Följande är utkast till en skrivelse jag tänker göra till Region Västerbotten och Region 10. Skriv in en kommentar (den behöver inte publiceras om du inte anger att du vill det) om du vill skriva under eller om du vill tillägga något!

//

Hej,

Jag har bott i Vilhelmina kommun i tolv år. Under dessa år har satsningarna på kultur- och musikskapande för barn och unga i kommunen successivt minskat då ekonomin har varit under hård press och kulturen inte har prioriterats. Historiskt har Vilhelmina varit en framstående kulturkommun med Sveriges äldsta amatörteater samt andra amatörteatersällskap, ett berömt folkdanslag, Sveriges största spelmansstämma på scen, ett flertal kända författare och konstnärlig verksamhet inom ramen för gymnasiet såsom estetisk linje, samt balettskola, jazzbalettskola, dansprojekt, teaterprojekt, Kyrkan, musikföreningar, teaterföreningen, filmstudion, studieförbund och gallerier. Det har också arrangerats olika former av tilldragelser såsom nybyggarvecka, samiska kulturdagar, WWW-helgen, Vilhelmina-biennalen, Hösthelgen i Dikanäs, Midnight Light Festival med mera. En av de viktigaste ingredienserna som fört intresset för kulturutövande vidare genom åldrarna har varit Musikskolan i Vilhelmina men den lades ner 2016 på grund av ekonomiska skäl.

I baktakt till denna dystra utveckling har den psykiska ohälsan ökat, inte bara i vår kommun utan även i hela landet. Många har läst om de drogrelaterade dödsfallen som inträffade i kommunen för snart ett år sedan. Som samhälle behöver vi förebygga psykiska ohälsa som riskerar att leda över i drogberoende och det behöver göras under förskole-, grund- och gymnasieskoletiden.

Att kultur och musik har en läkande och helande effekt torde idag stå bortom allt rimligt tvivel (http://www.kulturellahjarnan.se/sv/forskning-2/forskning/) : både deltagande och utövande har effekter på inlärning, mot stroke, Parkinsons, demens, neuropsykiatriska diagnoser, psykisk ohälsa, det kan lindra smärta och givetvis har dans och musik effekter på övervikt och stillasittande! Idag är psykisk ohälsa (om vi för en stund ser bortom pandemin som ju även den för psykisk ohälsa med sig) och dess följdverkningar, den i särklass största kostnaden inom sjukvården – kulturen kan vara ett verktyg för att ändra på det!

Det finns mycket för både kommun och region att vinna kring att satsa på kulturen, exempelvis har Katrineholms kommun ett arbetssätt med ”kultur på recept” där elever som har behov av särskilt stöd kan genom Elevhälsan få undervisning i musik eller annat ämne i Kulturskolan. De skriver så här: ”Samarbetet mellan Elevhälsan och Kulturskolan kallas Kultur på recept. Många gånger har en elev ett speciellt intresse. Genom Kultur på recept får eleven möjlighet att utveckla detta intresse i form av en kulturell aktivitet på Kulturskolan. Eleven kan få lektioner i musik, bild & form, dans eller teater. Insatsen bygger på övertygelsen att människan utvecklas bäst i frivilligt valda aktiviteter som innehåller skapande verksamhet, socialt samspel och höga förväntningar. ’När det gäller barn tror vi att mental stimulans, inklusive kulturell sådan, särskilt under de tidigaste åren, kan ha avgörande betydelse för hjärnans utveckling och för kognitiv, emotionell och social förmåga. Det är därför mycket angeläget att forskning kring kulturella aktiviteters hälsoeffekter görs på barn, som följs under lång tid framåt’ (Professor emeritus Töres Theorell)” https://www.katrineholm.se/forskola–skola/kulturskola/kulturskolan-i-forskola–skola.html

Därför vill jag föreslå att Regionen – som betalar 22 MKR till Norrlandsoperan – utreder möjligheter för att det ska kunna finnas en kulturskola i varje kommun i Västerbottens län – eller en gemensam kulturskola för inlandet, exempelvis. Detta för att våra barn ska kunna få tillgång till ett glädjande och hälsofrämjande redskap på lika villkor och inte beroende på vilken kommun du råkar bo i. I nuläget finns vissa medel att söka hos Kulturrådet för att utveckla redan befintliga kulturskolor och skapa samverkan mellan kommuner. Det ska inte behöva vara som det rapporteras om i https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/stora-skillnader-i-satsning-pa-kulturskola-i-lanet där Malå får lägga mycket mer per invånare och att Vilhelmina verkar vara den enda kommun som inte har någon kulturskola alls.

Som jag tidigare förstått och försökt belysa här och gentemot Regionen spelar denna instans rejält på identitetspolitik. Sorgligt omedvetna om att Västerbotten inga fjäll har ( förutom de urfjäll vid kusten som användes av skogssamer in på 1800-talet innan de assimilerades in i den svenska befolkningen).

Däremot har Västerbottens län fjäll.  Att kalla oss som bor närmare ”Kölen” än ”Botten” västerbottningar, är minst sagt löjligt. Men just ja, det handlar ju om att kunna resa tryggt och enkelt med kollektivtrafik. Och då är det väl främst västerbottningarna som kan resa….jag, t.ex., måste ställa min bil 3 mil bort och hoppas den startar vid -30 när jag kommer tillbaka.

När jag ser fjällen i bakgrunden på bilden tänker jag på sketchen om Carl Bildt, ”jag har hela svenska folket bakom mig….långt bakom mig.”

Jag fick snabbt ett utförligt svar från Skolverkets GD Peter Fredriksson på mitt öppna brev och jag publicerar det här.

//

God morgon Åsa!

Tack för ditt mejl! Intressant och viktigt! Bra för dig att veta att jag inte har uttalat mig om skolsituationen i Vilhelmina eller skolan i Dikanäs. Det vore mig främmande att ha någon som helst synpunkt på hur skolverksamheten ska organiseras i en enskild kommun.
Som du själv skriver, det är många perspektiv och faktorer att ta hänsyn till när man diskuterar och fattar beslut om hur skolstrukturen ska se ut.

Det stämmer att jag brukar säga att minst 500 elever är vad som krävs om skolan ska kunna tillhandahålla de kompetenser och resurser som en skola förväntas ha. Detta utifrån att vi i Sverige har ett system med elevpeng. Med den sammanlagda elevpengen ska skolan finansiera verksamheten. Detta känner du till, det förstår jag. Många kommuner väljer ju dock att med extra anslag göra det möjligt för en mindre skola, med få elever, att åtminstone finansiera en grundbemanning.

Viktigt att komma ihåg, när jag säger ”minst 500 elever” är det att betrakta som något som vore bra utifrån skolans uppdrag. Skolan ska ha utbildade och legitimerade lärare i alla ämnen, skolan ska ha en elevhälsa med tillgång till skolsköterska, kurator, psykolog och syvare, skolan ska ha förutsättningar att ge elever extra anpassningar och särskilt stöd, skolan ska ha bibliotek och skolan ska ge eleverna en varierad tillgång på läromedel. För skolans utveckling brukar man också säga (bland annat jag) att lärare behöver finnas i ett kollegialt sammanhang, ha kollegor, där man utifrån erfarenheter och forskning kan utveckla undervisningen. Allt detta kräver en viss dimension (ett visst antal elever).

Men allt detta ska ju ställas mot andra faktorer, faktorer som du själv lyfter, som vad som är ett rimligt avstånd för barn och unga mellan hemmet och skolan och vad som är rimligt för att människor ska kunna bo på landsbygden. Det senare är ju en fråga som inte bara handlar om skolan. Den handlar ju om vilket Sverige vi vill ha, vilka värden vi vill värna, inte vad de har för pris. Det är många vackra ord om att hela Sverige ska leva, men då måste det ju ges förutsättningar för det. Jag förstår att politikerna och de ansvariga tjänstemännen i Vilhelmina med de knappa resurser man har brottas med hela den här problematiken. Skolan är ju sedan länge kommunaliserad. Den ska kommunen ta ansvar för och samtidigt ska man göra det möjligt för människor att bo i Dikanäs, Nästansjö och Malgovik.

Återigen, när jag säger minst 500 elever så är det utifrån ett skolperspektiv, skolans generella behov av resurser, inga andra faktorer är beaktade. Man skulle kunna säga att jag med 500 elever talar om någon slags norm eller standard, eller idé. Men sedan finns ju en verklighet. Det är ju den du beskriver i ditt mejl. Den verkligheten finns också på många andra platser i Sverige. Om alla skolor skulle ha minst 500 elever så skulle rätt många skolor behöva läggas ned.

Slutligen, vill bara säga att minst 500 elever inte på något sätt garanterar att eleverna får den skola de behöver, en skola där de är trygga och kan lära sig allt de ska kunna. Elevernas lärande och utveckling handlar om så mycket mer än bara resurser. Med detta sagt, jag tror verkligen inte att barn och ungdomar i någon generell mening skulle fara illa av att gå på en liten skola. Tillgången till kamrater och möjligheten att finnas i en kontext där man får träffa andra med kanske andra erfarenhet och bakgrunder är förstås värdefull. Men då ska det ställas mot att kanske som i det här fallet åka buss upp till tre timmar om dagen till och från skolan.

Ja, det du lyfter i ditt mejl är svårt, eftersom så många olika perspektiv ska beaktas. Jag har ingen möjlighet att säga vad som är rätt eller fel vad gäller skolan i Dikanäs. Det jag hoppas på är att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörande, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.

Vänliga hälsningar
Peter Fredriksson

//

Jo, nog visste jag att han inte uttalade sig om DIkanäs skola, men det var bra att få ett förtydligande, för alla som i olika sammanhang använder Fredrikssons uttalande en aning svepande. Och – värt att understrykas GDs ord och förhoppning: ”att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörande, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.”

Öppet brev till Skolverkets generaldirektör

Hej Peter Fredriksson!

Jag heter Åsa och bor i fjällbyn Dikanäs, Vojmådalen i Vilhelmina kommun, Västerbottens län. I vår by (som ligger 10, 5 mil från kommunens enda tätort) finns en skola som sträcker sig från förskoleklass till nionde årskursen. I byn finns även en förskola. Skolan kommer nu i höst att ha 13 elever från åk F till 8. På förskolan är ytterligare 6 barn inskrivna. Vi har nåtts av artiklar och utsagor om att du som Skolverkets generaldirektör uttalat att en kommun ska försöka undvika en skola under 500 elever.

Som förälder och boende i Vojmådalen undrar jag hur du ser på skolor som vår? Vilhelmina kommun har nyligen lagt ner två byskolor, Nästansjö och Malgovik med 20 respektive 50 barn (f.ö. en av de ”största” byskolorna som lagts ner i det nordliga inlandet) och intill för bara en vecka sedan låg också ett nedläggnings- och besparingshot över skolan i Dikanäs. Politikerna använder sig av uttalanden som stödjer sig på ditt, att ”egentligen skulle Vilhelmina bara ha en skola” eller statistik från SKR som säger att med Vilhelminas befolkning ska kommunen ha högst fyra grundskolor. I dagsläget har kommunen tre på tätorten (varav en friskola) och två i fjälldalarna.

Vet du – våra barn skulle inte kunna bo kvar hemma om skolan i Dikanäs lades ner. Förslaget från kommunens utredare var att elever i årskurserna F till 6 ska skjutsas till grannkommunen upptill 6 mil enkel väg – 2,5 mil på en grusväg (som Gud glömde för många år sedan och Trafikverket bedömt som ”kulturväg” för att få behålla den smala utformningen = urkass såväl vår, höst och vinter). Sådant tar tid från barnen och deras familjer, minst 3 timmar om dagen. För högstadiet gällde att åka antingen till Saxnäs eller Vilhelmina vilket är upptill 13 respektive 16 mil för den elev som har längst resväg och 7,5 respektive 10,5 mil för de som har kortast. Det blir nästan 3 timmar enkel resa!

Givetvis skulle vi föräldrar inte låta våra barn utsättas för sådana resvägar, vi skulle flytta ifall kommunen avvecklade skolan – och de flesta skulle flytta från kommunen. Med barnen och föräldrarna skulle givetvis också inflyttningen och utvecklingen avstanna i dalgången som är en stor tillväxt- och utvecklingsmotor i hela kommunen med skidorten Kittelfjäll som nav. Många av föräldrarna är också företagare inom rennäringen och har valt Dikanäs skola på grund av en bra samisk integrerad undervisning ända från förskolan.

Dikanäs skola har alltid varit högpresterande och en hög andel behörig personal och elever med gymnasiebehörighet. Men möjligheten till likvärdighet i utbildningen ligger egentligen inte där kvalitet alltid ska vägas in, utan i att ha tillgång till utbildning i rimlig närhet till där du bor – i alla delar av detta land – annars bör vissa landsdelar förklaras som ej möjliga för barnfamiljer att bo eller bosätta sig i. Enligt Barnkonventionen ska alla beslut som rör barn i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa. Barn har rätt till tillgänglig och kvalitativ utbildning och rätt till sitt språk, kultur och religion. De har också rätt att slippa skiljas från sina föräldrar och rätt till lek, vila och fritid – trots sin skolplikt!

Dikanäs skola (och Saxnäs skola) är inte heller ensam i att ha ett lågt elevantal, bara i Västerbottens län finns flera fjällskolor som Risbäck i Dorotea, Skytteanska i Tärnaby och Ammarnäs i Sorsele – men där har kommunerna sedan några år tillbaka valt att säkra skolornas existens för att de vet att glesbygdsskolors elevantal varierar över tid och de anser att skolan är nödvändig så länge det finns barn. Vilhelmina kommun har möjligen det än svårare då de har sin bosättningsstruktur med två fjälldalar och två fjällskolor. Politikerna som styr i Vilhelmina har bara i dagarna lovat att skolan ska vara kvar i byn, men hur länge det löftet gäller är inte uttalat och det finns därför en överhängande risk för neddragningar och successiva avvecklingar som kommer att försvåra för utveckling och inflyttning. När det gäller storleken på skolor, pekar forskningen snarare i motsatt riktning: små enheter (i glesbygd) visar sig vara inkluderande (Gerd Pettersson 2017) och inte sämre kvalitetsmässigt än större, snarare tvärtom (Lisbeth Åberg-Bengtsson 2009).

Jag tolkar ditt uttalande i NSD om Luleå kommuns agerande om att skapa större och färre skolor som en märklig acceptans av ett ekonomiskt system som varken ser till individers behov eller geografiska aspekter. Samma märkliga uteslutande av geografiska perspektiv återfinns i den utredning om likvärdig skola som nu är ute på remiss, där likvärdighet endast ses mot bakgrund av urbana integrationsproblem. Riktade förslag för att motverka geografisk segregation, att elever i glesbygd får en försämrad möjlighet till lika villkor gällande utbildning (inte kvalitet i termer av behöriga lärare, utan i termer av tid till vila och fritid pga. av för lång resväg), återfinns inte i utredningen.

Slutligen, en önskan är att du som Skolverkets generaldirektör funderar kring vad uttalanden som ”en skola med under 500 elever ska man försöka undvika” kan ha för innebörd för skolor i extrem glesbygd och glesbygdskommuner. Som generaldirektör för Skolverket borde dina uttalanden visa insikt och kännedom om skolors situation i HELA landet. Nu kan visserligen det uttalandet ha vinklats och avnyanserats i media men då är det viktigt för dig som generaldirektör att följa upp och korrigera det. Vi är många som väntar med hoppfullhet på något sådant.

Dikanäs/Gäjka, den 6 september 2020

Åsa Össbo, förälder till elev på Dikanäs skola.