Att inte höja skatten är ett godkännande av statens centralistiska politik

Vilhelmina kommun är en av de många kommuner som tyngs av ekonomiska bakslag till följd av en minskande befolkning och nu senast har den utökade verksamhet följande statens migrationspolitik och uteblivna intäkter därifrån gett sitt avtryck. Svälla, krympa, svälla, krympa – så ser statens dirigering ut av de kommuner som nu inte har getts adekvat avvecklingsstöd efter den insats som gjordes under flyktingtoppen för något år sedan. Men vi behöver inte stirra oss blinda på den senaste tiden, utan hellre se de långa perspektiven: Det har varit likartat i hundra år för vissa delar av Norrland – ”framtidslandet”.

Det var ett par riktigt bra inlägg under den allmänpolitiska debatten vid måndagens fullmäktige: Inez Abrahamzon (F!) levererade exempel på exempel om hur de glesare kommunerna förfördelas och är underställda en statligt centraliserande politik, bara bidragsfusket i Stockholmsregionen kring reseavdraget skulle finansiera landsbygdsutredningens satsningar för 23 kommuner fyra gånger om! Lennart Fjellman (KD) satte centraliseringen i ett längre tidsperspektiv och hur vi än vrider oss står vi troligen med liknande besparingskrav om 5 år. Vi bör rikta vår ilska mot annan ort. Alla partier bör se sig om i sina högre nivåer, alla glesare kommuner bör gå ihop och kräva mer från staten. Rickard Norberg (KD) satte ljuset på statens miljardöverskott – varför går det inte att ge mer till Sveriges Kommuner och regioner? Margareta Löfgren (V) visade på ett decennium av skattesänkningar från både höger och från S-regeringar, som istället kunde ha satsats på vår gemensamma välfärd.

Med andra ord en rad kloka inlägg i debatten. Men också lika mycket floskel-regn. Att visa sig duktig (eller som argumenterades: ”att ta ansvar” – som om det bara kan göras på ett (s)ätt) genom att krympa ned verksamheten (som så gärna verkar kallas ”kostymen” – verkar hellre vara korsetten) kommer aldrig åt det verkliga, strukturella problemet – den centralistiska idé som genomsyrat den svenska politiken sedan decennier. Det är när vi vägrar att spara sönder oss och istället höjer skatten som vi visar att det får vara nog. Annars blir det ju kontraproduktivt: ja men titta – ni klarar ju er. Och självuppfyllande: vi stänger byskolor, barnfamiljer flyttar inte hit och de som finns flyttar ut. Färre att ta hand om, färre och färre och så… Jag är glad att åtminstone någon (Inez) yrkade på skattehöjning, för att inte höja skatten är ett godkännande av statens centralistiska politik.