Nu är jag ledsen, och lite arg, och kanske rentav lite f-rbannad. Men den övervägande känslan är nedstämdhet. En mig mycket närstående bor i en fin liten lägenhet i ett serviceboende. Fint, trevlig personal (i alla fall de som jag träffat), god och riklig mat etc, etc. Jag brukar åka förbi min kära närstående i stort sett varje dag för att umgås lite, mata fågeln, se till att han har lite go’saker, dvs sånt som kan skapa mervärde för honom.

Den som läst min blogg vet att jag varit sjuk denna vecka och alltså inte kunnat besöka min närstående. I eftermiddag så åkte jag iväg för att lämna honom lite godis inför helgen. Jag tänkte hålla mig på "säkert avstånd" pga smittorisken, men så blev det inte.

Varför? Ja, det varken kan / eller vill jag skriva, med tanke på min närståendes integritet. En sak kan jag skriva och det var att han satt i halvdunkel. Varför det? Jo, alla tre glödlamporna i taklampan hade gått sönder. "-Ja, det har varit lite mörkt ett par dagar," sade han. Varför hade ingen reagerat, frågat varför han satt i mörker. Den lilla detaljen är just en detalj och som sagt, mer tänker jag inte skriva.

Men min känsla är ser man inte sig omkring när man ett par gånger om dagen går in till de äldre? Betraktar man inte allting runtomkring människan, att allt fungerar, att man har tillgång till sådant som är absolut nödvändigt för ett drägligt leverne? Framförallt om det är en person som bara är snäll, vänlig och aldrig ber om hjälp, eller klagar eller är otrevlig på något som helst sätt?

Ilskan växer, men något positivt finns i det hela ändå. En ros till den i personalen som jag larmade; inget urskuldande, inget skylla på någon annan utan detta ska inte hända igen.

Det är inte lätt att bli gammal, den saken är klar!