Möjliggör kulturskola i alla kommuner i Västerbottens län

Av , , 2 kommentarer 11

Följande är utkast till en skrivelse jag tänker göra till Region Västerbotten och Region 10. Skriv in en kommentar (den behöver inte publiceras om du inte anger att du vill det) om du vill skriva under eller om du vill tillägga något!

//

Hej,

Jag har bott i Vilhelmina kommun i tolv år. Under dessa år har satsningarna på kultur- och musikskapande för barn och unga i kommunen successivt minskat då ekonomin har varit under hård press och kulturen inte har prioriterats. Historiskt har Vilhelmina varit en framstående kulturkommun med Sveriges äldsta amatörteater samt andra amatörteatersällskap, ett berömt folkdanslag, Sveriges största spelmansstämma på scen, ett flertal kända författare och konstnärlig verksamhet inom ramen för gymnasiet såsom estetisk linje, samt balettskola, jazzbalettskola, dansprojekt, teaterprojekt, Kyrkan, musikföreningar, teaterföreningen, filmstudion, studieförbund och gallerier. Det har också arrangerats olika former av tilldragelser såsom nybyggarvecka, samiska kulturdagar, WWW-helgen, Vilhelmina-biennalen, Hösthelgen i Dikanäs, Midnight Light Festival med mera. En av de viktigaste ingredienserna som fört intresset för kulturutövande vidare genom åldrarna har varit Musikskolan i Vilhelmina men den lades ner 2016 på grund av ekonomiska skäl.

I baktakt till denna dystra utveckling har den psykiska ohälsan ökat, inte bara i vår kommun utan även i hela landet. Många har läst om de drogrelaterade dödsfallen som inträffade i kommunen för snart ett år sedan. Som samhälle behöver vi förebygga psykiska ohälsa som riskerar att leda över i drogberoende och det behöver göras under förskole-, grund- och gymnasieskoletiden.

Att kultur och musik har en läkande och helande effekt torde idag stå bortom allt rimligt tvivel (http://www.kulturellahjarnan.se/sv/forskning-2/forskning/) : både deltagande och utövande har effekter på inlärning, mot stroke, Parkinsons, demens, neuropsykiatriska diagnoser, psykisk ohälsa, det kan lindra smärta och givetvis har dans och musik effekter på övervikt och stillasittande! Idag är psykisk ohälsa (om vi för en stund ser bortom pandemin som ju även den för psykisk ohälsa med sig) och dess följdverkningar, den i särklass största kostnaden inom sjukvården – kulturen kan vara ett verktyg för att ändra på det!

Det finns mycket för både kommun och region att vinna kring att satsa på kulturen, exempelvis har Katrineholms kommun ett arbetssätt med ”kultur på recept” där elever som har behov av särskilt stöd kan genom Elevhälsan få undervisning i musik eller annat ämne i Kulturskolan. De skriver så här: ”Samarbetet mellan Elevhälsan och Kulturskolan kallas Kultur på recept. Många gånger har en elev ett speciellt intresse. Genom Kultur på recept får eleven möjlighet att utveckla detta intresse i form av en kulturell aktivitet på Kulturskolan. Eleven kan få lektioner i musik, bild & form, dans eller teater. Insatsen bygger på övertygelsen att människan utvecklas bäst i frivilligt valda aktiviteter som innehåller skapande verksamhet, socialt samspel och höga förväntningar. ’När det gäller barn tror vi att mental stimulans, inklusive kulturell sådan, särskilt under de tidigaste åren, kan ha avgörande betydelse för hjärnans utveckling och för kognitiv, emotionell och social förmåga. Det är därför mycket angeläget att forskning kring kulturella aktiviteters hälsoeffekter görs på barn, som följs under lång tid framåt’ (Professor emeritus Töres Theorell)” https://www.katrineholm.se/forskola–skola/kulturskola/kulturskolan-i-forskola–skola.html

Därför vill jag föreslå att Regionen – som betalar 22 MKR till Norrlandsoperan – utreder möjligheter för att det ska kunna finnas en kulturskola i varje kommun i Västerbottens län – eller en gemensam kulturskola för inlandet, exempelvis. Detta för att våra barn ska kunna få tillgång till ett glädjande och hälsofrämjande redskap på lika villkor och inte beroende på vilken kommun du råkar bo i. I nuläget finns vissa medel att söka hos Kulturrådet för att utveckla redan befintliga kulturskolor och skapa samverkan mellan kommuner. Det ska inte behöva vara som det rapporteras om i https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/stora-skillnader-i-satsning-pa-kulturskola-i-lanet där Malå får lägga mycket mer per invånare och att Vilhelmina verkar vara den enda kommun som inte har någon kulturskola alls.

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Identitetspolitiken slår igenom….

Av , , Bli först att kommentera 18

Som jag tidigare förstått och försökt belysa här och gentemot Regionen spelar denna instans rejält på identitetspolitik. Sorgligt omedvetna om att Västerbotten inga fjäll har ( förutom de urfjäll vid kusten som användes av skogssamer in på 1800-talet innan de assimilerades in i den svenska befolkningen).

Däremot har Västerbottens län fjäll.  Att kalla oss som bor närmare ”Kölen” än ”Botten” västerbottningar, är minst sagt löjligt. Men just ja, det handlar ju om att kunna resa tryggt och enkelt med kollektivtrafik. Och då är det väl främst västerbottningarna som kan resa….jag, t.ex., måste ställa min bil 3 mil bort och hoppas den startar vid -30 när jag kommer tillbaka.

När jag ser fjällen i bakgrunden på bilden tänker jag på sketchen om Carl Bildt, ”jag har hela svenska folket bakom mig….långt bakom mig.”

 

Bli först att kommentera

Svaret från Skolverkets generaldirektör

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag fick snabbt ett utförligt svar från Skolverkets GD Peter Fredriksson och jag publicerar det här.

//

God morgon Åsa!

Tack för ditt mejl! Intressant och viktigt! Bra för dig att veta att jag inte har uttalat mig om skolsituationen i Vilhelmina eller skolan i Dikanäs. Det vore mig främmande att ha någon som helst synpunkt på hur skolverksamheten ska organiseras i en enskild kommun.
Som du själv skriver, det är många perspektiv och faktorer att ta hänsyn till när man diskuterar och fattar beslut om hur skolstrukturen ska se ut.

Det stämmer att jag brukar säga att minst 500 elever är vad som krävs om skolan ska kunna tillhandahålla de kompetenser och resurser som en skola förväntas ha. Detta utifrån att vi i Sverige har ett system med elevpeng. Med den sammanlagda elevpengen ska skolan finansiera verksamheten. Detta känner du till, det förstår jag. Många kommuner väljer ju dock att med extra anslag göra det möjligt för en mindre skola, med få elever, att åtminstone finansiera en grundbemanning.

Viktigt att komma ihåg, när jag säger ”minst 500 elever” är det att betrakta som något som vore bra utifrån skolans uppdrag. Skolan ska ha utbildade och legitimerade lärare i alla ämnen, skolan ska ha en elevhälsa med tillgång till skolsköterska, kurator, psykolog och syvare, skolan ska ha förutsättningar att ge elever extra anpassningar och särskilt stöd, skolan ska ha bibliotek och skolan ska ge eleverna en varierad tillgång på läromedel. För skolans utveckling brukar man också säga (bland annat jag) att lärare behöver finnas i ett kollegialt sammanhang, ha kollegor, där man utifrån erfarenheter och forskning kan utveckla undervisningen. Allt detta kräver en viss dimension (ett visst antal elever).

Men allt detta ska ju ställas mot andra faktorer, faktorer som du själv lyfter, som vad som är ett rimligt avstånd för barn och unga mellan hemmet och skolan och vad som är rimligt för att människor ska kunna bo på landsbygden. Det senare är ju en fråga som inte bara handlar om skolan. Den handlar ju om vilket Sverige vi vill ha, vilka värden vi vill värna, inte vad de har för pris. Det är många vackra ord om att hela Sverige ska leva, men då måste det ju ges förutsättningar för det. Jag förstår att politikerna och de ansvariga tjänstemännen i Vilhelmina med de knappa resurser man har brottas med hela den här problematiken. Skolan är ju sedan länge kommunaliserad. Den ska kommunen ta ansvar för och samtidigt ska man göra det möjligt för människor att bo i Dikanäs, Nästansjö och Malgovik.

Återigen, när jag säger minst 500 elever så är det utifrån ett skolperspektiv, skolans generella behov av resurser, inga andra faktorer är beaktade. Man skulle kunna säga att jag med 500 elever talar om någon slags norm eller standard, eller idé. Men sedan finns ju en verklighet. Det är ju den du beskriver i ditt mejl. Den verkligheten finns också på många andra platser i Sverige. Om alla skolor skulle ha minst 500 elever så skulle rätt många skolor behöva läggas ned.

Slutligen, vill bara säga att minst 500 elever inte på något sätt garanterar att eleverna får den skola de behöver, en skola där de är trygga och kan lära sig allt de ska kunna. Elevernas lärande och utveckling handlar om så mycket mer än bara resurser. Med detta sagt, jag tror verkligen inte att barn och ungdomar i någon generell mening skulle fara illa av att gå på en liten skola. Tillgången till kamrater och möjligheten att finnas i en kontext där man får träffa andra med kanske andra erfarenhet och bakgrunder är förstås värdefull. Men då ska det ställas mot att kanske som i det här fallet åka buss upp till tre timmar om dagen till och från skolan.

Ja, det du lyfter i ditt mejl är svårt, eftersom så många olika perspektiv ska beaktas. Jag har ingen möjlighet att säga vad som är rätt eller fel vad gäller skolan i Dikanäs. Det jag hoppas på är att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörande, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.

Vänliga hälsningar
Peter Fredriksson

//

 

Jo, nog visste jag att han inte uttalade sig om DIkanäs skola, men det var bra att få ett förtydligande, för alla som i olika sammanhang använder Fredrikssons uttalande en aning svepande. Och – värt att understrykas GDs ord och förhoppning: ”att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörande, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.”

Bli först att kommentera

Öppet brev till Skolverkets generaldirektör

Av , , 4 kommentarer 19

Öppet brev till Skolverkets generaldirektör

Hej Peter Fredriksson!

Jag heter Åsa och bor i fjällbyn Dikanäs, Vojmådalen i Vilhelmina kommun, Västerbottens län. I vår by (som ligger 10, 5 mil från kommunens enda tätort) finns en skola som sträcker sig från förskoleklass till nionde årskursen. I byn finns även en förskola. Skolan kommer nu i höst att ha 13 elever från åk F till 8. På förskolan är ytterligare 6 barn inskrivna. Vi har nåtts av artiklar och utsagor om att du som Skolverkets generaldirektör uttalat att en kommun ska försöka undvika en skola under 500 elever.

Som förälder och boende i Vojmådalen undrar jag hur du ser på skolor som vår? Vilhelmina kommun har nyligen lagt ner två byskolor, Nästansjö och Malgovik med 20 respektive 50 barn (f.ö. en av de ”största” byskolorna som lagts ner i det nordliga inlandet) och intill för bara en vecka sedan låg också ett nedläggnings- och besparingshot över skolan i Dikanäs. Politikerna använder sig av uttalanden som stödjer sig på ditt, att ”egentligen skulle Vilhelmina bara ha en skola” eller statistik från SKR som säger att med Vilhelminas befolkning ska kommunen ha högst fyra grundskolor. I dagsläget har kommunen tre på tätorten (varav en friskola) och två i fjälldalarna.

Vet du – våra barn skulle inte kunna bo kvar hemma om skolan i Dikanäs lades ner. Förslaget från kommunens utredare var att elever i årskurserna F till 6 ska skjutsas till grannkommunen upptill 6 mil enkel väg – 2,5 mil på en grusväg (som Gud glömde för många år sedan och Trafikverket bedömt som ”kulturväg” för att få behålla den smala utformningen = urkass såväl vår, höst och vinter). Sådant tar tid från barnen och deras familjer, minst 3 timmar om dagen. För högstadiet gällde att åka antingen till Saxnäs eller Vilhelmina vilket är upptill 13 respektive 16 mil för den elev som har längst resväg och 7,5 respektive 10,5 mil för de som har kortast. Det blir nästan 3 timmar enkel resa!

Givetvis skulle vi föräldrar inte låta våra barn utsättas för sådana resvägar, vi skulle flytta ifall kommunen avvecklade skolan – och de flesta skulle flytta från kommunen. Med barnen och föräldrarna skulle givetvis också inflyttningen och utvecklingen avstanna i dalgången som är en stor tillväxt- och utvecklingsmotor i hela kommunen med skidorten Kittelfjäll som nav. Många av föräldrarna är också företagare inom rennäringen och har valt Dikanäs skola på grund av en bra samisk integrerad undervisning ända från förskolan.

Dikanäs skola har alltid varit högpresterande och en hög andel behörig personal och elever med gymnasiebehörighet. Men möjligheten till likvärdighet i utbildningen ligger egentligen inte där kvalitet alltid ska vägas in, utan i att ha tillgång till utbildning i rimlig närhet till där du bor – i alla delar av detta land – annars bör vissa landsdelar förklaras som ej möjliga för barnfamiljer att bo eller bosätta sig i. Enligt Barnkonventionen ska alla beslut som rör barn i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa. Barn har rätt till tillgänglig och kvalitativ utbildning och rätt till sitt språk, kultur och religion. De har också rätt att slippa skiljas från sina föräldrar och rätt till lek, vila och fritid – trots sin skolplikt!

Dikanäs skola (och Saxnäs skola) är inte heller ensam i att ha ett lågt elevantal, bara i Västerbottens län finns flera fjällskolor som Risbäck i Dorotea, Skytteanska i Tärnaby och Ammarnäs i Sorsele – men där har kommunerna sedan några år tillbaka valt att säkra skolornas existens för att de vet att glesbygdsskolors elevantal varierar över tid och de anser att skolan är nödvändig så länge det finns barn. Vilhelmina kommun har möjligen det än svårare då de har sin bosättningsstruktur med två fjälldalar och två fjällskolor. Politikerna som styr i Vilhelmina har bara i dagarna lovat att skolan ska vara kvar i byn, men hur länge det löftet gäller är inte uttalat och det finns därför en överhängande risk för neddragningar och successiva avvecklingar som kommer att försvåra för utveckling och inflyttning. När det gäller storleken på skolor, pekar forskningen snarare i motsatt riktning: små enheter (i glesbygd) visar sig vara inkluderande (Gerd Pettersson 2017) och inte sämre kvalitetsmässigt än större, snarare tvärtom (Lisbeth Åberg-Bengtsson 2009).

Jag tolkar ditt uttalande i NSD om Luleå kommuns agerande om att skapa större och färre skolor som en märklig acceptans av ett ekonomiskt system som varken ser till individers behov eller geografiska aspekter. Samma märkliga uteslutande av geografiska perspektiv återfinns i den utredning om likvärdig skola som nu är ute på remiss, där likvärdighet endast ses mot bakgrund av urbana integrationsproblem. Riktade förslag för att motverka geografisk segregation, att elever i glesbygd får en försämrad möjlighet till lika villkor gällande utbildning (inte kvalitet i termer av behöriga lärare, utan i termer av tid till vila och fritid pga. av för lång resväg), återfinns inte i utredningen.

Slutligen, en önskan är att du som Skolverkets generaldirektör funderar kring vad uttalanden som ”en skola med under 500 elever ska man försöka undvika” kan ha för innebörd för skolor i extrem glesbygd och glesbygdskommuner. Som generaldirektör för Skolverket borde dina uttalanden visa insikt och kännedom om skolors situation i HELA landet. Nu kan visserligen det uttalandet ha vinklats och avnyanserats i media men då är det viktigt för dig som generaldirektör att följa upp och korrigera det. Vi är många som väntar med hoppfullhet på något sådant.

Dikanäs/Gäjka, den 6 september 2020

Åsa Össbo, förälder till elev på Dikanäs skola.

4 kommentarer

Trygga fjällskolorna

Av , , Bli först att kommentera 17

 

Nu rapporteras i media om att de stora partierna i Vilhelmina kommun, S och C, inte vill verka för att få till en nedläggning av Dikanäs skola. På en VK-blogg beskrivs hur tråkigt det är att det verkar ha blivit så fel i frågan om utredningen kring Dikanäs skola, eller åtminstone fel eftersom föräldrar och boende och stugägare har reagerat så kraftigt.

 

”Det är så olyckligt att det ska ha behövt bli såhär. Men vems är felet? De som eldar på rädslan, de som gav uppdraget eller de som inte kommunicerat?

Jag känner bara att det varit så onödigt att utsätta människor för den här osäkerheten helt i onödan. Skolan i Dikanäs kommer att vara kvar! Vi Centerpartister har varit helt eniga i det och jag tror att S vänder även de i frågan.”

 

Min frågor är:

1. Vem/vilka är det som ”eldar på rädslan”?

2. Vilka ”gav uppdraget”?

3. Vilka är ”de som inte kommunicerat”?

 

OCH – Ja, det är ”onödigt” att utsätta oss för detta, vi lägger ner en jäkla massa tid på att försvara vår existens. Från att ha varit ganska otydliga formligen tävlar nu majoritetspartierna i att visa att de inte har för avsikt att lägga ner skolan. Som ännu en politiker skriver på sin VK-blogg att ”sedan bröt helvetet lös anfört av dagens opposition i Kristdemokraterna, Feministiskt initiativ, Politiskt initiativ (samma partier som stod bakom beredningsbeslutet) och Sverigedemokraterna” – återigen: litet fel perspektiv, känsla av ett ”helvete” ligger nog inte hos politikerna i S utan hos dem som faktiskt berörs av beredningen. Varför måste (dessa) politiker vara så självupptagna? Kan de inte bara säga att nu har vi fattat ett beslut i ärendet. Det är ju det viktiga, inte att skuldbelägga någon.

För, som förälder och boende i området är mina svar på frågorna tyvärr:

1. Den som ”eldar på rädslan” är politiker som inte kommunicerar. Politikens interna information behöver bli bättre, hörde för någon vecka sedan av en centerpartist att frågan inte hade diskuterats i partiet. SAY WHAT?? Om ett förslag om vidare kostnadsberedning av utredningen (som presenterades vid mötet den 20 maj) beslutats vid det mötet i UN där uppenbarligen C sitter som vice ordförande, borde väl denna vice ordförande ha konsulterat sitt parti i en sådan viktig fråga? Eller det är kanske inte en fråga alls, att lägga ner tjänstepersontid på beredningar? Jag anser att de stora partierna i dessa frågor måste vara mycket mer kommunikativa åtminstone inom sig. Oppositionspolitikerna har också ett arbete att göra med att vara mer kommunikativa inom sig, ingen ställde sig mot en vidare kostnadsberedning av ”utredarens” förslag. Men det är inte dem som har majoriteten. Men däremot kan de fortfarande påverka. Men på vilka villkor? På mötet (nästintill vid sittande bord om jag förstått det rätt) kom förslaget och samtidigt beslutas att kostnadsberäkna. Här skulle givetvis något ha markerats. Men vi har ingen inspelning från det mötet så vi får bara fråga de ledamöter vi litar på vad som sades. Jag har frågat den jag har närmast. Så jag vet vad och hur den personen uppfattade det hela, som ett icke-beslut och hade kommenterat under mötet att UN redan hade tagit ett beslut, och att de hade varit eniga om att inte göra något åt Dikanäs skola. ”De” (som jag antar är S ledamöter) svarade med att ”den saken gällde högstadiet”. Så det tycks trots allt ha funnits en agenda, åtminstone att lämna över till KS eller KFM att besluta.

2. ALLA representerade partier i UN gav uppdraget. Uppdraget och direktiven uttalade från början inte att lägga ner skolan vilket blev utredarens förslag. Men vidare ställde sig ingen heller mot en vidare kostnadsberedning av ”utredarens” förslag.

3. De som kommunicerat tydligast sin åsikt i frågan är politiker inom oppositionen. Inte majoriteten. Vi hoppas nu att C och S inte utmålar situationen som att de har räddat Dikanäs skola medan oppositionen snarare har ”eldat på rädslan”. Det viktiga är att det finns en majoritet för att trygga fjällskolorna.

 

Vice KSO säger i en intervju i VK gällande att hålla nere kostnaderna: ”att det är något vi kan sätta oss ner och klura över tillsammans med de som bor i området”. Är det likabehandling? Som om föräldrarna på tätorten ska hitta en lösning för modulerna som ju uppenbarligen kostar pengar där? Ska vi bybor arbeta ännu mer för att våra barn ska kunna gå i skolan? Varför inte nu göra som oppositionen har föreslagit – SKRIVA till STATEN att Staten behöver ta ansvar för antingen lokalkostnaderna eller lärarlönerna för alla fjällskolor i landet! Det är, trots allt, på grund av statlig avvecklingspolitik över decennier, som kommunen har försatts i denna situation – och inte någon, som vissa politiker försöker göra gällande, lyxkonsumtion.

”Vi har för få barn” skrivs på bloggen intill. NEJ, vi har de barn vi har och de har rätt till skola och rätt till fritid och vila (dvs att inte behöva åka alltför långt vilket redan en del barn gör i Vilhelmina kommun).

Ta nu och samla kommunstyrelsen eller fullmäktige och skriv till övriga fjällkommuner i Jämtland, Västerbotten och Norrbottens län. Samla deras röster och synpunkter till regeringen i en skrivelse om att trygga fjällskolorna och de små förskoleenheterna i landets glesbygd, i samverkan med respektive kommun. Eller skriv som egen kommun och skicka budkaveln vidare!

 

 

 

Bli först att kommentera

Uppdaterad RUS

Av , , Bli först att kommentera 16

Mot alla odds fick jag iväg några synpunkter på den omarbetade Regionala utvecklingsstrategin för Västerbottens län. Det var en oerhört kort (2:a) remiss-tid, några dagar, så svaren lär väl bli därefter – om det ens blir några.

Jag kan konstatera att Regionen fortfarande har problem bl.a. med beskrivningen av det geografiska området (nedan följer mina inskickade synpunkter):

//Skrivningen (på sid 4 i utkast till uppdaterad RUS) ”Västerbotten avser i regionsammanhang ett län som består av landskapet Västerbotten samt delar av Lappland och Ångermanland” med noten ”Regionen, Västerbotten och länet används synonymt i strategin. Ej att förväxla med organisationen Region Västerbotten” blir ännu mer förvirrande. Varför skrivs inte bara länet Västerbotten? Min uppmaning är: Skilj på länet Västerbotten som det geografiska området och Region Västerbotten(s län) som organisationen. Men tala om Västerbotten då ni menar landskapet och Västerbottens län då ni menar länet. Enklare än så kan det inte bli. Problemet blir när någon vill förkorta begreppen och identitetsfästa invånare till ”Västerbottningar” i det benämnandet exkluderas givetvis vi som bor närmare ”Kölen” än ”Botten”.

Vidare bör det skrivas (kursiv och fetad, mina förslag): ”Internationellt delar Västerbottens län en landgräns med Norge och en sjögräns med Finland, vilket innebär att det är en del av makroregionen runt Östersjön. Västerbottens län är en region i arktiska delen av Europa”.

 

På sidan 5 skrivs ”ursprungsfolket” samerna, medan resterande ställen där samer omnämns är det med begreppet urfolk. Använd det gängse begreppet urfolk.

 

På sidan 7 anges om levande plats, ”att nya invånare välkomnas” bl.a. hänvisas till likvärdig utbildning – hur har regionen tänkt strategiskt för att trygga möjligheten till likvärdig utbildning (inom rimlig geografisk närhet till hemmet) för dem som redan bor på platser i regionen där exempelvis byskolor nu har eller ska läggas ner? Ska landsbygden, där barnfamiljer fortfarande bor och dit trots allt människor önskar flytta, inte vara en levande plats?

 

På sidan 8 – vad är en inkluderande och hållbar industrialisering? Håller vi verkligen fortfarande på med industrialisering? I betydelsen ”ett samhälles omvandling från jordbrukssamhälle till industrisamhälle”?

 

Eftersom Västerbottens län är ett så omfattande och med varierande bosättningstäthet borde det finnas geografiska dimensioner med under rubriken ”Jämlik och jämställd inkludering” på sidan 14. Här blir det också tydligt hur förvirrande de använder ”Västerbotten” synonymt ”ej att förväxla med organisationen” (not 4) – precis vad som görs under denna rubrik.

 

Även på sidan 21 behövs geografiska perspektiv när det gäller ”jämställt, jämlikt och inkluderande klimat för främjande av företagande och entreprenörskap”.

 

Förstår författarna vad de skriver på sid 24: ”Hållbara färdmedel och digitala lösningar skapar möjligheter att vara bosatt i Västerbotten”. Det ska alltså inte ens vara möjligt att bo i HELA Västerbotten, det borde givetvis stå: ”i hela Västerbottens län”!!

 

Delprioritering 3.1 Här framstår frågan om hur det är tänkt att regionerna ska arbeta i kommunerna som brännande men helt obesvarad: ska regionen finnas på plats, decentraliserade kontor vilket digitaliseringen (och det nya distansarbetssättet i pandemins kölvatten) verkligen borde innebära? Vilka resurser har regionen eller ska de bara finnas för att peka – från Regionens hus i Umeå?

 

Delprioritering 5.3 – bra att sårbara grupper också omfattar boende i glesbygd, men under ”identifierade behov” behöver också glesbygden omfattas: är det t.ex. hållbart att barn och föräldrar ska behöva åka 10–13 mil från fjälldalarna i Vilhelmina kommun, för att besöka tandläkare, föräldrarna måste ta ledigt en hel dag från arbetet, istället för att inrätta en mobil tandklinik eller tandbuss som kan besöka respektive fjälldal och ”avverka”/betjäna alla som har behov under några få dagar. Samhällsekonomiskt borde det vara en vinst och även miljömässigt. För de äldre och andra som har problem att åka bil långa sträckor underlättar det också. Samma slags service borde finnas gällande sjukterapeut-/rehab-behandling. I synnerhet då flera av de vägar vi måste färdas är så skumpiga att de ger upphov till ytterligare smärttillstånd. Digitaliseringen hjälper inte i alla lägen.

//

Hoppas att något av detta kan slå an någon signal, någon pollett trillar ner. Hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan.

Bli först att kommentera

Skollagen och barnkonventionen behöver bli överordnad kommunallagen

Av , , Bli först att kommentera 18

Jämförelser mellan kommuner har varit en metod och ett mantra för tillrättalägganden inför budgetbeslut under lång tid, såväl kostnadsjämförelser som kvalitetsjämförelser. Min fråga när dessa jämförelser presenteras i nämnder och styrelser under min tid som politiker var alltid – hur har de räknat och kan detta ses som en kvalitativ komparation? Går det verkligen att jämföra allt på samma sätt?

Hur väl grundad är en jämförelse av utbildningskostnader mellan Vilhelmina kommun och dess jämförbara landsbygdskommuner? Det brukar vara Strömsund eller Arjeplog, har jag fått veta. Men, förutom att de alla är fjällkommuner – hur jämförbara är dem?

De ligger i tre olika län, Strömsunds kommun kan tyckas väldigt speciell för att vara fjällkommun, den har visserligen något som närmast liknar två fjälldalar (även om den ena inte har väg och bebyggelse upp till norska gränsen) och liknar därmed Vilhelmina kommun, men i övrigt den är uppbyggd ungefär som en landsbygdskommun i södra Sverige, med numera åtta (8) distrikt där sex (6) distrikt har tätorter medan två (2) distrikt endast har småorter. Vilhelmina kommun däremot har en (1) tätort (och ett ”distrikt”) medan Strömsund har sju (7), där två (2) tätorter ligger inom Ströms distrikt – alltså i anslutning till centralorten. Centralorten och dess granntätort utgjorde 28 % av befolkningen 2015, allt som allt bodde 60 % av befolkningen i någon av de sju tätorterna vilket skapar en annorlunda bosättningsstruktur än i Vilhelmina där ca 55 % bor på den enda tätorten och resterande del är fördelade över kommunens ”landsbygd”, även om Strömsunds kommun arealmässigt är större.

Det finns nio grundskolor i Strömsunds kommun.

Två F-6 skolor inne i Strömsund samt en 7-9 skola: Bredgårdsskolan (190 elever), Hedenvindskolan (ca 200 elever), Vattudalskolan (ca 180 elever)

Centralskolan F-9 skola i Hoting (119 elever, 5 mil från centralorten),

F-6 skola i Kyrktåsjö (30 elever, 2 mil från Hoting för högstadium, 7 mil till Strömsund),

Grevåkersskolan F-9 skola i Hammerdal (200 elever, 3,5 mil till Strömsund)

Frostvikenskolan F-9 skola i Gäddede (71 elever, 13,5 mil till Strömsund)

Jormskolan F-3 skola i Jormvattnet (3 mil från Gäddede, 16,5 mil till Strömsund) som är kommunens minsta skola med 6 elever så här skriver de på skolans hemsida: ”Jormskolan är kommunens minsta grundskola. För närvarande går sex elever på skolan, men vi ser att fler barn är på väg in och antalet elever kommer att öka de närmaste åren. Vi ser ljust på framtiden, vi har en viktig roll på grund av de långa reseavstånden” – detta går att jämföras med exv Dikanäs och Saxnäs skolor – de har inte en högstadieskola på 3 mils avstånd utan på ca 10 mils.

Fjällsjöskolan i Backe som har F-5 samt 6-9 i olika byggnader (ca 130 elever, 5,5 mil till Strömsund). Allt som allt, nio (9) grundskolor (alla kommunala) på en befolkning om 11 573 personer och ett elevantal på 1 160.

Vilhelmina har till i år haft 7 grundskolor på en befolkning av 6 667 personer och ett elevantal på 728.

Volgsjö F-6 (350 elever); Hembergsskolan 7-9 (190 elever); Strandskolan F-9 (friskola – 61 elever) Malgovik skola F-6 (51 elever, 1,7 mil från Vilhelmina); Nästansjö skola F-6 (19 elever, 2,3 mil från Vilhelmina); Saxnäs skola F-9 (39 elever, 9,2 mil från Vilhelmina); Dikanäs skola F-9 (18 elever, 10,5 mil från Vilhelmina).

Egentligen kan Arjeplog sägas ha tre fjälldalar, men två av dem slutar i väglöst land vid Adolfström och Örnvik vid Tjeggelvas. Arjeplog har en (1) grundskola Silverskolan (med två byggnader: Öbergaskolan F-5 och Kyrkholmsskolan 6-9) med 259 elever, på en befolkning av 2 757 personer. Arjeplog har historiskt sett varit en landskommun, inte som Vilhelmina som hade både landskommun och municipalsamhälle/köpingskommun som slogs samman 1965. Inom Arjeplog har det bara funnits ett distrikt men fler tätorter såsom gruvsamhället Laisvall som upphörde 2005 som tätort i likhet med Dikanäs som upphörde att vara tätort 1990. En tid, 1965, var det 732 personer bosatta i Laisvall, samma år var det 1614 bosatta i Arjeplog som hade sitt högsta befolkningstal 1995 med 2135 personer. 1990 hade Vilhelmina tätort sitt högsta befolkningsantal om 4273. Kommunmässigt höll sig befolkningstalet tämligen oförändrat mellan åren 1970-1995, mellan 8700-8500 invånare.

Siffrorna följer givetvis urbaniserings”trenden”: år 1960 bodde 5,5 miljoner eller 73% av Sveriges befolkning i tätort, vid år 2005 hade tätortsbefolkningen ökat till 7,6 miljoner, motsvarande 84 % av landets befolkning. De största förändringarna har skett i Kronobergs, Hallands län och Västerbottens län. I Västerbottens län var det 52 % som bodde i tätorter 1960 och 76% bodde i tätorter 2005. Problemet var väl också att tätorterna successivt blev färre och större. En monokultur bredde ut sig.

Skolsystemutvecklaren Gunnar Iselau framhåller i en debattartikel i Dagen Samhälle att ”Problemet med jämförande rankningar är att de goda ambitionerna om rörelse framåt hamnar i diket när kommunerna ­tittar mer åt sidan. Rankningar innebär att uppmärksamheten i praktiken dras till rankningsläget i förhållande till andra kommuner, inte till orsaker i den egna verksamheten. Det medför att agerandet mer går ut på att hitta positiva delresultat än på att inse bestående hinder.” Ungefär det motsatta har drabbat många glesbygdskommuner som nu känner ett behov att endast se negativa resultat med sina kostnader i jämförelse med andra kommuner. Istället kan det vara som Iselau fortsätter: ”Kanske /../ läge att därför prova en ­annan form av statistik. En statistik som inte jämför kommuner emellan, utan som klargör det faktiska läget i kommunen. Vad som är uppnått och vad som återstår.” Vad är det som exempelvis Vilhelmina har uppnått med att ha två byskolor och två fjällskolor? Ja, förutom att kommuner ser sig som den näst-näst dyraste i skolkostnader i landet?

Vilka resultat har de skolor som är ”dyrare”? Vilka förutsättningar har de som är ”billigare” – om vi nu ska låsa oss fast enbart vid ekonomi. Skolinspektionen har enkäter på sin hemsida där det går att utläsa elevernas synpunkter och åsikter om sin egen skola. Ett sådant material skulle kunna användas mer i politiken. Som underlag. Görs det? Annars finns det Lisbeth Åberg-Bengtssons forskning  från 2009 om små skolor, hur bra de är i förhållande till stora, i en resumé över 30 års skolforskning där det konstateras att små skolor är minst lika bra som stora och i vissa fall även bättre. Åbergs slutsats om mindre skolor och dess arbetssätt något som konstateras även i Gerd Pettersson avhandling från 2017. Åbergs avslutande reflektion (min översättning): ”Vid 1940- och 1050-talet byttes många landsortsskolor med enlärarsystem ut mot tre-lärarskolor och protesterna var få. De nya skolorna lokaliserades till något större byar (ofta nära församlingens kyrka) [för Matsdal och Kittelfjäll blev Dikanäs tre-lärarskolan, min anm.] och resor med bus eller taxi till och från skolorna var inte så långa. Undervisningen som präglade de minsta skolorna med flera årskurser och mixade åldrar sågs som vid den tiden ofta som underlägsen en mer homogen åldersgruppering. Som vi sett i tidigare sektioner av artikeln, har dessa argument inte något stöd idag. Istället stängs skolor för uppenbara ekonomiska skäl.”

Slutligen vill jag åter föra fram några av Iselaus rader: ”det är kommunens högst ansvariga som har det yttersta huvudmannaansvaret och därmed är garanten inför staten att skol­lagen följs så att inte bara de flesta, utan ­varje elev ges de förutsättningar hen har rätt till. I klartext – att skollagen blir överordnad kommunallagen (läs: det kommunala självstyret).”

Låt skollagen och barnkonventionen bli överordnad kommunallagen. Och sätt också bostadsort som en förutsättning som ger rättigheter! Det står faktiskt redan i skollagen.

Bli först att kommentera

Förrädarens guld

Av , , 8 kommentarer 26

 

Vad vet lagstiftarna (våra folkvalda i riksdagen) idag om glesbygden, glesbygderna? Hur många riksdagsledamöter är bosatta i glesbygd, har bott, vuxit upp där eller har någon form av kännedom om förhållandena i glesbygderna samt ställer denna sin erfarenhet och kunskap till förfogande och i glesbygdens tjänst under sin tid i riksdagen?

Jag har i ett antal statliga utredningar (SOU) som jag haft anledning att läsa de senaste åren (bl.a. Vattenverksamhetsutredningen x 3; Ny regional indelning; Mer likvärdig skola) funnit att utredarna och själva utredningen saknar glesbygdskännedom. Landsbygdsutredningen som kom 2017 ledde till en proposition med förslag om 75 punkter för landsbygden som alla partier var överens om. Av dessa har ironiskt nog endast tre punkter blivit helt genomförda enligt Hela Sverige ska leva. En av punkterna var att varje SOU och lagförslag ska redovisa konsekvenser för landsbygden – vilket innebär att utredare och lagstiftare MÅSTE ha någon form av åtminstone landsbygdskännedom – landsbygd och glesbygd är väl snart sagt samma sak.

Min fundering är emellertid vad är det som gör (och över tid har gjort) att glesbygdens förhållanden är så frånvarande i rikspolitiken? Nog för att de som bor i glesbygd är en minoritet idag men vi lever ännu med människor i beslutsfattande ställning som har sett landsbygden bli glesbygd och glesbygden avfolkas. De som är födda i slutet av 1940- och början av 1950-talet i Sverige levde sina uppväxtår i ett land som fortfarande var präglat av att en stor andel bodde ”på landet.” I de norra delarna av landet är nog även tidiga 1960-talister att räkna till dem. 40- och 50-talisterna var även en generation som valde att lämna landsbygden (givetvis även generationerna efter dem) och en del valde att flytta tillbaka: ibland med sina familjer under arbetsaktiva år men många, kanske fler, som pensionärer. Men varför, om nu en stor del av dem flyttat från landsbygden, lät dem inte sin erfarenhet och kunskap om lands- och glesbygdsförhållandena få betydelse, de som hade makt att göra det? Jag kommer fram till tre möjliga svar på min (något ej så väl, på här redovisade fakta, underbyggda) frågeställning:

1. De som flyttade från lands- och glesbygden hade helt enkelt inte kompetens nog att ta sig in i maktens korridorer på grund av att de segregerats eller diskriminerats genom uppväxt i glesbygd (falskt: glesbygden blev glest eller åtminstone glesare på grund av utbildningsflykt och dessa högutbildade headhuntades och fick fast anställning på annan ort).

2. De har lämnat sin erfarenhet och kunskap därhän för att jämka in sig i den urbana normen som råder i maktens korridorer – de har helt enkelt förlorat kunskapen.

3. De vet om sin erfarenhet men följer partilinjen för att kunna avancera politiskt. En del har använt uttrycket ”Judas-pengar”. Jag tar ut steget till skönlitteraturen och ser (ännu) en analogi från ungdomskvadrologin Mortal Engines (av Philip Reeve) som träffande i detta avseende – ”Förrädarens guld” (eng: Predators Gold): mot en handfull penningar eller annat ”byte” (exv avancemang eller närvaro i organisationen) anger du positionen för ett samhälle du råkat stöta på eller kommer från i den fiktiva världen av vandrande städer. Rovdjursstaden söker snabbt upp det mindre samhället och äter helt sonika upp det i sin eviga jakt på energi och bränsle till sina gigantiska motorer och ”prey” (byte). Förrädaren går fri, avancerar eller får njuta av sitt guld på ett eller annat sätt om lyckan står hen bi, givetvis på avstånd från det offrade samhället.

Sverige(s beslutsfattare) har, i avsaknad på naturresursåterbäring (eller lokalt självbestämmande över naturresurser) och det ej transparenta systemet för kostnadsutjämning, förrått sin landsbygd och glesbygd länge nog. Förrädarens guld lyfter personer som Irene Svenonius på en våg av hybris med uttalanden om att Stockholm inte längre ska bidra till utjämningssystemet, Förrädarens guld svämmar ur mungiporna när Ibrahim Baylan påstår att LKAB inte har något samhällsansvar, och när Maud Olofsson sluter avtal som slår samman danska och svenska postverket och Vattenfalls köp av Nuon. Givetvis finns det många, många fler att rada upp, från alla partier. Det mest påtagliga är väl tiden, decennierna av utarmning bland annat genom avreglering som marknadsutsatt infrastruktur och offentlig service, vilket i de flesta fall försämrat och fördyrat samt lett till centraliseringspolitik på snart sagt alla områden.

Om vi är överens om att det är dags för förändring så kan tiden inte vara annat än inne för den nu. Ett steg eller försök till diskussion kan vara en förtroendemannaberedning på rikspolitisk nivå. Hur väl kan dagens partiväsende och parlamentariska system egentligen representera olika delar av och grupper i detta avlånga land?

 

 

8 kommentarer

Allting hänger samman (i samhällsekonomin)

Av , , 3 kommentarer 26

I regnets spår känns det som om sommaren börjar gå mot sitt slut, åtminstone i fjällen. Trots att det är mitt i sommaren känns det att vi går snart mot höst och tiden då skolorna öppnar sina portar för ett nytt läsår. Ja, inte alla skolor. Inte de byskolor som väldigt hastigt och mindre lustigt fick stänga ned sina verksamheter i Vilhelmina kommun. Och även på andra håll i landet. Nedläggning av byskolor är en trend i Sverige (se karta work in progress), på tvärs mot vad som sker i övriga delar av Europa där det verkar vara småskalighet som eftersträvas.

En fråga som malt i mitt huvud sedan i maj då en ”utredning” författad av en utbildningsstrateg på Region Västerbotten som föreslog en avveckling av en av landets få fjällskolor – Dikanäs skola – är: ska en regionstrateg verkligen föreslå avveckling av by- och fjällskolor? Är det så en Region – som har ansvar för ”utveckling” – ska arbeta? Mot bakgrund av att det nära nog samtidigt var dags för olika instanser att lämna in remissyttrande om den regionala utvecklingsstrategin (RUS) för Västerbottens LÄN.

Lyckligtvis hade Lycksele kommuns politiker så pass mycket omdöme att de stod emot de förslag på förändrad skolstruktur (=nedläggning av byskolorna) som samme strateg lade fram tidigare under våren. De ansåg att byskolorna var avgörande för en levande landsbygd och lokal utveckling.

Men återigen – är det så en Region ska arbeta? Med stuprörsekonomi och centralisering framför holistiskt samhällsekonomiskt utvecklingsstrategiskt arbete?

Vad betyder en byskola?

I Kramfors kommun bildade Docksta skolan efter hot om nedläggning en friskola. Nu efter några år byggs skolan ut på grund av elevtillströmningen.

Vad kan en fjällskola betyda?

Det uttalades vid senaste fullmäktige av Vilhelminas nuvarande utbildningsnämndsordförande att ”det flyttar inte in några barnfamiljer till Dikanäs bara för att det finns en skola där”. Vi måste, som en lärare på skolan påpekade, vända på fråga: ”Vilka skulle flyttat till Dikanäs om det inte fanns en skola?” Och vilka skulle kunna bo kvar? När de fått barn? Om det inte finns en skola? Vid ett möte i Dikanäs angående bland annat skolan framkom många olika perspektiv, däribland det faktum att flera av de som nu är föräldrar har erfarenheter av att behöva bo på annan ort för grundskoleplikten, något de kommer att se till inte händer deras egna barn. Om en vidare beredning av skolans framtid görs måste deras berättelser och erfarenheter givetvis vägas in.

En fjällskola är en skola som ligger på ett avstånd även från inlandet. Samiskt språk, samhälle och kultur är en självklarhet och ett mycket tungt vägande skäl för att samtliga fjällskolor ska finnas kvar – det är Sveriges ansvar mot urfolket, det ska finnas möjlighet att bo i året runt-området för fjällrenskötseln i lika hög grad som i vinterområdet, samt i området för skogsrenskötseln. Fjällskolan och fjällförskolan har dessutom en hög kompetens när det gäller samisk språkundervisning. Det finns knappast skolor som motsvarar det i Vilhelmina, utan snarare på norsk sida.

Hur ska utvecklingsarbete kunna bedrivas i kommunen och regionen om ett av dess mest expansiva områden får försämrad grundläggande samhällsservice? Så till den grad att alla de företagare som har barn måste flytta. Det är mycket märkligt att Regionens personal kan föreslå något liknande i en utredning som i övrigt fallerar på många fler punkter med en rad faktafel samt brist på perspektiv nödvändiga för dess (stuprörs)fokus på utbildning(sekonomi) men i synnerhet – likvärdig utbildning.

Men åter till utvecklingsperspektivet (eftersom barnrättsperspektivet inte fått hamna i fokus i någon utredning än). Ska Regionen och kommunen skicka upp säsongarbetare till fjälldalarna för turistsäsongen? Vilka ska ta hand om de gamla på äldreboendet? Eller ska de gamla tvingas ner till tätorten? Frågetecknen är många.

Nu stundar ett tillfälle för kommunerna att lämna sina synpunkter på utredningen likvärdig skola. Många i fjällen hoppas att de även ser vår tillvaros framtid som en del av kommunens.

Allting hänger samman.

3 kommentarer

Remiss om likvärdig skola

Av , , Bli först att kommentera 19

Nu är det dags för utbildningsdepartementet att sända SOU:n En mer likvärdig skola ut på remiss. Det är en offentlig utredning som haft uppdraget att ”analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola. Syftet är att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”. Förslagen som utredaren presenterar kan du läsa om här. Jag har efter en snabb granskning funnit att geografiska perspektiv och i synnerhet kännedom om glesbygdskommuners förutsättningar i stort sett saknas trots alla de över 700 sidor som betänkandet omfattar.

Därför är det nu väldigt bra att betänkandet sänds ut på remiss – men VARFÖR finns inte en enda av Västerbottens kommuner i extrem glesbygd (Lycksele anses i detta sammanhang inte tillhöra den kategorin) med bland de instanser som bjuds in att lämna ett remissvar? Vill inte regeringskansliet ha deras synpunkter eller är de som otroligt inkompetenta att de inte förstår värdet i synpunkter från åtminstone en glesbygdskommun i varje län som har en friskola (exv. Vilhelmina som till på köpet har två fjälldalgångar) eller sameskola (Storuman)? Tror de på att ”Regionerna” ska ta detta på allvar som remissinstanser? Har regionerna ansvaret för grundskoleutbildning?

Däremot har ”Region Västerbotten” en strategi att föreslå nedläggningar av snart sagt varje byskola och även vissa fjällskolor.

På tal om regioner så är inte Region Norrbotten med bland instanserna och inte ens Jokkmokk som har friskola i Vuollerim och sameskola. Även om det är sameskolstyrelsen som har hand om sameskolorna vore det väl ändå intressant med kommunernas perspektiv på olika skolformer inom deras område? I synnerhet som det funnits intressen att få till sameskolor i andra delar av landet.

Men det som är avgörande i denna fråga är att hela utredningen ”En mer likvärdig skola” vittnar om en urban norm där skolsegregation endast tros kunna existera i ett skav mellan friskolor och kommunala skolor där begreppet ”närhet till hemmet” blivit ett sätt att kunna motverka segregering i urbana miljöer, medan den skolsegregation som delvis har pågått under en tid men som nu, i den kommunalekonomiska krisens spår hotar att brisera, går de urbana beslutsfattarna helt obemärkt förbi: nämligen att kommuner i detta land har mycket olika förutsättningar att tillhandahålla en likvärdig skola beroende på geografiska och bosättningsstrukturella aspekter. Men för att motverka den formen av segregation – som riskerar att tvinga barn till orimligt långa arbetsdagar på grund av längre resväg till skolan som en följd av by- och fjällskolnedläggningar – föreslås inget i denna utredning!

Vi kan alltså sluta oss till att:

”DE” vet inte ens att ”VI” existerar.

Det är därför det är så viktigt att kommunerna i extrem glesbygd gör sina remissvar till denna utredning!

 

Bli först att kommentera