Utrotad är för evigt!

Det är inte ofta som utrotandet av en art får nyhetsutrymme. Den allra sista unika individen försvinner oftast anonymt i spåren av människans fotavtryck. "Lonesome George" var den siste individen av sin art Galapagosköldpaddor och han har levt de senaste åren i ett hägn på Darwin Research Center. Genom människors obetänksamhet minskades såväl livsutrymmet som antalet individer så kraftigt att George till slut var den ende återstående individen. I detta fall skedde människans påverkan till största del under en tid då kunskaperna om evolutionens betydelse och ekosystemens komplexitet var begränsade, vilket kan användas till människans försvar. I dag är kunskapsnivån en helt annan. Vi vet att antalet arter som utrotas varje år är accelererande och att antalet hotade arter inom vissa grupper är upp till 50%. Den ökade kunskapen ska inte ligga till grund för ett dåligt samvete. Den ska ligga till grund för ansvarsfulla och modiga beslut för en rikare och friskare värld.

När jag träffade "Lonesome George" var han en drygt 80-årig medelålders jättesköldpadda som man hoppades skulle fatta tycke för några yngre sköldpaddsdamer av en närbesläktad art. Detta i ett desperat försök att ge George möjlighet att föra sina och sin arts unika gener vidare. Hans tillbakadragna beteende visade med all tydlighet att George inte var intresserad. Precis som med de flesta desperata försök så fungerade inte heller detta. Nu vet vi att George dog tillsammans med hela sin art. För alla andra arter som närmar sig utrotningens rand (men som inte ens hamnar som notis i en tidning) så måste vi lyfta andra värden än de ekonomiska in i den politiska debatten. Vi ska inte överlämna oss till de desperata åtgärderna.