Lite mer olika?

Av , , Bli först att kommentera 15

Skattekraften är genomsnittet av alla invånares beskattningsbara förvärvsinkomst, uttryckt i kronor per totalt antal invånare. Av Västerbottens 15 kommuner är det bara Åsele och Bjurholm som har lägre skattekraft än Vilhelmina med sina 178 604 kr. Bland de andra kommunerna med lägst skattekraft i landet 2020 kan vi utläsa att låg skattekraft och låg befolkningstäthet samvarierar med hög skattesats. Däremot behöver lägsta skattekraften inte innebära hög skatt ifall kommunen har en befolkningstäthet på runt 7 invånare per kvadratkilometer.

 

 

Kommuner med lägst skattekraft 2020

  Kommun Län Skattekraft kr/inv
Befolknings-täthet
inv/km2
Skattesats   kommunnivå
 1 Filipstad Värmland 170 569 6,96 21,52
 2 Perstorp Skåne 170 879 47,33 20,81
 3 Östra Göinge Skåne 173 305 34,83 20,99
 4 Dals-Ed Älvsborg 173 710 6,66 23,21
 5 Haparanda Norrbotten 174 260 10,53 22,50
 6 Åsele Västerbotten 174 820 0,66 23,60
 7 Bjurholm Västerbotten 174 858 1,86 23,15
 8 Åstorp Skåne 175 084 173,58 20,29
 9 Ljusnarsberg Örebro 175 829 8,27 21,02
10 Munkfors Värmland 176 684 26,49 22,02
11 Hultsfred Kalmar 177 414 12,72 21,91
12 Gullspång Skaraborg 177 455 16,77 22,49
13 Berg Jämtland 177 782 1,24 22,52
14 Flen Södermanland 178 287 23,08 22,27
15 Markaryd Kronoberg 178 301 19,91 21,31
16 Vilhelmina Västerbotten 178 604 0,83 23,40

källa SCB

 

Snittet i Västerbottens län ligger rejält under rikssnittet på 221 tkr med sina 207 tkr och inte oväntat ligger Stockholms län oförskämda 40 tkr över rikssnittet. Hur kommer det sig att Malå som vi hört haft sådana problem med ekonomin ändå är skattekraftigare än Lycksele (198 vs 196 tkr)? Kan det ha att göra med att de är en aning befolkningsglesare i Malå (1,93 vs 2,22 inv/km2). Men troligast har det att göra med att invånare i Malå har högre lön. Hur ser det då ut med dessa siffror:

 

Några jämförelser rike, län, kommun 2020

  Skattekraft Inv/km2 Skattesats
Sverige 221 097     25,1 32,28
Västerbottens län 207 255       4,9 34,22
Umeå 215 268     55,50 34,15
Lycksele 196 360       2,22 34,40
Malå 198 468       1,93 34,70
Vilhelmina 178 604       0,83 34,75
Stockholms län 261 626   364 30,51
Stockholm 280 768 4532 29,82

källa SCB

Av dessa enorma skillnader i både skattekraft och befolkningstäthet borde framgå att dessa orters kommunala och regionala verksamheter har ytterst olika förutsättningar. Som jämförelse har Sveriges till ytan största kommun Kiruna en befolkningstäthet på 1,11 inv/kvkm och en skattekraft på hela 246 tkr.

Om det nu stämmer vad som framkommit att Vilhelmina kommun blir en förlorare i det nya mer glesbygdssensitiva (”Lite mer lika” SOU 2018:74 som utredningen ironiskt nog hette) kommunala utjämningssystemet, att kommunen istället för nästan 7 MKR endast får drygt 1 MKR, behöver vi börja fundera om vi kan acceptera sådan här skillnader. Minnas bör att Vilhelmina i det gamla systemet som gällde till 2019 ansågs vara kraftigt underkompenserad. Utredningen konstaterade ”att dagens kostnadsutjämning i huvudsak fyller sitt syfte men att mer fokus behöver ges åt socioekonomi och glesbygdens villkor.” Men så verkar alltså utfallet inte bli, eller så har Vilhelmina inte vad som krävs för att kvala in för glesbygdens villkor. Däremot visar Riksrevisionens granskning av det kommunala utjämningssystemet (RiR 2019:29) att kommuner med få invånare, liten andel i tätort och stor yta underkompenseras.

Vad finns det för hopp för en befolkningsgles kommun med låg skattekraft? Vissa delar av landet fortsätter att växa och som ett resultat därav sålunda kan fortsätta att nyanställa medan andra ska öka ”produktiviteten” samtidigt som kvaliteten inte får försämras vilket givetvis medför att effektivisering på mindre anställda måste ske i allt ökande grad. Om detta fortsätter kommer den djupa men nu kanske oåterkalleliga klyftan mellan stad och glesbygd att bestå. Om vi i glesbygdskommunerna sparar in på tjänster, ja då förlorar vi sannolikt ännu en medborgare till den ständiga migrationen ut/bort. Vi måste göra de samhällsekonomiska kalkylerna och inte bara se kortsiktigt.

Som bowlingkäglor slås omkull och faller, dominobrickor, en anställd, en partner, barn – hejdå Vilhelmina. Och så var kommunen genom systemet några miljoner fattigare. Och måste krympa sin verksamhet ännu mer. Det går ju inte att verka i ett sådant nät. Vi viras in som flugor redo att förtäras i centraliseringens väv. Ska glesbygdsborna stå som statister i ett Skansenartat, säsongsturistiskt skådespel, levererandes alla de funktioner som på andra platser, som har åretruntverksamhet, är minsta krav? Men vi kanske kan skära ner, effektivisera och ha säsongsmässiga rättigheter som är flexibelt anpassade efter besöksnäring och utvinningsindustri?

Bli först att kommentera

Den obesvarade motionen

Av , , Bli först att kommentera 16

Kan det finnas anledning att börja titta på den här och besvara den någon gång?

 

Motion till kommunfullmäktige i Vilhelmina kommun

 

Framtagande av strategi för hantering av pensionskostnader och pensionsfond

 

Under flera år har Politiskt Alternativ (PA) uppmärksammat problemet med kraftigt ökande pensionskostnader som i dag ligger i spannet 35-40 miljoner kr per år. När ökningen över åren inneburit 10 mkr eller mer, innebär det lika mycket i minskat utrymme för driftbudgeten, vilket slår på direkt på kärnverksamheterna.

 

Under året som gick aktualiserades behovet av en ny pensionsprognos vilket också utlovades. Likaså debatterades pensionsfondernas användningsmöjligheter, där majoritetsföreträdare tillstod att någon strategi ej fanns. Men prognos och förslag till strategi uteblev.

 

Kommunstyrelsen beslöt (1/12) att rekommendera kommunfullmäktige att nu inlösa pensionrätter för årgångarna 1938-1940 och 1948-1940 för totalt 20 miljoner kr. Sänkningen av årliga kostnader har angetts till i runda tal en (1) miljon kr. Muntliga argument om god avkastning har förekommit men inte satts på pränt.

 

Enligt en sammanställning som ekonomichefen upprättat 2015-11-24 uppgick det då totala inlösenbeloppet till 69,5 miljoner kr. En fullständig inlösen skulle medföra en kostnadsminskning på 5.131.000 kr per år. Pensionsfondens värde per 2015-12-15 var 84,5 miljoner kr. En fullständig inlösen skulle skapa ett välbehövlig utrymme för kommunekonomin, synnerligen då socialnämndens finansiering är otillräcklig.

 

Flera alternativa handlingsvägar finns, t.ex. :

1. Att ingen mer inlösen av årgångar sker, men att återstoden av pensionsfonden bör nyttjas utifrån en långsiktigt strategi som där en ny pensionsprognos utgör grunden.

2. Att fullständig inlösen sker av alla årgångar och att en strategi tas fram för användning av kvarvarande medel om 15 miljoner kr.

 

Motionens förslag:

att handlingsalternativ utreds med största skyndsamhet som grund för ett strategiskt ställningstagande. För att redan under första halvåret 2016 kunna ta beslut som leder till de årliga pensionskostnaderna reduceras i maximal omfattning på mest fördelaktigast sätt. Förslaget innebär också att långsiktiga avkastningsbedömningar tas fram och presenteras på ett överskådligt sätt.

 

_________________________

Åsa Össbo, fullmäktigeledamot för Politiskt Alternativ (PA)

 

Vilhelmina 2016-02-07

 

Bli först att kommentera

Barnets bästa?

Av , , Bli först att kommentera 12

I dag har en majoritet av kommunstyrelsen i Vilhelmina kommun beslutat att lägga ner två byskolor intill höstterminens början. Barnkonventionen har blivit lag den 1 januari 2020. Frågan som jag ställer mig är: Vad betyder Barnkonventionens bestämmelser om barnets bästa för kommunstyrelsemajoritetens ledamöter? Tror de att dem kan med ett enkelt ”vi har tagit in deras enkätsvar (men vi struntar i svaren för vi har inte råd)” räcker?

Eller betyder detta något: ”Nu när barnkonventionen är lag ska all offentlig verksamhet genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Det skapar större möjligheter (och skyldigheter!) för myndigheter, rättsväsende och andra beslutsfattare att omsätta rättigheterna i barnkonventionen i praktiken. Eftersom myndighetsbeslut kan baseras på en enda lag behöver handläggare och beslutsfattare följa barnkonventionen på ett annat sätt än tidigare.” och vidare ”Förutom det lagtekniska arbetet kräver förändringen ett kunskapslyft om barnets rättigheter bland kommuner, regioner och statliga myndigheter.” källa

 

 

Har kommunstyrelsemajoriteten som nu beslutar om nedläggning av två byskolor och en flytt av 6:e-klassare till en högstadieskola till nästa höst ens läst underlagen från verksamheterna som berörs? Barnets bästa.

Godkänner kommunstyrelsemajoriteten den bolagisering som skett när det gäller kommunens ekonomi till ett företags? I de uttalanden och intervjuer som nu florerar bland tidningar och kommunens egen hemsida affischeras förslaget om den hastiga avvecklingen av byaskolorna Nästansjö och Malgovik. Den verkliga oppositionens (KD, PA & F!) förslag omnämns varken på kommunens hemsida eller i VF. Vi vet att det enligt de vanliga rutinerna måste ske en överlämning av elever från en verksamhet till en annan som helst ska initieras och pågå redan terminen innan sista terminen. Att bybarnen inte får den tiden är oerhört cyniskt, för det gäller en enorm omställning för ett barn som trodde sig få börja i en invand miljö i förskolan och sedan förskoleklass i Nästansjö till att behöva åka in till Vilhelmina. Men så omtänksamt att 6:orna från Volgsjö åtminstone får tid på sig. Barnets bästa.

KSau har varit budgetberedning och majoriteten i au har gjort allt för att inte belasta den egna nämndens verksamheter – tvärtemot vad den forna Koalitionen diskuterade innan Centerpartiets helomvändning till Socialdemokraterna.

”Nu har vi suttit och sytt ihop det här och tillsammans med centern så vi har en klar majoritet. Så om allting är okej så ska det gå igenom” säger KS vice ordförande. ”Okej”? Vad skulle inte vara okej, eller rättare: är något av följderna okej? Ja men tänk själv. Barnets bästa. Hur långt ska en 6-åring behöva åka skolskjuts? Ska 6:orna på Volgsjö gå på Hemberget utan fungerande utemiljö för barn? Vad kommer det att kosta att ordna det och tryggheten under lunchen. Vad kostar pedagogiska måltider? Vad kostar utbränd personal? Vilka förutsättningar ges gymnasiesärskoleelever att bo på hemorten, de som kanske bäst behöver det?

Hur kan VF, som inte beskrivit att det finns en opposition som har egna fullt godtagbara förslag, sedan skriva: ”De som inte fattar nu att vi ligger jävligt risigt till, de har suttit och sovit helt och hållet” – nja Johansson vi har nog olika sätt att se hur situationen ska lösas, att de lösningar som presenteras inte är lösningar/besparingar snarare innebär de kostnader och i synnerhet samhällsekonomiska sådana  – inte det att situationen inte är svår. Barnets bästa, det kanske också är en floskel?

För övrigt kan ju inte en kommun gå i konkurs enligt Helena Linde, förbundsjurist på SKR: ”Eftersom en kommun har beskattningsrätt kan man i princip aldrig få slut på sina tillgångar, inte förrän alla kommunmedlemmar har lämnat orten och inte kan beskattas längre. Det finns exempel på kommuner som har hamnat i väldigt svåra ekonomiska situationer och man kan då tänka sig att det ytterst blir en fråga för staten när en kommun inte har möjlighet att betala sina åtaganden.”

Ridå, för nu.

Bli först att kommentera

Unikt miljövidrigt agerande för en ”grön” nation

Av , , Bli först att kommentera 13

[Eftersom VK använde en annan rubrik samt inte hade med länkarna återges här en debattartikel från förra veckan]

 

 

Förslaget till nationell plan för omprövning av vattenkraften från Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Svenska Kraftnät och Energimyndigheten lämnades i oktober 2019 till regeringen.  Där ligger det fortfarande för att beslutas någon gång tidigt under detta år.

Men mot bakgrund av att Sveriges nettoelexport slog rekord 2019 med 25,8 TWh finns anledning att ta ett steg tillbaka och omvärdera en del av innehållet i förslaget.

Till att börja med har frågan om buffringsförmåga och elproduktionsbortfall har fått styra en fråga som handlar om EU:s vattendirektiv och miljöförbättrande åtgärder i vattendragen. Numera är det även lagstiftad skyldighet för de berörda myndigheterna att i vattenförvaltningen tillämpa de undantag och möjligheter till lägre ställda krav som EU:s ramdirektiv för vatten tillåter, vilket är unikt när det gäller Sveriges anpassning till EU:s lagstiftning. Syftet med omprövningarna (som ett led i att jämka svensk lagstiftning med EU:s lagstiftning) riskerar att helt förfelas av en låsning vid 1,5 TWh som en övre gräns för detta produktionsbortfall: det framgår av den inlämnade planen att ”Det går därför inte med säkerhet att säga om de åtgärder som Natura 2000 lagstiftningen ställer krav på ryms inom 1,5 terawattimmar.” Med en prognosticerad ökad mängd nederbörd och därmed ökad elproduktion för vattenkraften i framtiden skulle det heller inte vara ett vågspel för elbolagen.

Åter till elexporten – under 2019 var Sveriges elexport hela 25,8 TWh. Det kan väl inte vara meningen att Sverige på hemmaplan ska fortsätta destruera vattendrag (som i och för sig ligger en bra bit ifrån maktcentrum i Stockholm) för att elbolagen ska kunna tjäna pengar på att marknadsföra sin ”produkt” utomlands och dessutom såsom fossilfri på bekostnad av kraftigt modifierade vatten? Energiöverenskommelsens partier och inblandade myndigheter kan inte blunda för att denna fråga mer handlar om Sverige som handelsnation, och inte miljönation, miljö i bemärkelsen att vattendragen också hör dit. Dessutom ska betänkas att ägarbilden av vattenkraft i Sverige är 59,6% offentliga aktörer (stat och kommuner) och hela 38,5% ägs av utländska bolag. Jämför det med Norge där det offentliga står för hela 90% av ägandet och ett återbäringssystem som ger möjlighet till en helt annan landsbygdpolitik än vad Sverige erbjuder.

Enligt den lista som presenteras i förslaget till den nationella planen ska Ångermanälvens miljöåtgärder inte orsaka mer än 0,1 % i produktionsbortfall. Luleälven får sin kvot på bortfall satt till 1,1 %. Dessa siffror är en skandal för ett land som anser sig vara ledande inom miljöområdet.

Utöver att omprövningsprocessen inte prioriterar vattenbiosfären kan kritik riktas mot hur vattendragens omgivning i form av att de sociala värdena har uteslutits ur processen. Kring vattenkraftens utbyggnad i de norra delarna av Sverige finns många problem såväl historiskt som i nutiden, eftersom en vattenreglerings konsekvenser inte bara försvinner för att vi lär oss leva med dem. Människor såväl som samhällen har drabbats. Till lokalsamhället avsätts från kraftbolagen en pott pengar i form av bygdemedel som inte är värt något för den som själv inte har möjlighet att satsa en egen andel pengar. Det hjälper föga för glest bebyggda och glest befolkade områden. I stället hamnar de minimala slantarna oftast på avstånd från de som verkligen drabbas, på en tätort. Ytterligare en fråga är urfolksaspekten och hur samer alltjämt är drabbade av vattenkraftutbyggnaden, oavsett om de är involverade i renskötseln eller andra näringar. Dämningen av såväl älvarnas källflöden som utefter älvarna har påverkat samiska levnadsätt i generationer, och tagit samiska marker och vatten i anspråk. Det finns avtal upprättade för decennier sedan där bolagen mot en engångssumma kan ha betalat sig fria från ansvarstagande som inte skulle hålla i dagens miljöbedömningar. Sådana frågor behöver också behandlas under omprövningarnas gång.

Vad hände med Polluter Pays Principle (PPP) – principen att det är förorenaren som betalar? Eller vem är egentligen förorenaren? Energiöverenskommelsen beslutade att fastighetsskattesatsen för vattenkraftverk stegvis skulle sänkas till 0,5 procent av taxeringsvärdet under en fyraårsperiod med start samma år (2017). Den skatt som bolagen inte behöver betala fonderas för att finansiera omprövningar och åtgärder samtidigt som staten tar igen bortfallet av fastighetsskatten genom en höjning av energiskatten på elektrisk kraft för hushåll och tjänsteföretag. För att underlätta för bolagen att driva sin verksamhet mindre miljövidrigt får elkonsumenterna betala mer. Vår beskärda del av PPP. Det återstår att räkna ut hur mycket elkonsumenterna egentligen betalar.

För ett land som vill vara föregångare på miljöområdet vore det därför följdriktigt inför beslut om den nationella planen:

  • Att anpassningen till EU:s vattendirektiv startar i rätt ända med vattenmiljöfrågorna i första rummet.
  • Att produktionsbortfallet räknas upp till åtminstone 4 TWh, det är en fjärdedel av beräknat produktionsbortfall för de åtgärder som skulle behövas (eftersom ”typiska” miljöåtgärder i alla kraftverk skulle enligt HaV innebära ett produktionsbortfall på ca 16 TWh av totalt 65 TWh).
  • Att de sociala frågorna kring vattendragen också ges utrymme inom ramen för omprövningarna.

 

Bli först att kommentera

Vilhelmina sänker skatten!

Av , , 1 kommentar 9

 

Är det inte konstigt att en kommun som måste låna 60 miljoner till driften sänker kommunalskatten med 5 öre per hundralapp (0,05%)?

 

Källa : SCB

 

Jag hade återigen tänkt filosofera över det märkliga i att inte Vilhelminapolitikerna höjer skatten då det finns har en marginal till kommunen med den högsta totala skatten med 40 öre per hundralapp – men jag slogs av häpnad av det faktum att Vilhelmina (faktiskt) sänkt sin kommunalskatt då regionskatten höjdes med motsvarande summa. Hoppas bara att ingen annan är förvånad. Få se nu – om 1 kronas skatt per hundralapp i Vilhelmina ger 12,8 miljoner kronor då ger 5 öre per hundralapp 640 000 kr.

Jag hoppas verkligen att jag har misstagit mig!

 

källa: SCB

1 kommentar

Geografisk blindhet

Av , , 18 kommentarer 15

En känd skådespelare har nyligen uttalat, i frustration över välfärdens försämring: ”Ekonomi är fiktion”. Ja, i sanning är ekonomi och ”pengar en fiktion som vi kommer överens om” – det är människor som är verkliga. Pengar är egentligen en värdemätare för människans tid, människor byter sin tid i arbete mot pengar. Ekonomi betyder egentligen hushållning med begränsade resurser. Vilka är resurserna – jo, samhällsmedborgarna, deras arbete och tid. Dels som varande en del av den väv som utgör samhället, dels genom systemet/simuleringen vi har skapat kring det såsom pengar och skatteintäkter. På det viset skapas en illusion om att det går att ”rädda kommunens ekonomi” medelst en metod som rakt motverkar dess samhällsmedborgare, att skära ner på kärnverksamheten.

Apropå prislappsmodellen som nu ska införas i Vilhelmina kommun där det sägs att modellen ska hjälpa politikerna att börja om från början med budgetarbetet baserat på reella siffror som hämtas från kostnadsutjämningssystemet och ”ett barn 0–5 år kan till exempel få en prislapp på omkring 100 000 kronor.” Problemet är bl.a. att modellen inte tar höjd för geografin, det lämnas åt ”politiska prioriteringar”. Är det att börja från rätt ände? Måste vi inte tänka om här, det handlar inte om ett företag, det handlar inte om min egen ”börs”. Det handlar om det gemensammas uppdrag – om lagstiftade rättigheter och skyldigheter:

Vilka rättigheter ska samhällsmedborgarna ha i landet och i kommunen? Ska olika rättigheter gälla i olika delar av landet eller kommunen?

Var måste skolor finnas sett utifrån var barn bor och med tanke på var skolor redan finns?

Räkna sedan ut vad det kommer att kosta och lägg budgeten och ramarna utifrån det. Sedan inskaffas de intäkter som behövs. Det är ett långsiktigt arbete som måste bedrivas parallellt med det gamla systemet ett tag. Kanske ett nytt samhällskontrakt måste skrivas? Kanske måste kommuner lämna över ansvaret för vissa frågor till staten, såsom skolan.

Allt utöver den lagstadgade verksamheten kommer som sagt, därefter i mån av intäkter. Likvärdighet gäller också inom verksamheterna, det går inte att försämra på ett ställe för att behålla ett annat ställe. För en hållbar långsiktig utveckling. Om inte människor får långsiktighet kan de varken lockas att flytta in eller bo kvar. Börja i rätt ände, ekonomi är en fiktion, det är människor som är verkliga.

Enligt Sveriges kommuners och regioner (SKR)s hemsida måste kommunerna ordna detta för medborgarna:
”se till att det finns barnomsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola.
De ska också ordna kommunal vuxenutbildning, svenska för invandrare och socialtjänst.
Kommunen ska ge omsorg för äldre och för personer med funktionshinder.
Kommunerna ska planera för staden och nya byggen och se till att det finns bostäder.
De ska se till att det finns hälsoskydd och miljöskydd, att det är rent och att människor kan slänga sina sopor.
Kommunen har räddningstjänsten, ser till att det finns vatten och avlopp och bibliotek.
Tillsammans med regionerna sköter de kollektivtrafiken.”

Kommunpolitikerna behöver onekligen frigöra sina sinnen från ekonomiseringens- och centraliseringens ideologi (vägra vara den nyttiga idioten dvs. den som genomför centraliseringen) där orter med grymt olika förutsättningar ska spelas ut mot varandra i kostsamma charader om ”attraktionskraft” (se forskaren Floridas teser som blir förödande för glesbygdskommuner) så till den milda grad att de glömmer eller beskär sin kärnverksamhet.

På riksnivå handlar det om en sedan länge cementerad blindhet inför geografiska, topografiska och demografiska skillnader som mynnar ut i diskriminerande strukturer där skatteavdrag för exv arbetsresor som under årtal kunnat understödja boende i lands- och glesbygd istället har ramlat ner i fickorna på storstädernas bekväma miljöbelastande bilförare som ofta verkar vara män. Det måste helt enkelt till ett geografiskt jämlikhetsperspektiv på rikspolitisk nivå – om det här landet ska kunna kallas ett land. Ett annat exempel på geografisk blindhet är naturresursuttagen och den ständiga kampen om dels att slippa natur- och kulturförödelsen och dels att om förstörelsen ska tillåtas åtminstone få något ut av det – men icke! Och här kunde vi, om inte pengar, kräva en årlig avlat från staten – åtminstone en ursäkt till redan traumatiserade lokalsamhällen som ställs mot varandra i något som liknar en spiral av lateralt våld (minns Vojmåförstudien och nästan varenda vindkraft- och gruvetableringsdiskussion). Men jag har då aldrig hört någon ceremoni hållas till minne av: alla tystade älvar, dränkta boställen, betesmarker, stränder och fiskeplatser, alla gruvliga tomrum i moder jord, alla stubbade, markberedda tall- och granåkrar, tystnaden och lugnet före vindkraftparken. Snarare hör jag allt hårdare krav på ytterligare ingrepp i landskapen, högre krav på centralisering och avfolkning. Listan kan göras alltför lång – det är helt normalt att locka utländska gold diggers att profitera på urfolks marker som staten anser sig äga och sedan inte bevilja det redan utlovade skadeståndet när utländska bolaget sedan går i konkurs.

Söndra och härska-strategierna sker på så många nivåer. Byar ställs mot tätorten, kommunen ställs mot regioncentrat, regionen ställs mot rikscentrat. Riket ställs mot EU och EU ska vara bäst i världen. Råttan på repet. Och i sluttampen hänger en planets överlevnad på snöret. Och det lokala ska inte ha något med det att göra? Ja, det glesbygdslokala ska bara inrätta sig i ledet mot sin undergång. När ska kommun- såväl som region- och rikspolitik och börja agera utifrån att det inte bara är Stockholm som är unikt – jo, det är verkligen unikt utifrån att det har fått så mycket gratis (och då menar jag bl.a. alla kultur- och forskningsinstitutioner och övrig ”riksintressant” infrastruktur som skapar enorma kringeffekter och räkmackor för allt företagande) men kan ändå inte hålla välfärden på hyfsad nivå. Är det till slut bara fem städer i landet som ska leva i den simulering av verkligheten som vi kan digitalisera oss fram till? För vi verkar bara vara en väv av siffror, jämförbargjorda värden på en skärm som kan presenteras på ett föredrag någonstans i en tätort eller stad långt borta.

18 kommentarer

En avveckling av högstadiet i Dikanäs innebär på sikt en avveckling av hela fjälldalen

Av , , 6 kommentarer 23

På onsdag 29 /1 ska Utbildningsnämnden i Vilhelmina kommun tydligen fatta beslut om huruvida de ska gå vidare med en avveckling av högstadiet i Dikanäs. Frågan har sådan dignitet att den borde komma upp i fullmäktige och – givetvis – att elever och föräldrar får uttrycka sin mening och bli hörda av de som ska fatta beslutet. En avveckling skulle få förödande följder för eleverna som förflyttas, den skolverksamhet som är kvar och för hela bygden eftersom det troligtvis skulle leda till en utflyttning.

Men frågan är hur vi ens har hamnat här? Det är numera allmänt känt att Vilhelmina såsom många andra kommuner behöver göra stora besparingar för att klara av att fortsätta bedriva sin verksamhet med sjunkande intäkter. I budgetsammanhang talas det om att kostnaderna är för stora och det jämförs med andra kommuner. Just i frågan om skolans ”kostnader”. Men i jämförelsetalen vägs sällan in att Vilhelmina är en kommun med två fjälldalgångar med två nodbyar: Saxnäs som har ca 9,3 mil till tätorten (Klimpfjäll med 12,3 mil) och Dikanäs som har 10, 5 mil (Kittelfjäll med 13 mil) till tätorten. Hur många kommuner i Sverige kan vi egentligen jämföra oss med? Täcker strukturbidraget egentligen upp det vi ”förlorar” (egentligen får betala till andra kommuner som har ett ökat antal barn i skolan) i kostnadsutjämningen med sjunkande antal barn?

Det går 18 barn på skolan i Dikanäs, det är 10 barn på förskolan eller på väg in. Har politiken frångått likställighetsprincpen i kommunallagen för dessa barn och bara kan se ekonomin bör de betänka detta: dessa 28 barn har 33 föräldrar som bor och arbetar i Övre Vojmådalen. Dessa föräldrar är företagare eller anställda och skattebetalare i kommunen. De bor i en dalgång där den kommunala servicen har varit i avveckling under lång tid trots att de betalar lika mycket skatt som alla andra i kommunen. Fritidsutbudet och utvecklingsarbetet bärs uppe av engagerade föreningsmedlemmar där dessa föräldrar också ingår: Dikanäs idrottsförening, Dikanäs bygdeförening, Vojmådalens intresseförening, Övre Vojmådalens bygdeförening, Matsdals hembygdsförening, skoterföreningar mfl. När vi höjer röster om att bibehålla service i området används ofta utbyggnaden av ett avlopp i Kittelfjäll som argument för att vi ska vara nöjda. Som om: ”Se vilken satsning” – No shit! (ironi) Det är kommunens skyldighet. Det är ju inte så att vi vill ha någon lyx – utan vi vill ha kvar de smulor av service vi har.

Själv är jag ”företagare” på så sätt att jag söker forskningsmedel och skapar därmed min egen anställning vid ett universitet vid kusten. Men jag väljer att bo här. Som många andra som känner en koppling till dessa områden. Men om den grundläggande rättigheten för våra barn tas ifrån dem vet jag att många, inklusive jag själv kommer att flytta från en bygd med en stympad skola: våra barn kan inte transporteras, ens på högstadiet, en sträcka om åtminstone 15 mil (t o r Dikanäs-Saxnäs) och för många elever minst 20 mil (t o r Kittelfjäll-Saxnäs), dessutom på vägar som staten glömt i allt för många år. Hur ska de orka sina skoldagar? Eller ska eleverna interneras på skolorten och inte ha rätt att bo i sina familjer? Helt oacceptabelt. Barnkonventionen har blivit lag i år.

Jag hoppas att ingen av utbildningsnämndens ledamöter eller senare i kommunfullmäktige tror att en ”besparing” på högstadiet i Dikanäs någonsin kommer att ge en besparing för kommunen. Då först kommer den politiker som trodde att ”i byarna håller de på med något som bara gynnar dem själva” bli varse att kommunen är HELA kommunen och inte bara tätorten. Det kommer att bli väldigt svårt för de politiker som argumenterar för landsbygdsutveckling och satsning på näringsliv om det beslutas om avveckling av högstadiet i Dikanäs. De har då förverkat en bygds förtroende. Fundera fler gånger innan ni tror att människor är så snikna att de flyr en kommun på grund av skattehöjning – men räkna med att många flyttar när de ser hur deras barns rättigheter grusas. Och Vilhelmina kommun har inte råd att mista någon av dem. För skulle de på grund av en avveckling av högstadiet i Dikanäs besluta sig för att flytta, tror ni då att de bli kvar i Vilhelmina kommun? Avvecklingen kommer på sikt att bli en avveckling av så mycket mer.

Jag och min familj flyttade tillbaka till kommunen för 11 år sedan, vi flyttade inte tillbaka till vårt ställe i Norra Tresund där jag bodde tills slutet av högstadiet, för vår 7-åring skulle inte behöva åka 10 mil varje dag till Vilhelmina. Det blev istället Dikanäs, en oas i sin lantlighet, mitt i byn, med gångavstånd till en skola med verksamhet ända upp till åk 9. Idag skulle vi inte ha flyttat till Dikanäs om vi, med tanke på vår andra 7-åring, skulle få se fram emot att om drygt fem år ska barnet få åka skolbuss varje dag dubbel sträcka mot för vad jag själv fick göra från Norra Tresund under högstadietiden.

Vem, barnfamiljer och unga, vill flytta till en fjälldal där ens barn får åka 20 mil om dagen från 13 års ålder för att fullgöra sin skolplikt? Vem vill bo kvar? Omkring 30 föräldrar kan bli tvungna att börja fundera på det. Höj skatten om ni vill behålla era frivilligverksamheter på tätorten, men låt högstadiet i Dikanäs vara kvar! Främst för barnens skull men också för framtiden i hela Vilhelmina.

6 kommentarer

Lös miljöbrotten – skapa arbetstillfällen i Vilhelmina

Av , , Bli först att kommentera 13
Hör på den här: Var inte detta med Findus fiskflaxande till Kina and back again på tapeten för ungefär fem (?) år sedan – konstigt att företaget inte har gjort något åt det?
”Hon förklarar att det i dagsläget inte finns några fabriker i Sverige som filear eller packar fisk för fryst distribution i konsumentförpackningar. Existerande anläggningar är nämligen inriktade på kyld produktion.”
Det verkar helt enkelt som om det skulle finnas en marknad för att starta en industri som svarar mot behovet av handfilead fisk för frysförsäljning i Sverige – varför inte i Vilhelmina (närhet till Norge) som ju skulle behöva en stor arbetsplats? Lystring Vilhelmina-entreprenörer! Kontakta Findus och förlös dem ur deras miljöbrott!
Bli först att kommentera

Miljö och matsäkerhet i ett land där kapitalet styr

Av , , Bli först att kommentera 13

Ännu en skänk vi har fått genom EU-medlemskapet är azofärgämnen som endast tilläts i begränsad omfattning i livsmedel innan Sveriges EU-inträde; ämnena misstänks ha ”negativ effekt på barns beteende och koncentration”. Tillsammans med den fria rörligheten på varor som förhindrar Sverige att lägga restriktioner på t.ex. utländskt kött, vilket skulle gynna den inhemska (mindre antibiotika-stinna och djurvänligare) produktionen, samhällsekonomi OCH miljön i mindre transporter och öppna landskap. I global jämförelse ska den svenska nötköttproduktionen ligga 60% lägre i klimatutsläpp. I EU ligger Sveriges nötköttproduktion 25% lägre. Det talas ofta om att Sverige måste vara med i EU för miljösamarbetets skull, men vad har egentligen hänt med vår matsäkerhet sedan Sverige gick med i EU? Och vilken miljö pratar EU-förespråkarna om? Det goda med EUs vattendirektiv kunde ha hjälpt våra utbyggda älvar och vattendrag att bli drägligare miljöer för flora och fauna, förfelas istället när det underställs elproduktionens kapitalstyrande hand. Någon måste övertyga mig om att det annat än kapitalet som är huvudaktör och mening i EU. Jag återvänder till ett anförande jag höll under allmänpolitisk debatt i Vilhelmina KFM under min tid som fritidspolitiker:

Intresset för, och insikten om vikten av självhushållning ökar idag, kanske är det i takt med att Sveriges självhushållning på livsmedel nedmonterats inom ramen för EU-medlemskapet. Jag vill i det följande hänvisa till en av mina partikollegor Kenneth Jacobson som nyligen besökte en internationell konferens för odling i arktiskt klimat som hölls i Rovaniemi. I början av 1900-talet hade Sverige 270 000 jordbruk, av dem var 120 000 att betrakta som ”små” familjejordbruk. 1945 började det rasa, och strukturrationaliseringen under 50- och 60-talen slog ut de flesta små jordbruk. I dag har vi endast 16 000 jordbruk kvar, det är inte längre många familjejordbruk, flertalet drivs som jordbruksföretag med minst en heltidsanställd.

Tittar vi på våra grannländer har Finland skrivit in i sin grundlag att de ska ha 80 % självhushållning; i Norge – där endast 8 % av arealen kan betraktas som jordbruksmark – har de ändå 70 % självhushållning. Vad har de båda länderna gemensamt? Upplevelsen av krig inom sina gränser.

Sverige däremot sägs idag ha 50 % självhushållning men det är tveksamt, med EU-politiken och jordbruksstöden är planen att denna siffra ska sjunka till 35 % omkring 2030. Och ingen odling med EU:s jordbruksstöd norr om Mälardalen.

Det finns mycket att göra för att tillvarata de forna jordbruksmarker vi har inom kommunen. För att säkra någon form av självhushållning av livsmedel. I Yukon, Kanada, där en gång Klondikes guldrush utspelades har med hjälp av stöd från kanadensiska regeringen ett samarbete startas mellan de traditionella ägarna av landet, Tr’ondëk Hwëch’in Nation och Yukons forskningscentrum samt Yukon College (gymnasiet). De har skapat en arbets- och lärandefarm där de ägnar sig åt odling i arktiskt klimat samt småskalig djurhållning. Det är både ett pedagogiskt och socialt projekt som har fått stöd sedan 2014. I Yukon är nämligen självförsörjningsnivån ännu lägre än i våra regioner – och grundtemat är därför självhushållning genom urfolkspedagogik ”learning from the land” och att skapa matsäkerhet – food security. Uppgiften är att kunna leverera råvaror som är lokalt producerade, för nyttigare mat för lokalsamhällena – jag är övertygad om att sådana här samarbeten går och bör göras även i Sveriges arktiska delar, som ett innovationsprojekt kopplat till välmående, både gällande att få äta nyttigt men också att få eller bevara kunskapen om självhushållning i våra växtlighetszoner.

Bli först att kommentera

Att inte höja skatten är ett godkännande av statens centralistiska politik

Av , , Bli först att kommentera 20

Vilhelmina kommun är en av de många kommuner som tyngs av ekonomiska bakslag till följd av en minskande befolkning och nu senast har den utökade verksamhet följande statens migrationspolitik och uteblivna intäkter därifrån gett sitt avtryck. Svälla, krympa, svälla, krympa – så ser statens dirigering ut av de kommuner som nu inte har getts adekvat avvecklingsstöd efter den insats som gjordes under flyktingtoppen för något år sedan. Men vi behöver inte stirra oss blinda på den senaste tiden, utan hellre se de långa perspektiven: Det har varit likartat i hundra år för vissa delar av Norrland – ”framtidslandet”.

Det var ett par riktigt bra inlägg under den allmänpolitiska debatten vid måndagens fullmäktige: Inez Abrahamzon (F!) levererade exempel på exempel om hur de glesare kommunerna förfördelas och är underställda en statligt centraliserande politik, bara bidragsfusket i Stockholmsregionen kring reseavdraget skulle finansiera landsbygdsutredningens satsningar för 23 kommuner fyra gånger om! Lennart Fjellman (KD) satte centraliseringen i ett längre tidsperspektiv och hur vi än vrider oss står vi troligen med liknande besparingskrav om 5 år. Vi bör rikta vår ilska mot annan ort. Alla partier bör se sig om i sina högre nivåer, alla glesare kommuner bör gå ihop och kräva mer från staten. Rickard Norberg (KD) satte ljuset på statens miljardöverskott – varför går det inte att ge mer till Sveriges Kommuner och regioner? Margareta Löfgren (V) visade på ett decennium av skattesänkningar från både höger och från S-regeringar, som istället kunde ha satsats på vår gemensamma välfärd.

Med andra ord en rad kloka inlägg i debatten. Men också lika mycket floskel-regn. Att visa sig duktig (eller som argumenterades: ”att ta ansvar” – som om det bara kan göras på ett (s)ätt) genom att krympa ned verksamheten (som så gärna verkar kallas ”kostymen” – verkar hellre vara korsetten) kommer aldrig åt det verkliga, strukturella problemet – den centralistiska idé som genomsyrat den svenska politiken sedan decennier. Det är när vi vägrar att spara sönder oss och istället höjer skatten som vi visar att det får vara nog. Annars blir det ju kontraproduktivt: ja men titta – ni klarar ju er. Och självuppfyllande: vi stänger byskolor, barnfamiljer flyttar inte hit och de som finns flyttar ut. Färre att ta hand om, färre och färre och så… Jag är glad att åtminstone någon (Inez) yrkade på skattehöjning, för att inte höja skatten är ett godkännande av statens centralistiska politik.

Bli först att kommentera