”Vilhelmina är inte unikt”

Av , , 2 kommentarer 17

Nu är tydligen inte Vilhelmina unikt längre trots marknadsföringen om VIHELMINA med själ och hjärta. ”Vilhelmina är inte unikt” ekar majoriteten: – Nähä…

 

Hur många andra kommuner i Sverige har TVÅ fjällskolor, åk F-9?
Hur ser andelen elever med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/-variationer) ut i Vilhelmina i förhållande till rikssnittet?
Hur stor andel överåriga elever på gymnasiet har Vilhelmina i förhållande till rikssnittet?
Hur stor andel elever i introduktionsklass har Vilhelmina i förhållande till rikssnittet.

 

I utbildningsnämnden har vi hört dessa siffror. I utbildningsnämnden sitter, mig veterligen, ledamöter och ersättare från alla partier utom SD.

Det går väldigt bra för majoriteten att använda rikssnitt och jämförbara kommuner när det gäller att racka ner på vår kämpande kommun, då handlar det om kostnader som är jättehöga (och notera då att de glömmer att vi är den enda kommunen – prove me wrong – som har TVÅ fjällskolor åk F-9). Kostnader/resurser är huvudfokus också då Vilhelmina placerat sig som tredje bästa skolkommun, i lärarförbundets ranking. Att skolans resultat också räknas verkar inte lika intressant. Dessutom tas siffrorna från 2019 innan avvecklingen av byskolorna. Vi får se hur rankingen blir framgent – och om den ”håller” beror det på kompetent och hårt arbetande personal inom skolan och eleverna!

Majoritetens nuvarande argumentation och handlande följer vad som (felaktigt) brukar tillskrivas jesuitordern – ”ändamålet helgar medlen”. Eller, ett mer bibliskt uttryck: ”sila mygg och svälja kameler”.

Tydligt exempel på det sistnämnda var att det inte fungerade för oppositionen att återremittera UN:s budgetäskande då risk- och konsekvensanalys inte hade gått ut till samtliga KS och KFM-ledamöter – ett ärende där bland annat tilläggsanslag för elever med behov av stöd inte godkändes. Däremot gick det så mycket bättre att få till en återremiss gällande rivningen av ett bostadshus med motiveringen bristande underlag i ärendet till fullmäktigeledamöterna. Här förekom även ett tydligt populistiskt drag hos ledamöter och partier som ofta brukar beskylla oppositionspartier för detsamma. Men insynen för kommunmedborgarna är viktig, precis som det är i frågan om UN:s budgetäskande!

Ett annat exempel var att PDI hade föreslagit att finansiera tilläggsanslaget om stöd till elever med särskilda behov genom att använda resultatutjämningsreserven (RUR). Något som ekonomichefen hade tillfrågats om och sagt att det går under vissa omständigheter. Men enligt majoritetens företrädare var det ”pengar som inte finns” (läs: de, C och S, vill använda RUR vid ett annat tillfälle – förhoppningsvis för samma ändamål när UN dragit över sin budget 2021 pga av att elever behöver sitt stöd – eller tidigare pga av att besparingarna på byskolorna inte gick så bra + utflyttning – som måste utjämnas i bokslutet – allt för att uthärda i att inte ge oppositionen rätt i frågan om att Vilhelmina kommun inte får tillräckligt med pengar och att vi gemensamt bör sända signal till riksnivån – Oh nej! Det går inte för Centerpartiet vill ta åt sig all ära och för att en C-Vilhelminabo vill komma in riksdagen 2022). När det gällde den prognos som nu verkar synas bli bättre (vilket åtminstone PDI förutsatt givet alla de besparing som gjorts – om inte vore något KUSLIGT skevt i kommunen och bortom politikens vetskap, men tydligen kom som en överraskning för vissa) höjdes ändå ett varningens finger: vi måste fortsätta hålla i slantarna och ”lyssnar på ekonomichefen”. Just det. Det går alltså bra att lyssna i vissa fall. Inte i andra.

Vilhelmina är unikt bara när majoriteten säger det. Tyst i klassen!

2 kommentarer

Green Deal out of the Blue?

Av , , Bli först att kommentera 15

Det har nyligen uppmärksammats att vattenkraften riskerar att inte klassas som hållbar investering i och med införandet av EU:s taxonomi för att identifiera miljömässigt hållbara investeringar. Jag ska här framföra några av de motsägelser som inryms i EU:s miljölagstiftning och varför jag ser att Sverige just nu har en del problem att leva upp till vad som krävs (om de uthärdar i sin linje om minimianpassningar av vattenkraften).

Taxonomin, en del av EU:s Green Deal

”utgår från en binär ansats, miljömässigt hållbar eller inte, där EU-kommissionen har fastställt sex miljömålsättningar:

  1. Begränsning av klimatförändringar
  2. Anpassning till klimatförändringar
  3. Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser
  4. Övergång till en cirkulär ekonomi
  5. Förebyggande och kontroll av föroreningar
  6. Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem

För att klassificeras som miljömässigt hållbar ska en verksamhet bidra väsentligt till minst ett av målen samtidigt som den inte väsentligt ska skada något av de andra målen. Ingen verksamhet utesluts på förhand med undantag för fossil energiproduktion.” (länk till källa)

Vad är det då för ”fel” på svensk vattenkraft?

Vi kan se, enligt de tankegångar och diskurser som råder idag, att vattenkraften uppfyller den första målsättningen. Vi kan säkert också se att vattenkraft inryms i den andra målsättningen. Men sedan kommer den tredje målsättningen: utgör den svenska vattenkraften – som den ser ut idag och som den kommer att se ut efter de anpassningar som görs enligt den nu beslutade nationella planen – en hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser? Det är mindre troligt då vissa högproducerande älva lämnas nästa helt utan miljöförbättringar och att alla undantag från miljöanpassning som står till buds ska användas vid den kommande omprövningen av vattenkrafttillstånden, där lejonparten är tilldömda med hjälp av lagstiftning som är över hundra år gammal. Här är det snarare den nya svenska lagstiftningen och nationella planen som skapar detta problem.

Den fjärde målsättningen om övergång till en cirkulär ekonomi torde inte fungera på energiproduktion eftersom det ständigt måste tillföras något, i fallet med vattenkraft måste dammar säkras eller som i det aktuella fallet, miljöanpassningar göras. Att vatten återanvänds oförstört kan ifrågasättas då fiskar dör i turbinerna och kisel minskar i de reglerade vattendragen som i sin tur påverkar havet efter det sista kraftverket som passerats. Östersjön och Bottenhavet är obehagliga exempel. Det rimmar illa med både den tredje och den femte målsättningen.

Men det är kanske främst vid den sista och sjätte målsättningen om skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem som den nyligen beslutade svenska vatten- tillika miljölagstiftningen visar att den svenska vattenkraften nu spelat bort sig som ”hållbar” investering. I och med beslutet att endast avstå 1,5 TWh i produktionsbortfall trots förväntade ökade vattenflöden och nivåer i framtiden rider dessa politiker endast på kapitalets flodvåg. Politikerna som gått med på detta borde egentligen få skylla sig själv. Vilken slags miljö är de ute efter? Ser de inte att miljö går så långt bortanför deras egna position ovanför vattenytan? Ser de världen och livet under den blanka ytan av sin vattenkraft?

När jag tidigt under 2014 började följa frågan om svensk vatten- och miljölagstiftnings anpassning till EU:s vattendirektiv slogs jag av den märkliga frånvaron av helhetssyn, då främst gällande att det bodde människor utefter vattendragen som närde en lång historia av miljömässig orättvisa. Det faktumet och osynliggörandet kvarstår, men nu slås jag alltmer av hur frågan som en gång handlade blott om vattenmiljön kan så helt inlemmas i tankarna om vad som är hållbar energiproduktion så till den milda grad att det som skulle kunna bli mer miljöanpassat (det finns ingen miljövänlig energiproduktion, bara mer eller mindre miljöanpassad) och därigenom mer hållbart, det vill säga miljöanpassad vattenkraft, nu har fällt sig själv på eget grepp genom sina bestämmelser.

Den i sammanhanget eventuellt skadeglade kan konstatera att Sverige har varit pådrivande i arbetet med att ta fram taxonomin som nu riskerar att klassa delar av svenskt skogsbruk och vattenkraft som ej hållbara investeringar. Men den skadeglädjen lär inte bli långlivad, nyansering är på väg:

”Om det tex. skulle visa sig att delar av den svenska befintliga vattenkrafts- och skogsproduktion inte klassas som taxonomigrön så kommer taxonomin att ange vad som krävs. Önskvärt vore att alla aktiviteter klassas utefter en nyanserad skala från mörkbrunt till mörkgrönt. Det bedömdes dock inte realistiskt på kort sikt. Kommissionen har initialt inkluderat verksamheter med störst potential att bidra till minskade klimatutsläpp respektive klimatanpassning. Redan nästa år ska kommissionen också ta fram en rapport med förslag på hur taxonomins omfattning kan utvecklas med verksamheter som kan betraktas som mer neutrala respektive skadliga, dvs. fler nyanser samt sociala aspekter.” (länk till källa)

Så om politikerna bara sitter lugnt i sin båt på reglerade vatten, lär de varken frysa fast i isen eller blir indragna i turbinerna och utkastade med utloppsvattnet. Nej, de kan klara sig lugnt i land där de kan värdesätta miljön. Och den ovannämnde i sammanhanget eventuellt skadeglade får se sig om efter nya sätt att stinga hål på den allt starkare bubblan om ”miljövänlig” och ”hållbar” vattenkraft eller göra sitt för att den ska bli mer miljöanpassad. Ett sätt att göra det är att ge sina synpunkter på taxonomi här innan den 18 december 2020.

Men det verkar åtminstone som att EU:s gröna taxonomi kommer att kräva mer av de svenska vattenkraftutövarna än vad svenska beslutsfattare gjorde. Och ifall den prognosen stämmer, då har (äntligen) EU bidragit med något gott på miljöområdet!

 

Bli först att kommentera