Pratade med syrran i dag. Började tänka på allt man har ihop. Så odrägligt det måste ha varit att ha en lillasyster som är 7 år yngre, alltså i den mest nyfikna åldern när man själv är på väg in i tonåren.

Mitt "första" minne är när jag gallskrikande "mamma, mamma" sprang genom huset och in i köket och gömde mig bakom mamma. På andra sidan mamma stod då min äldre syster och hade säkert gärna "vridit nacken av mig". Detta minne är ständigt återkommande så det hände tydligen lite nu och då under en period. Det märkliga med den hågkomsten är att mamma alltid stod i köket, vid diskbänken. Nog måste hon väl ha lämnat den platsen någon gång i alla fall.

Nästa minne, då jag själv var på väg in i tonåren, var när syrran skulle hjälpa mig med matten (ve och fasa för matte!). Hon var pedagogisk och vänlig och försökte leda mig rätt i matematikens irrgångar. Jag bara skrattade, fnissade så där hysteriskt som ffa unga tjejer kan göra."Fniss, fniss" tills vi hamnade i samma scenario igen. "Mamma, mamma".

Som syskon växer man upp i samma familj, men ändå kan man ha helt olika uppväxt beroende på var föräldrarna själva befinner sig i livet. Så var det för oss och vi levde nog lite i parallella världar. Men vid 20 år bodde jag i Stockholm, levde med Livskamraten och vi hade flyttat in i en ny lägenhet i Vårby Gård. Syrran kom och hälsade på med sin lilla dotter och tänka sig….

…som genom ett trollslag så blev vi vänner, inte bara syskon. Vi umgicks som två vuxna människor med varandra. Vi pratade, gick iväg till badstranden med lilla E, var på museum och hade det helt enkelt väldigt trevligt tillsammans.

Avstånd betyder ingenting,
vi kan gå olika vägar,
för du är ändå alltid nära
och har din speciella plats
i mitt liv

Så här kan man också uttrycka sig:

Även när du är sjuttio
är du bara sju i din systers ögon
/Pam Brown