Kategori: Okategoriserade

Den kommunala kompetensen

Av , , 3 kommentarer 15

Det hela började egentligen för flera år sedan då eleverna på Dikanäs (fjäll)skola skrev till kommunstyrelsen om trafiksäkerhet och övergångsställe vid Sagagården där de passerar varje dag på väg till matsalen. Deras önskan hörsammades inte.

Sedan 2018 har föräldrar till elever vid Dikanäs fjällskola och Fjällripans förskola arbetat med att få till trafiksäkerhetshöjande åtgärder i kring Sagagården i Dikanäs. Våren 2020 hade jag nöjet att få diskutera detta med en trafikhandläggare och en utredare på plats i Dikanäs. Under våren 2021 har trafikverket arbetat med en åtgärdsvalutredning för Dikanäs som fortsätter i höst. Jag har även kommunicerat med nuvarande KSO och kommunchef i detta ärende redan 2019, de har fått den skrivelse som jag skickade till Trafikverket 2018 med önskemål om bland annat hastighetsbegränsning, trottoar och övergångsställe.

Under denna sommar blev många av oss boende i Dikanäs förvånade över den gråfärg som såg ut att vara målad över 30-skylten som markerar sträckan utefter Sagavägen förbi Konsum och Sagagården. Jag kontaktade Trafikverket och fick svar att de dolt skylten eftersom det följer de lokala trafikföreskrifterna från kommunen, ett beslut om 30 km/h som gäller under skolans terminer, vardagar kl. 7-16.

Det här ansåg vi vara märkligt då denna skylt aldrig tidigare (åtminstone inte under mina 13 år) har täckts över. För dem som följer hastighetsbegränsningar har sådana skyltar ofta en skärpande effekt – oavsett vilken tid den gäller. Helt enkelt en trafiksäkerhetsförebyggande effekt. Nu skulle detta döljas. På en sträcka där fritidsverksamhet pågår hela sommaren. Att denna begränsning av hastighetsbegränsningen överhuvudtaget beslutats av kommunen är märklig då deras verksamheter, som har behov av den låga hastigheten, pågår året om.

Dikanäs bygdeförening och Vojmådalens intresseförening lämnade in en skrivelse till kommunstyrelsen med önskemål om att öppna ett ärende om hastighetsbegränsning i byn. Föreningarnas önskemål gällde bland annat att hela centrala byn (dess två leder, Dikanäsvägen och Matsdalsvägen som går förbi skolan) bör ha 30 km/h alla dagar, hela dagen, året om.

Min fråga är då:

Eftersom det är uppenbart att det ligger inom den kommunala kompetensen att besluta om hastighetsbegränsningar – hur kommer det sig att kommunstyrelsen den 7 september 2021 inte öppnade ett sådant ärende? Istället för att bemöta och även lägga den lokalt förankrade skrivelsen som bilaga till ärendet om begäran om underlag för infrastrukturåtgärder som Regionen efterfrågat så skickar kommunstyrelsen med ett förslag om trafikkameror i vissa byar, lovvärt men ändå en åtgärd som är ett av det dyraste som Trafikverket ska förväntas göra.

Tänker kommunen att Region Västerbotten och Trafikverket ska lyssna på kommunens önskemål om den dyraste åtgärden som finns att tillgå, när kommunen inte ens vill tillgodose föreningarnas önskemål om (det dessutom billigaste som kommunen kan göra, nämligen) hastighetsbegränsning genom byn?

 

 

 

 

 

 

3 kommentarer

Demokratiskt underskott och inkludering

Av , , 3 kommentarer 21

Det demokratiska underskottet i Vilhelmina fortsätter. Även vid det extra insatta fullmäktige idag, som av oklar anledning hölls digitalt trots att till exempel Sametinget öppnades med fysiskt möte dagarna innan. Det digitala beslutsfattandet i Vilhelmina bär många spår av det som anses vara olagligt med digitala möten, det vill säga att inte alla ledamöter kan se varandra, att det alltjämt är problem med överföring av ljud. Istället för att ta itu med problemet som ju är organisatörens (kommunens och dess politiska majoritet) då de insisterar på digitala möten, blir istället enskilda ledamöter skuldbelagda för dålig uppkoppling. Liknar vuxenmobbing.

Troligen med anledning av demokratins jubelår 2021 läste KSO upp ett anförande om demokrati under detta KF-sammanträde.

De fina orden ekar tomma. Var är självmedvetandet och insikten i det egna agerandet?

C och S tog samtliga presidieposter i alla nämnder den 2 mars 2020 och idag hade de möjligheten att faktiskt välja in en från oppositionen som andre vice ordförande i Utbildningsnämnden. För att bryta denna sin exkluderande regim som går tvärtemot förtroendemannaberedningens principer. Men icke.

C och S har vidare under innevarande mandatperiod rivit upp fler av förtroendemannaberedningens beslut som 2018 i närmast konsensus bestämde att ersättare skulle få arvoden. Ett upprivande som drabbade främst V och M som inte hade några ordinarie ledamöter men ändå ingått i valteknisk samverkan som genom den nya majoriteten slogs sönder.

I samma ”demokratiska” anda tillsattes en ny förtroendemannaberedning där majoriteten satt sina högsta uppsatta, KSO och vice KSO, som ledamöter. Det har inte förekommit under de senaste rundorna (i princip handlar det om att de som sitter i ledande positioner kan mycket väl tänkas göra det även följande mandatperiod och får då möjlighet att bestämma sina egna arvoden, en olämplig situation). Undantaget har varit att KFs ordförande brukar fungera som ordförande i beredningen, där det snarare handlade om gedigen kunskap om förtroendemannaarbete på olika nivåer.

Vad som kommer att komma ut av denna förtroendemannaberedning riskerar att bli ytterligare stympning av demokratin med så kallade utskott istället för nämnder. En organisation som inte blir billigare men som majoriteten hoppas ska bli mer beslutseffektiv. Men enligt mitt synsätt kommer allt fler partier ställas utanför vilket kommer att resultera i fler återremisser i sista instans. Samt ett ökat missnöje. Alltså sämre beslutseffektivitet. Men: som dem bäddar får de ligga.

För övrigt anser jag att ordet ”förtroendemanna-” bör bytas mot ”förtroendevalda-” : för ett mer inkluderande språk.

 

3 kommentarer

Om detta behövs det berättas

Av , , Bli först att kommentera 15

Glöm aldrig hur ”miljövänlig” den ”förnybara” vattenkraften är.

Eller rättare – hur ”miljövänlig” den svenska miljöpolitiken tillåter den att vara.

Betydelsen av begrepp som ”miljövänlig” eller ”grön” beror på vilket perspektiv du tar. ”Förnybar” på så vis att kraften kommer ur vatten som förnyas genom regn och nederbörd, i ett kretslopp. Men vad händer när ådrorna som detta förnybara vatten färdas i blivit så påverkade att de i sig inte längre fungerar som ekosystem?

Det bryr sig inte den svenska miljöpolitiken om så länge vattenkraftens produktionsbortfall påverkas bortom den där gränsen de satte på 1,5 TWh. Om alla vattenkraftverk i Sverige skulle få minimitappning och fiskväg skulle produktionsbortfallet för vattenkraften bli 16 TWh. Då förstår ni vidden av de miljöproblem som den svenska vattenkraftsindustrin sopar undan. 94 % av bortfallet låg i de storskaliga vattenkraftverken (som vi vet till övervägande del är belägna i norr).

Jag blir fortfarande illamående när jag läser utdrag ur remissen om Nationell plan för omprövning av vattenkraften till moderna miljövillkor (se nedan, ett utklipp från sid 41).

//
//

 

För att tillskapa – ja, återställa – funktionella ekosystem behövs alltså miljöåtgärder. Miljöåtgärder leder till ”mycket stora produktionsförluster”. Viss miljö är tydligen helt naturligt för den svenska miljöpolitiken att offra. De miljöer som kommer att offras är ”KMV” (Kraftigt Modifierade Vattendrag) som också till största delen avser vattendragen i norr, det visas inte minst i listan över älvar och hur stort produktionsbortfall som anges i nationella strategin. De stora kraftproducerande älvarna i norr som Luleälven, Indalsälven och Ångermanälven får 1,1 %, 2 % respektive 0,1 % medan de mindre åarna i södra Sverige som Emån, Helge å och Viskan får hela 22,1 %, 21,5 % respektive 18 %.

Svensk miljöpolitik är alltså tyvärr långt ifrån helhetsinriktad. I skuggan av IPCCs klimatrapport, vilken jag inte läst än men kan tänka mig driver på mer kring vindkraft och vattenkraft för svensk miljöpolitiks vidkommande.

Men som sagt: glöm inte hur vattenkraften påverkar vattenmiljön.

varje dag.

och de som lever längs med vattendragen.

i norr.

apropå internationella urfolksdagen igår.

Bli först att kommentera

Högre rättssäkerhet för barn i centrum?

Av , , 4 kommentarer 20

Så har äntligen en prejudicerande dom fallit om skolnedläggningar baserat på barnkonventionen. Det är oerhört glädjande!

Men det är inte för intet som jag ändå känner en viss törn i det landsbygds- och glesbygdshjärtat.

Skytteholmsskolan och Granbackaskolan ligger i Solna kommun och överklagan om nedläggningen av mellan- och högstadiet vid dessa skolor bedömdes av Förvaltningsrätten i Stockholm. Läs domen här.

Medan överklagan gällande nedläggningen av Malgovik och Nästansjö skolor bedömdes av Förvaltningsrätten i Umeå. Det gällde nedläggning av hela verksamheter. Men den förvaltningsrätten bedömde inte att de lagrum och de omständigheter som de överklagande hänvisade till vägde tyngre än kommunallagen eller förvaltningslagen. Alltså att ett fel hade begåtts då kommunfullmäktige beslutade lägga ner dessa båda skolor UTAN att redovisa vad som var barnets/barnens bästa (här menar jag, inklusive Förvaltningsrätten i Stockholm, att det inte duger att hänvisa till kommunens ekonomi). Samt utan att ens reflektera över vad eleverna och dess vårdnadshavare hade uttryckt för åsikter i frågan. Dessa aspekter var just det som fick förvaltningsrätten i Stockholm att upphäva beslutet om nedläggning/flytt av högstadiet i Skytteholmsskolan.

Ska det då bli bevisat att det är sämre rättssäkerhet i norra delen av landet? Eller gäller helt enkelt Barnkonventionen endast i landets södra, mer centrala delar sett ur ett centrum-periferiperspektiv?

Det blir väl till att fråga justitieministern.

I synnerhet då jag överklagade till Kammarrätten och fick avslag på följande mening (som ju direkt bekräftas i Förvaltningsrätten i Stockholms domskäl där de menar att detta har betydelse, barnets såväl som barnens bästa):

”Förvaltningsrätten gör tolkningen att beslutet inte bryter mot bestämmelser i Barnkonventionen och Skollagen mot bakgrund av prop. 2009/10 165 (s. 638) att detta inte gäller beslut för hela skolor men väl ”en grupp barn med avseende på bestämmelser om skolmiljön och framtagande av ordningsregler eller disciplinära åtgärder”. Förvaltningsrätten inleder också med ”Kravet på att visa att en bedömning av barnets bästa har gjorts gäller främst individuella beslut som rör enskilda barn” utan att betänka att detta beslut gäller enskilda barn, men flera stycken, som genom beslutet kommer att utsättas för (bl.a.) en mycket längre skoldag, en hastig inskolning och en organisationsförändring där skolans utemiljö och arbetsmiljö inte är anpassad till den åldersgrupp de befinner sig i. Huruvida ett beslut gäller 1 eller 100 barn borde inte ha någon rättslig inverkan eller vara ett alibi för lagstridighet, beslutet drabbar individen likafullt.”

4 kommentarer

Sista Brevet från Råvarukolonin?

Av , , Bli först att kommentera 23

 

”..står vid en strand, en strandlös strand”

Den samiske poeten Paulus Utsis diktstrofer från området kring Suorvadammen långt upp i Stora Luleälv passar även landskapet i sydsamiskt område.

Våajmoe är det samiska namnet på Vojmsjön med Vojmån sedan vikingatid eller tidig medeltid. Ursprunget till namnet Våajmoe kommer från Angelica archangelica eller fjällkvanne som heter faatnoe eller båaskoe på sydsamiska. Växtens frön följde älvens vatten och spred sig i Våajmoe-vuemie, Vojmådalgången och den sades ge människorna styrka i hjärtat och blodet. Ordet vaajmoe betyder hjärta på sydsamiska och ett liknande ord på finska – voima – betyder (bland annat) kraft. Tillsammans blir det hjärtekraft.

Runt Vojmsjön bodde många människor, ett exempel är den by – Norra Tresund – där min far föddes och där jag växte upp om somrarna och även var fastboende i fem år. När pappa ’vax opp’ på 1920- och 30-talet fanns det skola i byn och det talades också om att bygga en bro över sjumilasjön när bilar blev allt vanligare. Men så kom regleringen 1949. Och med den, den stora flyttningen som dokumentärfotografen Sune Jonsson har beskrivit i boken med samma namn. Det blev ingen bro där allmän väg idag slutar.

När jag bodde där på 1980-talet var det just i det gamla skolhuset som min farmor hade köpt från kommunen 1965. Det fanns, vad jag minns, åtta åretrunthushåll och vi var fyra barn som åkte taxi 2,5 mil till skolan i Storseleby och sedan postbuss 5 mil till högstadiet i Vilhelmina, två barn satt redan på bussen och det steg på två barn till efter vägen till Storsele. På måndagar och fredagar åkte dikanäsara’ tiomilavägen till och från högstadiet i Vilhelmina för helgen. Idag är två hushåll fastboende i Norra Tresund och förskola såväl som skola ligger i Vilhelmina tätort. Alla byskolorna är nedlagda i kommunen, som till ytan är lika stor som Halland och Blekinge tillsammans, men kvar finns två fjällskolor. Den ena är i Gäjka, Dikanäs. Där bor jag numera, i det före detta ålderdomshemmet som byggdes som ett samiskt ålderdomshem på 1930-talet. Fem mil nordväst om Norra Tresund.

Den nya omställningsindustrin sprider entusiasm bland många i norr, företrädesvis i kustremsan, där de nya faciliteterna – batterifabrik och fossilfri stålproduktion – till övervägande del kommer att lokaliseras. Men den kommande utvecklingen bär med sig en rättviseproblematik som bygger på en ingrodd centrum-periferirelation, vi kan kalla den regionalkolonial, mellan residensstäder vid kusten och inlandet med fjällområdet. En del ser inte att om vissa stora städer vid kusten nu ska dra till sig ännu mer, i form av människor (kanske inte från inlandet utan snarare söderifrån – vilket givetvis är positivt för norrlandskusten) och energi (som i nuläget till övervägande del kommer från inlandet) så är det likväl ingen garant för positiv utveckling för inlandet och glesbygden. Okej, okej, eventuellt blir regionen litet rikare så vi som bor i fjällen slipper gå till digitala barnmorskan i brådrasket utan får åka endast 18 mil istället för 30 (enkel väg). I stället ser de utflyttningen från inlandet som en mekanisk effekt av ett produktionssystem i omvandling. För att de tror att de som redan tidigare har flyttat eller som bor i områden med mer kritisk befolkningsmassa inte vill dela med sig för att andra i de glesare delarna ska få tillgång till samma nivå (egentligen någon form av nivå alls) av offentlig service.

Som om samhället – utom då några stockholmare som Irene Svenonius – inte skulle vilja något annat än en kapplöpning mot botten (fast i centraliseringens tecken)? Fast hon har rätt i att det inte är municipal darwinism som kommunerna ska ägna sig åt, där de stora kommunerna äter upp de mindre genom att de vägrar betala in i det kommunala utjämningssystemet. Det är snarare staten som bör ta större ansvar för den politik som skapat strukturomvandling på strukturomvandling där kraftkommuner genom skattepolitik och centralisering under decennier stöpts om till svagkommuner och självförsörjning bytts ut mot stadsstaten utan någon förankring i exempelvis mat- eller elproduktion. Omställning? Till vad? Från industrialisering till industrialisering.
Kejsarens nya (möjligen grönare) kläder.

På vårsidan trampar jag runt i resterna efter den gröna energin,
dess gråa bottenslam
vandrar på den ännu några veckor blottade gamla landsvägen,
innan regleringsdammen är fylld till den bredd
att badstranden försvinner in i gräset
där barndomsstigar gått vilse bland erosionen
och skattepolitikens hånflin: strandnära läge

Åsa Beckman skriver i DN (4/6) att nu har nog stockholmare skrattat färdigt åt norrlänningar. Frågan är om stockholmarna, när de är färdiga med norrlänningarna, ska få fortsätta att skratta åt inlands- och glesbygdsbon? Ty i inlandet byggs inga nya skolor utan byskolorna stängs till och med av hela-landet-ska-leva centerprat-ister. Använd hellre skattepengarna för ett eventuellt flyttbidrag från Stockholm till att reparera samhällsservice som monterats ner i inlandet, när älvarna är färdigdämda och sågarna är nedlagda finns fortfarande potential att odla sin trädgård, förädla råvaror och producera sina livsmedel. Då kan vi tala om rättvis (grön) omställning. Bryr sig, eller ens vet den allmänne ”norrlänningen” och Beckman om komplexiteten och avstånden i norr? För nog är det ganska långt från Prästmon i Västernorrlands län till batterifabriken i Skellefteå och fossilfria stålproduktionen i Boden och Gällivare i Norrbottens län.

”Nu vet ingen om planerna verkligen blir av – men vilken revansch det vore för den del av Sverige som plundrats på råvaror men alltid fått så minimalt tillbaka. Om den gröna omställningen kan vikta om landet och faktiskt förändra vad som anses som status och verklig rikedom så för ändå den här skitklimatkrisen med sig något lite, lite gott.” (DN 4/6)

Nej. Denna landsända ”som plundrats på råvaror” är nämligen inte bara är en fem mil bred kustremsa dit majoriteten av de nya faciliteternas arbetstillfällen lokaliseras. Istället borde landsändan hålla ihop för att motverka följderna av påbuden från högre ort under århundranden. Det vet de som migrerar med renarna från fjäll till skogs- och kustland och hinner passera flera koloniala gränsposter på vägen: odlingsgränsen, lappmarksgränsen. Själv är jag tjänstenomad mellan fjällbyn och Ubmejen universitähta – Umeå universitet. Ni vet väl att gränserna aldrig noteras på insidan eller baksidan av vägskylten? Som för att hålla oss ovetande? Om att vi nu passerar gränsen. Att gränsen är nådd. Nejdå. Informationen är till för den som kommer utifrån och ska in, precis som skyltar om vägarbeten bara fungerar åt ena hållet, berättar för den som kommer österifrån.

Men jag tror nog att de som finner ro i att några veckor om året vara i fjällen eller på andra glest befolkade ställen känner samma oro för samhällsservicen i glesbygden som vi som bor här. De vill kunna vara i sin stuga eller på de där turisthotellen med skidbackar och annat, som ju faktiskt existerar året runt, för vem ska annars tillgodose besökarna med den service som dem förväntar sig innan och när dem anländer?

Den gröna omställning(sindustrialisering)en har potential att gynna den nordliga delen av landet, men det kräver, som Jonas Bergström framhåller i Västerbottens Folkblad (21/4), överväganden kring vilka konflikter som redan nu är uppenbara kring fördelningen av service och inflytande inom landsändan, bland annat när det gäller varifrån den ”rena elen” kommer, för den kommer ju i sanning inte enbart från kustremsan. Och vem och vilka som påverkas av dess konsekvenser. Om inga ska få (kunna) bo kvar här med minimal eller kanske rättvis samhällsservice, där staten och andra anser sig ha rätt att äta ur malm, skog, vind- och vattenel, fiska, jaga småvilt och storvilt som älg – ska vi inlands- och glesbygdsbor säga stopp – här får du banne mig faktiskt vara skriven om du ska ta del av resurserna? Är det ens berättigat att kalla det för en del av samma land?

Eller är det här den så kallade u-landsdelen där du får skylla dig själv om du är född däri, och i synnerhet om du självmant flyttat dit: – Du borde vetat bättre att i Sverige här har vi inte geografisk rättvisa! Det är bara att flytta om det inte passar! Och betänk att det faktiskt finns dem som gjort det själva och anser att du också borde göra det! Hur djupt än dina kopplingar går till själva marken här. Så ska du veta att du får bära ditt hem i ditt hjärta, du behöver ju inte vara där. Jämt. Kanske på sommarn, eller vintern.

Är det kanske Sista Brevet från Råvarukolonin som staten – ja, kanske även Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Stockholm  – väntar på? Jag vill inte tro det.
Jag tror fortfarande på att den solidaritet som denna fjäll- och inlandsända visat mot kusten och södra delen av landet sedan åtminstone 1940- och 50-talet snart kan ge några positiva verkningar tillbaka. Och då talar vi i termer av att dagens glesbygdskommuner bekostat grundutbildning av hundratusentals utflyttade människor samt allt värde från utvunna naturresurser. Dessa områden är varken skräpytor (industrialismens junkyard) eller demokratiska skuggplatser – om inte majoriteten av svenskar och politiker fortsätter att skapa dem som sådana.

Om inte så, i slutet av det sista brevet från resurskolonin skulle det antingen kunna stå ”Nu flytt’ vi väl då” eller ”Ajöss och tacka gärna för fisken – för nu kastar vi loss”.

Nåväl, jag går omkring i resterna av vår sjö på våren,
med strandlösa stränder och ärren efter torvflottar
som lättat och seglat sin kos någon annanstans utefter denna långsträckta sjö.
Sälgrundet sticker upp och holmen som en gång var en höjd ner mot stranden
eroderar bort ännu en bit, innan vi får ihop
till erosionsskyddet som regleringsföretaget inte bekostar.

Det hänger på den enskilda människan häruppe, härute.
Det är alldeles säkert det.
Så har det alltid varit.
till och med hemkommunen säger
till fjällbyn i alla frågor: – det där klarar ni själva!
Men ändå ska vi vara del av det stora hela som heter samhälle.
Ja, när det stora hela behöver oss.

 

Bli först att kommentera

Analogier i allmänpolitisk debatt under demokratins jubelår

Av , , Bli först att kommentera 25

Analogi betyder liknelse. Liknelser användas ibland obetänksamt och bör kanske inte trådas vidare av andra. Under den tid jag följt Vilhelminapolitiken har det förekommit en del tråkiga exempel på liknelser och språkbruk av märkligt slag. Vi kan ta några: Remma upp, dragna svärd och nu senast gökunge(beteende) under måndagens fullmäktige. Gemensamt för dessa exempel är upphovspersonen. Och det är inte det jag tänker fästa uppmärksamhet vid, utan att uttalandet gav ”fri lejd” för andra att ge sig in i att ta liknelsen till rent absurda nivåer.

Gökunge använd symboliskt för parasiter. En fripassagerare eller ”boparasit”. Upphovspersonen och övriga användare (även på VK-blogg av vice KSO) måste mena att oppositionen, när de pratar om insyn, information och undermåligt ordnade underlag i den demokratiska beslutsprocessen, agerar som parasiter. Det är rent utsagt ovärdigt en debatt i ett kommunparlament. Och borde givetvis ha uppmärksammats av ordförande eller presidiet (om inte upphovspersonen satt i presidiet?) – vilket är en del av problemet som påtalades och som måste vara oerhört känsligt: att majoriteten sitter på alla ordförandeposter tillika med skattemedel hel- eller deltidsarvoderade funktioner i kommunpolitiken. Jag överlämnar till läsaren att göra de paralleller de vill.

Liknelsen gökunge florerade och det gick så långt att en S-ledamot tog liknelsen dit att tala om vad som skulle stoppas i halsen (på gökungarna). Vad vill denna ledamot tillika ordförande i Socialnämnden uppnå? Att vi som lyssnar på KFM ska bli kräkfärdiga? Uppförandekod? – obsolet.

Majoriteten pratade mycket om att vara positiva – att ge en positiv bild av Vilhelmina – men när det kommer till oppositionens kritik mot demokratin i kommunpolitiken i Vilhelmina, som framfördes på ett konstruktivt sätt under den inledande delen av den allmänpolitiska debatten av en F!-ledamot, då misstolkas inlägget som vore det någon som undanhöll något. Istället borde majoriteten ta fast i det positiva i att kunna utveckla något – det kan ju bara bli bättre i det avseendet (förhoppningsvis). Men inte just när det gäller demokratin som de styr över, verkar det som.

Det är och kommer att förbli en befogad fråga och ett demokratiunderskott i denna kommun hela mandatperioden angående de dubbla ordförandearvoderingarna och borttagandet av ersättararvoden som slår hårdast mot de partier som inte har ordinarie representation i nämnderna som V och M.

Vice ordförande i KS fick till och med ett något högre arvode i senaste förtroendemannaberedningen knutet till just informationsfunktionen. Och vi som satt i beredningen då vet exakt varför och vilka argument som framfördes (den diskussionen hade nog inte kunnat hållas om beredningen såg ut som den gör idag med ”topposterna” KSO och vice KSO som ledamöter i beredningen – vilket för övrigt är helt olämpligt, och har inte varit praxis förrän nu). De som har frågor om vad de inte visste att de inte visste ska tydligen ringa till Socialnämndens ordförande enligt henne själv i KFM. Jo tack, det har oppositionspolitiker i Vilhelmina hört förut. Kan du tänka dig vilket samtal det skulle bli?

– Hej, är det något som jag inte vet? Jag menar, är något som jag inte visste att jag inte vet som jag behöver veta?

Jag kan gott tänka mig att ordförandena i nämnderna har viktigare saker att lägga sin tid på än att prata i telefon med företrädare för 6 olika partier. Det är ju därför vi har systemet med att vice ordförandena ska ge information.

Jag minns att ett förslag och en motion från PA efter mars 2020 var att under den återstående tid som denna majoritet ska styra, utreda en rättvisare arvodering för oppositionen. Förslagsvis borde ordförandens arvode delas mellan ordförande och vice ordförande då de tillhör samma ”block” samt att den arvodering som nu tillfaller vice ordföranden på lämpligt sätt delas på de gruppledare för de partier som inte ingår i presidier som informerar sina respektive partier om det övergripande politiska arbetet. I nuläget gäller det 6 partier. Det skulle alltså inte bli fråga om en ökad kostnad för politiken, utan om en rättvisare fördelning av de medel som redan används. Men det ville givetvis inte majoriteten.

Att sedan komma och säga: ”är det bara arvodena man vill åt?” när oppositionen tar upp detta, riktar givetvis spegeln tillbaka. Är det bara vicearvodena S och C vill åt? Bedrövligt är bara förnamnet.

Majoriteten har alltså förvridit ett överenskommet system genom att C och S-majoriteten lade beslag på alla ordförande poster och nu med det för KFM i måndags nya argumentet:

1) att ”ni hade makten” och schabblade bort den och det bara var Centern ”som tog ansvar” – det vill säga gick ihop med S och lade ner byskolorna, troligast berodde det på att C varken litade på M som alltid var vacklande (av, kan man tycka, goda skäl då de inte fått någon ordinarie plats, vilket C inte ville ge – i sin tur av goda skäl, då just den företrädaren tidigare svikit alliansen…ja här har vi en never-endig-story av historiska politiska svek, typisk som det verkar för Vilhelmina kommun) och för att C inte ville bli beroende av SD i budgetfrågor.

2) att partier har fått förtroende i valet vilket ger mandat som vidare ger insyn och poster. Motfrågan är givetvis hur förtroendet för vissa partier är idag efter skolnedläggningar och samarbetsskifte. S gjorde för övrigt sitt sämsta val på länge 2018. Men visst, oppositionen består förvisso endast av nio mandat, 1 mandat mer än Centerpartiet och en tredjedel av fullmäktige.

3) att det ändå inte skulle gå att representera hela oppositionen. Jodå. När Centern, M och KD under förra mandatperioden satt på vice ordförandeposter representerade de knappast alla oppositionspartier, dvs PA och SD. Vad är skillnaden nu? Det var i formen av Alliansen, deras valsamverkan de erhöll posterna.

Nu finns en oppositions-samverkan som innefattar 3 partier. Och det förslaget lades fram vid presidievalet samt senare, motionen om att annars baka ihop viceordförandearvodet. Moderaterna och Vänsterpartiet har också lagt förslag om att minska arvodet på de hel- och deltidsarvoderade posterna. Inget hörsammas. Hur ska det gå i förtroendemannaberedningen där topposter sitter och utreder och lägger förslag kring bl.a. sina (förväntade) egna arvoden?

Vilken demokratihyllning från Vilhelminamajoriteten under detta år med demokratins 100-årsjubileum.

Det sista var ironi, om någon eventuellt kunde missuppfatta det.

Bli först att kommentera

Försoning med bygden

Av , , 2 kommentarer 18

Svenska kyrkan har nyligen sagt att de ska be samerna om ursäkt för de historiska oförrätter som kyrkan medverkat i. För att orden ska omsättas i handling borde kyrkans alla markområden i Sápmi utredas, hur har dessa kommit i kyrkans ägo?

Gudrun Norstedt har beskrivit i ett kapitel av vitboken om de historiska relationerna mellan svenska kyrkan och samerna (2016) hur prästborden – den mark som skulle ge prästen uppehälle lokalt och på vilken ofta en prästboställe byggdes – tog plats i det samiska landskapet alltsedan 1600-talets början. En del överlåtelser har i efterhand beskrivits som donationer, till exempel i Åsele där kyrkan kom till på 1640-talet. Det finns dokumenterat att åselesamerna hade påpekat i ett brev 1637 att vägen till Lycksele var för lång för dem och istället föreslog de Gulsele mot Junsele till. Enligt Christer Westerdahl  ska N.N. Gorik ha skänkt halva sitt skatteland, Åselelandet till prästbordet.

Men kvar dröjer givetvis problemen kring vem som skrev historien på den tiden då samer skulle tvångskristnas. Min förfader Christoffer Olofsson i Ångermannabyn blev instämd på Åseletinget 1669 och fick böta då han vägrat med sitt liv att lämna sin son till Skytteanska skolan i Lycksele. Där skulle samiska gossar skolas om till att bli kristendomens budbärare bland sitt eget folk. Sonen Adam Christoffersson sändes till skolan ändå och blev sedermera samisk tolk och klockare i Åsele, han tog upp det första samiska nybygget 1690 i området, vid Noret/Sörnoret och blev förfader till en namnkunnig prästsläkt, Öhrling.

Det skulle krävas en del källforskning för att utreda hur markövertag eller marköverlåtelser har skett i Saepmie och borde vara ett första steg i en försoningsprocess mellan kyrkan och samiska folket.

Den numera nedlagda skolan i Malgovik står på ett stycke land som fortfarande formellt sett tillhör Svenska kyrkan. Enligt Norstedt togs ett nybygge i anspråk till predikantboställe 1783 och nybyggaren fick istället Torvsele som låg under Åsele prästbord. Men vi vet att nybyggen togs upp på samiska skatteland och inget anges om att en skattelandsinnehavare fick någon ersättning för detta utan förutsattes troligen kunna fortsätta med sin näring parallellt som praxis var under denna tid, innan staten genom administrativa åtgärder hade förvandlat de samiska skattelanden till kronomark. Skattelandet torde vara Östra Malgomajlandet om vi förlitar oss på O. P. Pettersson. På det skogssamiska Östra Malgomajlandet bodde enligt husförhörslängden 1780-1786 Jon Larsson med hustrun Malin Thomasdotter och deras tre barn Brita, Lars och Maria samt drängen Pehr Sjulsson.

Här finns troligen flera försoningsprocesser att ta itu med. Södra Lapplands pastorat kunde kanske utreda marköverlåtelserna som ligger längre tillbaks i tiden när de väl sätter sig in i vad som hänt för hundra år sedan, hur marken som skolan med idrottshall kommit i kyrkans ägo – innan de släpper sin mark till Vilhelmina kommun som i sin tur tänker sälja den vidare till en privat aktör.

Vilhelmina kommun med dess S och C – majoritet har nämligen lagt ner skolan för ett år sedan och förvägrat byn och bygden att erhålla faciliteterna – idrottshallen och samlingslokalen som ligger i samma byggnad – för sin föreningsverksamhet. Till historien hör också det faktum att byn har byggt upp idrottshallen med egen arbetskraft som insats och med hjälp av bygdeavgiftsmedel. Det finns ett avtal (som har försvunnit/gallrats ut) om att kommunen ska stå för driften i all framtid. Det finns ca 900 människor i Malgoviks upptagningsområde. Nu tänker kommunstyret sälja hela skolfastigheten till en privat aktör till ett pris som oavsett nivå inte går att sätta i relation till det värde som bygden redan lagt ner i idrottshallen. Kommunen borde istället stå vid sitt löfte från förr att stå för driften av idrottshall och samlingslokal då de står för driften av ett ridhus på tätorten. Dela upp om och när kommunen får rådighet över fastigheten, dela upp den så att bygden får sin idrottshall och samlingslokal och överväg sedan att sälja resterande del. Se det som en början till en försoning med bygden.

2 kommentarer

Vi gödslar inte med Zlatan-statyer

Av , , Bli först att kommentera 22

 

Apropå ”Kommunakuten” som under effektiviseringsvillkor nu ska ”rädda” kommuner genom att locka med bidrag och tvinga dem till ytterligare ”omstrukturerings- eller effektiviseringsåtgärder” – som om det inte är vad vi redan gjort de senaste åren

som om vi, som befinner oss på den kommunalekonomiska ättestupan, KAN effektivisera ytterligare

med prognosen minus 100 invånare varje år?

Tror de där i Stöckhölm att vi gör likt Malmö: gödslar med Zlatan-statyer? Eller konserthus på skattebetalarnas bekostnad

Umeås apberg försvann, finlandsfärjan strandade eller fastnade i väven

Nej, det är inte vår grej;

vår grej är KAMPEN för

lika rätt för våra barn oavsett var i de gigantiska kommunerna de bor

lika vård till de äldre

någon slags nivå på infrastrukturen och kommunala servicen för oss övriga arbetsföra

(som också är föräldrar till barnen och barnen till de äldre)…..

 

Ur promemorian Tillfälligt statsbidrag till vissa kommuner och regioner: ”Bidrag får ges till en kommun eller region som vid utgången av 2019 hade en svag ekonomi och som har behov av att inom sin verksamhet vidta en eller flera omstrukturerings- eller effektiviseringsåtgärder som främjar en ekonomi i balans och en god ekonomisk hushållning.”

MEN: För att få en ekonomi i balans måste vi ha inflyttning, mer invånare. Men den magnituden vi behöver ser vi stjärnorna efter, därför är den här hjälpen ingen hjälp. Vi behöver istället diskutera vad som är miniminivån av samhällsservice och om vi redan är där. Inget under det kan effektiviseras.Och då måste vi tala om andra sätt att finansiera verksamhet som ändå ska vara värdig att kallas likvärdig.

Annars kan ju någon insatt tala om vad som kan effektiviseras – för här har det senaste åren främst handlat om att skära bort (som byskolor mm – samt allmän kvalitetssänkning). Men visst, någon liten frivillig verksamhet finns möjligen, men annars inte mycket.

 

Bli först att kommentera

Demokrati, säger ni

Av , , 1 kommentar 23

En Vilhelminapolitiker skriver om demokratins hundraårsjubileum men glömmer att för många grupper var rösträtt (om det är vad som avses med demokrati) inte verklig förrän långt senare. Människor med intellektuell funktionsnedsättning kunde bli omyndigförklarade så sent som på 1980-talet. 1989 togs begreppet omyndigförklarad bort i Sverige. Hörde ni muren som föll det året?

Men om vi betänker demokrati och vad det betyder, folkmakt eller folkstyre, hoppsan det låter ju nästan populistiskt (till populismens försvar! som Göran Greider och Åsa Linderborg kanske skulle ha sagt). I Sverige är folkstyret reglerat som representativ demokrati, att de som betraktas som folket i en stat, i allmänna och fria val väljer (oftast) förtroendevalda representanter till dess parlament. Nåväl, av detta framgår också just varför det går att säga att demokratin har tusenåriga anor genom att exempelvis kvinnor, ofria/slavar och många andra inte ansågs tillhöra ”folket”/demos i antikens Grekland lika lite som frihetsberövade fram till 1945, romer i viss mån till 1959 samt omyndigförklarade till 1989 inte ansågs tillhöra det svenska ”demos”. Genom demokrati kunde exempelvis Hitler komma till makten och avskaffa demokratin, eller inrätta nya gränser för ”demos”. Det är demokratins utmaningar och ständiga ansvar. Se gärna sidan Demokrati100år.

Lokalt har demokratin också sina utmaningar, varför det kan uppfattas aningen olustigt att vissa politiker skriver om demokrati utan specificera vad som avses och ”hotet mot demokratin” (att ”vi betraktar den som självklar”). Demokrati torde också innefatta det sätt som de demokratiskt valda väljer att hantera sitt folkstyre. Hur de (politikerna) varje mandatperiod värnar och återvinner demokratin.

Jag har följt Vilhelminapolitiken sedan 2006 (då på distans från Stockholm där jag bodde då). Det var Vojmå-överledningen som ledde mig in på det, jag skrev en uppsats i historia om vattenkraftutbyggnaden i kommunen vilket sedan ledde till en doktorandtjänst i Umeå. Jag minns hösten 2008 hur kommunens informationsansvarige kring överledningen på frågan om när jag måste folkbokföra mig i kommunen för att få rösta i folkomröstningen (jag skulle ju liks flytta hem) gav mig fel uppgift, så att jag inte skulle kunna hinna rösta. Jag och min åsikt var redan ”känd”. Jag skulle inte få bli del av ”demos” inför det valet.

I fråga om överledningen av Vojmsjöns vatten till Stalons kraftverk och förstudien 2006–2008 blev många partier splittrade och i dess kölvatten dök nya partier upp. Valresultatet 2006 var unikt då Socialdemokraterna förlorade majoriteten för första gången. Efter valet 2010 kom ett nytt parti in i fullmäktige, Politiskt Alternativ (PA) men samtidigt tog S tillbaka majoriteten i Vilhelmina. De inledde med att förhindra vissa allianspartiers företrädare vice ordförandepost samt ledamotsplats i kommunstyrelsen med hjälp bl.a. av en folkpartist som – efter att Folkpartiet/L genom denna ”S-pakt” måste anses blivit krossat – återkom i valet 2018 som moderat. 2014 förlorade S sin majoritet men genom att en förtroendevald (som påstod sig vilja förhindra att det nya partiet Sverigedemokraterna skulle få inflytande) trädde ur PA och erbjöd S sitt stöd kunde styret fortsätta. I halvlek flyttade vilden från kommunen och mandatet gick tillbaka till oppositionspartiet. Men ingen från alliansen ville kräva nyval utan var nöjd med situationen. PA var dock beredd att gå till nyval.

Så kom då valet 2018 med ytterligare ett nytt parti, Feministiskt Initiativ. Många av oss i Vilhelmina gick till valurnorna för att vi ville se en förändring i politiken. Inga flera cirkusar med ingrepp i andra partiers nomineringar eller stulna mandat via politiska vildar – för en större förutsägbarhet för väljarna vars förtroende vi hade fått. S kunde denna gång inte ta egen majoritet, ej heller med hjälp av Vänstern, utan det stod och vägde. Jag tror jag talar för alla partier som ingick i koalitionen – att vi tolkade valresultatet som att väljarna ville se ett nytt ledarskap. Men starten blev tyvärr inte bra då Centern inte ville ge ifrån sig sin 3:e plats i KS till Moderaterna (delvis av historiska skäl nämnda ovan), M fick inga ordinarie platser alls. Ny draksådd. Men det fick inte heller V trots att de hade 2 mandat i KFM! Det var verkligen snålt och speglade S-strategin på riksplanet där V ständigt hålls utanför som vore dem extremister. Nu har Löfvén gjort någon form av avbön. Medan Jonas Sjöstedt fått förklara för dem som inte förstår och dem som fortsätter ”gorma om hur vpk var istället för att svara på hur SD är idag.” Word!

Vi är ju många som minns hur S företrädare förfasade sig över ”övergrepp på demokratin” och insynen för oppositionen (minus 11 kalla i månaden) då C planerade att ta både KSO och vice KSO posten. Mycket riktigt så var det just det den nya S och C majoriteten gjorde strax efter att jag lämnade politiken i oktober 2019, när dessa partier funnit varandra i sin strategi att hellre rensa på hemmaplan än att anställa ”klagan” mot riksnivån.

Men hur tänker egentligen dagens valda demokratiföreträdare att de genom sina ageranden förvaltar och bygger upp demokratin? Hur ska de med sin dagliga praxis under detta år hylla att demokratin fyller 100 år? Och värna den? Uppskatta och dra nytta/lära av mångfalden av oliktänkande?

Är det genom att stänga ute invalda partier från insyn, genom att till exempel besitta både ordförande och vice ordförandeposterna och sålunda effektivt skjuta bort oppositionspartiers möjlighet till viceordförande-träffar (som gruppledarträffar) för då måste ju oppositionspartierna per definition kallas samman av KS vice ordförande (S), SNs vice ordf (C), UNs vice ordf (C) och MBNs vice ordf (S). Visst blev den kul? Ett skämt. Istället för att ta upp dessa frågor i KS och hittills i Förtroendemannaberedningen skjuts de undan effektivt av en ointresserad och maktfullkomlig majoritet med argumentet ni har ju er representant i KSau (1 fritidspolitiker som i bästa fall kan sägas representera/informera 3 av 6 oppositionspartier mot 10 arvoderade politiker från majoritetens 2 partier). Förtroende?

Är det genom remisser i viktiga frågor där partierna ombeds att vid sittande bord redogöra för vilka åsikter de har (men som inte kommer att kunna införas) på ett kopierat textsjok från högre ort?

Är det genom att gå till val på ”nytt ledarskap” och säkrade byskolor och sedan bränna upp dessa löften framför ögonen i realtid för medborgarna och i IRL för de demonstrerande eleverna och vårdnadshavarna som tog sig till mötet? Ja – om detta måste jag ständigt berätta.

Är det genom att minska ner den politiska organisationen så att endast de stora partierna ska få platser?

Demokratins praktiker måste förvaltas, inte bara i Vilhelmina utan också på region-, riks- och EU-nivå, så att politik- och politikerföraktet inte riskerar att frodas. En enkel sak vore till exempel att departementen i Stockholm kunde sätta sig bättre in i vart alla de remisser som ska besvaras bör skickas så att rättmätiga och berörda instanser och aktörer blir hörda: 2012 ”glömde” miljödepartementet i vattenverksamhetsutredningens första delbetänkande att remittera till Svenska Samernas Riksförbund; 2020 visste utbildningsdepartementet i fråga om Likvärdig Skola inte om att Vilhelmina kommun är unik som glesbygdskommun med friskola; 2021 ”missar” miljödepartementet att remittera skogsutredningens betänkande till Allmänningsskogarna i Västerbottens län.

Politiken behöver komma närmare människorna (även dem på lands- och glesbygden), bli mer demokratisk, diskutera och lyssna in, möjliggöra, kanske kan det botas av partimedlemskap men det måste kunna fångas upp på andra sätt också. Ni har väl sett hur många partier som just nu fiskar efter medlemmar? Det är symptomatiskt – det måste finnas en kritisk massa som arbetar för att de arvoderade ens ska hinna med sina jobb, men det verkar inte de arvoderade inse utan bara förutsätter att alla som är invalda i politiken oavsett arvodering ska göra sitt, ska vara lika pålästa medan deras maktfullkomlighet egentligen vilar på att massan är, om inte okunnig, så väl tyst och håller/röstar med.

Jag tar inte demokratin (rösträtten kanske, men i den bredare form jag redogjort för ovan) för given i Vilhelmina kommun. Jag vill se en demokrati värd det namn vi ger den. Men först kanske vi bör bestämma vad för slags demokrati vi vill ha – eller vad vi menar när vi säger ordet. För det finns ju uppenbarligen valmöjligheter efter valnatten och dessa kommer med ansvar(sutkrävande). Men det startar i allas vår egna tankeverksamhet.

1 kommentar

Trygghet och studiero – även för byskolan

Av , , Bli först att kommentera 15

Regeringen arbetar just nu med en nationell plan för trygghet och studiero. Utbildningsministern Anna Ekström (S), skriver om att det

”Dels behöver det finnas resurser i skolan, utbildad personal som kan möta eleverna, en väl utbyggd elevhälsa och möjligheter för elever i behov av särskilt stöd att få det på ett sätt som passar dem bäst, t.ex. i en mindre undervisningsgrupp. Men det behöver också finnas ett bra regelverk på plats med ett tydligt mandat för skolans personal att kunna ingripa när situationen kräver det.”

Det är ju mycket positivt! Men – trygghet och studiero ska även säkras för elever i mindre enheter och byskolor! Vilka instanser kommer att vilja tillskjuta medel för det? En i processen otroligt tidig misstanke och oro är: Kommer detta förslag leda till än mer centralisering?

Rekapitulering:

Hur många byskolor har lagts ner eller levt under hot om nedläggning under 2020?

Vilken trygghet skapar det för elever som har klarat sin skolgång tidigare på grund av sin trygga, småskaliga miljö?

Vilka utmaningar ställer det för elever som måste byta miljö och vilken hjälp får de med denna – p.g.a. av dålig kommunalekonomi (Vilhelmina) eller kommuners centraliseringsiver (exv Luleå & Sandviken) – inducerade otrygghet? Det saknar vi och ni kunskap om idag!

Ekström och Löfvén borde verkligen svara på inbjudan från grupper (exv. Byskoleupproret) som kämpar för att politiken ska uppskatta/uppfatta den mindre skolenhetens värde som inkluderande miljö och byskole-elevers likvärdiga skolgång med tanke på byskolors nedläggning och dessa elevers längre resväg till skolan! Just nu lever vi med den dystra empirin att ni inte är intresserade.

Om trygghet och studiero ska kunna säkras måste resurser tilldelas och även till mindre enheter och byskolor som redan kämpar med att anses var ”för dyra”.

Bli först att kommentera