Regional avvecklingsstrategi?

Av , , Bli först att kommentera 18

 

Yttrande över Remiss ”Västerbotten – där tillit skapar utvecklingskraft. Regional utvecklingsstrategi för Västerbotten 2020–2030”

Denna skrivelse tar utgångspunkt i Regionen såsom en möjliggörare för en likvärdig skola och lika tillgång till utbildning (Skollagen 1 kap 8 §) för alla barn och unga, i hela regionen. En utvecklingsstrategi måste givetvis ha siktet inställt mot dem som är framtiden: barnen.

Under de senaste åren har nedläggningar och förtätningar av glesbygdsskolor skett i Västerbottens län. I skrivande stund har en utredning lagts fram för beslutsfattare i Vilhelmina kommun där förslaget innebär att lägga ner en av de fem fjällskolorna som Regionen har inom sitt område. Förslaget pekar även mot att överväga ännu en fjällskolas nedläggning. Utredningen är framtagen av Regionens utbildningsstrateg som nyligen tog fram en liknande utredning för Lycksele kommun. Regionen är alltså en aktiv part i utredningar som föreslår att avveckla skolor i extrem glesbygd. Den senaste utredningen är så pass undermålig att den inte ens nämner distans- eller fjärrundervisning som alternativ, en möjlighet som ger helt nya förutsättningar för små enheter att skapa större grupper och att säkra lärarbehörighet inom vissa ämnen. Istället föreslås att barn från 6 år ska behöva åka upp till 3 timmar per dag och högstadieelever får så lång resväg att de tvingas bo på annan ort under skolveckan.

Nedläggningsförslaget går på tvärs mot vad som skrivs fram i den föreliggande Regionala utvecklingsstrategin – om att ”digitalisering skapar effektivitet, tillgänglighet och attraktivitet”. Snarare slopas dessa möjligheter för att kunna med kortsiktiga ekonomiska kalkyler avveckla grundläggande kommunal service vilket får till följden att året-runt boende omöjliggörs för barnfamiljer i områden som annars benämns som utvecklingsområden för bland annat turism. Är det så en Region ska arbeta – och för vem arbetar då Regionen? Ska inte en utbildningsstrateg hellre föreslå olika sätt att arbeta mot högre nivåer (Riket, EU) för att trygga en likvärdig skola även geografiskt? Vad är det våra skattemedel ska gå till i Regionen? undrar vi som bebor dessa fjälldalar. Är för att utreda vår avveckling, när utvecklingen sprudlar omkring oss?

Hur tomt ska rubriken ”Västerbotten utbildar och inkluderar för tillväxt” eka i våra fjälldalar när kommunpolitikerna har tömt dem, genom att lägga ner fjällskolor som omöjliggör för barnfamiljer kan bo kvar – och flytta in? Vilka är det Regionen ”inkluderar” när de inte ens skriver ut etnicitet jämte de övriga diskrimineringsgrunderna (sid 8)? Och var sker tillväxten? Kommunerna behöver regionalt stöd för att utveckla och decentralisera – inte avveckla och centralisera. Detta är synnerligen viktigt i den tid vi lever, när miljöproblemens konsekvenser och corona-pandemin artikulerar behovet av lokal livsmedelsförsörjning vilket givetvis förutsätter en levande lands- och glesbygd. Glesbygdsskolans roll är avgörande för allt detta och på så vis borde den vara av särskilt regionalt intresse och inte behandlas i regionalt framtagna utredningar och strategier såsom en belastning och kostnad.

Är ”tillväxt” för alla regioner och kommuner egentligen möjlig, eller implicerar det egentligen att en växer på andras bekostnad? Från ett glesbygdsperspektiv och från ett urfolksperspektiv kan de senaste hundra åren (i Västerbottens län) vittna om just en sådan process: urbanisering, assimilering och avveckling av landsbygden samtidigt som ett ökat exploateringstryck läggs på glest befolkade områden. Snarare behövs balans och fördelning. Ska strategin verka för hela ”territoriet” och för alla, måste avsevärda insatser göras och resurser måste utlokaliseras eftersom inlands- och fjällkommunerna fortsatt tappar sin befolkning. Regionen som organisation ska ha personal på plats i varje kommun i regionen samt ett delkontor på annan ort i regionen, något som påtalades av flera kommuner under remissperioden för regionbildandet.

Avslutningsvis, framför att regelmässigt föreslå avveckling av mindre skolenheter på blott kortsiktiga ekonomiska grunder, borde det vara av högsta prioritet för Regionen att trygga förutsättningarna för en likvärdig skola inom hela ”territoriet” där också barnens/elevens rätt till rimlig arbetsdag säkras. Då arbetar Regionen för hållbar utveckling för framtiden i hela det område som är Västerbottens län.

 

Bli först att kommentera

Landskommun i åminne

Av , , Bli först att kommentera 16

Ibland, när argumenten duggar tätt kring att vi som vill behålla byskolor ställer tätorten mot byarna, tänker jag så här: Låt oss gå tillbaka till 1874 då Vilhelmina landskommun bildades som en följd av kommunförordningen 1862.

Med kommunalförordningarna år 1862 lades grunden för dagens kommunsverige. Innan dess var socknen det lokala förvaltningsorganet. Landstingen kom också till genom denna förordning och i förlängningen var det början till det demokratiska genombrottet eftersom ständerna upplöstes några år senare med tvåkammarriksdagen 1865/66 och det kommunala självstyret etablerades.

Kommunen var uppdelad i dels en borgerlig kommun och en kyrklig, den kyrkliga hade hand om skolfrågor ända in på 1900-talet.

De borgerliga kommunerna var av tre slag: landskommuner, städer och köpingar (även kallade municipalsamhällen som blir en egen term på 1900-talet).

Reformen kom sent till Norrlands inland först 1874 och allra sist var Västerbottens inlandskommuner 1875.

Den första uppsättningen av kommunsveriges 2 453 kommuner bestod av 88 städer, 7 köpingar och hela 2 358 landskommuner. Det vittnar givetvis om att den stora majoriteten av befolkningen fortfarande bodde landsbygden.

1943 års Kommunindelningskommitté kom fram till att antalet landskommuner radikalt måste minskas eftersom 500 av landets kommuner hade färre än 500 invånare.

Med kommunreformen 1952 försvann de då 2 281 landsbygdskommunerna varav merparten var baserade på de gamla socknarna och ersattes av 816 storkommuner. De då 133 städernas antal behölls intakt medan några köpingar tillkom, bland annat Åsele köping 1959. I övrigt ska varken Norrbottens eller Västerbottens kommuner ha påverkats av reformen 1952. Däremot får nästa reformvända en genomgripande förändring som kommer smygande: Tärna landskommun som bröts ur Stensele landskommun 1903 men återgick med Stensele landskommun till att bilda Storuman kommun 1971, Åsele, Fredrika och Dorotea blir Åsele kommun 1974 men 1980 blir Dorotea åter en egen enhet. Norsjö-Malå delades också 1980.

För Vilhelminas del bildades landskommunen 1874 och municipalsamhället inrättades 1917 som 1947 bröts ur landskommunen och blev Vilhelmina köpingskommun. Vilhelmina landskommun gick sedan upp i Vilhelmina köping 1965 och nuvarande Vilhelmina kommun bildades 1971. Befolkningsmängden var mycket högre i landskommunen än köpingen 1960, varför det egentligen borde varit köpingen som (dessutom av yngre datum) skulle uppgått i landskommunen. Men det är givetvis ett resultat av urbanisering och en del av centraliseringen som följde. Det vore onekligen intressant att ta del av diskussionerna i de respektive kommundelarna inför sammanslagningen eftersom landskommunen hade de stora naturresurserna inom sin jurisdiktion. Här av följer att 80 % av bygdemedlen från vattenkraften ska gå till landsbygden och 20 % till tätorten. En princip som kommunen, vilket jag tidigare visat, inte alltid efterlever.

 

     källa: SCB

 

Vad vi kan se är en kraftig förändring i befolkningstalen från landskommunen till köpingen. Vilhelmina landskommun innan sammanslagningen hade en befolkningstäthet som var högre än vad kommunen har idag. År 2019 hade tätorten 3 445 invånare, det är ca 51,6 % av befolkningen i kommunen, resterande ca 3 220 invånare bor utanför.

Dikanäs skola är nu hotad av nedläggning igen och politiken anser att det måste beredas vidare huruvida besparingar kan göras på andra sätt eller om skolan ska slås ihop med Slussfors som ligger i Storumans kommun. Redan i januari gjorde de flesta vårdnadshavare det klart för politikerna att det blir svårt att bo kvar om högstadiet lägger ner och någon inflyttning blir det ju knappast tal om. Jag hoppas verkligen att politiker och tjänstemän räknar på ”besparingen” de gör om, låt säga, 10–20 vuxna med sina, låt säga, 20 barn skulle flytta från kommunen. Men om vi liks måste byta skola så varför inte byta kommun – vi ansöker om att Dikanäs upptagningsområde ingår i Storumans kommun istället, det är ju faktiskt närmare dit. Ett tredje alternativ är att bryta ur den gamla landskommunen ur kommunen och ordna med egna skolor utanför tätorten. Kanske det enklaste emellertid är att starta en friskola. Vi får väl se vad de folkvalda fattar för slags beslut.

Bli först att kommentera

Hot om nedläggning – igen!

Av , , 14 kommentarer 21

Ett förslag till ”ny skolstruktur” för skolorna i Dikanäs och Slussfors presenterades för Utbildningsnämnden den 20 maj. Utredningen har gjorts i samarbete med regionens utbildningsstrateg som föreslog ny skolstruktur i Lycksele (= avveckling av byskolorna).

Utredaren föreslår att Dikanäs skola läggs ner till HT 2021 och eleverna (från F-klass) flyttas till Slussfors (i Storumans kommun) som ligger 35 km från Dikanäs och 60 km från Kittelfjäll. Eleverna i högstadiet föreslås flyttas till Saxnäs eller Vilhelmina tätort, en resa på 120 km eller 155 km för den elev som åker längst. Detta, helt vedervärdiga förslag mot barnens möjligheter till en likvärdig utbildning, sveps in i just utbildningskvalitetens kläde.

Utredningen och förslaget har inte tillkännagivits och det har inte förts några dialoger med vårdnadshavare och elever. Som förälder i Dikanäs utgår jag utgår från att utredningen och förslaget ska kläs in lite mer i samråd och dialoger (hur det nu ska genomföras i corona-tider) för att därefter levereras till politikerna för beslut.

Oavsett vad utbildningsnämnden beslutade eller kommer att besluta i ärendet vill jag redan nu ge kommentarer på utredningen. Elever och föräldrar kan inte få dessa hot om nedläggning flera gånger per termin.

För den som är helt novis i området kan en enkel sökning på eniros vägbeskrivning visa att det tar 51 minuter att åka från Dikanäs till Slussfors, 1 h och 15 min från Kittelfjäll lägg därtill alla stopp som måste göras för av- och påstigning. Troligast blir det 1 h för Dikanäsbarnen och närmare 1,5 h för de från Kittelfjäll. Förslaget gäller alltså 6-åringar, upp till 3 timmars resväg per dag.

Och argumentet är att de ska få en likvärdig skola (för att dem enligt förslaget inte kan få det i Dikanäs). Vi hoppas ju att nuvarande majoritet i Vilhelmina kommun förstår att lägga ner hobbyverksamheten i kommunen före lagpliktig verksamhet. Men istället får de nu argument serverade (iofs beställda) av Regionens utbildningsstrateg: att fjällskolornas elever har ”mer resurser” lagda på sig än tätortens och att det skulle inbegripa en slags orättvisa som gör att fjällbarnen ska plikta med att byta skola, att åka 3 timmar om dagen för att få eventuellt mer behöriga lärare. Fastän utredningen inte på något sätt vill nedvärdera fjällskolornas lärarbehörighet – men vad vill ni då, det är ju det ni påstår!

Om utredningen skulle slå ut de resurser som läggs på elever/ungdomar på tätorten i form av fritidsgård, simhall i närheten, ridhus, ishall, Folkets hus (som kommunen har betalat två gånger genom avskrivningslån) då torde även en icke-raketforskare se att den kostnad per elev som läggs på Dikanäs (och Saxnäs skolor) är små eller åtminstone normala i jämförelse. En helhetssyn går tydligen inte att ha. Ja, regionstrategen är ursäktad (för ett ögonblick) – jag förutsätter att ingen i Regionens stab har ett uns till glesbygdsperspektiv, det vill säga en aning om hur det är att leva i glesbygd – PÅ RIKTIGT. Men jag ifrågasätter allvarligt hur Regionens uppdrag kan vara att, utan ens en hänvändning eller ett förslag att tillfråga staten om ansvar för vissa glesbefolkade områdens skolor, hellre avveckla grundläggande service i områden som så ofta annars är umeåbornas och andras tillflyktsmål vintertid (Kittelfjäll). Regionen visar i handling att de just heter Region Västerbotten – det vill säga att länet Västerbotten inte ingår i deras föreställnings- och omsorgsvärld. Det går inte att bo här utan skola. Fatta.

Få se nu, Utbildningsnämndens ordförande, som sa att de inte skulle gå vidare med en avveckling av högstadiet i Dikanäs: det var bara inför HT20? Men så kommer den verkligt stora tårtan i ansiktet: vi drar till med en total nedläggning istället till HT 21. Det var ju en logisk övergång??? Upp till bevis.

Det framgår också av motiveringarna till förslaget att Slussfors skola ingår i Storumans kommuns långsiktiga plan för skola och utbildning, vilket då Dikanäs skola inte gör???? Stämmer mycket väl in på den dystra utsikt jag spådde då S och C lägger Dikanäs med fler enheter utanför budgeten. Då fick jag ordentligt mothugg från vice KSO – som skrev: ”Sist måste jag säga att du kommer med ett nytt lågvattenmärke i att skrämmas med 6-åringars resväg. Finns ingen som driver en sådan fråga.” Nu blir det upp till bevis vilka nya lågvattenmärken Vilhelminas nya majoritet ska sänka sig till.

Utredningen vittnar om ett försvar för ekonomismen INTE rätten till likvärdig utbildning. Restiden för barnen kommer att ligga på runt 2 till 3 timmar: hur lång restid anser utredaren att ett barn kan ha och fortfarande fara bättre av att gå i en skola med eventuellt fler behöriga lärare än att kunna gå till skolan alternativt åka 2, 5 mil som de redan vant sig vid? Var går gränsen för elever från 6-års ålder att kunna tillgodogöra sig sin utbildning, likvärdigt? Är det ens lagligt enligt skollagen (kap 7 § 17) som säger att en elev i åk F-2 ska ha undervisning högst 6 timmar per dag? Är restiden en del av skoldagen, arbetsdagen? Här har väl Vilhelmina redan ansökt om undantag flera gånger om. Det kanske mest slående med inkompetensen i och den fullkomligt utdaterade karaktären av denna utredning är att INGENSTANS omnämns fjärrundervisningens möjligheter, där behörighet och större grupper kan ordnas på distans med personalnärvaro på plats i ett mindre klassrum. Detta är högst anmärkningsvärt och underminerar givetvis utredningens trovärdighet.

På det här viset skapas den omvända orättvisan där glesbygdsskolan/små enheter är boven:

”Den ekonomiska strukturen, som den ser ut idag, innebär i praktiken att barn och elever utanför tätorten får betydligt större resurs per individ än barn och elever i tätortsskolorna får”.

Just denna mening är använd 1 gång i Dikanäs-utredningen och 2 ggr i Lycksele-utredningen. Det är ett per capita-resonemang som inte är berättigat utifrån den övriga kommunala resurs som de här eleverna/kommunmedborgarna kommer i åtnjutande av. Det handlar inte om att resursen de får är ”större” utan att den insats som skollagen förpliktar kommunen kostar mer på grund av demografi och geografi. På grund av en statlig, regional och kommunal avvecklingspolitik som har pågått under åratal och som man nu gladeligen fortsätter. Kvaliteten torde tvärtom vara högre, vilket gör att delar av kvalitetsargumentet faller. Snarare handlar det om att utredaren vill höja kvaliteten för tätortsskolorna, att det är det som är orsaken till att byskolorna regelmässigt föreslås läggas ned enligt utbildningsstrategens utredningar. Byskolor, och nu även fjällskolor, ska bort för att tätorten behöver få alla resurser som nu avsätts. Att kommunen skapar otrygghet och fördärvar möjligheten att tillgodogöra sig sin utbildning samt förstör familjelivet för ett tjugotal barn (och deras föräldrar) är en deal som återstår att se om de beslutande kan stå ut med. Men i förlängningen är inte min mening att ställa tätortens skolor mot byarnas och fjällens, utan att politikerna måste inse att de inte förbättrar skolan som helhet i kommunen genom att ta bort enheter (som leder till att fler flyttar eller inte kan flytta in) utan istället bör de omfördela pengarna och påtala de utmaningar som kommer med den unika geografiska struktur som vår kommun har.

Vidare gör utredarna egna tolkningar av tillämpningen av barnkonventionen, trots att en statlig beredning håller på att dra upp riktlinjer för det:

”Barnkonventionens skrivningar om barnets bästa och att barn ska tillfrågas i ärenden som rör dem kan inte tolkas som att varje barn, elev eller elevgrupp ska tillfrågas i varje ärende eller situation.”

En sådan tolkning passar enormt bra när små enheter ska läggas ner, precis vad som åstadkoms med byskolorna Malgovik och Nästansjö där enkäternas innehåll inte ens analyserades.

”Det handlar snarare om att det ska finnas en struktur för att ta in barns åsikter och väga in deras helhetssituation”

Hur då, baserat på okunskap? Inte baserat på barnets egna och vårdnadshavares utlåtanden? En struktur som sedan inte används? Utredaren friskriver sig närmast från att ta in barnets synpunkter och frånskriver elever möjligheten att på ett rättvist sätt kunna uttala sig, i sig ett hån mot barnkonventionen:

”Snarare är det tvärtom så att samråd, enkäter eller dialoger med barn kring specifika frågor nogsamt bör övervägas och ifrågasättas utifrån barnens möjligheter att på ett rättvist sätt kunna uttala sig”.

Vad är då barnkonventionens bestämmelser i de avseendena egentligen till för? Och – om ett barns skolas nedläggning är som vilken fråga som helst som utredaren skriver ”varje ärende eller situation” – då vet utredarna inte vad de pratar om och är olämplig som utredare, skolchef eller regionstrateg.

Det finns många uppgifter som kan ifrågasättas men det är mycket tydligt att ekonomismen styr under förevändningen att höja kvaliteten (men på annat ställe än den aktuella skolorten och för de aktuella eleverna):

”En nedläggning av Dikanäs skola skulle otvivelaktigt medföra förbättrade möjligheter för Vilhelmina kommun att uppfylla skollagens krav på behöriga lärare och elevers rättigheter till likvärdig utbildning. Detta i och med den besparing det skulle innebära och de förbättrade möjligheterna att prioritera resurser.”

För vem/vilka då? Inte för ett 20-tal barn i Våajmodalen i alla fall. Har utredarna vägt in eleven, barnet som får sitta i en skolskjuts 3 timmar om dagen, den tid på dagen barnet skulle vara ute i friska luften, röra på sig, inte bli åksjuk i en bil på vägar som Gud, Kommunen, Regionen och Trafikverket glömde för åratal sedan.

Helhetssynen är noll. Förslaget innebär vidare att då eleverna har gått F-6 i Slussfors ska de byta skola och kommun till Saxnäs eller Vilhelmina. Har de äldre syskon måste de skiljas åt i två dalgångar mellan mellan- och högstadiet. Hur opedagogiskt kan detta sociala experiment bli? För vissa kan det till och med bli tal om att inte kunna bo hemma på veckorna (det tar över 2 h enkel väg mellan Gielas och Saxnäs), eller – ska det sättas in helikopter? Ska vi tillbaka till nomadskolans och arbetsstugornas tid? Tror utredaren (och politiker) på allvar att någon barnfamilj kommer att bo kvar?

De flesta föräldrar i dalgången har ofta en anledning att åka till Dikanäs, som arbetsplats, som passerande eller för att handla i affärerna. Men vilken anledning har de att åka till Slussfors? Möjligtvis den som ska busspendla med 31:an. Betalar kommunen soppan då föräldrar ska på föräldramöte, utvecklingssamtal och skolavslutning i Slussfors dit de flesta sällan har anledning att åka? Hur ska fritids lösas, nej just, det behövs ju inte – det blir ju skolskjutsen. Hur påverkas förskolan i Dikanäs av att inga fritidsbarn finns i verksamheten? Nej, just det, då kan ju den läggas ned med. Och så som ett diskursivt grädde på moset, diskursen om att glesbygds- och landsbygdskampen försöker åka snålskjuts på skolan: byarna ska ju inte ”skymma skolan”:

”Det finns en uppenbar risk att avveckling av skolan i Dikanäs uppfattas som mycket negativ av boende på orten och i upptagningsområdet. Skolan som nav i byn är ett resonemang som vuxit sig starkt.”

Vuxit sig starkt? Vakna upp – när skolan är det sista som finns kvar av kommunal service för unga, och ibland för alla, i byn blir en dylik skrivning ett veritabelt slag i ansiktet. Det är inget som har vuxit sig starkt, det är en sanning som kommunal, regional och statlig avvecklingspolitik har skapat och något som vi lever i, varje dag.

Bortom det sista halmstrået tror jag inte ni vill blicka, ni beslutsfattare på alla nivåer, som i er okunskap och centralism ändå verkar drömma om regional och kommunal ”utveckling”. När eller om ni sätter er och beslutar till fördel för detta förslag har ni skapat ett segregerat samhälle som Björn Åstrand inte är i närheten av att kunna beskriva i sin utredning En mer likvärdig skola.

14 kommentarer

VilHELminA

Av , , 2 kommentarer 20

Vilhelmina kommun (tror jag, kommunens roll är mycket nedtonad och oklar) har lanserat sitt så kallade platsvarumärke. ”Det är Med själ och hjärta vi tillsammans skapar och utvecklar vår plats på jorden.” Många människor har varit med och bidragit.

Jag tackade nej till att vara med eftersom jag dels varit kritisk från början mot en kommodifiering (processen då någonting börjar betraktas som en vara) av området. Något jag påtalade under min tid som politiker vid en kommunfullmäktigegrupp och blev ifrågasatt – förvånansvärt nog från vänsterhåll.

Den andra orsaken var att området som Vilhelmina (kommun och socken) utgör är fantastiskt, dess människor och natur – går inte att reducera till en vara, och det förtjänar så mycket mer än vad jag skulle kunna vittna om under 11 återvändarår i Dikanäs. Jag har sett det som finns och det som försvunnit: hur kommunal service avvecklats mer och mer, jag minns till exempel hur vi föräldrar byggde skolans utemiljö för att hålla ner kostnaden åt kommunen, som inte ens vill betala för en parkeringsplats utanför förskolan. Utveckling som sker är på grund av enskilda företagare, privatpersoner och ideella föreningars eldsjälar som just brinner för sin bygd, mer eller mindre trots kommunen. Trots osäkerheten kring om våra barn har en skola kvar här från år till år. Men den som påtalar sådant uppfattas givetvis bara som gnällig och ska vara tyst i marknadsföringssammanhang.

Naturen i Vilhelminaområdet är förstås storslagen och njutbar oavsett politisk ledning och beslut. Nåja, nog finns kommunala beslut som hotar den också.

Dialogprocessen kring platsvarumärket inleddes några veckor innan den stora nedsläckningen började. Just innan det blev tydligt att en ny politisk majoritet såg lösningen på ekonomisk kris att avveckla byskolorna i Malgovik och Nästansjö, samt fördärva stadieindelningen på Volgsjö och Hembergsskolan. Inget platsvarumärke i världen kan täcka upp för avvecklad samhällsservice. Det blir cyniskt. Vi är många som sörjer, även om vi fortsätter att omhulda bygden.

Dessutom, på hemsidan står: ”Här kan du läsa mer om vilka Vilhelmina ska vara allra bäst för.” Ska inte Vilhelmina vara lika bra för alla – och överallt i Vilhelmina? Vill gärna veta hur Vilhelmina jobbar för att ungdomar i fjälldalarna (10–19 år) ska kunna bo kvar? Kom inte dragande igen med det där avloppet i Kittelfjäll.

När alla skolor utanför tätorten är avvecklade finns det säkert många (ungefär hälften av invånarna) som fortfarande kan njuta av det de har (i form av skolor, fritidsgård, badhus, ishall, ridhus, Folkets Hus samt bagarstuga, bollhall, promenadstråk och småbåtshamn byggda med en mix vattenregleringsmedel och kommunala medel och på helgen kan de åka till fjällen), men det blir svårare för barnfamiljerna som bor i och utvecklar byarna och fjälldalarna.

”Det är Med själ och hjärta vi tillsammans skapar och utvecklar vår plats på jorden.”

Nåväl, Vilhelmina kommun – upp till bevis. Det är de kommande månaderna som gäller.

Här kommer mitt bidrag: Visa att Vilhelmina är HELA VilHELminA i handling, inte enbart i skrift på en hemsida.

 

2 kommentarer

Tiden är här för – kolonialism i nya kläder?

Av , , Bli först att kommentera 11

Den 5 maj presenterade Hela Sverige ska leva en rapport som visade hur illa det är ställt med den lokala återbäringen av värdet från de naturresurser som utvinns från områden, som i samma veva håller på att gå på knäna i den kommunekonomiska kris som pågår.

Nu har Region Norrbotten gått ut med ett pressmeddelande om hur de arbetar med frågan, ”Tiden är här för att tillbaka det som är vårt”. Det är en text där jag kan hålla med om mycket men det är något som skaver uppenbart (det possessiva anspråket bl.a.), och det kan nog formuleras som återkomsten av de bosättarkoloniala anspråken. De återfinns väldigt ofta inom skogs(miss)bruket (och här exkluderar jag de skogsägare som per se inte missbrukar ”sin” skog, om någon nu kan äga skog).

Region Norrbotten talar om Norge, som vi alltid gör i dessa återbäringsfrågor, men det ”goda” i den norska modellen är dess integrering i utjämningssystemet, alla kommuner får en liten del men de drabbade får mest. Från Region Norrbotten formuleras det: ”ett förslag där regionerna, inte kommunerna, tar emot skatteintäkterna och fördelar ut dem. Hela länet ska må bra – även kommunerna utan naturresurser.”

Resonemangen påminner om AC-län, där Regionen med RUS-dokumentet som vapen ska försöka visa på att hela länet ska leva men förväntar sig ändå att alla pengar och regionkontor/personal ska sitta vid kusten/Umeå. Där tog Regionen EU-medel från ”Sparsely Populated Areas” (som de erhållit på grundval av de glest befolkade inlands- och fjällkommunerna) och använde till forskning och projekt som till största del var lokaliserade vid kusten. Det är inte så de bygger ett ”Hela Regionen ska leva” lika lite som ”Hela Sverige ska leva”. Ingen återbäring där heller till de områden som berörs.

Vidare: ”- Annars kan Jokkmokk få massor och Överkalix ingenting. Överkalix har Kalix älv som hade kunnat ge vattenkraft – men den har vi ju beslutat att skydda. Det blir orättvist. Medlen ska vara till för regionens utveckling, säger Nils-Olov Lindfors som varit med om att driva igenom frågan i sitt eget parti, Centerpartiet, nationellt.” Vi vet precis vad regionen utveckling tills nu har handlat om. Centralisering. Och sedan att ”Det är viktigt att man pratar om nyttan för hela nationen Sverige”.

Om ett sådant förslag ska accepteras MÅSTE de ha lokal representation i from av bygderåd från alla håll i regionen, det ska definitivt inte vara utlämnat åt partipolitiska revir i kommunerna heller. Dessutom är det anmärkningsvärt att Sametinget inte omnämns (om de är tillfrågade framgår det i alla fall inte) i frågan återigen är urfolksaspekten reducerad till en näringsfråga att tas upp i samband med konflikt mellan rennäring och etableringar. Det samiska samhällets förlust till följd av vattenkraft och gruvetableringar kan inte smältas ner till att bara handla om pengar och näring. Precis som det inte kan göras för dem som känner en stark koppling till den miljö som faktiskt påverkas av dränkning, torrläggning och malmbrytning. Och vars levnadssätt påverkas eller omöjliggörs därav.

Uttryck som ”staten öste pengar ur vår gruva” visar på ett synsätt som knappast är fruktbart ur ett hållbarhetsperspektiv. Det var inte gruvan som var er, den var de facto statens (till fullo sedan 50-talet), gruvan undergrävde markerna och vilka har koppling till marken – och inte gruvan? Lindfors talar om exempel från Australien och Kanada men nämner inte urfolksavgiften gällande mineralutvinning som finns åtminstone i Finnmark.

Eftersom regionen också tittar framåt: ”Lindfors menar att en reform skulle bana väg för nya etableringar, leda till växande branscher och i slutändan ge en vinst även för staten” och det är här, i konfliktytan mellan nya etableringar renskötseln som renskötseln nämns första gången, och det samiska samhället nämns inte alls – konstigt agerande för en region i Sápmi. Lindfors nämner rennäring och konflikt som om det gick att ”lösa” men inget om de kumulativa effekter som med ytterligare en fjärils vingslag kan kullkasta hela grundvalen för renskötseln, det nyliberala universella synsättet att: ’bara ni får bra ersättning… så fixar sig resten… för det fixar sig ju för oss.’

En försäkrad pott naturresursåterbäring till kraft/gruvkommuner såväl som till dem som inte har, riskerar därför i förlängningen leda till en ökning av kraven på exploatering. Grupper kommer att än mer ställas mot grupper om inte denna fråga ordnas ordentligt från början. Istället borde regionen jobba ihop med Sametinget (det borde vara de som till stor del äger frågan) och Sámiid Riikkasearvi (Svenska Samernas Riksförbund) och formulera kraven på, först och främst återbäring för de naturresursuttag som har varit.

 

Bli först att kommentera

Likvärdig skola?

Av , , Bli först att kommentera 13

 

Tiden är länge sedan förbi då jag upphörde att förvånas över bristen på glesbygdskännedom och -perspektiv hos experter och beslutsfattare – tyvärr på alla nivåer. I glesbygden har vi levt med konsekvenserna av centraliseringsideologin alltför länge. Men när den sipprar ner och sätter fälleben på det käraste vi har, barnen, då är det dags för aktion.

Skollagens första kapitel, § 8 stadgar att: ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.” Den inledande grunden synes alltför ofta förbigås, finns månne någon lag som kan undanta skrivningen oberoende av geografisk hemvist? Möjligen anser några att god ekonomisk hushållning, (kap 11 § 1) i kommunallagen står över, men där kan vi återigen fråga om nedläggningar av små skolenheter är särskilt god samhällsekonomisk hushållning.

I mitten av april kom utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning SOU 2020:28. I utredningen ligger fokus på att utjämna villkoren för elever i urbana skolmiljöer där det existerar flera privata såväl som kommunala aktörer. Samtidigt erbjuder den inte särskilt mycket för att likvärdigheten för elevers skolgång och utbildning på grund av boende i glest befolkade områden inte ska slås sönder helt. En geografisk diskriminering framträder (ånyo). Det saknas med andra ord ett glesbygdskapitel i utredningen. Även om det finns en insikt i att ”den kompensation för merkostnader i små, krympande landsbygdskommuner som kostnadsutjämningen ger inte är tillräcklig” (s. 474). Att glesbygdsskolors lärmiljöer i regel är inkluderande, vilket framkommit av Gerd Petterssons forskning, verkar inte heller uppmärksammas och belönas.

Utredaren föreslår att 3 miljarder ur statsbudgeten ges till förskola, grundskola, grundsärskola (s. 645) för ”en kraftfull satsning på skolans likvärdighet”. Men geografiska perspektiv faller bort ur likvärdighetstanken. Utredaren föreslår t.ex. inte att sätta en gräns för begreppet ”rimlig närhet till hemmet” (och därtill knyta en penning för att kommuner ska kunna upprätthålla skola på rimlig närhet till hemmet).

”Utredningen föreslår att det för kommunala skolor fortsatt ska finnas en garanti för elever att bli placerad vid en skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte väljer en annan skola. Utredningen väljer att kalla denna princip för rätten till en skolplacering i rimlig närhet till hemmet för att understryka att rätten handlar om avståndet till skolan, inte en rätt till skolplacering vid den närmaste skolan. Vad som avses med rimlig närhet definieras inte närmare utan får avgöras av faktorer så som bl.a. kommunstruktur, kommunikationsmöjligheter och elevens ålder” (s 21).

Även om det är ”fint” med kommunalt självstyre har de senaste årens kommunekonomiska kris (som varat längst och djupast i glesbygdskommuner) visat att närheten till kommunpolitikerna inte har hjälpt då det gäller nedläggningar av byskolor eller mindre enheter. Det krävs medelåtföljande principer från högre ort. Utan somt kommer det onekligen innebära att byskolor som kommuner inte anser sig har ”råd” med läggs ner, vilket leder till att en likvärdig skola inte uppnås för de elever som får en alltför lång skoldag på grund av resväg. Med längre skoldag följer inte sällan mindre tid för läxor och fritidssysslor, med mindre tid för hälsofrämjande motion och dessutom i många fall även otrygghet och utsatthet.

Det blir väldigt talande när utredaren skriver (s. 220): ”Den faktiska skolvalfriheten påverkas bland annat av fristående skolors etableringsmönster och kommunens storlek och geografi. I vissa delar av landet, t.ex. i glesbygd, är det ofta inte aktuellt med något faktiskt val av skola, helt enkelt för att det inte finns någon alternativ skola i en rimlig närhet.” Nej, och väldigt ofta finns det inte ens en skola i rimlig närhet. Att lämna närhetsprincipen odefinierad är problematiskt. Om nu ”Kommunala huvudmän” enligt förslaget ”ska ange hur skolplaceringsregeln rimlig närhet ska tillämpas i kommunen” borde det ju innebära att en definition måste finnas även för upptagningsområden för kommunala skolor i glesbygd. ”Elever har enligt skollagen rätt till en skolplacering nära hemmet och det är den kommunala huvudmannen som ska garantera denna rättighet. Den exakta innebörden av denna närhetsgaranti är emellertid inte närmare definierad i skollagen.” (s. 330, se kap. 15 §, 10 kap. 30 § samt 11 kap. 29 § skollagen.)

Däremot bedömer utredaren att ”den merkostnad kommunala huvudmän har för att alltid kunna erbjuda plats i en skola nära hemmet och konsekvenserna av att den kommunala skolan bär ansvaret att hantera de stora variationer i elevunderlaget som observeras över tid” är den faktor som ”är av störst kostnadsmässig betydelse”. Vidare konstateras ”att kommunala huvudmän under de senaste två decennierna har haft merkostnader på i genomsnitt drygt 8 procent till följd av sitt större ansvar. Dessa merkostnader ska enligt dagens regelverk inte avräknas då kommunerna fastställer bidrag till enskilda huvudmän” (s 25). Ett förslag från utredaren är således att kommunerna ska få göra ett avdrag för dessa merkostnader – vilket är ett bra förslag (för kommunerna men väntas inte tas emot väl av fristående huvudmän). I det sammanhanget omnämns också lokala ambitioner hos kommuner att bibehålla skolor på landsbygden, vilket kan medföra högre kostnader, som en ”ineffektivitetskostnad” men samtidigt ses det som något positivt och utredaren verkar inte begripa att den merkostnaden behöver åtgärdas i form av kompensation från stat till kommun (då det inte kompenseras tillfredsställande i utjämningssystemet, se s 474, 514): ”Att kostnaderna per elev är högre i glesbygd, kommuner med krympande elevantal och kommuner med högt förväntat löneläge visar också att kompensation [från vem då – kommunen till kommunen?] ges för olika förutsättningar att bedriva verksamhet” (s 26). Riktade förslag för att motverka geografisk segregation, i form av att elever i glesbygd får en försämrad möjlighet till lika villkor gällande utbildning, återfinns inte i utredningen.

Det behöver tillsättas en kompletterande utredning till denna samt till den landsbygdsutredning vars förslag ej har realiserats, för att trygga en likvärdig skola även för elever på landsbygden och i glesbygden. Mot bakgrund av att FN:s barnkonvention blivit svensk lag, är det ett minimikrav!

 

 

Bli först att kommentera

Öppen fråga till Socialdemokraterna och Centerpartiet i Vilhelmina kommun

Av , , 5 kommentarer 25

Hur tänker majoriteten (Socialdemokrater och Centerpartister) när de nu har lyft ur fjällskolorna och de små förskoleenheterna ur den tekniska ramen och istället lagt dem som ”prioritering” i budgeten. I synnerhet då Magnus Johansson har skrivit om (omdefinierat) dessa prioriteringar som ”omställningspengar” på en VK-blogg nyligen, alltså åtgärder som inte är tänkta att vara permanenta.

Räknar majoriteten fortfarande in ”pengarna” för de barn som drabbas (dvs det som dessa barn – vilka är inskrivna på de små enheterna – och deras vårdnadshavare faktiskt genererar i form av per capita-intäkter via utjämningssystemet till Vilhelmina kommun) i Vilhelmina kommuns tekniska ramar?

Ska dessa barns ”intäkter” gå till skolor på tätorten (för vissa 13-17 mil bort) medan den skola och/eller förskola de har närmast till i sin helhet måste ”prioriteras” varje budgetår?

Utöver detta ökar majoriteten dessutom på den geografiska obalansen genom att helt sonika lyfta in kostnaderna för modulerna på Volgsjö skola i den tekniska ramen? Medan de uppenbarligen prioriterat bort lagpliktig verksamhet som modersmålsundervisning och särskilda undervisningsgrupper.

Och de ca 20 MKR som utgör ej lagpliktig verksamhet i KS, de ingår i den tekniska ramen medan fjällskolorna och de små förskoleenheterna ska prioriteras varje år. Vore det inte mer klädsamt att lägga ej lagpliktig verksamhet som ”prioriterad” och lägga in fjällskolorna i den tekniska ramen?

Människor som bor i de områden som berörs borde minst ha en 5-årsplan för att kunna tryggt leva och verka i området, för att enskilda familjer, företag, näringsutveckling och all annan verksamhet ska kunna fortsätta existera i en glesbygdskommun som Vilhelmina.

Eller så måste mycket djärva och skarpa skrivelser riktas mot högre ort om statligt tryggande av glesbygdsskolorna och glesbygdsförskolorna!

 

 

5 kommentarer

Municipal Darwinism

Av , , 7 kommentarer 19

Municipal Darwinism är ett begrepp som används i steampunk-klassikern Mortal Engines som nyligen (2018) också blev film. Det är en postapokalyptisk berättelse som handlar om vandrande städer som i sitt energibehov slukar andra städer eller mindre samhällen (på hjul/larvband). London är värst på banan/klotet i filmen. Begreppet är en allegori för en sedan länge pågående centralisering i Sverige, där vissa kommuner utvecklas på bekostnad av andra. Men begreppet går att förflytta till en intern kommunal rörelse, liknelse kan göras med Vilhelmina kommuns budgetprocess och den politiska linje som dess nya majoritet har slagit in på, vilket visade sig vid fullmäktige den 2 mars med avveckling av byskolorna och som nu kommer till uttryck i tillämpningen av den så kallade ”prislappsmodellen” när budget 2021 bearbetas.

Budgeten för år 2021 är den första som arbetas fram enligt prislappsmodellen. Det innebär att kommunens verksamheter ges prislappar baserat på kostnadsutjämningssystemet (som för Vilhelminas del har varit kraftigt fel under många år och som fortfarande är det trots ändringar).

Prislappsmodellen innefattar alla verksamheter men på olika sätt. För vissa nämnder/verksamheter – förskola, fritidshem, förskoleklass, grundskola, gymnasieskola, ordinärt boende, särskilt boende – de som har prislappar i kostnadsutjämningen styr dessa prislappar och demografi (befolkningens fördelning, storlek och sammansättning). Medan demografin styr prislapparna inom nämnder/verksamheter som KS, KFM, MBN, Överförmyndare, Revision. inom LSS och IFO-verksamheter styrs prislapp utifrån tidigare budget och senaste års utfall. Med modellen följer en inbyggd åtstramning eftersom de flesta kommuner bara byggt på sina budgetar år från år. Men samtidigt kan det bli ekonomiska utrymmen för politiska prioriteringar, alltså pengar som blir över för satsningar som inte ingår i den tekniska ramen.

I de tekniska ramar som nu presenteras för Vilhelminas budget 2021 får de beslutande inte veta vad som ingår i dessa ramar utan enbart vad som inte ingår, det som politiken måste prioritera. Det framgår att vissa saker är prioriteringar som är utöver de tekniska ramarna, prioriteringar som görs ett år påverkar inte nästa års ram. De ligger liksom utanför med osäker framtida tillvaro, det måste tolkas att ”prioriteringarna” egentligen avser åtgärder som inte är permanenta.

Nu till problemet: Dikanäs och Saxnäs fjällskolor, samt de små förskoleenheterna Tranan, Myltan, Rävlyan och Fjällripan ligger som prioriteringar utöver teknisk ram. Och samtidigt framgår inte vad tätortsskolornas kostnader inom den tekniska ramen uppgår till, det förutsätts att de inte är prioriterade, ska de inte existera nästa år eller är det självklart? Och därmed är det alltså inte självklart att små skol- och förskoleenheter ska existera. Snarare är det självklart att dessa enheters existens ska prövas varje år. Inte nog med det geografiskt diskriminerande och ekonomiskt förkastliga beslutet att avveckla byskolorna i Malgovik och Nästansjö, de politiker som accepterar denna skrivning menar alltså att vi som bor i glesbygd och uppåt fjällen nu VARJE ÅR ska behöva invänta att våra skolor och vår barnomsorg ”prioriteras” av politikerna i budgetprocessen. Medan de ca. 20 miljoner kronorna inom Kommunstyrelsen som utgår till FRIVILLIG verksamhet (ej lagpliktig kommunal kärnverksamhet såsom näringslivsutveckling, kultur, fritid och hobbyverksamhet mm) tydligen ligger kvar inom den tekniska ramen och verkar inte vara föremål för politiska prioriteringar. Kan det bli mer ABSURT? Att undervisning för barn som har 17 mil enkel väg till tätortsskolorna varje år ska hänga på snöret medan ridhus, ishall med mera ska finnas för tätorten. Nu talar vi om att ställa områden mot varandra. Och det är inte jag som gör det, det är modellen och dess tillämpning som gör det.

Använd den månne som en mall för att komma fram till vad som behöver prioriteras av icke-lagpliktig verksamhet men presentera det inte på detta vis, gör en vanlig budget med underlag till de beslutande där alla intäkter och kostnader ingår. Eftersom ett barn som bor i Dikanäs torde rendera lika mycket till utjämningssystemet som ett som bor på tätorten borde Dikanäsbarnet helt räknas bort ur Vilhelmina kommuns intäktsbudget om Vilhelmina kommun inte ordnar skola på rimligt avstånd för barnet, därför kan inte en skola hamna utanför teknisk ram, bara delvis dvs de kostnader som anses vara högre för Dikanäs (och Saxnäs) i förhållande till Volgsjö och Hemberget som ligger på tätorten.

Modellen ska också utvärderas. Jag har gjort min utvärdering – min uppmaning till de beslutande är: skrota det här sättet att göra en budget på, den är i Vilhelmina kommuns tillämpning djupt kränkande eftersom vem som helst inser hur enkelt det blir att avveckla en enhet som inte är prioriterad. Voila! Prislappsmodellen – centralistens våta dröm och den interna kommunala darwinismen är fullbordad. Men landsbygd, glesbygd och fjällbygd lär bli än mer avfolkad.

 

7 kommentarer

Draksådd av undermåligt hanterade ärenden och dåliga beslut

Av , , Bli först att kommentera 16

Det är knappast en överraskning att en friskola blir dyrare för kommunen än att behålla skolor i kommunal regi. Hanteringen av avvecklingen av skolorna i Nästansjö och Malgovik samt etablering av en friskola, kallad Nästanvik, är anmärkningsvärd.

En ansökan om friskoleetablering skickades in redan 30 januari, åtskilliga veckor innan fullmäktige 2 mars. Under den tiden borde en utredning om hur mycket en sådan skolform skulle kosta kommunen gjorts, men det gjordes inte. Istället gick KSO Annika Andersson ut i media 13 februari (17 dagar innan KFM) och meddelade att hon ställer sig positiv till etablerandet av en friskola. Hon själv, som privatperson eller som KSO med ansvar för ekonomin? Nåväl, det Andersson gjorde när hon uttalade i SVT att hon välkomnar etablerandet av en friskola, var att hon gav människor hopp. En falsk förhoppning som nu rycks bort.

Hade en utredning tillsatts i tid, som kunnat peka på att en friskola kostar exakt så här mycket, ja, då hade kanske beslutet kunnat sett annat ut i fullmäktige. Åtminstone skulle inte centerpartister kommit undan med ett möjligt/luddigt löfte om friskola i framtiden – som de sedan inte infriar. Och – det är ju mot bakgrund av att majoriteten beslutade att avveckla skolorna som vi hamnat här idag, ett beslut som togs trots oppositionens argument om rätten till skola, barnkonventionen och t.o.m. att besparingen inte var realistisk.

Oavsett skolform gäller fortfarande alla argument som har ställts fram i debatten och i överklaganden: ekonomin kan inte ställas framför de grova fel och underlåtenhet mot lagar (och konventioner) som begåtts i ärendehantering och beslut.

Så mycket viktigare blir det nu att skriva under namnlistor som finns utlagd lite här och var i kommunen, för en folkomröstning om byskolornas existens. Då kanske kommunen slipper den draksådd som nu riskeras på grund av undermåligt hanterade ärenden och dåliga beslut, och möjlighet kan ges att behålla byskolorna i kommunal regi.

Bli först att kommentera

Sveket mot demokratin

Av , , Bli först att kommentera 24

 

I Vilhelmina kommun har Centerpartiet gått ihop med Socialdemokraterna för att mota ut sina forna koalitionspartners KD, PA och F! eftersom de inte kunde komma överens om ett ansvarstagande gemensamt sparbeting (läs: begrunda barnets bästa i alla beslut).

Centern (som innehar ordförandeposter i KS, KFM och MBN samt andre vice ordförandeposter i KS och SN) ingår ett samarbete med S där de entledigar KD:s ordförande i UN och SN och där tillsätter företrädare från S, vidare entledigas F! på andre vice ordförande-posten i KFM. De motar bort PA från sin ordinarieplats i SN med argumentet att PA sitter på en ”centerstol” och därmed innehar den nya majoriteten 7 av 9 stolar i SN.

Den nya majoriteten som enligt KSO inte är en majoritet, och någon opposition finns inte heller, enligt henne. Nähä. Kan man sudda ut andras politiska arbete mer? Utradera. En opposition är några som opponerar sig mot de förslag som kan förutspås vinna en majoritet. I Vilhelmina finns alltså: istället för en majoritet en hoppande opposition, eftersom varken S eller C egentligen vill samverka med någon? Är det så det ska tolkas? Frågan är, om det går att ha en KSO och en Vice KSO som inte ens kan läsa och förstå vad de själva har skrivit (på) för slags dokument som också låg som bilaga till ärendet ”val av presidier”. Undrar just vad som ska kunna hända härnäst, att Vilhelmina kommuns presider drar iväg på cirkusturné till Italien? Ironi. Men en fars verkar det utveckla sig till. Eller varför inte auktion där KSO bjuder ut posten till lägstbjudande, som hon själv sade under fullmäktige ha gjort under två månader, fast ingen ville ha posten. Den annonsen måste ha gått mig förbi på Blocket eller Tradera eller vilka demokratiska kanaler som nu användes. Ett dylikt uttalande är ett hån, faktiskt. Med vilken rätt uttalar KSO det, på sådant sätt? Som om det vore upp till den som ”ville” ha posten? Endast genom att avträda makten/posten: avgå istället och ta ett nyval av alla funktioner/presidier istället, det vore väl det mest följdriktiga. Ett nytt valfullmäktige.

”Vi har ett ovanligt läge överhuvudtaget” säger KSO med tre block. Men vänta, var du inte med i politiken under åren 2010–2014? Då fanns det hela tiden tre block: en Allians, ett S+V-block och ett fristående parti, PA. 2014–2018 kom SD in i fullmäktige, då blev det fyra block som inte ville ha så mycket med varandra att göra.

Vi backar bandet och tittar på mandatfördelningen: C har 8 mandat i KFM. KD har 3, PA har 1, F! har 1 och M har 1, tillsammans gav Koalitionens valsamverkan 14 mandat medan S har 10 och V har 2 vilket gav det forna oppositionsblocket 12 mandat medan SD stod ensamt med 1 mandat. Mot bakgrund av C:s och S:s nya valsamverkan borde nyval ha gjorts till presidierna i sin helhet och kanske även styrelserna i sin helhet, så de kunde demonstrera sin härskarlogik än tydligare, men det gjordes inte, utan bara någon form av tvångsfyllnadsval efter tvångsutmotade olikasinnade.

Vi är ju många som minns hur Magnus Johansson (S) förfasade sig över ”övergrepp på demokratin” och insynen för oppositionen (minus 11 kalla i månaden) då C planerade att ta både KSO och vice KSO posten. Nu gör denna majoritet detsamma. Vi minns också hur företrädare för C (även KD) har blivit behandlade tidigare men det ska tydligen inte läggas någon till last så länge makten bibehålls. Vi minns S agerande 2014 och vi minns S agerande 2010 med hjälp av en dåvarande Fp-ledamot, nuvarande M.

Ack o ve, den politiska fars- eller cirkushistorien i Vilhelmina kommun har långa och förnäma anor. En fläkt av ”Scener ur ett äktenskap”. Eller flera äktenskap.

Nu vill den nya majoriteten välja in nya presidier lite så där till hälften med stöd av en paragraf i KL 6 kap. 21 § 2 st som bygger just på att majoriteten har förändrats: ”Om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att det parti som nämndens ordförande företräder inte längre ingår i den politiska majoriteten, får fullmäktige välja ett nytt presidium [min kursivering].” Men så står man ändå och säger att det inte finns någon majoritet! Vilken verklighet ska gälla – den som passar enskilda politruker?

Och den representativa demokratin: Hur många väljare som röstade på Centerpartiet tänkte sig att ”det nya ledarskapet” (framburet av Koalitionens samverkan) skulle bestå Annika Andersson (C) och Magnus Johansson (S)? Låt mig säga att det är där sveket mot demokratin kommer in – vi vet redan att det i princip är helt omöjligt att förutspå vad din röst kommer att understödja för slags ledarskap (alla var väl inte nöjda med Koalitionen heller – det förnekar jag inte; tror heller inte att de 6 % som röstade på V blev så glada över den ”utdelning” V fick i nämnder och styrelser – ett hån anser jag men avspeglar S agerande även på riksnivå – rädslan för rött när S blir mer beige – alltså det du får när du blandar rött och grönt). Den lilla spillra av opposition som nu utkristalliserats efter budget 2020-beslutet, en enad opposition i PDI samt tre andra partier som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig i denna (återigen för Vilhelminas räkning, med OBB i färskt minne) helt unika politiska terräng, inte ges någon slags insyn genom presidieplats och ordinarie ledamöter (PA för SN samt V, M och SD), då blir det hotet också märkbart genom maktfullkomlighet och i slutändan maktmissbruk.

Det minsta en medborgare kan begära av detta maktmissbruk är att de för kommunens ekonomis bästa drar ner på sina arvoden, något annat vore otillständigt eftersom de alla representerar två partier. Det uttalades att ”vi ska ju alla kunna se varandra i ögonen efter detta fullmäktige” – jag önskar dem lycka till med det. Men vissa borde skämmas mer än andra som inte behöver skämmas alls. Fast jag hade nog hoppats att några partier hade stöttat V och M i arvodesfrågan för ersättare, där det går att göra en skrivning om de partier som inte har ordinarie ledamot i nämnder och styrelser ska ha arvoderade insynsplatser. Det var så tydligt att S offrade sin forna samverkanspart V då de accepterade C:s villkor: inga ersättararvoden. PDI kan åtminstone glädja sig åt sina 8 arvoderade möten per år för ”ordförandegenomgångar”. Det har de rätt till som partier ingående i en valsamverkan enligt arvodesreglementet.

Bli först att kommentera