”Kommuner” som vädjar om gruva

”Kommuner” som vädjar om gruva bör läsas: kommunalråd som vädjar om gruva. Åtminstone i fallet med Vilhelmina.

Tre kommuner(s kommunalråd) har i en gemensam skrivelse vädjat till Mark- och miljööverdomstolen att den ska ta upp ärendet om Fäbodlidens gruva till omprövning. I media framställs detta som att kommunerna vill ha en gruva.

I den här texten vill jag (som kommunstyrelseledamot i Vilhelmina) bland annat peka på det faktum att kommunalrådet åtminstone i fallet med Vilhelmina inte har tillfrågat den övriga politiken i denna fråga. Men även några andra problem.

I kommunallagen 6 kap, 39 § kan en nämnd uppdra åt ordförande eller annan ledamot som nämnden utsett att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas. Nu har väl kommunalrådet viss befogenhet, men i skrivelsen står att de som undertecknar företräder kommunerna. Detta är vanskligt. Även sett till datumet, den 23 november, Vilhelmina hade kommunstyrelsesammanträde den 29 november – vad var det som var så brådskande att det inte kunde gå genom KS och/eller åtminstone föredras i efterhand där? Det är som en debattartikel också påpekat tveksamt om miljönämnderna eller relevanta tjänstepersoner i kommunerna har fått yttra sig i frågan.

Utöver underskottet av insyn och delaktighet som övrig politik (notera att kommunalrådets parti sitter på endast 8 av fullmäktiges 27 mandat och innehar sålunda ingen majoritet utan ”regerar” på sätt och vis på nåder) ser jag flera problem med skrivelsen: vilka är de ”rena felaktigheter” som MÖD låtit domen vila på? Det står osagt.

I somras kom avslaget kring Dragon Mining (Sweden)s ansökan om utökad gruvbrytning i Fäbodliden och Arne Müller som bevakar utvecklingen inom svensk gruvindustri säger att ”det är första gången, mig veterligen, som mark- och miljödomstolen säger nej till en ny gruva.” Så detta är mer eller mindre ovanligt men ändå vill inte kommunalråden nöja sig.

Däremot är det rent felaktigt av kommunerna/kommunalråden att tala om ”andra intressen” när det gäller närboendes säkerhet och urfolks rättigheter (en vill säga: how dare you?). Bolaget har dessutom över tid gjort flera kompletteringar som inte gillats av myndigheter (SVT 2022-06-28). På det viset ser förutsättningarna för att gruvan kan anpassas till dessa rättighetsinnehavare knappast särskilt realistisk ut.

Mark- och miljödomstolen – som i skrivelsen anges ha låtit sitt beslut ”vila på felaktigheter” (utan att kommunalråden anger vilka dessa felaktigheter är) – avslår gruvan mot bakgrund av att malmtransporterna till Svartliden får för stora negativa effekter för närboende och för att renskötseln – som sedan tidigare är ansträngd av flera vindkraftindustrier i området – får ytterligare försvårade förutsättningar av gruvan.

Bolaget uppvisar i sina svar på yttranden över ansökan något snudd på inkompetens och nonchalans: i sin ansökan vill bolaget ge berörd sameby 50 000 kr om året i kompensation vilket samebyn svarar med konkreta exempel att den summan knappt motsvarar att kompensera två dagars betesbortfall för 4000 renar (Dom, Umeå TR M1950-18 sid 93). Och då är inte merarbetet inkluderat. Bolaget svarar inte samebyn men däremot i svaret till Sametinget skriver bolaget att de: ”anser att de skyddsåtgärder som Bolaget föreslår är sådana att något otillåtet intrång på samebyns egendomsrätt inte kan anses ske. Detta då samebyn inte har en formell äganderätt till marken, utan en brukanderätt.” (Domen, sid 87) Det visar en grundläggande okunskap om renskötselns egendomsrättsliga karaktär som är att likställa med äganderätt.

Flera byaföreningar i området har inte fått möjlighet att yttra sig om bolagets ansökan om fullskalig drift. Ett antal närboende och några lokala föreningar motsätter sig inte ansökan om hänsyn tas till tider (transportfria kvällar och helger exv.) för den tunga trafiken (upp till 140 fordonsrörelser per dag). Bolaget svarar genom att motsätta sig ”ytterligare inskränkningar i verksamheten då det skulle försvåra för Bolaget att förlägga en normal arbetsvecka för det anställda, med utgångspunkt i ett normalt och fungerande tvåskiftsschema” (Domen sid 99, 105-6). Hänsyn till sina anställda och inte till de närboende (som givetvis kunde vara samma personer). Det verkade i alla fall inte då (juni 2022) finnas riktigt det där utrymmet som kommunalråden nu tror ska lyfta frågan till MMÖD. Bolaget anser troligen utifrån ett oerhört urbant perspektiv att det är väghållarens ansvar att tillse att det går att ha transporter på allmän väg och att transporterna inte tör närboende. Den typen av yttrande vill ge fri lejd till ett företag som troligen inte får ihop projektet ekonomiskt och bör av den anledningen inte godkännas. En internationell aktör som DMS borde i stället visa hur de bidrar till det lokala genom att ta mer ansvar för vägsträckan de kommer att belasta – troligen i högre utsträckning än någon annan i området. Även i fråga om renskötseln där domstolen möjligen kunnat se det på annat sätt om bolaget inte motsatt sig inskränka driften till den tid på året renskötseln inte bedrivs i området, vilket givetvis sätter fler ekonomiska hinder i vägen för bolaget.

Slutligen, som kommunstyrelseledamot påminner jag mig också om att vid senaste sammanträdet blev det diskussion när jag föreslog ett uttalande kring en vindkraftetablering i Storumans kommun (rörande utländskt projekterad energiproduktion för utländskt behov som påverkar renskötseln och närboende negativt), då sades det (iofs inte av kommunalrådet) att kommunen principiellt inte brukade uttala sig om (”lägga sig i”) andra kommuners angelägenheter. Men med detta agerande ska vi förstå det som att ”inte lägga sig i”-principen gäller för uttalanden som handlar om att inte exploatera markområden, men att det kan anses fullt legitimt att lägga sig i andra kommuners förehavanden när det handlar om att exploatera områden?

Men att kommunerna ska agera lobbyister för ett australiensiskt gruvbolag när säkerhetsrisker för närboende, negativa inverkningar för renskötseln, för artskyddet och utsläpp i vatten varit avgörande för domstolens utslag är i högsta grad anmärkningsvärt. Det finns också mycket att säga om en guldgruvas egentliga innebörd för en grön omställning, vilket också är grunden för domstolens bedömning när de bedömer verksamhetens vikt i förhållande till en renskötsel som redan pressas av förnyelsebar energiproduktion (kumulativa effekter):

//Mot den bakgrunden ska det allmänna såväl som det enskilda intresset av att bevara en långsiktigt hållbar rennäring vägas mot det ekonomiska intresset utvinning av guld med det värde som gruvverksamheten ger ur ett samhällsekonomiskt perspektiv i form av arbetstillfällen i regionen. DMS har uppgett att verksamheten kommer att generera minst 147 arbetstillfällen. Bolaget har menat att samhället är beroende av metaller och att efterfrågan ökar i takt med befolkningstillväxt, teknisk utveckling och den omställning som pågår. Vidare har bolaget anfört att guld utgör ett allmänt intresse till följd av att det förutom att vara åtråvärt i smycken även utgör en viktig metall i medicinsk utrustning och annan elektronik samt att metallen utgör en grund för finansiell säkerhet i samhället särskilt när ekonomi är orolig.

Mark- och miljödomstolen instämmer i bolagets bedömning att samhället har ett stort behov av metaller. Däremot bedömer domstolen inte att behovet av guld för samhället från den nu ansökta gruvverksamheten väger upp det påtagliga försvårandet som verksamheten innebär för rennäringen. Det skyddade intresset rennäringen väger mot den bakgrunden tyngre än intresset för utvinning av guld. De av bolaget föreslagna villkoren och åtagandena kan inte heller anses vara tillräckligt skadelindrande varken för det enskilda eller för det allmänna rennäringsintresset. Vid en sammantagen bedömning väger en långsiktigt hållbar rennäring tyngre än intresset av ansökt verksamhet.// (Domen sid 122).