolorna Nästansjö och Malgovik. Den verkliga oppositionens (KD, PA & F!) förslag omnämns varken på kommunens hemsida eller i VF. Vi vet att det enligt de vanliga rutinerna måste ske en överlämning av elever från en verksamhet till en annan som helst ska initieras och pågå redan terminen innan sista terminen. Att bybarnen inte får den tiden är oerhört cyniskt, för det gäller en enorm omställning för ett barn som trodde sig få börja i en invand miljö i förskolan och sedan förskoleklass i Nästansjö till att behöva åka in till Vilhelmina. Men så omtänksamt att 6:orna från Volgsjö åtminstone får tid på sig. Barnets bästa.

KSau har varit budgetberedning och majoriteten i au har gjort allt för att inte belasta den egna nämndens verksamheter – tvärtemot vad den forna Koalitionen diskuterade innan Centerpartiets helomvändning till Socialdemokraterna.

”Nu har vi suttit och sytt ihop det här och tillsammans med centern så vi har en klar majoritet. Så om allting är okej så ska det gå igenom” säger KS vice ordförande. ”Okej”? Vad skulle inte vara okej, eller rättare: är något av följderna okej? Ja men tänk själv. Barnets bästa. Hur långt ska en 6-åring behöva åka skolskjuts? Ska 6:orna på Volgsjö gå på Hemberget utan fungerande utemiljö för barn? Vad kommer det att kosta att ordna det och tryggheten under lunchen. Vad kostar pedagogiska måltider? Vad kostar utbränd personal? Vilka förutsättningar ges gymnasiesärskoleelever att bo på hemorten, de som kanske bäst behöver det?

Hur kan VF, som inte beskrivit att det finns en opposition som har egna fullt godtagbara förslag, sedan skriva: ”De som inte fattar nu att vi ligger jävligt risigt till, de har suttit och sovit helt och hållet” – nja Johansson vi har nog olika sätt att se hur situationen ska lösas, att de lösningar som presenteras inte är lösningar/besparingar snarare innebär de kostnader och i synnerhet samhällsekonomiska sådana  – inte det att situationen inte är svår. Barnets bästa, det kanske också är en floskel?

För övrigt kan ju inte en kommun gå i konkurs enligt Helena Linde, förbundsjurist på SKR: ”Eftersom en kommun har beskattningsrätt kan man i princip aldrig få slut på sina tillgångar, inte förrän alla kommunmedlemmar har lämnat orten och inte kan beskattas längre. Det finns exempel på kommuner som har hamnat i väldigt svåra ekonomiska situationer och man kan då tänka sig att det ytterst blir en fråga för staten när en kommun inte har möjlighet att betala sina åtaganden.”

Ridå, för nu.

Bli först att kommentera

Unikt miljövidrigt agerande för en ”grön” nation

Av , , Bli först att kommentera 13

[Eftersom VK använde en annan rubrik samt inte hade med länkarna återges här en debattartikel från förra veckan]

 

 

Förslaget till nationell plan för omprövning av vattenkraften från Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Svenska Kraftnät och Energimyndigheten lämnades i oktober 2019 till regeringen.  Där ligger det fortfarande för att beslutas någon gång tidigt under detta år.

Men mot bakgrund av att Sveriges nettoelexport slog rekord 2019 med 25,8 TWh finns anledning att ta ett steg tillbaka och omvärdera en del av innehållet i förslaget.

Till att börja med har frågan om buffringsförmåga och elproduktionsbortfall har fått styra en fråga som handlar om EU:s vattendirektiv och miljöförbättrande åtgärder i vattendragen. Numera är det även lagstiftad skyldighet för de berörda myndigheterna att i vattenförvaltningen tillämpa de undantag och möjligheter till lägre ställda krav som EU:s ramdirektiv för vatten tillåter, vilket är unikt när det gäller Sveriges anpassning till EU:s lagstiftning. Syftet med omprövningarna (som ett led i att jämka svensk lagstiftning med EU:s lagstiftning) riskerar att helt förfelas av en låsning vid 1,5 TWh som en övre gräns för detta produktionsbortfall: det framgår av den inlämnade planen att ”Det går därför inte med säkerhet att säga om de åtgärder som Natura 2000 lagstiftningen ställer krav på ryms inom 1,5 terawattimmar.” Med en prognosticerad ökad mängd nederbörd och därmed ökad elproduktion för vattenkraften i framtiden skulle det heller inte vara ett vågspel för elbolagen.

Åter till elexporten – under 2019 var Sveriges elexport hela 25,8 TWh. Det kan väl inte vara meningen att Sverige på hemmaplan ska fortsätta destruera vattendrag (som i och för sig ligger en bra bit ifrån maktcentrum i Stockholm) för att elbolagen ska kunna tjäna pengar på att marknadsföra sin ”produkt” utomlands och dessutom såsom fossilfri på bekostnad av kraftigt modifierade vatten? Energiöverenskommelsens partier och inblandade myndigheter kan inte blunda för att denna fråga mer handlar om Sverige som handelsnation, och inte miljönation, miljö i bemärkelsen att vattendragen också hör dit. Dessutom ska betänkas att ägarbilden av vattenkraft i Sverige är 59,6% offentliga aktörer (stat och kommuner) och hela 38,5% ägs av utländska bolag. Jämför det med Norge där det offentliga står för hela 90% av ägandet och ett återbäringssystem som ger möjlighet till en helt annan landsbygdpolitik än vad Sverige erbjuder.

Enligt den lista som presenteras i förslaget till den nationella planen ska Ångermanälvens miljöåtgärder inte orsaka mer än 0,1 % i produktionsbortfall. Luleälven får sin kvot på bortfall satt till 1,1 %. Dessa siffror är en skandal för ett land som anser sig vara ledande inom miljöområdet.

Utöver att omprövningsprocessen inte prioriterar vattenbiosfären kan kritik riktas mot hur vattendragens omgivning i form av att de sociala värdena har uteslutits ur processen. Kring vattenkraftens utbyggnad i de norra delarna av Sverige finns många problem såväl historiskt som i nutiden, eftersom en vattenreglerings konsekvenser inte bara försvinner för att vi lär oss leva med dem. Människor såväl som samhällen har drabbats. Till lokalsamhället avsätts från kraftbolagen en pott pengar i form av bygdemedel som inte är värt något för den som själv inte har möjlighet att satsa en egen andel pengar. Det hjälper föga för glest bebyggda och glest befolkade områden. I stället hamnar de minimala slantarna oftast på avstånd från de som verkligen drabbas, på en tätort. Ytterligare en fråga är urfolksaspekten och hur samer alltjämt är drabbade av vattenkraftutbyggnaden, oavsett om de är involverade i renskötseln eller andra näringar. Dämningen av såväl älvarnas källflöden som utefter älvarna har påverkat samiska levnadsätt i generationer, och tagit samiska marker och vatten i anspråk. Det finns avtal upprättade för decennier sedan där bolagen mot en engångssumma kan ha betalat sig fria från ansvarstagande som inte skulle hålla i dagens miljöbedömningar. Sådana frågor behöver också behandlas under omprövningarnas gång.

Vad hände med Polluter Pays Principle (PPP) – principen att det är förorenaren som betalar? Eller vem är egentligen förorenaren? Energiöverenskommelsen beslutade att fastighetsskattesatsen för vattenkraftverk stegvis skulle sänkas till 0,5 procent av taxeringsvärdet under en fyraårsperiod med start samma år (2017). Den skatt som bolagen inte behöver betala fonderas för att finansiera omprövningar och åtgärder samtidigt som staten tar igen bortfallet av fastighetsskatten genom en höjning av energiskatten på elektrisk kraft för hushåll och tjänsteföretag. För att underlätta för bolagen att driva sin verksamhet mindre miljövidrigt får elkonsumenterna betala mer. Vår beskärda del av PPP. Det återstår att räkna ut hur mycket elkonsumenterna egentligen betalar.

För ett land som vill vara föregångare på miljöområdet vore det därför följdriktigt inför beslut om den nationella planen:

  • Att anpassningen till EU:s vattendirektiv startar i rätt ända med vattenmiljöfrågorna i första rummet.
  • Att produktionsbortfallet räknas upp till åtminstone 4 TWh, det är en fjärdedel av beräknat produktionsbortfall för de åtgärder som skulle behövas (eftersom ”typiska” miljöåtgärder i alla kraftverk skulle enligt HaV innebära ett produktionsbortfall på ca 16 TWh av totalt 65 TWh).
  • Att de sociala frågorna kring vattendragen också ges utrymme inom ramen för omprövningarna.

 

Bli först att kommentera

Vilhelmina sänker skatten!

Av , , 1 kommentar 9

 

Är det inte konstigt att en kommun som måste låna 60 miljoner till driften sänker kommunalskatten med 5 öre per hundralapp (0,05%)?

 

Källa : SCB

 

Jag hade återigen tänkt filosofera över det märkliga i att inte Vilhelminapolitikerna höjer skatten då det finns har en marginal till kommunen med den högsta totala skatten med 40 öre per hundralapp – men jag slogs av häpnad av det faktum att Vilhelmina (faktiskt) sänkt sin kommunalskatt då regionskatten höjdes med motsvarande summa. Hoppas bara att ingen annan är förvånad. Få se nu – om 1 kronas skatt per hundralapp i Vilhelmina ger 12,8 miljoner kronor då ger 5 öre per hundralapp 640 000 kr.

Jag hoppas verkligen att jag har misstagit mig!

 

källa: SCB

1 kommentar

Geografisk blindhet

Av , , 18 kommentarer 15

En känd skådespelare har nyligen uttalat, i frustration över välfärdens försämring: ”Ekonomi är fiktion”. Ja, i sanning är ekonomi och ”pengar en fiktion som vi kommer överens om” – det är människor som är verkliga. Pengar är egentligen en värdemätare för människans tid, människor byter sin tid i arbete mot pengar. Ekonomi betyder egentligen hushållning med begränsade resurser. Vilka är resurserna – jo, samhällsmedborgarna, deras arbete och tid. Dels som varande en del av den väv som utgör samhället, dels genom systemet/simuleringen vi har skapat kring det såsom pengar och skatteintäkter. På det viset skapas en illusion om att det går att ”rädda kommunens ekonomi” medelst en metod som rakt motverkar dess samhällsmedborgare, att skära ner på kärnverksamheten.

Apropå prislappsmodellen som nu ska införas i Vilhelmina kommun där det sägs att modellen ska hjälpa politikerna att börja om från början med budgetarbetet baserat på reella siffror som hämtas från kostnadsutjämningssystemet och ”ett barn 0–5 år kan till exempel få en prislapp på omkring 100 000 kronor.” Problemet är bl.a. att modellen inte tar höjd för geografin, det lämnas åt ”politiska prioriteringar”. Är det att börja från rätt ände? Måste vi inte tänka om här, det handlar inte om ett företag, det handlar inte om min egen ”börs”. Det handlar om det gemensammas uppdrag – om lagstiftade rättigheter och skyldigheter:

Vilka rättigheter ska samhällsmedborgarna ha i landet och i kommunen? Ska olika rättigheter gälla i olika delar av landet eller kommunen?

Var måste skolor finnas sett utifrån var barn bor och med tanke på var skolor redan finns?

Räkna sedan ut vad det kommer att kosta och lägg budgeten och ramarna utifrån det. Sedan inskaffas de intäkter som behövs. Det är ett långsiktigt arbete som måste bedrivas parallellt med det gamla systemet ett tag. Kanske ett nytt samhällskontrakt måste skrivas? Kanske måste kommuner lämna över ansvaret för vissa frågor till staten, såsom skolan.

Allt utöver den lagstadgade verksamheten kommer som sagt, därefter i mån av intäkter. Likvärdighet gäller också inom verksamheterna, det går inte att försämra på ett ställe för att behålla ett annat ställe. För en hållbar långsiktig utveckling. Om inte människor får långsiktighet kan de varken lockas att flytta in eller bo kvar. Börja i rätt ände, ekonomi är en fiktion, det är människor som är verkliga.

Enligt Sveriges kommuners och regioner (SKR)s hemsida måste kommunerna ordna detta för medborgarna:
”se till att det finns barnomsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola.
De ska också ordna kommunal vuxenutbildning, svenska för invandrare och socialtjänst.
Kommunen ska ge omsorg för äldre och för personer med funktionshinder.
Kommunerna ska planera för staden och nya byggen och se till att det finns bostäder.
De ska se till att det finns hälsoskydd och miljöskydd, att det är rent och att människor kan slänga sina sopor.
Kommunen har räddningstjänsten, ser till att det finns vatten och avlopp och bibliotek.
Tillsammans med regionerna sköter de kollektivtrafiken.”

Kommunpolitikerna behöver onekligen frigöra sina sinnen från ekonomiseringens- och centraliseringens ideologi (vägra vara den nyttiga idioten dvs. den som genomför centraliseringen) där orter med grymt olika förutsättningar ska spelas ut mot varandra i kostsamma charader om ”attraktionskraft” (se forskaren Floridas teser som blir förödande för glesbygdskommuner) så till den milda grad att de glömmer eller beskär sin kärnverksamhet.

På riksnivå handlar det om en sedan länge cementerad blindhet inför geografiska, topografiska och demografiska skillnader som mynnar ut i diskriminerande strukturer där skatteavdrag för exv arbetsresor som under årtal kunnat understödja boende i lands- och glesbygd istället har ramlat ner i fickorna på storstädernas bekväma miljöbelastande bilförare som ofta verkar vara män. Det måste helt enkelt till ett geografiskt jämlikhetsperspektiv på rikspolitisk nivå – om det här landet ska kunna kallas ett land. Ett annat exempel på geografisk blindhet är naturresursuttagen och den ständiga kampen om dels att slippa natur- och kulturförödelsen och dels att om förstörelsen ska tillåtas åtminstone få något ut av det – men icke! Och här kunde vi, om inte pengar, kräva en årlig avlat från staten – åtminstone en ursäkt till redan traumatiserade lokalsamhällen som ställs mot varandra i något som liknar en spiral av lateralt våld (minns Vojmåförstudien och nästan varenda vindkraft- och gruvetableringsdiskussion). Men jag har då aldrig hört någon ceremoni hållas till minne av: alla tystade älvar, dränkta boställen, betesmarker, stränder och fiskeplatser, alla gruvliga tomrum i moder jord, alla stubbade, markberedda tall- och granåkrar, tystnaden och lugnet före vindkraftparken. Snarare hör jag allt hårdare krav på ytterligare ingrepp i landskapen, högre krav på centralisering och avfolkning. Listan kan göras alltför lång – det är helt normalt att locka utländska gold diggers att profitera på urfolks marker som staten anser sig äga och sedan inte bevilja det redan utlovade skadeståndet när utländska bolaget sedan går i konkurs.

Söndra och härska-strategierna sker på så många nivåer. Byar ställs mot tätorten, kommunen ställs mot regioncentrat, regionen ställs mot rikscentrat. Riket ställs mot EU och EU ska vara bäst i världen. Råttan på repet. Och i sluttampen hänger en planets överlevnad på snöret. Och det lokala ska inte ha något med det att göra? Ja, det glesbygdslokala ska bara inrätta sig i ledet mot sin undergång. När ska kommun- såväl som region- och rikspolitik och börja agera utifrån att det inte bara är Stockholm som är unikt – jo, det är verkligen unikt utifrån att det har fått så mycket gratis (och då menar jag bl.a. alla kultur- och forskningsinstitutioner och övrig ”riksintressant” infrastruktur som skapar enorma kringeffekter och räkmackor för allt företagande) men kan ändå inte hålla välfärden på hyfsad nivå. Är det till slut bara fem städer i landet som ska leva i den simulering av verkligheten som vi kan digitalisera oss fram till? För vi verkar bara vara en väv av siffror, jämförbargjorda värden på en skärm som kan presenteras på ett föredrag någonstans i en tätort eller stad långt borta.

18 kommentarer