Historiens vingslag

Av , , Bli först att kommentera 16

 

Ibland (eller just i det fält jag forskar, ganska ofta) känns det som historien går igen.

19 oktober 2020:

”Regeringen tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att ta bort kravet i miljöbalken på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar, det s.k. kommunala vetot”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/10/utredning-om-okad-forutsagbarhet-vid-miljoprovning-av-vindkraft/

”Svensk Vindenergi har föreslagit att kommunernas vindkraftsveto ska justeras så att kommunens beslut uttalat gäller lokaliseringen, samt att besked lämnas tidigt och inte kan ändras under processens gång.”

https://svenskvindenergi.org/komm-fran-oss/regeringen-tillsatter-utredning-om-borttagande-av-kommunalt-veto-mot-vindkraft

På anmodan av branschorganisation snabbutreds borttagandet av kommunalt veto i vindkraftfrågor. Inte ”öppet” det kommunala vetot (hur ser det ut i andra länder?; vilken inverkan har det?; hur uppfattar kommunerna ansvaret/möjligheten?), utan just borttagandet av det.

Vi (re)ser tillbaka:

September 1939:

Kungliga Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen skriver ett förslag till nya förenklade förfaranden för vattenkraftutbyggnad mot bakgrund av krigsutbrottet. En snabbutredning tillsätts och den 20 oktober 1939 presenteras lagen med särskilda bestämmelser om tillfällig vattenreglering – en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering som skulle tas bort efter kriget.

Denna ”krislag” tog bort de krav på skade- och ersättningsutredningar som ”hindrade en snabb utbyggnad”. Lagen ledde till att många sjöar i norr och renskötselområdet blev utbyggda (trots att lagen inte fick användas vid reglering av tidigare oreglerade sjöar), långdragna rättsprocesser då ersättningar inte fastställdes, många ouppklarade skador samt att lagen fortsatt fick användas till 1961 då den blev ”vilande krislag” igen. Lagen blev helt avgörande för hur vattenkraften från Sápmi på svensk sida blev betraktad som ”billig el från norr” på grund av rättsosäkerhet och avfärdandet av vissa sakägares rättigheter.

Lagen, eller hellre dess konsekvenser, förde med tiden även något gott med sig: i kölvattnet av förluster och av ett motstånd mot vattenkraftexpansionen, arbetades nya bestämmelser fram, bestämmelser som gav lokalsamhället mer insyn och inflytande under 1950-talet, även om det formellt sett inte gav så stor inverkan på vattenkraftexpansionen förrän långt senare. Läs gärna min artikel:

Recurring Colonial Ignorance. A Genealogy of the Swedish Energy System

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1344078/FULLTEXT01.pdf

 

På norsk sida påbörjas nu en översyn av koncessionssystemet för vindkraft.  Det norska systemet kan ses som mer centraliserat än det svenska, därför kan det tänkas att dessa två parallella processer går i motsatt riktningar, den norska:

”Regjeringen vil endre konsesjonsbehandlingen for å oppnå en bedre lokal og regional forankring av nye vindkraftprosjekter. Det vil bli lagt opp til regionvis samlet behandling av prosjekter og tids­frister i ulike deler av prosessen. Regjeringen vil samtidig forbedre beslutningsgrunnlaget gjen­nom grundigere samfunnsøkonomiske vurder­inger av fordeler og ulemper. Konsesjonsmyndig­hetenes avveininger av fordeler og ulemper skal synliggjøres bedre i vedtak om vindkraft.” (St.m 2019-2020:28, s.29)

Jag tror att de båda länderna kan ha utbyte av varandras processer och hoppas att de samarbetar utifrån sina olika utgångspositioner. I Norge har kritik rests just kring det förfarande där bolag kan sluta avtal med privata markägare innan planerna offentliggörs, detta är ett särskilt stort problem i samiska områden där bruks- och egendomsrätt föreligger parallellt, men det gör det ju även i många andra områden. Kanhända den svenska sidan kan ta lärdom av sin egen historia, när det gäller lokala konsekvenser och konsekvenser för samiskt samhälle. Båda infallsvinklar har givetvis bäring för framtida landsbygdspolitik, och inte bara energipolitik.

Låt nu inte historien gå igen! Vindkraft och kommunalt veto har en historia kopplad till vattenkraftutbyggnad!

Bli först att kommentera

Slå populist-begreppet i huvudet på alla andra

Av , , 3 kommentarer 22

 

Begreppet Populism används ofta av politiker som ett skällsord mot andra politiker/partier vilka agerar på sätt som inte gillas. Ofta används det av majoriteter som känner sig tvungna fatta ”obekväma beslut” och när de kritiseras slår de begreppet i huvudet på sin motståndare. Eller också, såsom i Vilhelmina, kan det används av små partier – som det verkar – gärna slåss mot allt och alla för att få så många mot sig bland partierna så att inga egna aktiviteter behöver vidtas eller förslag behöver presenteras. Kanske en strategi att skapa rökridåer?

På en VKblogg menar en moderat att vissa partier är populister på grundval av felaktigheter och gamla nyheter. Eftersom vederbörande inte släpper in min kommentar (trots att vederbörande har skrivit en ny blogg och passat på att ändrat från det felaktiga Politiskt Initiativ till det rätta Politiskt Alternativ) publicerar jag här ett utklipp från min inloggade VK-profil där min kommentar syns (fast nu är den tydligen raderad av bloggaren – verkligen ”snyggt” agerat).

 

 

Jag anser alltså att vederbörande moderats blogg är den som snarare ger populismen ett ansikte än den partier som beskylls.

Det blir än mer synligt i vederbörandes nya blogg där vederbörande beskyller, denna gång samtliga andra partier i KS för dåligt besparingsbeslut (notera nu att just denne moderat klagat i otaliga bloggar på att inga besparingar görs). Dåligt beslut alltså – trots att denne ersättare i KS på rak fråga från KSO under mötet inte hade något att säga om besparingarna. Alltså: det fanns en chans att vid mötet framföra synpunkter på en lägre inomhustemperatur.

Nu när det bränner till i media i frågan om temperatursänkningen, då vill vederbörande påpeka att det är fel. Här kan vi snacka om ”populism” – om vi nu ska använda den typen av begrepp. Jag är snarare av den åsikten att partier agerar på sina respektive sätt på grund av att de ser olika konsekvenser av och lösningar på problem och för att de bryr sig om vad som sker. Och ja, moderaten bryr sig om temperaturen, det gör vi alla när vi ser hur det slår i redan kyliga lokaler. Så jag ska inte beskylla denne för populism, bara visa på det motsägelsefulla och i IRL fullkomligt apolitiska!!! agerandet. Vore det inte bättre att ha agerat där och då istället för att komma i efterhand och försöka göra sig bättre än de som fattade det ogillade beslutet?

Däremot accepterar jag inte osakliga ryktesspridningar som får stå oemotsagda och sedan såsom en grogrund kommenterade av personer som fortsätter illasinnad ryktesspridning, allt för att svärta ner partier och politiker. Ska kritik framställas ska det göras på saklig grund inte i svepande ordalag utan ett uns av belägg.

Trots att jag vet att Vilhelmina kommuns väljarskara är klokare än att ta allt vad som skrivs på den bloggen som sanning.

3 kommentarer

Agenda 2030-målen och landsbygden

Av , , Bli först att kommentera 14

 

Att läsa och granska de stora berättelser (Grand Narratives) och policy-dokument som är vägledande för den samhällsutveckling som pågår kan ibland vara provocerande. Just nu funderar jag på Agenda 2030 och globala målen för hållbar utveckling för att i det finna stöd för en (hållbar) landsbygds- och glesbygdspolitik. Men jag finner knappast någon landsbygds- och glesbygdsdimension i dessa utöver de rader som rör sk. utvecklingsländer och små önationer. Jag lyfter här några av målen utifrån ett sk. i-lands och inlandsbaserat glesbygdsperspektiv.

Mål 2 Ingen hunger handlar om hur maten ska nå städerna, inte hur livsmedelsproducenterna ska kunna leva och bo på de platser där de producerar råvaror till livsmedlen. Hur implementerar Sverige t.ex. delmål 2.3?

”Till 2030 fördubbla jordbrukets produktivitet och inkomster för småskaliga livsmedelsproducenter, i synnerhet kvinnor, ursprungsfolk, familjejordbrukare,
boskapsskötande nomader samt fiskare, inklusive genom säker och lika tillgång till
mark, andra produktionsresurser och insatsvaror, kunskap, finansiella tjänster och
marknader samt möjligheter till förädling och sysselsättning utanför jordbruket.”

Enligt detta mål borde renskötselns förutsättningar klart förbättras, fiskeri och småskaligt jordbruk understödjas. Vad gör EU? Med EU:s system kommer Sveriges självförsörjningsgrad sjunka och ingen produktion understöds norr om Dalälven. Hur grön är omställningen då?

Det finns en svensk handlingsplan antagen 2018 där det framgår att:

”Regeringens livsmedelsstrategi syftar till att skapa en konkurrenskraftig [min kursivering
– marknaden igen?] livsmedelskedja [i strid mot Eu?], där den totala
livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, för att
skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet.”

Tittar vi på våra grannländer har Finland skrivit in i sin grundlag att de ska ha 80 % självhushållning; i Norge – där endast 8 % av arealen kan betraktas som jordbruksmark – har de ändå 70 % självhushållning. Vad har de båda länderna gemensamt? Upplevelsen av krig inom sina gränser. Sverige däremot sägs idag ha 50 % självhushållning men det är tveksamt, med EU-politiken och jordbruksstöden kommer denna siffra ska sjunka till 35 % omkring 2030. Och ingen odling med EU:s jordbruksstöd norr om Mälardalen. Anmärkningsvärt (eller inte) är också att urfolket samernas livsmedelsproduktion inte omnämns i den svenska handlingsplanen.

 

Mål 4 – god utbildning för alla inkluderar inte geografiska perspektiv (förutom de sista delmålen som tar upp små önationer och länder under utveckling). Däremot omnämns trygga miljöer och vikten av utbildning för ursprungsfolk. Att samer är ett urfolk i Sverige är ett faktum och värna de skolor som arbetar med samisk integrering blir även något att addera till den svenska centralistiska politiken. En säker tillgång till utbildning borde givetvis också innebära att utbildningen finns på rimlig närhet från hemmet.

I regeringens handlingsplan finns inget som stöder likvärdig utbildning på grundval av geografisk hemvist. Endast socioekonomiska aspekter vilket visar främst att regeringens sikte är inställt på en urban, likvärdig skola. Frågan är om de ens vet om skolorna på landsbygden. De berömmer sig med att 28 000 fler har anställt inom skolväsendet. Om det är med statliga pengar så undrar vi på lands- och i glesbygden – vart tog de vägen 2019/20?

 

Mål 8 orkar jag inte ens gå in på – Business as usual. Det är vad som oroar mig mest: målet som inkluderar ensidig ekonomisk tillväxt. Är det verkligen det vi ska (eller kan) fortsätta med? Går det?

 

Under mål 9 om Hållbar industri, innovationer och infrastruktur upprepas mantrat att hälften av världen befolkning bor i städer och att det förväntas öka – närmast som en oundviklighet och förutsättning. Inte något om huruvida det är önskvärt utifrån hållbarhetskriterier.

Det vore vidare intressant att få en konsekvensbeskrivning av energiåtgången för ett ”helt uppkopplat Sverige”.

 

Mål 10 berör Minskad ojämlikhet INOM och mellan länder. Här slås en viktig värdering fast – något som i lokalpolitiska sammanhang ofta kallas populism:

”Stater bär huvudansvaret för att främja jämlikhet i samhället, eftersom ojämlikhet har
sin grund i strukturella förhållanden.”

Jag uppmanar politiker inom Centern, Socialdemokraterna samt Moderaterna i Vilhelmina att läsa meningen en gång till.

Vidare:

”Ekonomisk utveckling kan leda till minskad fattigdom för individen och samhället. Vi
måste verka för att tillgången till resurser och möjligheten att delta i och påverka
samhällsutvecklingen är rättvis, inom länder såväl som mellan länder.”

Men sedan inget om hur jämlikhet i landsbygd och glesbygd ska tryggas??!!??

Men hör och häpna i svenska handlingsplanen (som iofs bara gäller till 2020):

”Regeringen har beslutat om ett långsiktigt reformprogram för minskad segregation.
Syftet är att förbättra situationen i områden med socioekonomiska utmaningar och
motverka strukturella orsaker till segregation. Från och med 2018 och tio år framåt
genomför regeringen stora satsningar på att förbättra situationen i kommuner och
områden med socioekonomiska utmaningar.”

Hur var det nu med skola i lands- och glesbygd, och oskäligheter i utjämningssystemet?

 

Det finns Mål 11 om Hållbara städer och samhällen men inget om hållbar landsbygd (jo, landsbygd omnämns 1 gång i delmål 11:7a) som om landsbygden inte kan vara del av ett samhälle. Landsbygd och natur ses mer som något kulturellt, något musealt, ett arv (delmål 11.4): ”Stärka insatserna för att skydda och trygga världens kultur- och naturarv”. Miljöproblemen med städerna framhålls men ändå görs ingen markering kring hållbar landsbygdsutveckling som en lösning på urbaniseringen, rätt till bostad, grönområden och trygga miljöer. Istället pekar delmålet 11.6 snarare på att om vi ökar antalet människor i städerna minskar städernas miljöpåverkan per person, ett utsnitt av ”vår” tids förtröstan till chimären klimatkompensation. Här är det uppenbart att Agendan har stoppat huvudet i citysanden, ursäkta betongen, och härdat fast.

I den svenska handlingsplanen är insatser mot hållbara städer och samhällen än mer urbancentrerat. Det är nästan pinsamt att det inte inleds med en portalparagraf: Sverige är ett land med stor variation gällande befolkningstäthet. Men va’ ***, en kan inte begära för mycket av de där policyskaparna. Men det visar hur osjälvständigt ett land kan agera i respons på ett dokument som lämnar en del till övers att önska.

 

I Mål 15 Ekosystem och biologisk mångfald finns ett delmål (15.1) som Sverige duktigt har skjutit i sank på grund av sitt energibehov och oförmåga att pröva andra vägar än vattenkraft:

”Till 2020 bevara, återställa och hållbart använda ekosystem på land och i sötvatten och
deras ekosystemtjänster, särskilt skogar, våtmarker, berg och torra områden, i enlighet
med de skyldigheter som anges i internationella överenskommelser.”

Med den nya nationella planen för omprövning av vattenkraften används alla undantag från EU:s vattendirektiv, ingen återställning och minimal miljöförbättring, endast 1,5 TWh av produktionsbortfall accepteras.

Talande är att i den svenska handlingsplanens mål 14 (om Havsvatten) och 15 Landbaserade Ekosystem och biologisk mångfald nämns inget om energiöverenskommelsen och nationella planen för omprövning av vattenkraften (och dess konsekvenser) vilket kan tyckas vara otroligt enögt och rent av inkompetent – var är helhetssynen? Istället omnämns givetvis dessa strategier under mål 7 om hållbar energi.

 

Målen är inalles 17 och går att läsa om här.

Görs det någon analys av hur mycket dessa mål strider mot varandra?

Och vilka värden som inte inkluderas? Jag har bara berört några av målen här, en internationell tidskrift dedikerade 2017 ett specialnummer åt Agenda 2030 ur ett människorättsperspektiv.

 

Slutligen är det väl inte konstigt att utvecklingen går som den går – Agenda 2030 verkar till stor del vara urban och jag får den starka känslan av att den utgår från att landsbygd är en del av något fattigt i utvecklingsländer och som successivt ska utrotas. Frågan är om det går att tala om sammanhållna och inkluderande samhällen när vissa måste offra mycket mer än andra. Och nu menar jag globalt – om önationer såväl som ”forna” kolonier, både i syd och i nord.

Bli först att kommentera