Sista Brevet från Råvarukolonin?

Av , , Bli först att kommentera 20

 

”..står vid en strand, en strandlös strand”

Den samiske poeten Paulus Utsis diktstrofer från området kring Suorvadammen långt upp i Stora Luleälv passar även landskapet i sydsamiskt område.

Våajmoe är det samiska namnet på Vojmsjön med Vojmån sedan vikingatid eller tidig medeltid. Ursprunget till namnet Våajmoe kommer från Angelica archangelica eller fjällkvanne som heter faatnoe eller båaskoe på sydsamiska. Växtens frön följde älvens vatten och spred sig i Våajmoe-vuemie, Vojmådalgången och den sades ge människorna styrka i hjärtat och blodet. Ordet vaajmoe betyder hjärta på sydsamiska och ett liknande ord på finska – voima – betyder (bland annat) kraft. Tillsammans blir det hjärtekraft.

Runt Vojmsjön bodde många människor, ett exempel är den by – Norra Tresund – där min far föddes och där jag växte upp om somrarna och även var fastboende i fem år. När pappa ’vax opp’ på 1920- och 30-talet fanns det skola i byn och det talades också om att bygga en bro över sjumilasjön när bilar blev allt vanligare. Men så kom regleringen 1949. Och med den, den stora flyttningen som dokumentärfotografen Sune Jonsson har beskrivit i boken med samma namn. Det blev ingen bro där allmän väg idag slutar.

När jag bodde där på 1980-talet var det just i det gamla skolhuset som min farmor hade köpt från kommunen 1965. Det fanns, vad jag minns, åtta åretrunthushåll och vi var fyra barn som åkte taxi 2,5 mil till skolan i Storseleby och sedan postbuss 5 mil till högstadiet i Vilhelmina, två barn satt redan på bussen och det steg på två barn till efter vägen till Storsele. På måndagar och fredagar åkte dikanäsara’ tiomilavägen till och från högstadiet i Vilhelmina för helgen. Idag är två hushåll fastboende i Norra Tresund och förskola såväl som skola ligger i Vilhelmina tätort. Alla byskolorna är nedlagda i kommunen, som till ytan är lika stor som Halland och Blekinge tillsammans, men kvar finns två fjällskolor. Den ena är i Gäjka, Dikanäs. Där bor jag numera, i det före detta ålderdomshemmet som byggdes som ett samiskt ålderdomshem på 1930-talet. Fem mil nordväst om Norra Tresund.

Den nya omställningsindustrin sprider entusiasm bland många i norr, företrädesvis i kustremsan, där de nya faciliteterna – batterifabrik och fossilfri stålproduktion – till övervägande del kommer att lokaliseras. Men den kommande utvecklingen bär med sig en rättviseproblematik som bygger på en ingrodd centrum-periferirelation, vi kan kalla den regionalkolonial, mellan residensstäder vid kusten och inlandet med fjällområdet. En del ser inte att om vissa stora städer vid kusten nu ska dra till sig ännu mer, i form av människor (kanske inte från inlandet utan snarare söderifrån – vilket givetvis är positivt för norrlandskusten) och energi (som i nuläget till övervägande del kommer från inlandet) så är det likväl ingen garant för positiv utveckling för inlandet och glesbygden. Okej, okej, eventuellt blir regionen litet rikare så vi som bor i fjällen slipper gå till digitala barnmorskan i brådrasket utan får åka endast 18 mil istället för 30 (enkel väg). I stället ser de utflyttningen från inlandet som en mekanisk effekt av ett produktionssystem i omvandling. För att de tror att de som redan tidigare har flyttat eller som bor i områden med mer kritisk befolkningsmassa inte vill dela med sig för att andra i de glesare delarna ska få tillgång till samma nivå (egentligen någon form av nivå alls) av offentlig service.

Som om samhället – utom då några stockholmare som Irene Svenonius – inte skulle vilja något annat än en kapplöpning mot botten (fast i centraliseringens tecken)? Fast hon har rätt i att det inte är municipal darwinism som kommunerna ska ägna sig åt, där de stora kommunerna äter upp de mindre genom att de vägrar betala in i det kommunala utjämningssystemet. Det är snarare staten som bör ta större ansvar för den politik som skapat strukturomvandling på strukturomvandling där kraftkommuner genom skattepolitik och centralisering under decennier stöpts om till svagkommuner och självförsörjning bytts ut mot stadsstaten utan någon förankring i exempelvis mat- eller elproduktion. Omställning? Till vad? Från industrialisering till industrialisering.
Kejsarens nya (möjligen grönare) kläder.

På vårsidan trampar jag runt i resterna efter den gröna energin,
dess gråa bottenslam
vandrar på den ännu några veckor blottade gamla landsvägen,
innan regleringsdammen är fylld till den bredd
att badstranden försvinner in i gräset
där barndomsstigar gått vilse bland erosionen
och skattepolitikens hånflin: strandnära läge

Åsa Beckman skriver i DN (4/6) att nu har nog stockholmare skrattat färdigt åt norrlänningar. Frågan är om stockholmarna, när de är färdiga med norrlänningarna, ska få fortsätta att skratta åt inlands- och glesbygdsbon? Ty i inlandet byggs inga nya skolor utan byskolorna stängs till och med av hela-landet-ska-leva centerprat-ister. Använd hellre skattepengarna för ett eventuellt flyttbidrag från Stockholm till att reparera samhällsservice som monterats ner i inlandet, när älvarna är färdigdämda och sågarna är nedlagda finns fortfarande potential att odla sin trädgård, förädla råvaror och producera sina livsmedel. Då kan vi tala om rättvis (grön) omställning. Bryr sig, eller ens vet den allmänne ”norrlänningen” och Beckman om komplexiteten och avstånden i norr? För nog är det ganska långt från Prästmon i Västernorrlands län till batterifabriken i Skellefteå och fossilfria stålproduktionen i Boden och Gällivare i Norrbottens län.

”Nu vet ingen om planerna verkligen blir av – men vilken revansch det vore för den del av Sverige som plundrats på råvaror men alltid fått så minimalt tillbaka. Om den gröna omställningen kan vikta om landet och faktiskt förändra vad som anses som status och verklig rikedom så för ändå den här skitklimatkrisen med sig något lite, lite gott.” (DN 4/6)

Nej. Denna landsända ”som plundrats på råvaror” är nämligen inte bara är en fem mil bred kustremsa dit majoriteten av de nya faciliteternas arbetstillfällen lokaliseras. Istället borde landsändan hålla ihop för att motverka följderna av påbuden från högre ort under århundranden. Det vet de som migrerar med renarna från fjäll till skogs- och kustland och hinner passera flera koloniala gränsposter på vägen: odlingsgränsen, lappmarksgränsen. Själv är jag tjänstenomad mellan fjällbyn och Ubmejen universitähta – Umeå universitet. Ni vet väl att gränserna aldrig noteras på insidan eller baksidan av vägskylten? Som för att hålla oss ovetande? Om att vi nu passerar gränsen. Att gränsen är nådd. Nejdå. Informationen är till för den som kommer utifrån och ska in, precis som skyltar om vägarbeten bara fungerar åt ena hållet, berättar för den som kommer österifrån.

Men jag tror nog att de som finner ro i att några veckor om året vara i fjällen eller på andra glest befolkade ställen känner samma oro för samhällsservicen i glesbygden som vi som bor här. De vill kunna vara i sin stuga eller på de där turisthotellen med skidbackar och annat, som ju faktiskt existerar året runt, för vem ska annars tillgodose besökarna med den service som dem förväntar sig innan och när dem anländer?

Den gröna omställning(sindustrialisering)en har potential att gynna den nordliga delen av landet, men det kräver, som Jonas Bergström framhåller i Västerbottens Folkblad (21/4), överväganden kring vilka konflikter som redan nu är uppenbara kring fördelningen av service och inflytande inom landsändan, bland annat när det gäller varifrån den ”rena elen” kommer, för den kommer ju i sanning inte enbart från kustremsan. Och vem och vilka som påverkas av dess konsekvenser. Om inga ska få (kunna) bo kvar här med minimal eller kanske rättvis samhällsservice, där staten och andra anser sig ha rätt att äta ur malm, skog, vind- och vattenel, fiska, jaga småvilt och storvilt som älg – ska vi inlands- och glesbygdsbor säga stopp – här får du banne mig faktiskt vara skriven om du ska ta del av resurserna? Är det ens berättigat att kalla det för en del av samma land?

Eller är det här den så kallade u-landsdelen där du får skylla dig själv om du är född däri, och i synnerhet om du självmant flyttat dit: – Du borde vetat bättre att i Sverige här har vi inte geografisk rättvisa! Det är bara att flytta om det inte passar! Och betänk att det faktiskt finns dem som gjort det själva och anser att du också borde göra det! Hur djupt än dina kopplingar går till själva marken här. Så ska du veta att du får bära ditt hem i ditt hjärta, du behöver ju inte vara där. Jämt. Kanske på sommarn, eller vintern.

Är det kanske Sista Brevet från Råvarukolonin som staten – ja, kanske även Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Stockholm  – väntar på? Jag vill inte tro det.
Jag tror fortfarande på att den solidaritet som denna fjäll- och inlandsända visat mot kusten och södra delen av landet sedan åtminstone 1940- och 50-talet snart kan ge några positiva verkningar tillbaka. Och då talar vi i termer av att dagens glesbygdskommuner bekostat grundutbildning av hundratusentals utflyttade människor samt allt värde från utvunna naturresurser. Dessa områden är varken skräpytor (industrialismens junkyard) eller demokratiska skuggplatser – om inte majoriteten av svenskar och politiker fortsätter att skapa dem som sådana.

Om inte så, i slutet av det sista brevet från resurskolonin skulle det antingen kunna stå ”Nu flytt’ vi väl då” eller ”Ajöss och tacka gärna för fisken – för nu kastar vi loss”.

Nåväl, jag går omkring i resterna av vår sjö på våren,
med strandlösa stränder och ärren efter torvflottar
som lättat och seglat sin kos någon annanstans utefter denna långsträckta sjö.
Sälgrundet sticker upp och holmen som en gång var en höjd ner mot stranden
eroderar bort ännu en bit, innan vi får ihop
till erosionsskyddet som regleringsföretaget inte bekostar.

Det hänger på den enskilda människan häruppe, härute.
Det är alldeles säkert det.
Så har det alltid varit.
till och med hemkommunen säger
till fjällbyn i alla frågor: – det där klarar ni själva!
Men ändå ska vi vara del av det stora hela som heter samhälle.
Ja, när det stora hela behöver oss.

 

Bli först att kommentera

Analogier i allmänpolitisk debatt under demokratins jubelår

Av , , Bli först att kommentera 22

Analogi betyder liknelse. Liknelser användas ibland obetänksamt och bör kanske inte trådas vidare av andra. Under den tid jag följt Vilhelminapolitiken har det förekommit en del tråkiga exempel på liknelser och språkbruk av märkligt slag. Vi kan ta några: Remma upp, dragna svärd och nu senast gökunge(beteende) under måndagens fullmäktige. Gemensamt för dessa exempel är upphovspersonen. Och det är inte det jag tänker fästa uppmärksamhet vid, utan att uttalandet gav ”fri lejd” för andra att ge sig in i att ta liknelsen till rent absurda nivåer.

Gökunge använd symboliskt för parasiter. En fripassagerare eller ”boparasit”. Upphovspersonen och övriga användare (även på VK-blogg av vice KSO) måste mena att oppositionen, när de pratar om insyn, information och undermåligt ordnade underlag i den demokratiska beslutsprocessen, agerar som parasiter. Det är rent utsagt ovärdigt en debatt i ett kommunparlament. Och borde givetvis ha uppmärksammats av ordförande eller presidiet (om inte upphovspersonen satt i presidiet?) – vilket är en del av problemet som påtalades och som måste vara oerhört känsligt: att majoriteten sitter på alla ordförandeposter tillika med skattemedel hel- eller deltidsarvoderade funktioner i kommunpolitiken. Jag överlämnar till läsaren att göra de paralleller de vill.

Liknelsen gökunge florerade och det gick så långt att en S-ledamot tog liknelsen dit att tala om vad som skulle stoppas i halsen (på gökungarna). Vad vill denna ledamot tillika ordförande i Socialnämnden uppnå? Att vi som lyssnar på KFM ska bli kräkfärdiga? Uppförandekod? – obsolet.

Majoriteten pratade mycket om att vara positiva – att ge en positiv bild av Vilhelmina – men när det kommer till oppositionens kritik mot demokratin i kommunpolitiken i Vilhelmina, som framfördes på ett konstruktivt sätt under den inledande delen av den allmänpolitiska debatten av en F!-ledamot, då misstolkas inlägget som vore det någon som undanhöll något. Istället borde majoriteten ta fast i det positiva i att kunna utveckla något – det kan ju bara bli bättre i det avseendet (förhoppningsvis). Men inte just när det gäller demokratin som de styr över, verkar det som.

Det är och kommer att förbli en befogad fråga och ett demokratiunderskott i denna kommun hela mandatperioden angående de dubbla ordförandearvoderingarna och borttagandet av ersättararvoden som slår hårdast mot de partier som inte har ordinarie representation i nämnderna som V och M.

Vice ordförande i KS fick till och med ett något högre arvode i senaste förtroendemannaberedningen knutet till just informationsfunktionen. Och vi som satt i beredningen då vet exakt varför och vilka argument som framfördes (den diskussionen hade nog inte kunnat hållas om beredningen såg ut som den gör idag med ”topposterna” KSO och vice KSO som ledamöter i beredningen – vilket för övrigt är helt olämpligt, och har inte varit praxis förrän nu). De som har frågor om vad de inte visste att de inte visste ska tydligen ringa till Socialnämndens ordförande enligt henne själv i KFM. Jo tack, det har oppositionspolitiker i Vilhelmina hört förut. Kan du tänka dig vilket samtal det skulle bli?

– Hej, är det något som jag inte vet? Jag menar, är något som jag inte visste att jag inte vet som jag behöver veta?

Jag kan gott tänka mig att ordförandena i nämnderna har viktigare saker att lägga sin tid på än att prata i telefon med företrädare för 6 olika partier. Det är ju därför vi har systemet med att vice ordförandena ska ge information.

Jag minns att ett förslag och en motion från PA efter mars 2020 var att under den återstående tid som denna majoritet ska styra, utreda en rättvisare arvodering för oppositionen. Förslagsvis borde ordförandens arvode delas mellan ordförande och vice ordförande då de tillhör samma ”block” samt att den arvodering som nu tillfaller vice ordföranden på lämpligt sätt delas på de gruppledare för de partier som inte ingår i presidier som informerar sina respektive partier om det övergripande politiska arbetet. I nuläget gäller det 6 partier. Det skulle alltså inte bli fråga om en ökad kostnad för politiken, utan om en rättvisare fördelning av de medel som redan används. Men det ville givetvis inte majoriteten.

Att sedan komma och säga: ”är det bara arvodena man vill åt?” när oppositionen tar upp detta, riktar givetvis spegeln tillbaka. Är det bara vicearvodena S och C vill åt? Bedrövligt är bara förnamnet.

Majoriteten har alltså förvridit ett överenskommet system genom att C och S-majoriteten lade beslag på alla ordförande poster och nu med det för KFM i måndags nya argumentet:

1) att ”ni hade makten” och schabblade bort den och det bara var Centern ”som tog ansvar” – det vill säga gick ihop med S och lade ner byskolorna, troligast berodde det på att C varken litade på M som alltid var vacklande (av, kan man tycka, goda skäl då de inte fått någon ordinarie plats, vilket C inte ville ge – i sin tur av goda skäl, då just den företrädaren tidigare svikit alliansen…ja här har vi en never-endig-story av historiska politiska svek, typisk som det verkar för Vilhelmina kommun) och för att C inte ville bli beroende av SD i budgetfrågor.

2) att partier har fått förtroende i valet vilket ger mandat som vidare ger insyn och poster. Motfrågan är givetvis hur förtroendet för vissa partier är idag efter skolnedläggningar och samarbetsskifte. S gjorde för övrigt sitt sämsta val på länge 2018. Men visst, oppositionen består förvisso endast av nio mandat, 1 mandat mer än Centerpartiet och en tredjedel av fullmäktige.

3) att det ändå inte skulle gå att representera hela oppositionen. Jodå. När Centern, M och KD under förra mandatperioden satt på vice ordförandeposter representerade de knappast alla oppositionspartier, dvs PA och SD. Vad är skillnaden nu? Det var i formen av Alliansen, deras valsamverkan de erhöll posterna.

Nu finns en oppositions-samverkan som innefattar 3 partier. Och det förslaget lades fram vid presidievalet samt senare, motionen om att annars baka ihop viceordförandearvodet. Moderaterna och Vänsterpartiet har också lagt förslag om att minska arvodet på de hel- och deltidsarvoderade posterna. Inget hörsammas. Hur ska det gå i förtroendemannaberedningen där topposter sitter och utreder och lägger förslag kring bl.a. sina (förväntade) egna arvoden?

Vilken demokratihyllning från Vilhelminamajoriteten under detta år med demokratins 100-årsjubileum.

Det sista var ironi, om någon eventuellt kunde missuppfatta det.

Bli först att kommentera

Försoning med bygden

Av , , 2 kommentarer 18

Svenska kyrkan har nyligen sagt att de ska be samerna om ursäkt för de historiska oförrätter som kyrkan medverkat i. För att orden ska omsättas i handling borde kyrkans alla markområden i Sápmi utredas, hur har dessa kommit i kyrkans ägo?

Gudrun Norstedt har beskrivit i ett kapitel av vitboken om de historiska relationerna mellan svenska kyrkan och samerna (2016) hur prästborden – den mark som skulle ge prästen uppehälle lokalt och på vilken ofta en prästboställe byggdes – tog plats i det samiska landskapet alltsedan 1600-talets början. En del överlåtelser har i efterhand beskrivits som donationer, till exempel i Åsele där kyrkan kom till på 1640-talet. Det finns dokumenterat att åselesamerna hade påpekat i ett brev 1637 att vägen till Lycksele var för lång för dem och istället föreslog de Gulsele mot Junsele till. Enligt Christer Westerdahl  ska N.N. Gorik ha skänkt halva sitt skatteland, Åselelandet till prästbordet.

Men kvar dröjer givetvis problemen kring vem som skrev historien på den tiden då samer skulle tvångskristnas. Min förfader Christoffer Olofsson i Ångermannabyn blev instämd på Åseletinget 1669 och fick böta då han vägrat med sitt liv att lämna sin son till Skytteanska skolan i Lycksele. Där skulle samiska gossar skolas om till att bli kristendomens budbärare bland sitt eget folk. Sonen Adam Christoffersson sändes till skolan ändå och blev sedermera samisk tolk och klockare i Åsele, han tog upp det första samiska nybygget 1690 i området, vid Noret/Sörnoret och blev förfader till en namnkunnig prästsläkt, Öhrling.

Det skulle krävas en del källforskning för att utreda hur markövertag eller marköverlåtelser har skett i Saepmie och borde vara ett första steg i en försoningsprocess mellan kyrkan och samiska folket.

Den numera nedlagda skolan i Malgovik står på ett stycke land som fortfarande formellt sett tillhör Svenska kyrkan. Enligt Norstedt togs ett nybygge i anspråk till predikantboställe 1783 och nybyggaren fick istället Torvsele som låg under Åsele prästbord. Men vi vet att nybyggen togs upp på samiska skatteland och inget anges om att en skattelandsinnehavare fick någon ersättning för detta utan förutsattes troligen kunna fortsätta med sin näring parallellt som praxis var under denna tid, innan staten genom administrativa åtgärder hade förvandlat de samiska skattelanden till kronomark. Skattelandet torde vara Östra Malgomajlandet om vi förlitar oss på O. P. Pettersson. På det skogssamiska Östra Malgomajlandet bodde enligt husförhörslängden 1780-1786 Jon Larsson med hustrun Malin Thomasdotter och deras tre barn Brita, Lars och Maria samt drängen Pehr Sjulsson.

Här finns troligen flera försoningsprocesser att ta itu med. Södra Lapplands pastorat kunde kanske utreda marköverlåtelserna som ligger längre tillbaks i tiden när de väl sätter sig in i vad som hänt för hundra år sedan, hur marken som skolan med idrottshall kommit i kyrkans ägo – innan de släpper sin mark till Vilhelmina kommun som i sin tur tänker sälja den vidare till en privat aktör.

Vilhelmina kommun med dess S och C – majoritet har nämligen lagt ner skolan för ett år sedan och förvägrat byn och bygden att erhålla faciliteterna – idrottshallen och samlingslokalen som ligger i samma byggnad – för sin föreningsverksamhet. Till historien hör också det faktum att byn har byggt upp idrottshallen med egen arbetskraft som insats och med hjälp av bygdeavgiftsmedel. Det finns ett avtal (som har försvunnit/gallrats ut) om att kommunen ska stå för driften i all framtid. Det finns ca 900 människor i Malgoviks upptagningsområde. Nu tänker kommunstyret sälja hela skolfastigheten till en privat aktör till ett pris som oavsett nivå inte går att sätta i relation till det värde som bygden redan lagt ner i idrottshallen. Kommunen borde istället stå vid sitt löfte från förr att stå för driften av idrottshall och samlingslokal då de står för driften av ett ridhus på tätorten. Dela upp om och när kommunen får rådighet över fastigheten, dela upp den så att bygden får sin idrottshall och samlingslokal och överväg sedan att sälja resterande del. Se det som en början till en försoning med bygden.

2 kommentarer