Trygga fjällskolorna

Av , , Bli först att kommentera 17

 

Nu rapporteras i media om att de stora partierna i Vilhelmina kommun, S och C, inte vill verka för att få till en nedläggning av Dikanäs skola. På en VK-blogg beskrivs hur tråkigt det är att det verkar ha blivit så fel i frågan om utredningen kring Dikanäs skola, eller åtminstone fel eftersom föräldrar och boende och stugägare har reagerat så kraftigt.

 

”Det är så olyckligt att det ska ha behövt bli såhär. Men vems är felet? De som eldar på rädslan, de som gav uppdraget eller de som inte kommunicerat?

Jag känner bara att det varit så onödigt att utsätta människor för den här osäkerheten helt i onödan. Skolan i Dikanäs kommer att vara kvar! Vi Centerpartister har varit helt eniga i det och jag tror att S vänder även de i frågan.”

 

Min frågor är:

1. Vem/vilka är det som ”eldar på rädslan”?

2. Vilka ”gav uppdraget”?

3. Vilka är ”de som inte kommunicerat”?

 

OCH – Ja, det är ”onödigt” att utsätta oss för detta, vi lägger ner en jäkla massa tid på att försvara vår existens. Från att ha varit ganska otydliga formligen tävlar nu majoritetspartierna i att visa att de inte har för avsikt att lägga ner skolan. Som ännu en politiker skriver på sin VK-blogg att ”sedan bröt helvetet lös anfört av dagens opposition i Kristdemokraterna, Feministiskt initiativ, Politiskt initiativ (samma partier som stod bakom beredningsbeslutet) och Sverigedemokraterna” – återigen: litet fel perspektiv, känsla av ett ”helvete” ligger nog inte hos politikerna i S utan hos dem som faktiskt berörs av beredningen. Varför måste (dessa) politiker vara så självupptagna? Kan de inte bara säga att nu har vi fattat ett beslut i ärendet. Det är ju det viktiga, inte att skuldbelägga någon.

För, som förälder och boende i området är mina svar på frågorna tyvärr:

1. Den som ”eldar på rädslan” är politiker som inte kommunicerar. Politikens interna information behöver bli bättre, hörde för någon vecka sedan av en centerpartist att frågan inte hade diskuterats i partiet. SAY WHAT?? Om ett förslag om vidare kostnadsberedning av utredningen (som presenterades vid mötet den 20 maj) beslutats vid det mötet i UN där uppenbarligen C sitter som vice ordförande, borde väl denna vice ordförande ha konsulterat sitt parti i en sådan viktig fråga? Eller det är kanske inte en fråga alls, att lägga ner tjänstepersontid på beredningar? Jag anser att de stora partierna i dessa frågor måste vara mycket mer kommunikativa åtminstone inom sig. Oppositionspolitikerna har också ett arbete att göra med att vara mer kommunikativa inom sig, ingen ställde sig mot en vidare kostnadsberedning av ”utredarens” förslag. Men det är inte dem som har majoriteten. Men däremot kan de fortfarande påverka. Men på vilka villkor? På mötet (nästintill vid sittande bord om jag förstått det rätt) kom förslaget och samtidigt beslutas att kostnadsberäkna. Här skulle givetvis något ha markerats. Men vi har ingen inspelning från det mötet så vi får bara fråga de ledamöter vi litar på vad som sades. Jag har frågat den jag har närmast. Så jag vet vad och hur den personen uppfattade det hela, som ett icke-beslut och hade kommenterat under mötet att UN redan hade tagit ett beslut, och att de hade varit eniga om att inte göra något åt Dikanäs skola. ”De” (som jag antar är S ledamöter) svarade med att ”den saken gällde högstadiet”. Så det tycks trots allt ha funnits en agenda, åtminstone att lämna över till KS eller KFM att besluta.

2. ALLA representerade partier i UN gav uppdraget. Uppdraget och direktiven uttalade från början inte att lägga ner skolan vilket blev utredarens förslag. Men vidare ställde sig ingen heller mot en vidare kostnadsberedning av ”utredarens” förslag.

3. De som kommunicerat tydligast sin åsikt i frågan är politiker inom oppositionen. Inte majoriteten. Vi hoppas nu att C och S inte utmålar situationen som att de har räddat Dikanäs skola medan oppositionen snarare har ”eldat på rädslan”. Det viktiga är att det finns en majoritet för att trygga fjällskolorna.

 

Vice KSO säger i en intervju i VK gällande att hålla nere kostnaderna: ”att det är något vi kan sätta oss ner och klura över tillsammans med de som bor i området”. Är det likabehandling? Som om föräldrarna på tätorten ska hitta en lösning för modulerna som ju uppenbarligen kostar pengar där? Ska vi bybor arbeta ännu mer för att våra barn ska kunna gå i skolan? Varför inte nu göra som oppositionen har föreslagit – SKRIVA till STATEN att Staten behöver ta ansvar för antingen lokalkostnaderna eller lärarlönerna för alla fjällskolor i landet! Det är, trots allt, på grund av statlig avvecklingspolitik över decennier, som kommunen har försatts i denna situation – och inte någon, som vissa politiker försöker göra gällande, lyxkonsumtion.

”Vi har för få barn” skrivs på bloggen intill. NEJ, vi har de barn vi har och de har rätt till skola och rätt till fritid och vila (dvs att inte behöva åka alltför långt vilket redan en del barn gör i Vilhelmina kommun).

Ta nu och samla kommunstyrelsen eller fullmäktige och skriv till övriga fjällkommuner i Jämtland, Västerbotten och Norrbottens län. Samla deras röster och synpunkter till regeringen i en skrivelse om att trygga fjällskolorna och de små förskoleenheterna i landets glesbygd, i samverkan med respektive kommun. Eller skriv som egen kommun och skicka budkaveln vidare!

 

 

 

Bli först att kommentera

Uppdaterad RUS

Av , , Bli först att kommentera 16

Mot alla odds fick jag iväg några synpunkter på den omarbetade Regionala utvecklingsstrategin för Västerbottens län. Det var en oerhört kort (2:a) remiss-tid, några dagar, så svaren lär väl bli därefter – om det ens blir några.

Jag kan konstatera att Regionen fortfarande har problem bl.a. med beskrivningen av det geografiska området (nedan följer mina inskickade synpunkter):

//Skrivningen (på sid 4 i utkast till uppdaterad RUS) ”Västerbotten avser i regionsammanhang ett län som består av landskapet Västerbotten samt delar av Lappland och Ångermanland” med noten ”Regionen, Västerbotten och länet används synonymt i strategin. Ej att förväxla med organisationen Region Västerbotten” blir ännu mer förvirrande. Varför skrivs inte bara länet Västerbotten? Min uppmaning är: Skilj på länet Västerbotten som det geografiska området och Region Västerbotten(s län) som organisationen. Men tala om Västerbotten då ni menar landskapet och Västerbottens län då ni menar länet. Enklare än så kan det inte bli. Problemet blir när någon vill förkorta begreppen och identitetsfästa invånare till ”Västerbottningar” i det benämnandet exkluderas givetvis vi som bor närmare ”Kölen” än ”Botten”.

Vidare bör det skrivas (kursiv och fetad, mina förslag): ”Internationellt delar Västerbottens län en landgräns med Norge och en sjögräns med Finland, vilket innebär att det är en del av makroregionen runt Östersjön. Västerbottens län är en region i arktiska delen av Europa”.

 

På sidan 5 skrivs ”ursprungsfolket” samerna, medan resterande ställen där samer omnämns är det med begreppet urfolk. Använd det gängse begreppet urfolk.

 

På sidan 7 anges om levande plats, ”att nya invånare välkomnas” bl.a. hänvisas till likvärdig utbildning – hur har regionen tänkt strategiskt för att trygga möjligheten till likvärdig utbildning (inom rimlig geografisk närhet till hemmet) för dem som redan bor på platser i regionen där exempelvis byskolor nu har eller ska läggas ner? Ska landsbygden, där barnfamiljer fortfarande bor och dit trots allt människor önskar flytta, inte vara en levande plats?

 

På sidan 8 – vad är en inkluderande och hållbar industrialisering? Håller vi verkligen fortfarande på med industrialisering? I betydelsen ”ett samhälles omvandling från jordbrukssamhälle till industrisamhälle”?

 

Eftersom Västerbottens län är ett så omfattande och med varierande bosättningstäthet borde det finnas geografiska dimensioner med under rubriken ”Jämlik och jämställd inkludering” på sidan 14. Här blir det också tydligt hur förvirrande de använder ”Västerbotten” synonymt ”ej att förväxla med organisationen” (not 4) – precis vad som görs under denna rubrik.

 

Även på sidan 21 behövs geografiska perspektiv när det gäller ”jämställt, jämlikt och inkluderande klimat för främjande av företagande och entreprenörskap”.

 

Förstår författarna vad de skriver på sid 24: ”Hållbara färdmedel och digitala lösningar skapar möjligheter att vara bosatt i Västerbotten”. Det ska alltså inte ens vara möjligt att bo i HELA Västerbotten, det borde givetvis stå: ”i hela Västerbottens län”!!

 

Delprioritering 3.1 Här framstår frågan om hur det är tänkt att regionerna ska arbeta i kommunerna som brännande men helt obesvarad: ska regionen finnas på plats, decentraliserade kontor vilket digitaliseringen (och det nya distansarbetssättet i pandemins kölvatten) verkligen borde innebära? Vilka resurser har regionen eller ska de bara finnas för att peka – från Regionens hus i Umeå?

 

Delprioritering 5.3 – bra att sårbara grupper också omfattar boende i glesbygd, men under ”identifierade behov” behöver också glesbygden omfattas: är det t.ex. hållbart att barn och föräldrar ska behöva åka 10–13 mil från fjälldalarna i Vilhelmina kommun, för att besöka tandläkare, föräldrarna måste ta ledigt en hel dag från arbetet, istället för att inrätta en mobil tandklinik eller tandbuss som kan besöka respektive fjälldal och ”avverka”/betjäna alla som har behov under några få dagar. Samhällsekonomiskt borde det vara en vinst och även miljömässigt. För de äldre och andra som har problem att åka bil långa sträckor underlättar det också. Samma slags service borde finnas gällande sjukterapeut-/rehab-behandling. I synnerhet då flera av de vägar vi måste färdas är så skumpiga att de ger upphov till ytterligare smärttillstånd. Digitaliseringen hjälper inte i alla lägen.

//

Hoppas att något av detta kan slå an någon signal, någon pollett trillar ner. Hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan.

Bli först att kommentera

Skollagen och barnkonventionen behöver bli överordnad kommunallagen

Av , , Bli först att kommentera 18

Jämförelser mellan kommuner har varit en metod och ett mantra för tillrättalägganden inför budgetbeslut under lång tid, såväl kostnadsjämförelser som kvalitetsjämförelser. Min fråga när dessa jämförelser presenteras i nämnder och styrelser under min tid som politiker var alltid – hur har de räknat och kan detta ses som en kvalitativ komparation? Går det verkligen att jämföra allt på samma sätt?

Hur väl grundad är en jämförelse av utbildningskostnader mellan Vilhelmina kommun och dess jämförbara landsbygdskommuner? Det brukar vara Strömsund eller Arjeplog, har jag fått veta. Men, förutom att de alla är fjällkommuner – hur jämförbara är dem?

De ligger i tre olika län, Strömsunds kommun kan tyckas väldigt speciell för att vara fjällkommun, den har visserligen något som närmast liknar två fjälldalar (även om den ena inte har väg och bebyggelse upp till norska gränsen) och liknar därmed Vilhelmina kommun, men i övrigt den är uppbyggd ungefär som en landsbygdskommun i södra Sverige, med numera åtta (8) distrikt där sex (6) distrikt har tätorter medan två (2) distrikt endast har småorter. Vilhelmina kommun däremot har en (1) tätort (och ett ”distrikt”) medan Strömsund har sju (7), där två (2) tätorter ligger inom Ströms distrikt – alltså i anslutning till centralorten. Centralorten och dess granntätort utgjorde 28 % av befolkningen 2015, allt som allt bodde 60 % av befolkningen i någon av de sju tätorterna vilket skapar en annorlunda bosättningsstruktur än i Vilhelmina där ca 55 % bor på den enda tätorten och resterande del är fördelade över kommunens ”landsbygd”, även om Strömsunds kommun arealmässigt är större.

Det finns nio grundskolor i Strömsunds kommun.

Två F-6 skolor inne i Strömsund samt en 7-9 skola: Bredgårdsskolan (190 elever), Hedenvindskolan (ca 200 elever), Vattudalskolan (ca 180 elever)

Centralskolan F-9 skola i Hoting (119 elever, 5 mil från centralorten),

F-6 skola i Kyrktåsjö (30 elever, 2 mil från Hoting för högstadium, 7 mil till Strömsund),

Grevåkersskolan F-9 skola i Hammerdal (200 elever, 3,5 mil till Strömsund)

Frostvikenskolan F-9 skola i Gäddede (71 elever, 13,5 mil till Strömsund)

Jormskolan F-3 skola i Jormvattnet (3 mil från Gäddede, 16,5 mil till Strömsund) som är kommunens minsta skola med 6 elever så här skriver de på skolans hemsida: ”Jormskolan är kommunens minsta grundskola. För närvarande går sex elever på skolan, men vi ser att fler barn är på väg in och antalet elever kommer att öka de närmaste åren. Vi ser ljust på framtiden, vi har en viktig roll på grund av de långa reseavstånden” – detta går att jämföras med exv Dikanäs och Saxnäs skolor – de har inte en högstadieskola på 3 mils avstånd utan på ca 10 mils.

Fjällsjöskolan i Backe som har F-5 samt 6-9 i olika byggnader (ca 130 elever, 5,5 mil till Strömsund). Allt som allt, nio (9) grundskolor (alla kommunala) på en befolkning om 11 573 personer och ett elevantal på 1 160.

Vilhelmina har till i år haft 7 grundskolor på en befolkning av 6 667 personer och ett elevantal på 728.

Volgsjö F-6 (350 elever); Hembergsskolan 7-9 (190 elever); Strandskolan F-9 (friskola – 61 elever) Malgovik skola F-6 (51 elever, 1,7 mil från Vilhelmina); Nästansjö skola F-6 (19 elever, 2,3 mil från Vilhelmina); Saxnäs skola F-9 (39 elever, 9,2 mil från Vilhelmina); Dikanäs skola F-9 (18 elever, 10,5 mil från Vilhelmina).

Egentligen kan Arjeplog sägas ha tre fjälldalar, men två av dem slutar i väglöst land vid Adolfström och Örnvik vid Tjeggelvas. Arjeplog har en (1) grundskola Silverskolan (med två byggnader: Öbergaskolan F-5 och Kyrkholmsskolan 6-9) med 259 elever, på en befolkning av 2 757 personer. Arjeplog har historiskt sett varit en landskommun, inte som Vilhelmina som hade både landskommun och municipalsamhälle/köpingskommun som slogs samman 1965. Inom Arjeplog har det bara funnits ett distrikt men fler tätorter såsom gruvsamhället Laisvall som upphörde 2005 som tätort i likhet med Dikanäs som upphörde att vara tätort 1990. En tid, 1965, var det 732 personer bosatta i Laisvall, samma år var det 1614 bosatta i Arjeplog som hade sitt högsta befolkningstal 1995 med 2135 personer. 1990 hade Vilhelmina tätort sitt högsta befolkningsantal om 4273. Kommunmässigt höll sig befolkningstalet tämligen oförändrat mellan åren 1970-1995, mellan 8700-8500 invånare.

Siffrorna följer givetvis urbaniserings”trenden”: år 1960 bodde 5,5 miljoner eller 73% av Sveriges befolkning i tätort, vid år 2005 hade tätortsbefolkningen ökat till 7,6 miljoner, motsvarande 84 % av landets befolkning. De största förändringarna har skett i Kronobergs, Hallands län och Västerbottens län. I Västerbottens län var det 52 % som bodde i tätorter 1960 och 76% bodde i tätorter 2005. Problemet var väl också att tätorterna successivt blev färre och större. En monokultur bredde ut sig.

Skolsystemutvecklaren Gunnar Iselau framhåller i en debattartikel i Dagen Samhälle att ”Problemet med jämförande rankningar är att de goda ambitionerna om rörelse framåt hamnar i diket när kommunerna ­tittar mer åt sidan. Rankningar innebär att uppmärksamheten i praktiken dras till rankningsläget i förhållande till andra kommuner, inte till orsaker i den egna verksamheten. Det medför att agerandet mer går ut på att hitta positiva delresultat än på att inse bestående hinder.” Ungefär det motsatta har drabbat många glesbygdskommuner som nu känner ett behov att endast se negativa resultat med sina kostnader i jämförelse med andra kommuner. Istället kan det vara som Iselau fortsätter: ”Kanske /../ läge att därför prova en ­annan form av statistik. En statistik som inte jämför kommuner emellan, utan som klargör det faktiska läget i kommunen. Vad som är uppnått och vad som återstår.” Vad är det som exempelvis Vilhelmina har uppnått med att ha två byskolor och två fjällskolor? Ja, förutom att kommuner ser sig som den näst-näst dyraste i skolkostnader i landet?

Vilka resultat har de skolor som är ”dyrare”? Vilka förutsättningar har de som är ”billigare” – om vi nu ska låsa oss fast enbart vid ekonomi. Skolinspektionen har enkäter på sin hemsida där det går att utläsa elevernas synpunkter och åsikter om sin egen skola. Ett sådant material skulle kunna användas mer i politiken. Som underlag. Görs det? Annars finns det Lisbeth Åberg-Bengtssons forskning  från 2009 om små skolor, hur bra de är i förhållande till stora, i en resumé över 30 års skolforskning där det konstateras att små skolor är minst lika bra som stora och i vissa fall även bättre. Åbergs slutsats om mindre skolor och dess arbetssätt något som konstateras även i Gerd Pettersson avhandling från 2017. Åbergs avslutande reflektion (min översättning): ”Vid 1940- och 1050-talet byttes många landsortsskolor med enlärarsystem ut mot tre-lärarskolor och protesterna var få. De nya skolorna lokaliserades till något större byar (ofta nära församlingens kyrka) [för Matsdal och Kittelfjäll blev Dikanäs tre-lärarskolan, min anm.] och resor med bus eller taxi till och från skolorna var inte så långa. Undervisningen som präglade de minsta skolorna med flera årskurser och mixade åldrar sågs som vid den tiden ofta som underlägsen en mer homogen åldersgruppering. Som vi sett i tidigare sektioner av artikeln, har dessa argument inte något stöd idag. Istället stängs skolor för uppenbara ekonomiska skäl.”

Slutligen vill jag åter föra fram några av Iselaus rader: ”det är kommunens högst ansvariga som har det yttersta huvudmannaansvaret och därmed är garanten inför staten att skol­lagen följs så att inte bara de flesta, utan ­varje elev ges de förutsättningar hen har rätt till. I klartext – att skollagen blir överordnad kommunallagen (läs: det kommunala självstyret).”

Låt skollagen och barnkonventionen bli överordnad kommunallagen. Och sätt också bostadsort som en förutsättning som ger rättigheter! Det står faktiskt redan i skollagen.

Bli först att kommentera